Tjugo...

                                        En förändrad värld

Allt var suddigt och ur fokus, jag kunde inte känna mina händer och mitt huvud snurrade. Då jag kollar ner så är mina händer täckta med blod som rinner ner för mina armar och ner för mina ben. Minnen av massa folk som kom springande och bilar med syrener är fortfarande kvar men mycket svaga. En kvinna försökte få kontakt med mig och viftade med handen framför mina ögon och frågade saker som jag inte kunde höra allt eftersom ljud blev svagare och svagare. Mörker var det ända som jag kunde se tillslut.

”Och det där var den sista väskan tror jag”, sa Hannahs mamma Carrie och slängde in det sista i bagaget.

Hannah stod lutad mot bilen med huvudet ner i mobilen som vanligt och var helt borta från omvärlden.

”Lika bra att börja köra nu innan det blir alldeles kolsvart”, fortsatte Carrie och tog en lös hårslinga på Hannah och satt den bakom örat.

”Mhm”, var allt som kom ur Hannah fortfarande med mobilen i ansiktet medans hon satt sig i bilens framsäte.

Hela resan var tyst så som vardagarna nu för tiden har blivit ända sedan olyckan.

Fredagen den 16:e april, jag och min vän Sierra fick huset för sig själv då hennes föräldrar var i Stockholm under hela helgen. Tanken var att jag skulle vara där under hela helgen tillsammans med henne. Det gick runt på nyheterna att det var någon sjuk man som går runt och knackade på folks dörrar och låtsades ha något att fråga men dom som öppnat dörren för honom hade blivit knivskuren till döds, sedan hade han tagit alla saker han hann med innan polisen kommit till platsen och han hunnit smita.

Men allt var lugnt och det ända vi gjorde var att kolla film på netflix hela dagarna eftersom det var typ snöstorm ute. Sista natten mot söndagen satt vi nere i vardagsrummet och kollade film tills att det knackade på dörren.

”Jag kan ta det”, sa Sierra och ställde sig upp och gick mot dörren.

Jag sprang upp för att hämta min mobilladdare tills att jag hörde skrik nerifrån. Då jag kom ner låg Sierra blodig på golvet och en man i svarta kläder och maskerat ansikte kollar upp på mig med en kniv i handen. Han slänger sig över mig och hugger mig i armen och sedan i magen, jag kollar på allt blod som forsar ut och bara synen gör att jag tuppar av. Då jag vaknar så är det ambulanspersonal på plats och dom försöker hålla mig vaken men det är svårt att hålla ögonen öppna.

Då jag öppnar ögonen är det starka ljus rakt ovanför mig, efter några blinkningar så ser jag att jag ligger inne på sjukhuset. Mitt huvud bultar och jag har bandage längst min enda arm, den andra hade bara fått några skråmor. Min mage har stora vita plåster med bandage över som blod har läkt igenom. Mina föräldrar är i samma rum och pratar med läkare, mamma kollar bak på mig med ett ledsamt uttryck i ansiktet. Jag kommer plötsligt ihåg vad som hade hänt och jag visste ännu inte hur Sierra mådde. En utav läkarna gick fram till min säng och tog ett djupt andetag innan han började prata.

”Din vän hade redan förlorat för mycket blod så det var i princip omöjligt att kunna rädda henne. Det var knappt att vi hade kunnat rädda dig med tanke på hur många gånger du blev knivhuggen i magen. Jag är mycket ledsen”, sa läkaren och kollade ner och gick ut ur rummet.

Jag var i chock och kunde inte få ut ett ända ord. Tillslut började skuldkänslorna komma och jag började tänka på allt jag hade kunnat göra för att det inte skulle ha hänt.

Efter den dagen har allt varit tungt och minnena lever kvar som om det var igår det hände, jag kunde nte sköta skolan och låg efter alla ämnen och det var jobbigt att ens gå upp varje dag och veta om att hon aldrig kommer tillbaka.

Så det bestämdes att jag skulle bli inlagt på behandlingshem i 1 månad för att kunna gå vidare och någonsin kunna klara av att göra klart skolan.

”Jag tror att vi är här nu”, sa mamma och parkerade utanför ett stort rött tegelhus som såg ut som en brandstation. Det var inga andra hus i närheten, massa stora träd och en stor trädgård med promenadgångar, bänkar och en stor damm låg vid sidan om huset.

Vi tog ut mina väskor och stänge igen bagaget. Vi gick fram till den stora bruna trädörren. Jag tog i handtaget och drog upp dörren, jag möttes direkt av en lång man med mörkbruna ögon, brunt hår med gråa slingor som hade gråa jeans och en vit T-shirt med en beige kofta ovanpå. Han stäckte ut handen och presenterade sig själv

”Hej, mitt namn är Josef och det är jag som har hand om detta behandlingshem”, sa han och log

”Hannah”, sa jag och sträckte ut handen.

”Och jag antar att du är hennes mamma?”, sa Josef och skakade mammas hand

”Ja exakt”, sa mamma och log

”Så jag hörde att du är här 1 månad? Du kommer nog trivas väldigt bra med tanke på att det finns flera i din ålder här som du kommer lära känna. Ska vi ta en liten rundtur kanske?”, frågade Josef och kollade ner på mig

”Jo visst”, sa jag tyst och kollade ner

Vi gick genom en korridor tills att vi kom fram till ett tv rum där det satt en del och kollade film, sedan gick vi förbi matsalen, ett rum med datorer och sedan en trappa upp låg alla rum där jag skulle vara. Vi gick fram till mitt rum som hade nummer 8 på dörren.

”Du kommer få dela rum med en tjej vid namn Andrea”, sa Josef och kollade på mig.

Jag nickade och ställde ner mina 3 väskor. Sedan gick vi ner till den stora hallen igen.

”Jag borde väl ta att åka nu då”, sa mamma och tog uppbilnycklarna ur fickan.

Vi kramades och hon backade ut från parkeringen och tillslut var hon borta.

Jag tog upp min mobil ur bakfickan och som vanligt zoonade ut allt och gick upp på rummet jag hade fått och la mig ner på sängen. Dörren öppnades och in kom förmodligen hon jag ska dela rum med.

”Hej, du måste vara Hannah va?”, frågade hon och sträckte ut handen.

”Precis, och du är Andrea antar jag?”, frågade jag

Hon hade långt blont/brunt hår uppsatt i en hästsvans, gröna ögon och hade svarta tights och en stor rosa munkjacka på sig.

Vi satt och pratade ett tag om all mellan himmel och jord tills att det blev tyst och vi bara satt och kollade ner i våra händer.

