I dagens tidning!

http://www.allehanda.se/angermanland/kramfors/gudmundraskolan-hade-lordagslektioner

Några bilder från prisutdelningen...

Här får ni se några bilder från den stora prisutdelningen. Bilderna är tagna av Christina Niskanen.

Rektor Malin presenterar juryn

Elinor Höglund 8 A vann 1:a pris för årskurs 8

Bästa avslut vanns av Wilma Eriksson i 7:an

Alexander vann två priser: Bästa huvudperson och hedersomnämnande för åk 9

Totalvinnare är Oscar Scherman 9 C
(tyvärr var han sjuk och priserna hämtades av hans lillebror)

Katarina von Bredow berättar om nomineringen för totalsegraren

Sverige...Vi har ett resultat!!

Lördag 21 mars och Öppet hus på Gudmundråskolan. Trots en del knorrande över att behöva gå i skolan på en lördag, fanns både elever och deras föräldrar på plats! Föräldrar och syskon bjöds på fika och plockmat och eleverna mumsade på hamburgare. Flera olika samarbetspartners visade upp sina verksamheter hos oss, bl. a. Räddningstjänsten, Skolpolitiker, Familjeteamet, m.flera.

Novelltävlingsjuryn bestod av: Katarina von Bredow, Bo R Holmberg,Gregor Flakierski, Annika Johansson och Madeleine Wallenius. Här fanns alltså författare, journalister, lärare och bibliotekarier och i torsdagskväll träffades de för att enas om ett antal vinnare!

Skolan hade fem specialpriser! Biobiljett + fikabiljett
Bästa avslut: Wilma Eriksson
Bästa inledning: Hampus Sahlén
Bästa intrig: Julia Sjölund
Bästa huvudperson: Alexander Lindström
Bästa överensstämmelse med temat: Joakim Johansson


Hedersomnämnande åk.7: Joakim Johansson
Hedersomnämnande åk.8: Johanna Milz
Hedersomnämnande åk. 9: Alexander Lindström
Alla tre fick "Eddie Bolander & Jag av Bo R Holmberg


Vinnare åk.7: Lisa Lundgren. Titeln är "En förändrad värld" och utspelar sig de sista skälvande dygnen för människosläktet på ett rymdskepp år 3012.

Motivering: "En science fictionberättelse med en skrämmande aktualitet. I en förtätad stämning och hela tiden en känsla av desperat hopp drivs läsaren mot det obönhörliga slutet där alla små irritationsmoment blir oviktiga." 

Vinnare i åk.8: Elinor Höglund. Novellen har titeln "En förändrad värld" som så många andra, eftersom det var ett av de teman som fanns att välja på- men just den här handlar om 15-åriga Nicole Arella som slutar vara en alldeles vanlig tjej.

Motivering: "En väl genomtänkt berättelse med ett driv som inte släpper taget om läsaren förrän man läst färdigt. Spänningen mellan mystiken i historien och den realistiska tonen i dialogerna ger historien en extra touch."

Vinnare i åk.9 och totalsegrare: Oscar Scherman. Berättelsen har ingen titel, men första raden tar ett omedelbart grepp om sin läsare: "Han visste det direkt. Det var hon. Och han. Det skulle bara bli så."

Motivering: En skickligt uppbyggd berättelse med parallella perspektiv. Författaren skriver på ett moget och övertygande sätt och lyckas inge läsaren en stegrande känsla av oro och osäkerhet ända tills den överraskande upplösningen kommer.

De tre pristagarna vinner en heldag ute i Norrfällsviken med författaren Bo R Holmberg och där skrivande står på schemat. Denna skrivardag är tänkt att uppmuntra till fortsatt författande!
Oscar Scherman som blev totalsegrare vann även en läsplatta!

Ett stort tack till ALLA elever för era fina noveller!
Uppmaning: Det finns några elever som lämnat in noveller i pappersformat till sina lärare. Om ni är snäll och mejlar era noveller istället, så kan de också få komma med här på Gudmunds blogg!
och...
Glöm inte att gå in och kommentera varandras noveller!

Kolla här!

www.augustpriset.se/lilla-augustpriset/anmal-bidrag

Gå in på länken och läs om Lilla Augustpriset!! Gäller elever mellan 16 och 20 år, dvs. ni som går i 9:an, kan skicka in era texter till denna tävling!

Fem...

                                                           Pengarna

Tiago lever på gatan. Han bor i Brasilien i Rio de Janeiro. Han måste leta efter pengar och tigga varje dag för att överleva. Han hade en familj men hans familj blev dödad och han var den enda som överlevde i familjen. Han sover på en bänk på gatan varje dag.

 En dag så hände det att han hittade en väska med pengar i en gata gömd bakom en soptunna. Han tog den tittade så att ingen såg honom och sen sprang han iväg. Men en kille på balkongen såg honom och den killen kände rånarna som hade rånat en bank och gömt väskan med pengarna där så att polisen inte skulle kunna hitta pengarna och om polisen skulle hitta rånarna så skulle dem säga att de inte hade några pengar och säga att de var oskyldiga. Killen på balkongen ringde rånarna och sa att han såg att en pojke hade tagit väskan med pengarna.

Tiago sprang senare till skogen en bit utanför staden och öppnade väskan med pengarna och han räknade snabbt i tjugo minuter och han kom fram till att det var en miljon dollar. Hans hjärta bultade snabbt och han blev mycket nervös eftersom det var mycket pengar tänkte han.

Han tog väskan med pengarna och gick till sin kompis David som också var en tiggare på gatan. Han sa – Oj, vad mycket pengar. – Vad ska vi göra med pengarna? Frågade David. Vi gömmer dem sa Tiago.

Och precis när de gick för att leta efter ett gömställe så såg Tiago att det kom en bil bakom i full fart mot David och honom och att bilen öppnade fönstret och han såg en pistol komma från det öppna fönstret och att pistolen siktade mot honom och David – Spring, en kille med pistol siktar på oss. Tiago han att springa undan men inte David. Han såg att dem sköt David i bröstet och han föll mot marken.

 Tiago sprang allt vad han kunde bort från bilen. Tiago fattade då att det var deras pengar som han hade hittat. Tiago sprang genom gatorna i full fart. Han vände huvudet bakåt och såg att de fyra männen klev ur bilen och började jaga honom till fots. De började att skjuta på honom och han kände att skotten svepte förbi honom.

Nu var gatorna slut och mittemot fanns bara en djungel. Tiago tvekade först att springa in i djungeln men han tänkte om jag inte springer in i djungeln kommer de att döda mig. Så han sprang in i djungeln och tittade bakom sig igen och såg dem följa efter honom fortfarande. Han tänkte – Det hade varit bättre om jag aldrig hade hittat dem där pengarna.

En av männen därbak stannade upp och siktade noga med pistolen på honom. Tiago hörde att ett skott avlossades bakom honom. Skottet prickade hans lår. Tiago skrek högt av smärta och ramlade på marken och väskan med pengarna åkte också på marken.

Nästa skott som mannen med pistolen skjuter träffar hans nacke och Tiago dog omedelbart. De fyra männen tog väskan med pengarna och sprang därifrån. Väskan med pengarna i blev Tiagos död. Pengarna blev hans död.  

Marskatt 5

Fyra...

Min relation till...

