Fyra...

Min relation till...

 

Det var en solig morgon och klockan var 09:00, Hanna rusade i full fart till skolan för att inte komma försent.
Förut så skulle hon inte brytt sig ifall hon kom försent eller inte.
Men det här året så ville hon ändra på sig, Det här året var det viktigt att komma i tid.
Och det var på grund av Chris, som hon gillar väldigt mycket.
Men problemet är att Chris är Hannas idrottslärare och dessutom gift med hennes privatlärare Sara, de väntar också barn tillsammans.
Trots att Hanna vet om det, så kan hon inte hålla sina känslor för honom.
Hon har varit förälskad i Chris i ett helt år, hon har alltid gett uppmärksamhet till honom och alltid flirtat extra mycket. Men hon förstår inte varför han fortfarande inte har lagt märke till att hon är helt såld på honom.
Men i och för sig, han kanske har märkt av det, men väljer att hålla sig ifrån henne. Han är ju trots allt hennes lärare, och han kan råka riktigt illa ut ifall han har ett förhållande med en mindreårig.
Hanna går andra året i gymnasiet och är en smart elev.
Trots att hon inte brukar vara så aktiv på lektionerna, och skolka så lyckas hon alltid på något sätt få de högsta betygen och lämna in läxorna i tid.
Idrott är nog det ända ämnet hon faktiskt tycker hon, på grund av Chris.
Chris är Hannas första förälskelse och därför känner hon sig så fäst vid honom. Hanna har Clorasia, vilket innebär att man intalar sig själv att något är värkligt, fast det inte är det, om och om igen. Hon har lyckats intala sig själv att Chris gillar henne lika mycket som hon gör.
Men det obehagar henne att han avisar henne, det får henne att känna sig osäker.
Hon vet att Chris är mycket äldre än henne själv, runt tjugofem faktiskt. Men för henne så spelar åldern ingen roll, Hon skulle älskat Chris om han var hundra år gammal också. För Hanna är åldern bara en siffra som inte betyder något.

Hela förälskelsen började för exakt ett år sedan.
Hanna hade varit på väg att drunkna när hon surfade på Sydney´s strand, Och Chris hade varit den första som dök i vattnet utan att tänka sig för.
Hon hade svimmat, och Chris hade lyckats rädda henne i tid.
Han hade räddat hennes liv och pysslat om henne tills hon kände sig bra igen. Chris var Hanna´s tröst, Han var den kärleken hon aldrig fått av sina föräldrar, eller någon annan.
Hanna smälte på bara tanken av att han brytt sig så mycket så att han inte tänkte på vad som kunde hänt med honom själv.
Någon som går Hanna på nerverna är Chris fru.
Hon heter Sara och är dessutom hennes privatlärare i historia.
Även om Hanna inte visar det, så värkligen hatar hon Sara, utan henne skulle allt vara perfekt.
Utan Sara och det där dumma barnet som snart ska födas så kunde det vart Hanna och Chris.
Men en sak som får henne att bli säker igen, är att hon vet allt om Saras och Chris bakgrund.
Chris föräldrar dog i en bilolycka då han var tio år gammal, och han fördes till ett barnhem. Då hans moster fick reda på allt så bestämde hon sig för att ta hand om honom.
På Chris tjugoandra födelsedag, så dog mostern av en plötslig hjärtattack, och det var då hans liv började falla isär.
Han gjorde allt. Han tog droger, rökte, drack som en alkoholist.
På den tiden var han känd för att alltid starta onödiga slagsmål. Men sedan så kom Sara in i hans liv. Och det var då han förändrades total, han blev en bättre människa, Sara gjorde honom till den han är idag.
Hanna vet också om att Sara gifte sig med sitt livs kärlek mot hennes pappas vilja, Saras pappa avskydde Chris och det gör han fortfarande.