”Så hur hamnade du här”?”, frågade Andrea

”Jag och min bästa vän var med om en olycka och vi båda blev knivhuggen av en sjuk man”, började jag tills jag kände tårarna sakta komma.

”Men hon hade inte lika mycket tur som jag, hon hade förlorat för mycket blod och dom kunde inte göra något mer för att försöka få hennes hjärta att slå”, efter det sista ordet andades jag in ett skakigt andetag och kände en tår rinna ner för min kind.

”Jag förlorade också en vän”, berättade Andrea och la sin hand på min arm.

”Hemskt”, sa jag och torkade bort tårarna på mina kinder med baksidan av min hand.

”Hon begick självmord”, fortsatte hon och kollade ner

Jag kollade upp på henne och visste inte riktigt vad jag skulle säga utan att behöva väcka några minnen eftersom jag själv vet hur ont det gör att bli påmind av något som förstört hela ens liv.

”När hände det?”, frågade jag lite tyst.

”I januari, jag fick ett sms av henne där det stod Hejdå och det har hänt flera gånger förut så jag trodde inte hon menade allvar, precis alla andra gånger”, sa hon och höll på med sina fingrar.

”Men jag hade fel, vi fick ett samtal hem från polisen och jag fick komma till polisstationen för att få veta att hon hade blivit påkörd av ett tåg”, fortsatte Andrea och till slut såg jag även tårarna komma fram för henne.

”Jag är så ledsen, gud va hemskt”, sa jag och visste inte riktigt vad jag skulle säga mer eller göra så jag lutade mig fram och kramade om henne.

Efter ett tag släppte vi varandra och satt oss upp och torkade bort våra tårar och samlade oss.

”Jag är glad att du är den jag får dela rum med”, sa jag och log mot Andrea.

”Haha, det känns bra att det är du som är min rumskamrat också”, sa Andrea och kollade på mig.

Vi gjorde oss redo för att lägga oss med tanke på att klockan var 23:30 och vi hade varit uppe längre än vad vi egentligen fick. Jag tvättade bort sminket i badrummet vi delade i vårt rum, bytte om till sov kläder och la mig och inte långt efter så somnade.

Nästa dag fick jag träffa några av dom andra som var där, vissa berättade varför dom var där och hur länge dom skulle bo här. Jag ska inte klaga som bara ska vara här i 1 månad, några ska vara här i 6 månader. Vissa har självskadebeteenden, depression, ätstörningar och är självmordsbenägen. Helt plötsligt kändes det inte som om jag hade en riktig anledning till att vara här, jag har inte försökt ta mitt liv, jag är inte deprimerad eller är i något sjukligt tillstånd.

Andrea var hos psykologen 4 gånger i veckan, och jag var där då jag ville innan det skulle bli en rutin att behöva gå dit och prata om allt som hänt och alla förändringar man gått igenom den senaste tiden man varit där.

Hon var i princip den ända jag hade lära känna på en personlig nivå, jag har alltid haft svårt att släppa in människor i mitt liv. För många gånger har det slutat med att jag blir sårad eller att jag sårat någon oavsiktligt och tillslut lämnar dom. Men det har varit som en slags fasad jag haft, som en mur ingen kan ta sig igenom. Och rädslan av att jag ska förlora någon nära igen finns kvar, det känns som om något hemskt kommer hända dom som är mina närmaste.

Nu hade jag varit här i 3 veckor och allt hade gått bra. Jag pratade med psykologen som jobbade där 5 dagar i veckan. Jag jobbar fortfarande på att försöka förstå att det inte fanns något jag hade kunnat göra annorlunda för att Sierra inte skulle ha dött. Psykologen säger att jag gör framsteg varje dag och att jag verkar vara klar för att kunna påbörja ett nytt liv där jag har förlåtit mig själv och gått vidare från det gamla. Det är en process att kunna gå vidare efter en dramatisk tvist i livet. Jag försöker intala mig själv att man ska kolla framåt och inte bakåt, det är inte den vägen jag går.

När jag kommer tillbaka hem igen så är det Sierras begravning. Andrea har lovat att vara med, vi har blivit väldigt bra vänner fast hon ska fortsätta att vara här i 1 månad till men jag ska få besökstillstånd för att kunna träffa henne.

Veckorna gick fortare än vad jag trodde dom skulle göra, jag stod redan och packade inne på mitt rum. Mamma kom för att hämta mig dagen innan begravningen, jag sa inte mycket mer i bilen än vad jag sa då vi var på väg till behandlingshemmet. Men det behövdes inte sägas mycket, jag kände att det kommer bli en bra start att komma hem med nya tankar om saker och allt jag lärt mig under dom senaste veckorna.

”Nu är vi hemma Hannah”, sa mamma och körde in på parkeringen utanför vårt vita trähus.

Jag steg ut ur bilen, tog mina väskor och gick upp för trappen fram till dörren.

”Här”, sa mamma och slängde husnycklarna till mig

Jag låste upp och gick in och ställde ner allt i hallen. Det kändes konstigt att komma tillbaka till en plats där man brukade må så dåligt att det gjorde ont att gå upp och veta om att man måste leva och ta igenom sig en hel dag. Att ha en smärta så stor att det gör ont att varje andetag man tar gör ont i lungorna. Att ha som en stor tung sten fylld med ångest i sig men som nu är borta. Det kändes som om jag äntligen kunde andas ny luft och inte den tunga luften som innan.

Jag gick upp för trappen och in på mitt rum för att packa upp och slänga saker i tvätten, jag gick in i duschen och sedan bytte jag om till mina gamla mjukisbyxor och en gammal blå munkjacka ifrån Sierra.

Resten av kvällen satt jag och mamma och kollade igenom gamla fotoalbum från då jag var 6 år och började lekis. Vi satt och bläddrade ända tills bilder utav Sierra och jag kom fram.

”Vi har kollat i detta album ett tag nu, vi tar ett annat istället”, sa mamma för att det inte skulle bli jobbigt för mig att kolla tillbaka på.

”Nej det är okej, det kommer komma andra tillfällen då jag måste prata om detta och se minnen från henne, man kan inte undvika vissa saker i hela sitt liv”, sa jag och började bläddra bland massa bilder på mig och Sierra från första dagen i lekis.

Det kändes precis som om hon satt bredvid mig då vi gick igenom bilderna, det kändes som en värme som fyllde rummet och att solen sken in lite mer.