 

Det var en solig morgon och klockan var 09:00, Hanna rusade i full fart till skolan för att inte komma försent.
Förut så skulle hon inte brytt sig ifall hon kom försent eller inte.
Men det här året så ville hon ändra på sig, Det här året var det viktigt att komma i tid.
Och det var på grund av Chris, som hon gillar väldigt mycket.
Men problemet är att Chris är Hannas idrottslärare och dessutom gift med hennes privatlärare Sara, de väntar också barn tillsammans.
Trots att Hanna vet om det, så kan hon inte hålla sina känslor för honom.
Hon har varit förälskad i Chris i ett helt år, hon har alltid gett uppmärksamhet till honom och alltid flirtat extra mycket. Men hon förstår inte varför han fortfarande inte har lagt märke till att hon är helt såld på honom.
Men i och för sig, han kanske har märkt av det, men väljer att hålla sig ifrån henne. Han är ju trots allt hennes lärare, och han kan råka riktigt illa ut ifall han har ett förhållande med en mindreårig.
Hanna går andra året i gymnasiet och är en smart elev.
Trots att hon inte brukar vara så aktiv på lektionerna, och skolka så lyckas hon alltid på något sätt få de högsta betygen och lämna in läxorna i tid.
Idrott är nog det ända ämnet hon faktiskt tycker hon, på grund av Chris.
Chris är Hannas första förälskelse och därför känner hon sig så fäst vid honom. Hanna har Clorasia, vilket innebär att man intalar sig själv att något är värkligt, fast det inte är det, om och om igen. Hon har lyckats intala sig själv att Chris gillar henne lika mycket som hon gör.
Men det obehagar henne att han avisar henne, det får henne att känna sig osäker.
Hon vet att Chris är mycket äldre än henne själv, runt tjugofem faktiskt. Men för henne så spelar åldern ingen roll, Hon skulle älskat Chris om han var hundra år gammal också. För Hanna är åldern bara en siffra som inte betyder något.

Hela förälskelsen började för exakt ett år sedan.
Hanna hade varit på väg att drunkna när hon surfade på Sydney´s strand, Och Chris hade varit den första som dök i vattnet utan att tänka sig för.
Hon hade svimmat, och Chris hade lyckats rädda henne i tid.
Han hade räddat hennes liv och pysslat om henne tills hon kände sig bra igen. Chris var Hanna´s tröst, Han var den kärleken hon aldrig fått av sina föräldrar, eller någon annan.
Hanna smälte på bara tanken av att han brytt sig så mycket så att han inte tänkte på vad som kunde hänt med honom själv.
Någon som går Hanna på nerverna är Chris fru.
Hon heter Sara och är dessutom hennes privatlärare i historia.
Även om Hanna inte visar det, så värkligen hatar hon Sara, utan henne skulle allt vara perfekt.
Utan Sara och det där dumma barnet som snart ska födas så kunde det vart Hanna och Chris.
Men en sak som får henne att bli säker igen, är att hon vet allt om Saras och Chris bakgrund.
Chris föräldrar dog i en bilolycka då han var tio år gammal, och han fördes till ett barnhem. Då hans moster fick reda på allt så bestämde hon sig för att ta hand om honom.
På Chris tjugoandra födelsedag, så dog mostern av en plötslig hjärtattack, och det var då hans liv började falla isär.
Han gjorde allt. Han tog droger, rökte, drack som en alkoholist.
På den tiden var han känd för att alltid starta onödiga slagsmål. Men sedan så kom Sara in i hans liv. Och det var då han förändrades total, han blev en bättre människa, Sara gjorde honom till den han är idag.
Hanna vet också om att Sara gifte sig med sitt livs kärlek mot hennes pappas vilja, Saras pappa avskydde Chris och det gör han fortfarande.

Hanna var på väg ut från skolan.
I samma stund som hon fick syn på Chris, så började det åska och därefter kom regnet ösande.
Chris stannade och suckade högt, antagligen för att det började regna just nu.
" Åh, hur ska jag kunna ta mig hem nu, när det spöregnar!" sa Hanna högt för sig själv, anledningen var att Chris skulle höra henne och erbjuda henne skjuts.
Chris vände sig om till henne och rättade till sin slips. "Bor du lånt härifrån?"
"Ja! Jag brukar alltid ta en buss hem, men nu har den redan åkt iväg" sa hon och kollade drömmandes mot Chris, skulle han bjuda henne på skjuts eller inte?
"Jag skulle jätte gärna skjutsat hem dig, Men tyvärr tog jag bussen jag med idag" sa han och kollade upp mot himlen som var täckt av mörka moln. "Vi kanske borde gå in till skolan igen, och vänta tills regnet slutar?" fortsatte han och började sedan gå till ingången.
Hanna blev väldigt glad, hon ville bara skrika ut i regnet.
Äntligen var hon ensam med Chris! Han hade till och med föreslagit att de skulle gå hem tillsammans...typ!
Hanna försökte behålla lugnet när de båda gick in till skolan, sida vid sida, och satte sig på en av de stora sofforna som fanns vid entrén.
" Vad tyst det är nu, utan alla som springer runt och skriker" sa han och smålog mot henne.
Hon kunde knappt tro sina ögon, Sa han så för att han tyckte om att vara ensam med henne, eller bara för att det värkligen var tyst utan alla elever som var jobbiga?
Hon ville gärna tro på det första alternativet.
Hanna nickade bara åt honom, och sedan började de prata med regnet ösandes utanför.
De pratade väldigt länge, om allt, om skolan, och vad de ville med framtiden och vad de tyckte om och inte gjorde.
Hanna försökte alltid komma närmre och närmre Chris, men det kändes som att han försökte hålla sig till avstånd.
Men sedan så kom den stunden då hon bet sig löst i läppen, och kollade på Chris när han pratade.
Han blev också tyst, och kollade tillbaka på henne.
I nästa sekund så höll de om varandra och kysstes.
Hon höll nästan på att svimma, hon hade fjärilar i magen, hon kunde knappt andas, henens drömprins kysste henne!
Hon ville stoppa tiden och bara ha det så här.
Hon var nog den lyckligaste på jorden just nu, Där i Chris armar.
Men lika plötsligt som kyssen kom, så drog sig Chris bort från henne och såg panikslagen ut.
"Fan, fan, förlåt! ...Det var inte meningen, det var fel av mig Hanna, skit!" sa han och såg ner på henne.
Men Hanna tyckte inte att det var fel, Hon tyckte inte att han behövde be om ursäkt.
" Du behöver inte be om ursäkt, Det var inget fel med kyssen" sa hon medans Chris ställde sig upp från soffan.
Han förde ena handen genom sitt rufsiga hår och såg ut att ångra sig rejält.
"Jo, jag borde inte ha kysst dig"
"Men, jo! Varför inte?! Jag gillar ju dig, Nej jag älskat dig!" sa Hanna och nu var hon en aning upprörd.
Hon hade haft ett magiskt ögonblick, och nu förstörde han allt genom att säga att det var ett misstag.
"Hanna, Du är min elev, jag borde inte ha kysst dig. Dåliga rykten kommer att spridas om mig nu..." började han, Men Hanna avbröt honom, förbannad.
"Vadå dåliga rykten, Så du tänker bara på dig själv eller? Tänk vad folk kommer säga om mig om de får reda på detta, Gud, jag trodde inte du var så ytlig!"
"Låt mig förklara, Det var inte så jag menade..."
" Nehe? Kan du vara snäll och förklara lite tydligare då?" sa Hanna uppriktigt och bet sig själv i läppen, vilket hon brukade göra i svåra situationer.
"Alltså, jag har alltid vetat att du gillar mig. Men det kommer aldrig att bli något mellan oss, Och det som nyss hände får aldrig tas upp igen, Kan du lova mig det?" sa han och suckade tyst, Antagligen inte behagad av situationen.
" Som att det aldrig hände, eller? Jag har varit kär i dig i ett år, och jag älskar dig för fan!"" började Hanna och hon kunde känna gråten i halsen, Men den här gången var det Chris som avbröt henne.
"Hanna, du kan inte älska en person när du bara pratat med han några få gånger, Det är inte logiskt. Du är bara sjutton, Du är förvirrad och vet inte vad du pratar om. Men kan du lova mig att inte berätta det här till någon, snälla?" sa Chris och kollade menande mot Hanna. Hanna tyckte att han såg så lugn och behärskad ut, men inombords så var han raka motsatsen.
"Är du dum eller? Efter det du nyss sagt så kan du totalt glömma det! Hela skolan kommer få reda på det, vänta bara!" sa hon med ilska.
"Men...om du gör det, så kommer jag råka illa ut...förlora jobbet...hamna i fängelset kanske"
" Det skulle du tänkt på innan du kysste mig" var de sista orden Hanna sa, innan hon vände på klacken och gick ut ur skolan, för att sedan gå hem i regnet.