Hanna var på väg ut från skolan.
I samma stund som hon fick syn på Chris, så började det åska och därefter kom regnet ösande.
Chris stannade och suckade högt, antagligen för att det började regna just nu.
" Åh, hur ska jag kunna ta mig hem nu, när det spöregnar!" sa Hanna högt för sig själv, anledningen var att Chris skulle höra henne och erbjuda henne skjuts.
Chris vände sig om till henne och rättade till sin slips. "Bor du lånt härifrån?"
"Ja! Jag brukar alltid ta en buss hem, men nu har den redan åkt iväg" sa hon och kollade drömmandes mot Chris, skulle han bjuda henne på skjuts eller inte?
"Jag skulle jätte gärna skjutsat hem dig, Men tyvärr tog jag bussen jag med idag" sa han och kollade upp mot himlen som var täckt av mörka moln. "Vi kanske borde gå in till skolan igen, och vänta tills regnet slutar?" fortsatte han och började sedan gå till ingången.
Hanna blev väldigt glad, hon ville bara skrika ut i regnet.
Äntligen var hon ensam med Chris! Han hade till och med föreslagit att de skulle gå hem tillsammans...typ!
Hanna försökte behålla lugnet när de båda gick in till skolan, sida vid sida, och satte sig på en av de stora sofforna som fanns vid entrén.
" Vad tyst det är nu, utan alla som springer runt och skriker" sa han och smålog mot henne.
Hon kunde knappt tro sina ögon, Sa han så för att han tyckte om att vara ensam med henne, eller bara för att det värkligen var tyst utan alla elever som var jobbiga?
Hon ville gärna tro på det första alternativet.
Hanna nickade bara åt honom, och sedan började de prata med regnet ösandes utanför.
De pratade väldigt länge, om allt, om skolan, och vad de ville med framtiden och vad de tyckte om och inte gjorde.
Hanna försökte alltid komma närmre och närmre Chris, men det kändes som att han försökte hålla sig till avstånd.
Men sedan så kom den stunden då hon bet sig löst i läppen, och kollade på Chris när han pratade.
Han blev också tyst, och kollade tillbaka på henne.
I nästa sekund så höll de om varandra och kysstes.
Hon höll nästan på att svimma, hon hade fjärilar i magen, hon kunde knappt andas, henens drömprins kysste henne!
Hon ville stoppa tiden och bara ha det så här.
Hon var nog den lyckligaste på jorden just nu, Där i Chris armar.
Men lika plötsligt som kyssen kom, så drog sig Chris bort från henne och såg panikslagen ut.
"Fan, fan, förlåt! ...Det var inte meningen, det var fel av mig Hanna, skit!" sa han och såg ner på henne.
Men Hanna tyckte inte att det var fel, Hon tyckte inte att han behövde be om ursäkt.
" Du behöver inte be om ursäkt, Det var inget fel med kyssen" sa hon medans Chris ställde sig upp från soffan.
Han förde ena handen genom sitt rufsiga hår och såg ut att ångra sig rejält.
"Jo, jag borde inte ha kysst dig"
"Men, jo! Varför inte?! Jag gillar ju dig, Nej jag älskat dig!" sa Hanna och nu var hon en aning upprörd.
Hon hade haft ett magiskt ögonblick, och nu förstörde han allt genom att säga att det var ett misstag.
"Hanna, Du är min elev, jag borde inte ha kysst dig. Dåliga rykten kommer att spridas om mig nu..." började han, Men Hanna avbröt honom, förbannad.
"Vadå dåliga rykten, Så du tänker bara på dig själv eller? Tänk vad folk kommer säga om mig om de får reda på detta, Gud, jag trodde inte du var så ytlig!"
"Låt mig förklara, Det var inte så jag menade..."
" Nehe? Kan du vara snäll och förklara lite tydligare då?" sa Hanna uppriktigt och bet sig själv i läppen, vilket hon brukade göra i svåra situationer.
"Alltså, jag har alltid vetat att du gillar mig. Men det kommer aldrig att bli något mellan oss, Och det som nyss hände får aldrig tas upp igen, Kan du lova mig det?" sa han och suckade tyst, Antagligen inte behagad av situationen.
" Som att det aldrig hände, eller? Jag har varit kär i dig i ett år, och jag älskar dig för fan!"" började Hanna och hon kunde känna gråten i halsen, Men den här gången var det Chris som avbröt henne.
"Hanna, du kan inte älska en person när du bara pratat med han några få gånger, Det är inte logiskt. Du är bara sjutton, Du är förvirrad och vet inte vad du pratar om. Men kan du lova mig att inte berätta det här till någon, snälla?" sa Chris och kollade menande mot Hanna. Hanna tyckte att han såg så lugn och behärskad ut, men inombords så var han raka motsatsen.
"Är du dum eller? Efter det du nyss sagt så kan du totalt glömma det! Hela skolan kommer få reda på det, vänta bara!" sa hon med ilska.
"Men...om du gör det, så kommer jag råka illa ut...förlora jobbet...hamna i fängelset kanske"
" Det skulle du tänkt på innan du kysste mig" var de sista orden Hanna sa, innan hon vände på klacken och gick ut ur skolan, för att sedan gå hem i regnet.