Jag vaknade av väckaren som ringde 08:00. Jag gick upp och sträckte på mig, drog på mig en kofta ovanpå min T-shirt och gick ner för trappen in i köket där mamma stod och gjorde frukost.

”God morgon”, sa mamma och ställde fram scones hon hade gjort.

”God morgon”, sa jag med låg morgonröst och började äta.

”Jag har faktiskt köpt en klänning du kan ha idag”, sa mamma med ryggen mot mig medans hon gjorde kaffe

”Jasså?”, sa jag och kollade upp

”Ja, den hänger i tvättstugan”, sa mamma

”Det är nog bra om du prövar den”, fortsatte hon och tog bort min tallrik och ställde den i diskmaskinen.

Jag gick in i hallen och svängde in i tvättstugan där klänningen hängde. Den var helsvart med spets mönster i ryggen, smala axelband och markerad midja med resårband.

Begravningen skulle starta 11:00 och vi skulle vara där 10:30 så jag började göra mig iordning.

Tillslut var det dags att åka till kyrkan, jag fick ett sms av Andrea att hon skulle träffa oss där.

Då vi kom fram var släktingar till Sierra där och såklart hennes föräldrar. Vi gick fram och kramade massa folk och hennes mamma och pappa. Mamma stannade för att prata medans jag gick fram till Andrea som inte visste riktigt vart hon skulle ta vägen med tanke på att hon inte känd någon förut mig där.

”Hej”, sa jag och log

”Hej”, sa Andrea och kramade om mig.

”Hur var det att komma hem igen?”, frågade hon.

”Det kändes konstigt men på ett bra sätt. Det kändes som en ny början av något bra”, sa jag.

Tillslut var det dags att gå in i kyrkan, prästen sa några ord och sedan fick vi som stod henne nära komma upp och lägga en ros på kistan. Den där varma känslan kom igen, som om hon var där och precis i den stunden sken solen in genom dom stora glas fönsterna och hela kyrkan fylldes av solsken.

Jag började tänka på alla fina minnen vi hade och fick uppleva med varandra men inga tårar kom, bara ett leende kom fram. Det fanns inga tårar kvar att gråta längre och allt som fanns kvar var glädjen av då hon fanns.

Då vi gick ut ur kyrkan sa vi hejdå till alla och skulle börja åka hem

”Vänta lite mamma, jag måste bara säga hejdå till Andrea”, sa jag och små sprang fram till henne.

”Så nu har du bara 1 månad kvar tills vi kan hitta på saker och resor”, sa jag och log.

”Haha exakt, och alla sena nätter med massa filmer vi kan kolla på”, la Andrea till och skrattade.

Vi kramades en stund innan vi båda skulle åka. Jag hade inte känt en sådan här känsla på jättelänge. Det var en slags känsla som varit borta. Det var känslan av att krama någon man hade nästan allt gemensamt med, samma sårbarheter och samma smärta. Det var som att krama Sierra.

Lima

                                             

                                   

Novell nitton...

En förändrad värld.

Elin har precis gjort sig klar för skolavslutningen. Hon har på sig en fin, vit sommarklänning och i hennes blonda lockade hår har hon en marinblå blomma. Hon känner att det bubblar sommar inom henne. Solen lyser och det är varmt ute, det är en riktigt härlig sommarmorgon. Elin har sett fram emot den här dagen. Nu har hon gått ut åttan och har bara ett år kvar innan gymnasiet. Hon har längtats till att få slippa allt, all ensamhet i skolan, att bara få komma bort från allt. Elin är nämligen ganska ensam i sin klass, man skulle inte kunna säga att hon är mobbad utan att hon bara har svårt att hitta en riktig vän. Hon är en söt tjej, duktig i skolan och sköter sig bra. Men det var det där med kompisar. Elin hade en vän i sexan, men hon flyttade och de har ingen kontakt längre. Elin tycker det är jobbigt i skolan när hon inte har någon att vara med på raster eller luncher.

Plötsligt kommer mamma Karin in i rummet..

- Gud så fin du är gumman!

- Tack så mycket!

- Är du klar så åker vi?

- Ja.

Framme vid kyrkan vimlar det av folk och alla är sommarfina. Efter skolavslutningen strömmar folket ut och Elin ger sin fröken en kram och säger:

- Glad sommar!

- Glad sommar Elin! Vad ska du göra under sommarlovet då?

- Jag ska till landet med min mamma.

- Åh vad roligt det låter, då ses vi när skolan börjar igen då!

När Elin kommer hem så dukar Karin fram en jordgubbstårta.  Mamma Karin är en glad och trevlig person, hon har brunt axellångt hår och Elin och hon har en bra relation till varandra. Dom sitter ute på balkongen i deras lägenhet och äter tårta och dricker saft. De pratar lite om vad de ska göra när de kommer till landet. De säger att de ska cykla, bada, sola, äta god mat och en massa glass.  Karin säger att hon har hört att det är några nyinflyttade på halvön där Elin och Karin har sin stuga. Att det är en pappa och en son som är i Elins ålder. Elin tänker för sig själv att det kanske skulle kunna bli vänner och att det skulle vara roligt med en sommar med en vän för en gångs skull.

En vecka senare så var det dags att åka, halvön ligger cirka en halvtimme bort. Elin är glad över att äntligen få åka bort från stan och hon är spänd på att få träffa och lära känna den nya killen. När de kommer fram till den lilla röda stugan, som ligger precis vid vattnet, stannar mamma bilen. När Elin ser stugan så poppar det upp en massa minnen från när hon var liten. Minnen från hennes pappa. Elin, Karin och Elins pappa Johan brukade vara där på somrarna när hon var liten och det var alltid lika roligt tills att han stack, då var Elin fyra år gammal. Han lämnade Elin och Karin och de har inte hört någonting av honom.

Karin stannar bilen och de kliver ur. När Elin kommer in i stugan luktar det instängt, men för Elin luktar det sommar och en massa minnen.  Hon hjälper sin mamma att bära in väskorna och sedan bestämmer de sig för att ta en promenad runt halvön. De möter en pojke och en pappa. De stannar och pratar en stund och kommer fram till att det är de nyinflyttade som Karin hade pratat om. Pojken heter Adam och är femton år gammal, har ljusbrunt kort hår, blå ögon och bor här med sin pappa Fredrik. Fredrik är kring fyrtiofem årsåldern och verka som en snäll pappa enligt Elin. Han har också brunt kort hår och är ganska lång.  Elin tycker att Adam verkar som en snäll och söt kille, han är inte så blyg utan pratar på som han känner dom, vilket Elin bara tycker är bra.