Morgonen därefter så var hon fortfarande inte över gårdagens händelse.
Hon hade tyckt att Chris varit väldigt elakt, och fått det han förtjänade. Men ju mer hon tänkte på det där med att hon inte kunde älska Chris när hon bara pratat med honom en eller två gånger, så började hon tro på det en aning.
Men hon stod ändå för sitt ord, Hon älskade Chris ändå.
Hanna hade kommit i tid till skolan, och väntat på att Chris skulle säga något, hon hade letat efter honom överallt.
Men icke sa nicke, hon hittade inte honom.
Hon bestämde sig för att gå till personalrummet och fråga någon som var hans kollega, och fick svaret "Han är sjukanmäld idag".
Hon suckade för sig själv, Tja...hon kanske inte skulle berätta om det som hänt ändå.

Senare samma dag, då Hanna var i parken så fick hon syn på Sara och Chris, med en barnvagn bredvid.
När hon insåg att Sara hade fött barnet så föll liksom hennes hjärta.
Hon blev ledsen och arg på samma gång. Hon kollade på dom ett långt tag, utan att dom ens lade märke till henne.
De skrattade och skojjade tillsammans.
Hanna var avundsjuk, hon kunde känna ilskan i sitt hjärta. Hon ville inte att Chris skulle avra så glad med någon annan, Hon ville inte att Sara skulle ha den effekten på Chris, Hon ville inte att det där dumma barnet skulle vara en anledning till varför Chris älskade sin familj ännu mer.
Plötsligt, så gick Chris ifrån Sara för att köpa en glass från glassbilen som var längre bort.
Det var då Hanna tog tillfället i akt och sprang över till Sara med ett stort fejkat leende på läpparna.
" Hej Sara! Gud vilket sött barn du fött! Får jag lyfta honom?" sa Hanna.
Sara blev en aning chockad över att hon kommit mitt från ingenstans, Men log tillbaka mot sin elev.
" Det är en flicka, Men ja visst, bara du är försiktig" sa hon därefter och skrattade till bara för att inte göra stämningen stel.
Hanna log djävulskt inombords, och tänkte på allt möjligt hon nu hade chansen att göra.
Hon bar upp Saras flicka, som faktiskt var väldigt söt och vacker.
När Sara skulle sätta sig på bänken hon suttit på, så vände sig Hanna om och började springa i blixtens hastighet med den lilla bebisen i sin famn.
Hon kunde höra Sara skrika efter henne. " Vad gör du?! Stanna!"
Hanna ignorerade henne och fortsatte springa, med den nu gråtandes bebisen.
Sara skrek om och om igen, och Hanna älskade hennes panik i rösten.
Hon sprang och sprang så långt och fort hon orkade, tills hon fick syn på en hög bro med väldigt djupt vatten.
Hanna kunde inte tänka klart, och skakade på sitt huvud om och om igen.
Hon ville inte göra det här, men det kändes som att det var ett måste. Om hon inte gjorde det nu, så skulle Chris aldrig älska henne sa en röst i hennes huvud.
" Gör det inte, du kommer ångra det Hanna, snälla" hörde hon en bekant person säga när hon klev up för bron räcke. Hon höll bäbisen hårt och vände sig försiktigt om och såg Chris alldeles andfådd bara några meter ifrån henne.
Hanna började gråta och kollade mot Sara, sedan Chris.
"Hanna, släpp inte barnet" sa Chris och kom försiktigt närmre henne så han kunde ta det lilla barnet.
" Varför Chris?! Varför älskar du mig inte, Varför besvarar du inte mina känslor?" skrek hon till honom och började gråta ännu mer. Hon vinglade till en gång men lyckades återta sin balansen.
Sara såg helt förskräckt ut och hon blev orolig.
" Du är sjuk i huvudet människa! Ge mig mitt barn!" skrek hon till Hanna.
Chris var den ända som hade lite samvete kvar av dessa och han gick ännu närmre Hanna.
Utan att Hanna märkte det, så slet sprang Sara fram till henne och slet ifrån sig sitt barn, vilket fick Hanna att vingla till och tappa sin balansen.
Chris skulle just ta tag i henne och hjälpa henne ner från bro räcket.
Men Hanna föll från bron och in i vattnet, Hon föll mot sin död.
Chris blev förskräckt och skrek av frustration.
Han skulle göra något för att hjälpa henne så att hon inte dog, Men Sara hindrade honom.
"Hon försökte döda vårt barn! Låt henne dö, hon förtjänar inte att leva!" fräste hon.

 

Marskatt 4

Tre...

                                                 THE UNEXPECTED

 