Morgonen därefter så var hon fortfarande inte över gårdagens händelse.
Hon hade tyckt att Chris varit väldigt elakt, och fått det han förtjänade. Men ju mer hon tänkte på det där med att hon inte kunde älska Chris när hon bara pratat med honom en eller två gånger, så började hon tro på det en aning.
Men hon stod ändå för sitt ord, Hon älskade Chris ändå.
Hanna hade kommit i tid till skolan, och väntat på att Chris skulle säga något, hon hade letat efter honom överallt.
Men icke sa nicke, hon hittade inte honom.
Hon bestämde sig för att gå till personalrummet och fråga någon som var hans kollega, och fick svaret "Han är sjukanmäld idag".
Hon suckade för sig själv, Tja...hon kanske inte skulle berätta om det som hänt ändå.

Senare samma dag, då Hanna var i parken så fick hon syn på Sara och Chris, med en barnvagn bredvid.
När hon insåg att Sara hade fött barnet så föll liksom hennes hjärta.
Hon blev ledsen och arg på samma gång. Hon kollade på dom ett långt tag, utan att dom ens lade märke till henne.
De skrattade och skojjade tillsammans.
Hanna var avundsjuk, hon kunde känna ilskan i sitt hjärta. Hon ville inte att Chris skulle avra så glad med någon annan, Hon ville inte att Sara skulle ha den effekten på Chris, Hon ville inte att det där dumma barnet skulle vara en anledning till varför Chris älskade sin familj ännu mer.
Plötsligt, så gick Chris ifrån Sara för att köpa en glass från glassbilen som var längre bort.
Det var då Hanna tog tillfället i akt och sprang över till Sara med ett stort fejkat leende på läpparna.
" Hej Sara! Gud vilket sött barn du fött! Får jag lyfta honom?" sa Hanna.
Sara blev en aning chockad över att hon kommit mitt från ingenstans, Men log tillbaka mot sin elev.
" Det är en flicka, Men ja visst, bara du är försiktig" sa hon därefter och skrattade till bara för att inte göra stämningen stel.
Hanna log djävulskt inombords, och tänkte på allt möjligt hon nu hade chansen att göra.
Hon bar upp Saras flicka, som faktiskt var väldigt söt och vacker.
När Sara skulle sätta sig på bänken hon suttit på, så vände sig Hanna om och började springa i blixtens hastighet med den lilla bebisen i sin famn.
Hon kunde höra Sara skrika efter henne. " Vad gör du?! Stanna!"
Hanna ignorerade henne och fortsatte springa, med den nu gråtandes bebisen.
Sara skrek om och om igen, och Hanna älskade hennes panik i rösten.
Hon sprang och sprang så långt och fort hon orkade, tills hon fick syn på en hög bro med väldigt djupt vatten.
Hanna kunde inte tänka klart, och skakade på sitt huvud om och om igen.
Hon ville inte göra det här, men det kändes som att det var ett måste. Om hon inte gjorde det nu, så skulle Chris aldrig älska henne sa en röst i hennes huvud.
" Gör det inte, du kommer ångra det Hanna, snälla" hörde hon en bekant person säga när hon klev up för bron räcke. Hon höll bäbisen hårt och vände sig försiktigt om och såg Chris alldeles andfådd bara några meter ifrån henne.
Hanna började gråta och kollade mot Sara, sedan Chris.
"Hanna, släpp inte barnet" sa Chris och kom försiktigt närmre henne så han kunde ta det lilla barnet.
" Varför Chris?! Varför älskar du mig inte, Varför besvarar du inte mina känslor?" skrek hon till honom och började gråta ännu mer. Hon vinglade till en gång men lyckades återta sin balansen.
Sara såg helt förskräckt ut och hon blev orolig.
" Du är sjuk i huvudet människa! Ge mig mitt barn!" skrek hon till Hanna.
Chris var den ända som hade lite samvete kvar av dessa och han gick ännu närmre Hanna.
Utan att Hanna märkte det, så slet sprang Sara fram till henne och slet ifrån sig sitt barn, vilket fick Hanna att vingla till och tappa sin balansen.
Chris skulle just ta tag i henne och hjälpa henne ner från bro räcket.
Men Hanna föll från bron och in i vattnet, Hon föll mot sin död.
Chris blev förskräckt och skrek av frustration.
Han skulle göra något för att hjälpa henne så att hon inte dog, Men Sara hindrade honom.
"Hon försökte döda vårt barn! Låt henne dö, hon förtjänar inte att leva!" fräste hon.

 

Marskatt 4