Dagen efter så ska Elin och Karin gå ner till stranden och bada. Det är en varm dag med en gul, stor, skinande sol, mitt uppe i den molnfria blåa himlen. Efter de har legat och solat ett litet tag så hör Elin två ganska bekanta röster komma närmare. Det är tydligen Adam och Fredrik som har kommit till stranden. De kommer fram till Karin och Elin och undrar om de kan lägga sig bredvid. Klart ni kan säger Karin och Elin bara håller med. Adam lägger sin handduk bredvid Elins och säger:

- Gud vad varmt det är!

- Jaa verkligen!

- Ska du med ner till vattnet?

Då ropar Elin sisten i är en rutten sill! Och hon springer allt hon kan ner till vattnet.

Adam är inte långt ifrån och när de kommer till vattnet skrattar båda så de kiknar. Karin och Fredrik sitter och pratar medans Elin och Adam badar. Karin berättar för Fredrik att Elin har svårt att hitta vänner, men att hon är glad över att Adam och Elin verkar komma så bra överens. Då berättar Fredrik att Adam har samma problem och att han också är glad över att dom kommer överens. Han säger också att dom flyttade hit för att Adam skulle få en ny start på en ny skola.

När det börjar bli senare på eftermiddagen och lite kallare är det dags att gå hem efter en lång och rolig heldag på stranden. De har badat, solat, kastat frisbee och skrattat massor. Så bjuder Fredrik hem dom på middag. Han säger att de kan ha en grillkväll på deras inglasade veranda. Karin tycker det låter som ett bra förslag och att det skulle vara kul att umgås lite, även för Adam och Elin.

Så en timme senare när Elin och Karin varit hemma och bytt om så är de på väg till Fredriks hus. Väl framme vid huset, enligt Fredriks beskrivning, så ser de ett stort vitt hus som ligger i en egen liten vik nära vattnet. Det är en stor tomt och mot vattnets håll så ser de en stor inglasad altan. De går in i huset och Fredrik hälsar dem välkomna och säger till Elin att hon kan gå upp till Adam för han är uppe på sitt rum.  Så Elin springer upp för trappan och ser en öppen dörr och går in i rummet. Adam är inte där, så hon går runt och kollar lite i rummet. På en bokhylla ser hon några foton på Adam från när han var liten. På skrivbordet ser hon ett ensamt litet foto, hon tar upp det och kollar på det.  På bilden är det en liten bebis, en mamma och en pappa. Hon håller det länge i handen och bara kollar på bilden. Då hör hon plötsligt en röst.

- Det är jag.

- Ähm.. Va?

- Det är jag på bilden. Jag, pappa och min mamma…

Elin vänder sig om med bilden i handen och ser Adam i ögonen. Då säger han:

- Min mamma dog när jag var tre år gammal, då hon var med om en bilolycka.

- Oj jag visste inte.. Jag är ledsen.

- Det är lugnt, hur skulle du kunna veta? Men din pappa då, vart är han?

- Jag vet inte, han stack från oss när jag var fyra.

- Jaha, men då kan man ju säga att vi har något gemensamt.

- Haha jaa!

Då ropar Fredrik att maten är klar. De går ner för trappan och ut på altanen, där Elin nästan blir chockad. För där står ett bord fullt med en massa godsaker, grillen ryker och det luktar gott. Elin undrar hur han har lyckats att hinna med att göra allt det här, men hon vågar inte fråga.  De sätter sig och äter och Elin tycker att maten smakar gudomligt gott. När de ätit klart och är jättemätta så föreslår Fredrik att de kan gå ut och bada i en badtunna. De byter om och går ut. Fredrik kommer ut lite senare med ett stort fat fullt med en massa goda bär.  Så där sitter dom alla fyra och pratar kvällen lång. Kring halv ett på natten så kliver de upp ur badet och går hem. När Karin och Elin kommer hem till sin stuga så däckar båda två i sängarna på en gång.

En månad senare när Karins semester är slut så är det dags att åka hem till stan. Elin har haft sin roligaste sommarmånad i hela sitt liv. Hon tycker det har varit så roligt att för en gångs skull ha en vän att vara med. De har haft så roligt med varandra varje dag. Karin måste tillbaka till stan och jobba, men Elin vill helst stanna kvar här under sommarlovet. Hemma i stan har Elin ingenting att göra eller någon att vara med, hon kommer måsta sitta själv i deras lägenhet. Då får Adam idén om att hon kan vara kvar här på halvön. Att hon kan bo hos Adam och Fredrik så länge hon vill. Karin tycker det låter som en bra idé men bara om det går bra för Fredrik såklart. Då säger Fredrik:

- Det är klart att det går bra!

- Vad roligt, men Elin får komma och hälsa på mig ibland också.

- Ja det är klart mamma..

Så Karin åker hem och Elin stannar kvar med Fredrik och Adam. Ibland på helgerna så tar Elin bussen till stan och hälsar på Karin. Adam och Elin har så roligt tillsammans, de badar mycket och hittar på nya olika roliga saker att göra tillsammans.

Två veckor senare när Adam och Elin är nere och badar vid bryggan så kommer Fredrik ner med Elins telefon i handen och säger att hon har fått ett sms.  Elin torkar sig och tar telefonen i handen. På skärmen står det “nytt sms från mamma” . Hon låser upp mobilen och tar fram meddelandet, där det står “ Kan du ta bussen hem till helgen? Jag har en sak att visa dig. Elin blir lite fundersam på vad det kan vara men också lite spänd.

Så när helgen kommer tar Elin bussen till stan, hem till deras lägenhet.  Karin kommer och möter upp Elin på busstationen. Hon har en papperslapp i handen. Men när Elin kommer närmare ser hon att det är ett brev. De säger hej till varandra och kramas när de möts, sedan berättar Karin:

- I torsdags fick jag det här brevet i posten. Jag har inte öppnat det, men på baksidan så står det ett namn… Anders Johansson.

- Anders Johansson?

Då kom Elin på det… Hennes pappa!

- Mamma är det vad jag tror att det är!?

- Ja gumman, jag tror det är så.

 Elin läser på framsidan där står det: Till min dotter Elin Sjöqvist och hennes adress. Hon sliter upp kuvertet och i ligger ett brev och ett litet foto. På bilden är det en pappa som håller i en nyfödd bebis. Elin tar upp brevet och läser en text som hennes pappa har skrivit, hennes pappa som hon inte har träffat på elva år.

Dali

                                   

Arton...