Året var 3018. Vårdan jord hade varit förorenad sen många år tillbaka. Liven började vissna, dö ut. Det gick mot jordens slut. Naturen förstördes, djuren dog av gifter, sjukdomar spreds. Människorna vart isolerade, allt var dött, ont om mat. Naturkatastrofer uppstod, det gick inte längre att odla på jorden. För bästa chansen till överlevnad bestämde sig föreningen på                 100 000 av världens bästa forskare , rika män, presidenter samt FN redan under tidig tid år 2500 att bygga ett skepp utifall att något sådant hände. Så att man kunde bosätta sig i rymden. Allt skulle finnas ombord. Föda, syre, sovplatser, vaccin, sjukhus osv. Skeppet skulle vara ungefär lika stort som Ryssland. Vart man skulle förvara ett sånt stort skepp visste ingen, men man misstänkte att dom grävde gångar under all sand i haven. Det skulle ta ca 500 år att bygga, och skulle rymma 3 miljarder människor. Dom ville att fler skulle med men det vart begränsat med platser. Och det skulle ju rymma byggnader och allt annat som var nödvändigt. Nick Applier som var 47 år var den som kom med förslaget och först trodde ingen att det han sa var något seriöst. Han var Amerikas kändaste arkitekt. Han hade jobbat på sin ritning i flera år och hade lyckats framställa dagens mycket funktionella Alpha Junior. Susie som var hans fru och även Mikael professionell pilot , samt kirurg och virus professor skulle med på skeppet. Dom 2 var dom första med originalidéen. År 3018 började saker att spåra ut totalt. Det var en kaotisk miljö att leva i ,dom visste att dom var tvungen att åka samma år. Annars skulle ännu fler att dö och det fick inte ske. Men innan någon besteg skeppet skulle var och en skannas, och om dom upptäckte tecken på sjukdom/virus fick dom inte åka med eftersom risken för smittning var stor. Dom tappade 100.000 människor dagen då dom skulle åka. Men resten klarade sig. Det tog dom 4 timmar att skjutas upp till rymden. Dom hade bott där 1 år, allt gick som planerat. Men på fredags kvällen hörde dom i korridor 13 ett skrik. Dom sökte igenom rummen och hittade en man på ca 30 år i rum 13. Det låg spyor & blod överallt i rummet. Och det var klösmärken på väggarna. Han hade blodspruckna ögon och det rann blod nerför hans torra bleka läppar. Han satt i ett hörn och viskade, run run run.... run. Mikael kom springandes in ,och flåsade. Han tittade sakta upp mot mannen.
- Jesus krist, vad har hänt här? Lås rummet, evakuera korridoren, FORT!
Det kom in 2 män springandes med en bår . Dom hade mintgröna dräkter och även masker. Dom lade upp mannen på båren och tryckte på en knapp så en bubbla kunde omfamna båren Dom fortsatte att rulla den ut genom korridoren vidare till sjukhuset. Folket som stod ich såg på hade vid öppna munnar och pekade på den rullande båren och männen som ivrigt sprang hit och dit. Dom var framme vid sjukhuset, dom rullade in mannen i ett isolerat rum och började ta tester. Han var mycket aggressiv så dom var tvungen att binda fast honom. Några timmar senare fick dom resultat. Men det var tomt... Det enda dom vittnade på datorskärmen ''B3H" ingen begrep vad problemet var. Dom bestämde sig för att lämna honom där över natten.
~Nästa dag så bestämde Mikael och Susie för att kolla till honom och ta några fler resultat. Men när dom kom gåendes längst korridoren såg dom blodiga fotspår. Dom gick vidare in i rummet och kollade runt. Det låg trasiga glasflaskor och plast överallt. Dom tittade förvånat på varandra. Man såg det förskräckta ansiktet på Mikael. Dom sprang efter hjälp och kallade på kaptenen. När dom kom ut till samlings salen var det kaos. Folk skrek och ropade, det var blod på golvet. Dom såg inte normal ut, en av dom började springa mot Susie.
-SUSIE AKTA!!
Mannen sprang på Susie och började klösa och slå henne.
Mikael slog till honom med en stol och han var därmed medvetslös. Han tog en lampa och öppnade hans ögon och lyste på dom, Samma som med den 30 åriga mannen. Blodspruckna ögon, ruttet tandkött sa Mikael.

- Susie.. detta är inte bra, inte bra alls.
- Vad ska vi göra?
- Jag vet inte, men detta är ett virus och jag känner inte till det. Nästan overkligt, som något sorts zombie virus.
- Alltså.. hmm B3H upprepade Susie gång på gång på gång.
- Ja det måste varit det datorn visade, något nytt.
Dom såg sig omkring, det hördes skrik, bord var välta. Dom var oroliga. Så Susie bad Nick att sända ut i högtalarna att alla som var vid samvete och förstod upprepande *Alla som hör detta samlas i nödhall C8*
*Alla som hör detta samlas i nödhall C8*
Folk började röra på sig mot bakre delen av skeppet, där nödsalen låg. Man hörde trapporna skramla av alla stegen. Efter 20 minuter så var alla samlade. Som tur var så förstod inte dom smittade hur eller vart dom skulle ta sig, det hände att vissa gick efter folkmassan. Men som tur så tog bara 34 stycken in i själva hallen men dom blev sedan beskjutna så att dom inte skulle smitta dom andra. När alla väl var inne så stod Nick, Susie och Mikael på en hög plattform och hade mikrofon på. Dom berättade allt dom hittat, alla tester, hur det var ett virus som på något sätt spridit sig. Men att dom alla var säkra inne i bunkern, där det fanns mat , vatten , sovplatser och skydd mot virus. Dom stod med vidöppna ögon och lyssnade spänt på det dom 3 personerna hade och säga. Plötsligt började hela skeppet skaka och dom såg hur taket sakta lyftes bort. Det åkte människor ut ur skeppet och dom skrek och skrek, och kunde höra hur det lät ring, ring, ring, ring, och såg dom röda ljusen som blinkade. Det hördes ring, ring, ring.
Susie vaknade och såg sig omkring, sedan kollade hon ner på sin genomsvettiga pyjamas och stängde av väckarklockan.
~Slut

Marskatt 3

 

Nummer två

o    Novell
Det var en solig sommarkväll på lovet och jag och några kompisar tänkte fara ut med båten och grilla, dricka lite öl å bara chilla. Allt var kung och alla var vänner, inget bråk eller nått sånt skit. Sen började hemresan sent på lördagskvällen. Vi körde under sandöbron och vi låg väll i runt 30 knop genom Svanö sundet. Och när vi passerade hamnen så låg kustbevakningen med laser precis då vi hade bråttom hem. Det är fartbegränsning på 4 knop så de gick ju lite för fort.
Efter vi hade fått en bot lapp så gled vi vidare i den fina sommarkvällen, det var tur att jag bara hade druckit en lättöl för jag fick ta ett alkotest också, men jag klarade mig. Vi fortsatte åka sakta mot Frånö båthamn, vi körde ganska sakta för att se den fina himmelen.
När vi passerat Frånö så körde vi in i sundet till kyrk viken, vi körde riktigt sakta genom sundet för det är så mycket stockar och skit där så man tar det riktigt lugnt där igenom.
Precis när vi kommer ut i viken så dör motorn och då började dom som var med i båten leka med årorna och typ fäktades dom var riktigt fulla så dom lyssnade inte när vi sa till dom. När dom hade lekt ett tag så hände en olycka en av killarna fick en åra i huvudet, han svimmade och ramlade i vattnet. Det var riktigt otäckt men jag hann inte tänka så mycket innan jag och en av killarna som inte var så full hoppade i vattnet och försökte få upp han.

Efter 10 minuter i vattnet så fick vi tillslut upp han i båten. Vi började göra HLR men han vaknade inte så vi ringde 112. Vi hade fått soppatorsk så vi började ro in till närmsta brygga det tog en stund och ro, men vi skyndade oss så mycket vi kunde för vi ville rädda honom. När vi väl kom in till bryggan så var redan ambulansen där och en polisbil också. Ambulanstjejerna började ta upp han på båren medans polisen pratade med oss. Vi berättade allt som hänt med olyckan och 2 av killarna fick följa med polisen till station.
När dom hade farit iväg så satt vi kvar där och funderade om det verkligen var en så bra idé att åka ut med båten den kvällen. Vi satt och pratade ca 1 timme om allt möjligt, vi fick skuldkänslor för honom och var orolig.
Dom som for med polisen blev förhörda men släppta dagen efter så då åkte vi upp till Sollefteå med våra epa traktorer. Det var en regnig dag och ingen var riktig på så bra humör. Det kändes som det var 20 mil dit men igentligen bara 3 mil. När vi kom dit så frågade vi i receptionen om vart han låg.
Vi fick svar att han låg i koma och vi kunde tyvärr inte träffa han idag. Vi for hem, men först så stannade vi och tog en korv på OKQ8 man kände att det inte var någon bra stämning för alla var orolig.
Han kunde få en hjärnskada för livet men dom visste inte riktigt förrän han hade vaknat och dom undersökt honom. Vi var oroliga över honom och var rädd att han skulle få en skada för livet, för nått som vi hade vare med och gjort så han skadade sig. Vi fick beskedet att han hade fått en hjärnskada och kunde inte gå så han fick sitta i rullstol. Vi fick skuldkänslor för att vi hade tagit med honom ut med båten och grilla den kvällen. Men vi få ta det från den positiva sidan att han fortfarande lever.