Paradraget

En kall vinterdag så åkte jag och mina kompisar: William och Oliwer till paradisbadet för vi skulle ju såklart bada där. Ja vi badade och hade det kul ett i ett tag men vi blev ju slut och så, så då gick vi till kiosken klockan 13:37 utan att någon tänkte på det. Vi köpte bara någon dricka och snacks och när klockan slog 13:38 så blev allting bäck svart och det började att skaka som en jordbävning där inne så vi sprang ut till det tropiska bad stället och vi lämnade alla våra saker på en bänk sedan hoppade vi i men då slog vi oss extremt hårt som om det var en betong platta i vattnet, så vi klev upp och hade jätte ont i rumpan. Vi fattade absolut ingenting för det som var det tropiska vattnet var nu is och vi blev helt paff. Vi var på en början av ett topphemligt uppdrag för att rädda galaxen från förintelsen och vi hade blivit utsända av Illuminati.

Nu såg vi ett starkt ljus som lyste rakt i ansiktena på oss och vi blev lite skraj först och då frågade Oliwer:

-        Men hörni är inte det där solen?

Då sa William:

-        Nä hurdå? Har du käkat svampar eller? Här ta en mountain-dew det friskar upp sinnet, sen sa Oliwer:

-        Åh tack bror!

Lyset var så starkt så det fick en att bara drömma sig iväg för det var så vackert. Men vad konstigt tyckte jag, det måste ha varit för att våra saker vi köpte klockan:13:37.

Hmm men William köpte ju en pepsi och Oliwer köpte doritos, men jag då jag köpte ju en mountain-dew , det måste ha varit den perfekta blandningen för att kalla på Illuminati!

-        Hörni William och Oliwer, jag tror att vi är ute i rymden utanför våran galax och det där ljuset vi såg var inte solen utan det var stjärnorna i mittpunkten av våran galax.  Det lyste så starkt.

-        Alla badvakter var borta och det var helt enkelt öde där inne. Efter kanske 10 minuter så kraslade det lite i en högtalare som vi gick förbi i mörkret, och vi hörde ett hej och vi sa ju såklart hej utan att vi trodde att vi skulle få något svar tillbaka, men det fick vi och han sa:

Det är jag som är bossen av Illuminati och jag heter Jens Vengler, det var jag som skickade er till att stoppa Anna-karin-parkour.

Vi skulle få ett rymdskepp som vi skulle använda för att stoppa rymdvarelserna från förintelse. Rymdvarelserna var djuret så kallat Alien, och de hade extremt höga laddningar av explosiva laser vapen som dom skulle förinta hela våran galax med,  förutom jorden. Där skulle dom bosätta sig för dom hade allt dom behövde där för att kunna bygga andra rymdskepp och överleva plus att förinta allt annat levande. Nu var vi på väg till aliernas rymdskepp och du undrar väl kanske varför?  Jo, vi skulle i alla fall på något sätt försöka ta oss in i deras rymdskepp och ta över det. Vårat rymdskepp svävade igenom ett oändligt mörker och medel hastighet var väl ungefär tjugo tusen kilometer i timmen, då vi började närma oss det enorma blinkande metall föremålet som var vårat mål.  Vi behövde en riktigt bra plan så det inte gick åt fanders vilket kunde hända om vi gjorde ett minsta lilla fel. När vi hade snackat klart så tänkte vi inte på att sänka farten på vårat skepp så vi kraschade rakt in i aliernas skepp och alltså rakt in i motorerna så det blev en extremt hög explosion som sprängde sönder nästan allt av vårt rymdskepp och Oliwer slungades ut i en hög hastighet så han bröt ryggen av den starka  tryckvågen. Han kunde inte röra på sig heller men i sista sekunden så tog William tag i Oliwers hand så han inte skulle kunna slungas ut i den oändliga  yttre rymden och frysa ihjäl, medans dom var där i rymdskeppet så slogs jag mot alierna som försökte döda oss, och när jag hade fimpat alla så tog jag två av deras vapen och gav ett var till William och Oliwer så dom skulle kunna klara sig ur knipa om de fula krypen skulle komma i närheten .

William hittade en adrenalin spruta i vårat rymdskepp som han gav till Oliwer som gav honom en rejäl energi kick, så hans muskler blev upp blåsta så ryggen knäcktes tillbaka så han kunde röra sig igen. Dom blev uppblåsta som ballonger och hans ryggrad blev helt rak. Nu när vi var helt återhämtade efter kraschen och slagsmålen så skulle vi upp till självaste hjärnan av skeppet Anna-karin-parkour, och skjuta hen i skallbenet så hen dog. Men det skulle inte bli så enkelt att hitta dit, för att rymdskeppet var ungefär lika stort som ett sjukhus, i alla fall sett utifrån. Det var alltså fullt med fiender med äckling, slemmiga, och fula ansikten med stora betar.

När vi hade gått ett tag nu så hörde vi en massa oväsen och vi sa till varandra  att vi skulle gå och kolla. I rummet vi gick in i var det en massa laserburar som det var en massa sorters rymdvarelser som verkade komma från ett antal andra planeter, som dom här slusken säkert har tillfångatagit på vägen hit. Men i alla fall så gick vi ut ur rummet och exakt då så fick vi ett oväntat sällskap med två av de onda alierna men vi sköt ihjäl dom, vi släppte ut de inlåsta rymdvarelserna så dom sprang ut över hela rymdskeppet. Nu utlöstes ett högt och rivet alarm vad vi trodde i alla fall och det ekade i hela skeppet. Då fick vi panik och försökte hitta något gömställe, men som tur va det var att Oliwer hade ett smart tanke. Att vi skulle klättra upp i taket bland alla rör, för att där kunde vi göra oss osynliga.

Det var ett par aliens som gick förbi med strids beredskap, alltså vapen och tung utrustning som såg ganska farliga ut och vi tänkte vi måste ju döda dem. Så vi högg huvudet av alla aliens som gick förbi. Oliwer sa:

-        Om vi fortsätter såhär så kan vi ju ta ut varenda rymdvarelse på skeppet.

-        Sant Sa jag.

 Rören var ett bra gömställe att gömma sig vid, det var ju typ bara vi som kom upp så vi hade tur.

Vi började nu att snacka om en plan om hur vi skulle kunna fortsätta utrota alierna, för det var så stort och farligt för vi var ju bara små tonåringar som inte alls visste vad som hände?

-        Shhh! sa Oliwer , jag tror att det kommer någon mot oss?

-        Hörni få inte panik! jag har en plan, sa jag.