 

Marskatt 2

 

 

 

 

 

Fem noveller till! Nummer ett!

Pokerface

 

Jag såg hur killen på andra sidan bordet började snurra sina vigselringar på fingret. Han var uppenbarligen nervös, mest troligen hade han satsat alldeles för mycket i förhållande till korten på handen. Den äldre mannen bredvid mej började svettas på överläppen och det ger mej styrkan att höja insatsen ytterligare.

Jag slog upp dörrarna till den stora herrgårdens framsida, med ett stort leende på läpparna och 2 miljoner dollar rikare och vidare till semifinal. Jag gick ner för marmors trappan mot min Ferrari stod framkörd i rondellen. I mitten av rondellen av det en fontän. Jag satte mej i bilen och körde ut igenom den långa allén och sedan svängde jag ut på vägen och fortsatte hemåt.

När jag kom hem hängde jag av mej jackan, gick fram till baren, tog mej en whiskey och gick ut på den stora terrassen som det var utsikt ut över nästan hela LA. Jag tänkte precis ta ett dopp i poolen när någon knackade på dörren. Jag tog på mej kläderna igen och gick och öppnade, det var den äldre mannen från kvartsfinalen.

- Hej, kom in, sa jag.

- Tack, sa mannen. Han tog av sej jackan och kom in.

- Vill du ha en whiskey? Frågade jag.

- Ja tack, svarade mannen. Jag hällde upp ett glas till mannen och jag fyllde på mitt igen. Han gick runt i mitt stora hus och kollade mycket. Gång på gång kommenterade han hur fint eller snyggt eller maffigt hus jag hade. Tillslut frågade jag

- Ville du nått särskilt?

- Nejdå, ville bara gratta dej till semifinalen.

- Jaha, tack så mycket, du är också en duktig spelare.

- Tack tack!

Efter att vi småpratat en stund så sa vi adjö och lycka till i pokerspelen.

Jag vaknade morgonen efter av väckarklockan. Jag klev upp och klädde på mej, sedan åt jag frukost och gjorde mej redo för semifinal. Efter jag ätit upp så ställde jag mej vid den stora glasväggen med utsikt över hela LA och kollade på stan och tänkte ”Jag äger den här staden”. Jag tog på mej jackan, och gck ut till garaget där jag hade 10 olika sportbilar. Jag ställde mej och kollade på alla bildar och visste inte vilken jag skulle ta. Äh jag ta väll Lamborghini idag då, sa jag för mej själv.

När jag kom fram till den stora lyxiga herrgården lämnade jag nycklarna till en kille som körde undan bilen. Återigen så gick jag upp för den stora marmor trappan och tänkte, ”klart jag ska till final” och sen gick jag in.

Alla de andra satt redan vid bordet när jag kom in. Jag satte mej vid bordet. Dealen började dela ut korten och jag såg redan att de andra var lite nervös. Redan då visste jag att det var vinst.

Återigen så slog jag upp dom stora portarna till herrgårdens framsida, gick ner för den stora marmor trappan. Fast den här gången ed ett ännu större leende, 10 miljoner dollar rikare och vidare till finalen. Jag satte mej i bilden och for in till stadens största klubb för att fira segern. Efter flera timmar började vissa bege sej hemåt så jag tänkte att jag ska nog också hem och sova. På väg till min bil mötte jag mannen som hade hälsat på kvällen innan.

-Fint hus du har, fortfarande lika fint? Sa han och gav mej en blick som gjorde att jag fick en klump i magen. Jag skyndade mej hem. När jag kom hem trodde jag knappt mina ögon. Alla mina 9 andra bilar var helt sönderslagna, alla fönster på huset var krossade och alt i huset var helt förstört. Alla väggar var klottrade, exakt allt var helt förstört. Det måste ha varit mannen! Jag blev helt förstörd. Alla pengar jag lagt på mitt hus, jag skulle aldrig ha råd att bygga upp allt igen. Även fast jag har ungefär 500 000 miljoner dollar så skulle hela huset gå på minst 1 miljard dollar. Jag bestämde mej. Jag satsar allt i finalen så har jag råd att bygga upp huset efter jag har vunnit.

Jag for hem till mamma och pappa och berättade allt om huset och hur jag tänkte vinna pengarna till att bygga upp allt igen.

-Är det inte för riskabelt att satsa allt? Frågade pappa.

-Jo kanske, men jag komma vinna ändå så jag satsar det. Svarade jag.

-Vågar du ta risken då? Frågade mamma.

-Ja jag vinner lätt. Svarade jag.

-Okej, självförtroendet är i alla fall inte dåligt. Sa pappa.

-Måste vila tills imorgon nu, god natt. Sa jag

Morgonen efter klev jag upp och gjorde mej i ordning till att vinna finalen. Den här gången var det flyttat till stans största casino i stan. Nu fick jag åka dit i morsans Volvo istället för min Ferrari eller Lamborghini.

När jag kom fram gick jag in med bestämda steg och anmälde mej med 500 000 miljoner dollar. Jag gick och satte mej vid bordet och väntade på de andra. Efter 10 minuter hade alla kommit och delaren började dela ut korten. Den här gången kände jag mej lite, bara lite nervös men såg att de andra var mer nervös. Efter fler omgångar så fick jag ganska dåliga kort men tänkte att om jag går all in så kanske dom andra lägger sej. Så jag gick all in och såg hur de andra blev nervös. Båda de andra två la sej. Jag kastade korden på bordet av glädje, jag vann! Jag komma kunna bygga upp mitt hus igen!

 På väg ut såg jag mannen som hade förstört mitt hus. Jag blev helt rasande och gick fram mot han och gav hen en rak höger så han ramlade ihop. Alla andra såg mej göra det och undrade vad jag höll på med. Ägaren av casinot såg det också och han sa att jag blev diskad och de vill säga att jag förlorade. Jag hade inga pengar kvar. Inget alls, inget hus, inget.

 

Marskatt 1

Tävlingsbidragen är nu skickade...

Juryn har nu fått en massa noveller att läsa och begrunda! De ska välja ut en vinnare i varje årskurs och en totalvinnare! Vi hoppas att det går bra för juryn att läsa och välja ut :)
På lördag 21 mars kommer vinnarna att utses och då får vi se vilka det blir! Spännande!!

Tisdag, novell 147

                                                       Je suis Charlie

__________________________________________________________________________________

Jag samlade till mig allt mod jag hade och flög ut ur bilen, och helt plötsligt stod jag mitt i kaoset och ropade på Olivier. Jag kände hur tårarna trängde sig upp genom ögonen, och för varje död kropp jag passerade var det närmare att jag skulle börja gråta.