-        Lysande sickan, sa William.

-        William, hoppa ner och knivhugg dom båda i nacken och sedan ta deras utrustning.

-        Okej Freddy. Sa William.

-        Nuuuuuuu!!!!! Skrek jag.

Då hoppade William ner, men exakt då så snubblade han på ett rör och föll ner mot golvet på ryggen så han tappade andan och blev helt yr. Och medans det hände så märkte de äckliga slusken att han slog i golvet, så då tog det honom och bar iväg honom på axlarna. Nu fick vi panik och vad skulle vi göra? Tänk om William skulle dö?

-        Vad kommer att hända med Wille tror du Freddy? Frågade Oliwer förtvivlat.

-        Jag vet inte, men han tar sig säkert ur knipa på något sätt! Svarade jag tryggt.

Vi båda var förbannad, och vi ville bara röja hela skeppet med våra extremt starka vapen som vi tog ifrån när vi dödade alierna.  Vi hoppade ner från rören och började gå och leta efter William, och då på vägen dit så frågade Oliwer mig:

-        Men Freddy det var ju en fånge som såg ut som en gigantisk orange hund utan ögon, och ett fyrarmat svart monster med fyra ögon. Då sa jag:

-        Ja, jag vet det var en drak liknande alien också!

-        Nej du Oliwer, nu röjer vi det här skeppet och räddar William så vi kommer hem!! Sa jag förbannat.

Vi gick runt lite överallt för att leta den rätta vägen, och samtidigt så högg vi huvudet av de onda små krypen som egentligen inte var så små alls. När vi nästan var framme  så kom det drak liknande monstret emot oss. Och vi ställde oss i beredskap för det kanske behövas, för den kanske kunde attackera oss. Då skulle vi nog dö på en gång. När den var ungefär fem meter ifrån oss så hörde man swish shiwp, och då lade den sig bara ner och dog för vet du vad som stog bakom den? Jo det var Anna-karin-parkour  som skar ett stort stick igenom hela kroppen med hens ninja svärd, vilket var nittiofem procents chans att den överlevde, svärdet tog säkert hål i hjärtat….

Det var självaste bossen/ledaren och förgörarn och hen sa:

-        Vad gör ni på mitt skepp era aber? Vi svarade:

-        Vi har kommit för att stoppa dig från att förinta hela universum!

-        Haha . svarade hen.  Lycka till!alien språk:bilip! pir värsvigen kop?

-Elikasitarr kon varren oger tajk san Zaltar osrk därp sig däff! Sa hen argt.

- Emm vad sa du? Sa jag

-        Haha, det kommer du aldrig få veta eller lära dig prata! Sa alien.

-        Nä Oliwer nu räcker det!  Sa jag argt. Lets kill this mdfkr mate!

Vi gick till attack och hen sköt mig i hjärtat, och Oliwer ryckte i fingrarna så han avlossade ett skott som blåste bort  hela skallbasen på A-K-P. Det blev en enorm explosion av skottet och hela skeppet skadades av den tryckvågen som blev av explosionen.

Oliwer kollade mig och så jag mådde bra.  Sen så hörde vi ett glatt jiha!!och det var William som kom ridandes på den ögonlösa vilden. Och han sa:

-        Hörni,  jag tror att jag har dödat varenda ond rymdvarelse på skeppet. Och då sa jag:

-        Men vad hände med dig?

-        När dom skulle slänga mig i cellen, så tryckte jag på el skock knappen på armbandet så båda slusken blev helt lam i kroppen. Så då blåste jag sedan av huvudena av dem båda två så jag blev fri. Och efter en stund så kom den där hjälten och räddade mig!

-        Oj det lät nästan lite jobbigt. Sa jag.

-        Hörni det är något som piper? Sa Oliwer.

-          Det kan vara hologram telefonen som vi fick av Illuminati bossen via teleportern i rymdskeppet? Vi svarade på samtalet.

-        Hej! Bra jobbat grabbar, ni har lyckats att stoppa en av universums största tjuvar!   Grattis, ni kommer att få den bästa belöningen någonsin! Pengar, mat och boende med mera till max i hela livet så det räcker i generationer! Det ska finnas en flykt kapsel i vänster sida av rymdskeppet, tryck på den trekantiga knappen för att öppna kapseln. Den flyger iväg mot jorden på nolltid, och sedan själv förgörs skeppet.

 Vi lade på samtalet och gjorde allt han sa som vi skulle göra, vi hoppade in i kapseln och kände trycket av accelerationen. Efter tio sekunder blev allt helt ljust inne i kapseln. Det var för att rymdskeppet exploderade, och 10 sekunder efter det så teleporterades vi in i rutskelkanan som heter the magic eye.  Innan vi teleporterades dit så kände vi oss stolta när vi nuddade jordens atmosfär. Efter att vi hade badat klart så tog vi tåget hem till Kramfors, och när vi var hemma så tänkte jag äh varför inte, så jag gick till den närmaste bankomat och gjorde ett konto utdrag och det stog:100000000000000000000000000000000000KR.

-        Yes, whoho, jippi jag är rikast på jorden!! Sa jag glatt.

 Klockan började nu närma sig nio, och jag började gå hemåt. När jag kom hem så sa jag inget, utan jag bara gick in i mitt rum och lade mig med kläderna och allt på och jag somnade på en gång!

                                                        ! SLUT!

Fyran

Sjutton...

En förändrad värld

Otelia vaknar upp och tittar hysteriskt omkring sig. Hon känner smärtan och hon känner rädslan. Strax intill henne vaknar en äldre kvinna upp och hennes reaktion är densamma. Det bullrar och det låter, men det är inte det värsta, för när hon sätter sig upp ser hon att  hennes pappa ligger intill henne, död. Hon förstår ingenting, varför är hon här? Varför är hennes pappa död? Hon skriker och inget kan lugna henne. Försiktigt kryper hon fram till honom, hon stryker händerna om hans blodiga ansikte och kollar in i hans mörkblåa ögon. Men helt plötsligt rycks de två dörrarna upp och instromande kommer fyra män. Deras militärfärgade kläder är fulla av blodfläckar och de har svarta sjalar runt huvudet. De skriker och är stressade, svetten rinner från deras ansikten. De bryter på ett språk hon inte förstår men det låter lite likt  pappa som pratar i telefon med farmor. Ingen förstår vad som händer, hon rycks ut ur lastbilen och hennes huvud dunkas in i dörren av en bil. Det var det sista hon kommer ihåg innan hon vaknar igen. Då är de utanför riksdagshuset och hon förstår inte varför de är här, hon vet att hennes låtsasmamma Charlotte är där inne just nu. En av männen börjar plötsligt prata med henne.