________________________________________________________

Solen sken på det vita stora huset med mycket öppna/stora fönster och grått tak som låg på en tät gata med likadana hus i utkanten av Paris. Klockan var 08.03 och jag Alison Falls satt i pyjamas vid köksbordet med en Charlie Hebdo tidning och en kopp te. Vi hade fått tidningen i posten i lördags som alltid, men jag hade inte haft tid att läsa den så nu fem dagar senare, Onsdagen den 7  Januari 2015 fick jag äntligen koppla av och läsa. Jag gillar egentligen inte Charlie Hebdo eftersom att de sysslar med satir. Jag har aldrig haft problem med det tidigare utan det började när min man Olivier började jobba där för cirka ett år sedan. Jag är nämligen rädd att det ska hända honom något. Han och den kommande bebisen är ju det käraste jag har!

                                                   ***

Jag tog tidningen och läste på första sidan. ”En stjärna är född” stod de med stora bokstäver och en satir bild av ingen mindre än ledaren av IS, och nu hade de överdrivit väldigt mycket! Bilden föreställde is-ledaren stå på knä med händerna i backen, naken med en stjärnorna mellan skinkorna. Jag suckade och fortsatte att läsa. Fast de får hot från dem så fortsätter de ändå.

Plötslig hörde jag hur Olivier kommer in i rummet. Han hade sin vita skjorta, mörkröda slips med ljusblåa ränder och gråa byxor.

-        God morgon gullet. Sa han, la händerna på mina axlar och kysste min kind.

-        God morgon. Svarade jag och log mot honom.

Han log tillbaka och vände sig mot diskbänken där han hade lagt smör, hans speciella franska ost och parma skinka som han absolut älskade.

-        Ingen bebis än?  Frågade han mig för att bryta tystnaden. (bara för att han hatade när det blev tyst)

-        Ne… Det är ju två månader kvar.

-        Haha! Just ja. Sa han och skrattade.

Han återgick till sitt mad att bre smörgåsar och jag till tidningen. Efter att jag läst klart atickerln om ”en stjärna är född” kände jag hur ett obehag spred sig genom ryggraden. Det var något som inte kändes rätt.

-        Olivier?

-        Ja! Svarade han, tog sia smörgåsar och satt sig vid bordet med mig.

-        Är det verkligen en bra ide att hålla på å jävlas med IS ledaren? Sa jag och kollade oroligt in i hans mörka, varma, runa ögon som inte alls visade en skymt av oro.

-        Lyssna här nu Allie ( som han kallade mig).

Han tog en paus och tog min hand för att få en lugnade effekt på mig.

-        Det finns inget farlig med våra… Var det ända han hann säga innan jag avbröt honom.

-        Jo, men ni får ju massa hot från anhängare. Är ni inte det minsta oroliga för att något ska hända? Jag kände hur den obehagliga känslan spred sig igen i ryggmärjen.

-        Nej! De vet ju inte ens vart vi håller till så varför kulle vi oroa oss. Det vart tyst en stund och det ända vi gjorde var att kolla på varandra.

-        Jag har ändå ingen bra känsla av detta. Sa jag för att försöka väcka ett litet varningstäcken i hans huvud.

-        Oroa dig inte så mycket älskling! Sätt dig ner och läs kart din tidning och drick upp ditt te i lugn och ro! Sa han och kysste min panna.

Plötsligt ryckte han till.

-        Hur mycket är klockan? Sa han och kollade på mig.

-        09.11. Sa jag med mitt huvud riktat mot en väldigt intressant atickerl.

-        Shit! Jag ska va på jobbet om fyra minuter. Han släppte allt han hade och sprang ut till bilen, och bara några sekunder senare så var han på vägen i sin Citroen c1.  Jag skrattade lite fär mig själv och återgick till min tidning. Så typiskt Olivier. Nu var det alldeles tyst i huset. Det enda som lät var när jag vände blad på min tidning, men tystnaden varade inte länge. Efter bara tio minuter så bröts tystnaden av en skarp ringsignal av en guldig Iphone 6. Ringsignalen som lät som en gammal telefon tjöt i hela rummet och jag hann bli tokig innan jag hittade den under allt ”skräp” i min handväska. Den låg under ett tuggummi paket och ett par 5 år gamla kuponger från primark som jag fick ett halvår innan jag flyttade till Paris för att studera med Olivier.( Troligtvis det bästa beslut jag någonsin gjort)

När jag kollade på skärmen stod det ett hjärta och nedanför hjärtat en väldigt ”vacker” bild på Olivier.

-        Hej älskling!

-        Hej Allie. Svarade han på andra sidan luren med en lätt stressad röst.

-        Är allt som det ska? Var jag ju bara tvungen att fråga.

-        Ja, men jag glömde maten i kylen och jag undrar om du, världens snällaste, snyggaste, hjälpsammaste, finas… sa han för att fjäska som han alltid gör när han glömmer något och han vill att jag ska åka och lämna det till honom.

-        Ja… Ja... Ja. Bara för att jag har världens glömskaste, irriterande och barnsligaste mannen i världen. Sa jag med ironi och skrattade, och han skrattade med.

-        Bra! Tack! Men du kanske skulle kunna komma med den till klockan 11.

-        Visst! Älskar dig. Puss! Sa jag och gjorde ett pussljud med läpparna.

-        Älskar dig med. Så la han på luren.

Jag skrattade lite för mig själv. De var fjärde gången han glömt något på fem dagar. Jag kollade på klockan som var 09.20 så jag hade en och en halv timmes vila i alla fall. Jag drack upp den lilla skvätt te som fanns kvar, la undan tidningen och gick in till vardagsrummet och slog på tv:n. Jag sjönk ner i soffan med en massa filtar och kuddar och bläddrade mellan kanalerna. Efter 5 minuters bläddrade hittade jag äntligen något som var ”intressant”. Det handlade om 9:11. Det så fruktade terror dådet mot tvillingtornen World Trade Center i New York city år 2001. Jag kände hur obehaget sakta krypa upp för ryggen och jag frös fast soffan.

                      

                                           ***

 

Programmet slutade och jag klev upp från soffan, släckte tv:n och sträckte på mig. Jag gick till köket och kollade på mikron.

-        10.58! Skrek jag, tog maten och sprang ut till min vita citroen cactus. När jag väl startat bilen och kört så kollade jag på klockan som var 10.59. Så skönt! Jag skulle inte komma allt försent i alla fall. Efter ca en minut så vart det tråkigt att köra så jag slog på radion där min favorit låt Papaotai av Stromae spelades. Jag höjde volymen och sjöng med. Jag kände hur lugnet tog över igen och jag slappnade av i hela kroppen. Klockan var 11.00 och jag var snart framme.

                                                  ***

Efter bara två minuter så kom jag in på gatan där Charlie Hebdo hade sitt kontor (längst bort) ser jag en man i cirka 40 årsåldern springandes med ett litet barn i famnen. Hans ansiktsutryck gjorde mig orolig och den omänskliga fart han sprang i fick den obehagliga känslan att komma tillbaka. Jag bromsade in och han stannade. Sedan vevade jag ner rutan för att fråga om vad som hänt.

-        Stopp! Vad har hänt? Skrek jag till mannen i rädsla.

-        Skottlossning vid Charlie Hebdo! Massa blod! Vänd om! Åk inte dit! Och så fort han sackt det sprang han iväg med barnet halvt hängande på hans axel.