- Vi ska in dit, men vi behöver din hjälp

- Vad behöver ni min hjälp till? Frågar Otelia

- Vi ska utföra en av våra planer som vår chef skickat hit oss för, och om du inte hjälper oss kommer du råka illa ut.

- Vad vill ni att jag ska göra?

- Gå in dit, och få alla politikers uppmärksamhet, tror du att du klarar av det?

- Ja, men varför?

- Det spelar ingen roll och om du berättar för någon om oss så vet du vad som händer.

Otelia knuffas ut ur bilen. Hon biter sig själv i läppen tills hon känner blodsmaken och blir illamående. Hon intalar sig själv att allt kommer bli bra, inga känslor får förstöra det här. Hon tittar på klockan och ser att den nästan är fyra på eftermiddagen, det är bråttom. Hon öppnar dörren och sneglar bakåt, hon ser den okända mannen stå kvar. För en millisekund tänker hon att hon ska springa iväg och aldrig mer komma tillbaka. Men utan att hon hinner tänka mer på det är hon redan på väg in. Minnen efter gånger då hennes låtsasmamma tog med hon hit dyker upp. Hon ser en massa gubbar och tanter med dyra kläder och skor, men ingen av dem reflekterar över att hon är där, är de så självupptagna som ryktena lyder? Hon funderar över hur hon ska få allas uppmärksamhet där inne, och hon undrar vad de okända männen ska göra. Med tunga steg går hon fram mot dörren, hon tänker hela tiden på vilken katastrof detta kan leda till.  Hon tar försiktigt tag i det mässingfärgade handtaget och öppnar dörren, dörren som leder ut till den övre läktarraden. Hon kliver sakta in, ingen har ännu märkt att hon är där och hon går fram mot staketet för att se bättre. Hon ser en av männen stå gömd bakom draperierna i hörnet om scenen. En tanke flyger genom hennes huvud: är det verkligen värt att andra ska skadas för att jag själv ska få leva? Utan att hon tänker sig för klättrar hon över räcket och hoppar, hon faller rakt ned. All uppmärksamhet vänds bak mot platsen där Otelia ligger. Sedan hörs ett skrik som ekar över hela rummet, det är Charlotte, Otelias låtsasmamma.

Ett skott hörs, och sen ännu ett. Uppmärksamheten vänds tillbaka mot scenen, Charlotte ligger då medvetslös och blödandes på golvet, i samma sekund som några i rummet ringer efter hjälp märker man att Otelias kropp är spårlöst borta.

*Ett dygn senare*

Charlotte vaknar upp på Sanktgörans Sjukhus. Hon får information om att hon haft tur och inte har några livshotande skador och mår redan förvånandsvärt bra. En polis kommer förbi och vill växla några ord med Charlotte.
- Hej, jag har några frågor angående händelsen igår, är det okej om vi tar dem nu?

- Ja, absolut. Även om jag är lite chockad och omskakad just nu så ska jag försöka svara så gott jag kan.

- Har du någon aning om vem flickan var som hoppade från den övre läktaren?

- Ja, det är min styvdotter Otelia. Hon och hennes far kommer från Uganda. Vad hände med henne? Mår hon bra?

- Tyvärr försvann hon i samma stund som du blev skjuten. Har du någon aning om vad hon gjorde där eller vart hon kan ha tagit vägen?

- Nej, jag har ingen aning, hon och hennes pappa Kai har varit borta sedan igår.

- Okej, tack för ditt sammarbete, vi ska försöka hitta din styvdotter snarast.

När polisen gått så slår Charlotte på tv:n. En gammal Philips som brusar, men genom bruset  hör hon plötsligt inslaget om skotten i riksdagshuset. Hon börjar fundera över varför Otelia hoppat, varför hon själv blivit skjuten och vart Otelia sedan försvunnit.

 Hon försöker minnas de konstiga telefonsamtalen Kai fått för några dagar sedan, hon kommer ihåg att han höjde rösten och bytte till att prata på Swahili. Han brukade inte använda sig av Swahili då han vet att Charlotte inte förstår det, så hon undrade om det var något han försökt dölja för henne.

Mittibland alla tankar stiger en polis in i rummet.

- Hej, jag heter Damon och vi har fått ett besked om att er man och ett flertal andra personer hittats död i en lastbil strax utanför stockholm.

- Är ni verkligen säkra på att det är min man ni hittat?

- Ja tyvärr. Han hade på sig legitimation och vi har även testat hans DNA.

Så fort polisen lämnat rummet bryter Charlotte ut i tårar, hon har förlorat allt. Hon känner sig rädd ensam och osäker, kommer det någonsin bli bra igen? frågar hon sig själv.

Ungefär runt den här tiden vaknar Otelia också, fast inte i en skön varm säng utan hon är tillbaka i en lastbil. Hon tror att hon är död, men tyvärr slutade det inte så bra igår. Att falla från övre läktarn räckte inte för att Otelias hjärta skulle sluta slå. Dock räckte det för att hennes kropp skulle känna ännu mer smärta. Men just nu gör det inte bara ont fysiskt utan också psykiskt. Hon saknar sin familj så oerhört mycket. Tanken på att hennes far inte längre lever gör ännu ondare. Just då frågar en av de obekanta människorna vad hon tänker på och hon berättar att hon längtar efter sin familj. Dörrarna öppnas och in kommer en man som börjar prata med Otelia.

- Du har ändå inget att sakna, din familj är död.

- Ja min pappa är död tack vare er men Charlotte är inte död.

- Jo, det är hon visst.

- Jag såg hon precis innan jag hoppade, hon är inte alls död.

- Direkt efter att du hoppat sköts hon två gånger, jag antar att hon är död då.

- Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Vad har min familj gjort? Varför?

- Som vi sagt så har vår chef skickat hit oss och vill ha tillbaka dig till Uganda.

- Vem är eran chef?

- Hur många personer känner du som bor i Uganda?

- Min mamma och farmor.

- Ja, precis din mamma har skickat hit oss.

- Jag tror dig inte, varför skulle hon göra det?

- Vet du varför du och din pappa flyttade till Sverige? eller ska jag säga flydde.