Jag kände hur paniken växte inom mig. Utan att tänka mig för så tryckte jag på gasen så hårt jag kunde och körde dit på bara några sekunder, och på de få sekunderna gick en lugn helt vanig dag över till min värsta mardröm. Bara utanför Charlie Hebdo låg minst åtta döda kroppar och det var blod över allt, och inifrån byggnaden hördes fortfarande skott. Jag samlade till mig allt mod jag hade och flög ut ur bilen, och helt plötsligt stod jag mitt i kaoset och ropade på Olivier. Jag kände hur tårarna trängde sig upp genom ögonen, och för varje död kropp jag passerade var det närmare att jag skulle börja gråta.

Efter att ha letat i cirka 10 minuter så började jag tappa hoppet och satt mig ner på gatkanten och började att gråta, skrika och kasta grejer runtomkring mig. Tankarna om att Olivier kanske var död fick mig att vilja dö själv. Hur skulle jag kunna uppfostra ett barn själv utan honom. Han är ju mitt allt. Vi skulle ju dö tillsammans i en varm säng av ålderdom och inte av detta, hans jobb.

Plötsligt hör jag hur skotten avtar och två män springer ut ur byggnaden.

-        Var är Olivier?! Skrek jag medans jag grät av smärtan som kom från mitt hjärta.

De bara kollade på mig och sa något till varandra som jag inte hörde.

-        Vart är han?! Svara! Jag var så arg och skulle kunna skjuta båda två på en gång om jag skulle ha ett vapen.

De bara skrattade och sedan riktade de sina vapen mot mig.

-        Skjut mig! Jag bryr mig inte! Skrek jag helt säker på vad jag menat

-        Skjuet mig då! Skjut! Gör det då!

Jag blundade och hör hur det smäller, och efter jag ens han reagera på smällen kom en olidlig smärta som inte gick att beskriva från mitt lår. Sedan hörde jag hur de sprang iväg från platsen. Min ilska växte i mig och jag ville bara ställa mig upp, springa ikapp dem och slå ihjäl dem men varje gång jag försökte att ställa mig upp föll jag ihop av smärtan som fick mig att nästan svimma. Efter flera försök så gav jag upp och satt mig bland alla kropparna. Allt var meningslöst. Det ända jag ville göra var att lägga mig bland de döda, dra av den blåa slipsen som jag tagit av Emil Vimeux,( En av Oliviers trognaste vänner) lägga mig bland kropparna och förblöda medans jag kollar upp mot himlen och fundera över mitt liv. Jag fattade beslutet snabbt och gjorde precis som jag tänkt, men så fort jag la mig ner satt jag mig upp igen av ljudet av fotsteg som snabbt rörde sig mot platsen. Det var en av männen som var på väg mot en bil som stod på andra sidan gatan men han stannade alldeles innan han kom fram, tog upp sitt vapen och avfyrade två skott. Jag kollade där skotten träffade och där låg de två poliserna som hade anlänt föst. Jag hörde ett dovt skratt och sedan en bildörr som slogs igen. Mannen startade bilen och körde hjärtlöst över de döda som låg i vägen och sedan försvann han när han svängde in på nästa gata. Bara några sekunder senare så kom det tre ambulanser och två polisbilar. Poliserna sprang för att skydda de som möjligtvis överlevt, och sjukpersonalen delade upp sig och några sprang i men de flesta stannade ute för att kontrollera de som låg på marken. Ingen hade sett mig än så jag la mig ner igen och höll låg profil för att se om de där inne hittat Olivier. Jag har hela tiden blicken mot antren och ser hur två stycken från ambulansen bärandes på en bår. Jag iaktog kläderna på mannen som låg där men såg ganska snabbt att det inte var Olivier. Jag suckade och vände huvudet uppåt igen då jag möttes av en kvinna som stod alldeles ovanför mig.

-        Hallå? Mår du bra? Frågade hon men sin lilla kvinnoröst.

Det var då jag märkte att jag inte var så klar i huvudet som jag trodde.

-        Hallå? Hör du mig? Frågade hon mig igen.

Allt bara snurrade och det ända jag kunde göra var att nicka eller skaka på huvudet för att svara på hennes frågor.

-        Vänta så ska jag hjälpa dig. Sa hon och lyfte mig bakom ryggen så att jag fick en sittande ställning, sedan ropade hon på flera som skulle hjälpa till.

-        O-oli-vier: Var det ända ordet som jag fick fram och ju längre tiden gick ju snurrigare blev jag och ju mer illamående blev jag, och till slut kunde jag inte prata alls. Jag han just tänka att det var över, men alldeles innan jag kände att det var över såg jag något i ögonvrån. Något som får mig att vrida huvudet mot ingången till kontoret, och helt plötsligt blir allt klart. Illamåendet försvann, snurret försvann. Ja allt försvann som snurrade runt mitt huvud. Det som rörde sig vid dörren var ytligare två sjuksköterskor som bar på en bår med en man på. Mannen på båren hade en röd skjorta med vita fläckar, en mörkröd slips med ännu mörkrödare ränder som hängde på sidan lite utanför båren och gråa byxor med blod stänk. Allt så bekant ut.

När båren halvt kommit utanför dörren så hoppar båren till och hans huvud la sig åt mitt håll. Det var fullt med blod och på vissa ställen var ansiktet helt sönder skjutet, men jag kunde ändå vem det var som låg på båren.

-        Olivier! Skrek jag och slet mig loss från sköterskorna och så fort jag började springa blev allt som i slowmotion. Till min förvåning så orkade mitt ben att hålla upp mig, men det varade inte länge. När jag kom fram till båren så vek sig mina ben.

-        Olivier!

-        Allie. Sa han svagt och tog min hand.

-        Snälla dö inte! Jag älskar dig! Du får inte lämna mig! Tårarna rann ner i floder från mina kinder. Detta gjorde ondare än skottet. Mycket ondare…

-        Allt kommer att bli okej. Även om jag försvinner. Du kommer att föda barnet och få se henne eller honom att växa upp och bli en lika underbar människa som dig.

-        Ne-he-ej! Aldrig! Inte utan dig!

-        Gör det för mig Allie! För mig!

-        Jag älskar dig… sa jag med darrig röst.

-        Och jag d… Var det ända jag hann höra innan jag kände hur någon/några tog tag i mina armar för att föra mig därifrån.

-        Nej! Släpp mig! Olivier!

Jag kämpade med att försöka komma loss men de hade ett sånt stadigt grepp å jag kom inte loss.

-        Släpp mig! Jag måste få träffa honom en sista gång! Skrek jag helt säker på att han inte skulle klara sig.

-        Ni kan inte göra så här! Olivi-e-he-he-he-er! Jag såg hur han sakta fördes in i ambulansen och några sekunder senare körde de iväg.

-        Ne-he-hej!

De två kvinnorna som tagit mig från Olivier hade dragit mig till en ambulans med. De tog ett stadigare gräpp om mig och spände fast mig på en bår för att hålla mig stilla.

-        Vi gör detta för din och ditt barns skull! Okej? Sa en av de som tvångs bundit mig i ambulansen, men de orden gjorde mig inte lugnare utan jag började skrika ännu mer och kämpa för att komma loss. En av dem höll fast mig medans den andre tog ner nån slags tub från väggen och sen förde en mask mot min mun och tjuv höll den mot mitt ansikte och efter en stund så blev allt lugnt och tungt och mina ögon var på väg att falla igen hela tiden.

-        Olivier… Olivier… Glöm inte maten! Var det sista jag fick fram innan jag somnade.

 

                                            ***

-        Vart är jag? Var det första jag sa när jag vaknade och efter jag kollat ut genom de svarta rummet. De ända ljus jag fick var av ett stearinljus som stod på byrån bredvid sängen jag låg i.

-        Hallå? Sa jag igen. Jag klev upp ur sängen och haade till dörren, men den var låst.

-        Hallå? Kan non öppna? Sa jag igen och dunkade på dörren.

Efter att ha dunkat på dörren i några minuter såg jag en kapp på sidan av den. En röd med en varningsklocka på. Jag tryckte på den för att försöka få uppmärksamhet, och bara några sekunder senare kommer det in en sköterska.

-        Är du okej? Frågade hon och började att undersöka mig i ansiktet.

-        Vart är Olivier? Frågade jag och blängde på henne.

-        Kom och sätt dig! Sa hon och förde mig till sängkanten.

-        Hur mår han? Sa jag igen och gav henne samma blick

-        J-jag beklagar, men vi kunde inte rädda honom.

Jag frös fast i sängen och visste inte vad jag skulle göra. Min värld gick just under, mitt hjärta gick just i tusen bitar och mitt liv och min framtid gick upp i rök. Efter att ha suttit i tio minuter och kollat ut i något som verkade som tomma intet bröt jag ihop och det kändes som att bli stabbad i hjärtat miljoner gånger.

 

                                        ***

Det har gått 1 ½ månad sedan jag fick Oliviers dödsbesked och sedan jag blev hemskickad från sjukhuset, och där emellan har vi haft begravningen efter alla tolv som omkom vid Charlie Hebdo´s kontor och det var det värsta jag någonsin varit med om. Kyrkan var full av gråtande människor och den so grät mest var nog jag. Det gjorde så ont när vi satt och kollade på de tolv vita kistor som stod på rad i kyrkan, och bara tanken på att den människan som jag brydde mig mest om låg där sönder skjuten i sina finaste kläder helt livlös, och ännu ondare gjorde det när jag tänkte på att han aldrig skulle få se sitt barn växa upp och skaffa egna barn. Ja allt som hade med Olivier att göra fick mig att gråta som den dan på sjukhuset när sköterskan sa de där orden jag aldrig kommer glömma ”Jag beklagar men vi kunde inte rädda honom” , och ända sen den dan ar jag bott hos mn bästa vän Andrea Zormer.

 

Det var natt och jag och Andrea låg i den stora dubbelsängängen so hon hade i hennes stora sovrum i en lägenhet som låg mitt i Paris, men jag kunde inte sova för jag har haft ont i ryggen ända sedan vi gick och la oss och nu pågick den värsta smärtan under hela natten. Jag bestämde mig för att ställa mig upp och gå runt i lägenheten. Jag gick till köket där jag föll ihop av en smärt våg som kändes som hundra hugg i ryggraden.

-        Andrea! Andrea! Skrek jag så högt jag kunde. Jag hörde hur hon flög ur sängen och efter bara några sekunder stod hon i köket framför mig.

-        Vad har hänt?! Skrek hon av oro.

-        Ja-ja-jaj!  Ytligare en smärtvåg och denna gång var den mycket värre.

-        Jag tror vattnet har gått! Lyckades jag få ut tillslut och kände hur jag ”kissade på mig”. Det märktes verkligen hur Andrea fick en panikattack för hon höll nästan på at åka utan mig.

 

Förlossningen gick snabbt och efter bara två timmar var hon här. En liten flicka med svart hår och en liten näsa.

-        Vad ska hon heta? frågade Andrea mig.

-        April tror jag. Det skulle Olivier i alla fal vilja.

 

Under hela dan så vilade jag Andrea och April på sjukhuset. Den närmaste promenaden vi fick var när vi skulle gå och äta eller när vi var tvungen att gå på toa.                                                                                         

 På kvällen kl 20 var vi äntligen på väg hem till Andrea. Mitt liv hade äntligen fått en vändning.

 

 

 

           Två år senare

Det är sommar, den 26 Juli 2017. Oliviers 27 års dag och jag och April var på väg till kyrkogården för att lägga lite blommor på hans grav.

-        Så ska det bli kul att få prata med pappa nu då? Frågade jag April som gick och höll mig i hand efter trotoaren.

-        Mm… Sa hon glatt och hoppade lite.

-        Vad ska du säga till honom då?

-        Hej! Åk at jag älskaj honom! Sa hon och flinade.

Vi gick in på grus gången till kyrkan och in genom den stora grinden.

-        Så! Spring till pappa då! Sa jag och pussade henne på kinden.

Den lilla svarthåriga flickan sprang glatt iväg till sin pappas grav och jag följde efter. Oliviers grav låg under en ek i mitten av kyrkogården. Han hade en svart blank gravsten där det stod Olivier Almonde  *26/7-1990 och +07/01-2015, och under det stod de ” Je suis Charlie ” och sedan ett litet brev inristat som han skrev till mig när vi först träffades.

När jag kom fram till graven så satt jag mig vid den och bara kollade en stund på den som om den skulle vara en livs levande person.

-        Hej Olivier! Det var ett tag sen nu och jag och April är här för att gratta dig och för att bara ge dig en snabb uppdatering om vad som händer i våra liv nu. Ja jag har börjat plugga till undersköterska och det går bra, och April har börjat på dagis och hon trivs väldigt bra och har skaffat sig en kompis som heter Olivia.

Då hoppade April fram för att försöka skrämma mig.

-        Buuuuu! Skrek hon och hoppade i min famn.

-        Whoooaaa!! Skrek jag och lyfte upp henne mot himlen och sedan kysste jag henne på pannan.

-        Har du något att säga åt pappa då? Sa jag.

-        Ja! Sa hon och gjorde detdära flinet igen som hon alltid bruka göra när vi pratade om Olivier.

-        Bra! Gå och säg det då till honm så blir han nog jätte glad.

-        Okej!

Hon gick fram till gravstenen.

-        Hej papa åk gjattisj på födelsedjan. Hopas du måj bja. Jag älskaj dej, och hon avslutade meningen med en puss på hans gravsten.

-        Ska vi gå och plocka blommor åt pappa också?

-        Ja! Skrek hon och sprang för att hitta de snyggaste lommorna innan någon annan tog de, och efter bara några minuter kom hon med en liten bukett med massa olika blommor i olika färger.

-        Vilka fina! Lägg de åt pappa så att han får de fint på graven.

Hon la omsorgsfullt ner lommorna på graven och sedan satt hon sig framför och bara kollade glatt på honom.

 

-        Så! Ska vi gå hem då? Frågade jag April som fortfarande satt och kollade på Oliviers gravsten och förundrades hur de hade fått in hans namn på den.

-        Mm… Sa hon och ställde sig upp.

-        Jag ska bara säga hejdå och ge honom en sak sedan kan vi gå. Okej?

-        Okej! Sa hon och började sakta att gå.

Jag kollade satte mig ner och kollade på hans grav en stund sedan tog jag fram ett kort på mig och April som jag lagt innanför en ram och la den nedanför gravstenen där det var en stenskiva i samma blänkande material som der var på gravstenen.

-        Tack för den underbara tiden jag fick med dig älskling! Sa jag och kysste stenen.

 

Till minne av alla som omkom i denna tragiska händelse.

R.I.P

 

Jour