Innan Otelia hinner svara har mannen gått sin väg. Det blir tyst en stund och sedan kallt, att sitta i en övergiven lastbil är inte den trevligaste platsen. Plötsligt börjar en tjej prata med Otelia, det är samma tjej som hon träffat i lastbilen första gången. Hon har givetvis hört allt mannen och Otelia pratat om och hon berättar att hon är släkt med Otelia. Hon är hennes egen moster. Hon berättar att hon flytt från Uganda för att hennes syster (Otelia mamma) gått med i en hemlig sekt. Rwanda som Otelias moster heter flydde till Sverige fyra månader efter Otelia och hennes far flytt. Då var Otelia endast tre månader gammal. Hon har inget minne av att hon träffat sin mamma, det gör henne ledsen. Rwanda och Kai har aldrig berättat för henne varför de bor här och varför hennes mamma aldrig tagit kontakt. Otelia har alltid trott att hennes mamma lämnat henne och inte velat ha något att göra med hon. Plötsligt börjar Rwanda prata med Otelia.

- Jag vet att det är mycket att ta in men jag och din far har alltid varit överens om att du ska få en nystart.

- Varför är vi här nu? Vad vill hon oss?

- Jag har alltid haft en svår relation med din mamma, hon har ofta ljugit och..

- Ja? Vad spelar det för roll nu? Om vi lämnat henne betyder det ju att vi inte vill ha med henne att göra.

-Ett tag innan vi fick reda på att din mor gått med i den hemliga sekten försvann min lillasyster spårlöst, alltså din andra moster. Hon hittades senare död med ett sektliknande märke inbränt i huden.

- Hade min mor gjort det?

- Ja, det var därför vi inte ville att du skulle få veta. Jag tror att hon är ute efter dig nu. Enligt det jag läst så måste ett biologiskt barn offras för att hon ska kunna ta nästa steg i sekten. Det slutade aldrig riktigt bra när jag tog dig ifrån henne.

-Tror du att de okända männen dödat min pappa och Charlotte för att hon beordrat dem?

- Tyvärr tror jag det.

- Hon har förstört allt, hon har dödat pappa, Charlotte, din syster och snart mig.

Hon sjunker ner till golvet med gråten i halsen, intill henne sätter sig Rwanda lika skärrad. Där sitter de länge utan att säga ett ord. De bara stirrar rakt ut i luften. Otelia funderar om det finns något de kan göra. Typ gå till polisen eller bara rymma ut ur lastbilen. Hon berättar förslagen för Rwanda men hon bara kollar på henne och svarar inte ens på förslagen, hon tittar bara ännu mer sorgset på Otelia. Tillslut berättar hon att hon hört männen prata om hur de ska ta dem till Uganda inatt. Otelia blir mållös.

- Har du hela tiden vetat om det men inte sagt något?

- Jag tänkte berätta men..

- Men vadå?

- Du var så upprörd och jag vill inte tynga dig ännu mer.

- Och du tror det hjälper?

Rwanda omfamnar Otelia, där sitter de länge innan de båda somnar.

Otelia vaknar av att lastbilen rör på sig. Hon försöker resa sig upp, men istället flyger hon in i lastbils väggen och slår huvudet. Hon känner blodet rinna ner på pannan. Utan vidare stannar lastbilen. Efter några minuter öppnas dörrarna till lastbilen och in kommer de fyra männen. De tar tag i Otelia hon försöker slita sig loss, men männen är för starka. Rwanda försöker stoppa dem att ta Otelia och börjar skrika på det okända språket åt dem. Men de lyssnar inte istället blir hon skjuten, Otelia börjar skrika men inget kan hjälpa det är redan försent. Rwanda faller ner på knäna och det rinner blod ur hennes mun. En av männen säger på svenska

- Vi behöver ändå inte hon längre, lika bra att hon dör.

De drar ut Otelia ur lastbilen, hon är mållös. Nu är hon helt ensam, ingen som kan skydda henne. Ingen hon förstår eller kan prata med. Det står klart, hon kommer dö. Hon trycks in i ett bagage av en sliten Fiat. Hon kan nästan inte andas och absolut inte röra sig. Hon hör  en mobiltelefon ringa, den som svarar pratar engelska. Hon hör något om att dem ska komma så fort dem kan. Hon förstår vad som kommer hända.

Efter cirka tjugo minuter stannar bilen. Bagageluckan öppnas hon vet inte alls vart hon är. Otelia tittar sig omkring, hon ser massor av träd och palmer. Den sista biten av vägen hit var väldigt guppig, det förstår hon nu varför. Hon är mitt ute i en djungel.  Hon känner att någon rör vid hennes rygg och hon vänder sig hastigt om. Där står en man, han tar tag i henne och dem börjar gå. Otelia försöker inte göra motstånd eller slita sig lös hon bara följer med. De kommer fram till en bäck där redan ett fåtal personer står. Hon förstår att det är dags. Framför Otelia står en kvinna med slöja och någon sorts klänning. Kvinnan vänder sig om, då inser hon, det är hennes mamma. Även fast Otelia inte vill prata med hennes mamma eller ens titta på hon, måste hon få en förklaring.

- Varför är jag här?

- Har de inte berättat?

- Berättat vad? Att du ska offra din egna dotter för någon sekt? Jo det har jag hört talas om.

- Jag måste göra detta, och vi känner ju ändå inte varandra.

- Så du tänker seriöst döda mig, din egna dotter. Räcker det inte att du dödat min pappa, Charlotte och mina mostrar. Du måste verkligen ha ett hjärta av sten.

- Det, räcker!

Det är det sista hennes mamma säger som hon förstår. Innan männen börjar binda Otelia. De tänder även på en eld och börjar säga massa ord som hon inte förstår. Hon är rädd, hon tänker tillbaka på allt hon gått igenom. Detta är någonting som ingen ska behövas utsättas för. Allt från att hon gråtit innan hon somnat till att se andra dö och hon inget kan göra. Men det spelar ingen roll nu tänker hon, allt kommer bara vara slut om några minuter. Allt lidande, sorg och saknad. Otelias mamma ställer sig framför hon med en kniv i handen, hon predikar på det okända språket. Otelia blundar hårt, hon känner knivspetsen mot hennes hals. Hon väntar men inget händer, hon hör något och tittar upp. Hon ser en helikopter, ut kommer någon hon aldrig trott ska komma, Charlotte! Med henne har hon poliser från Uganda. Tydligen ska den hemliga sekten vara förbjuden i landet och länge har de försökt tagit till fånga de inblandade. Innan de hinner gripa Otelias mamma hugger hon sig själv i magen.  Hon faller till marken och hennes hjärta slutar slå. Otelia vet inte hur hon ska reagera. Ska hon gråta och vara ledsen, eller vara glad och lycklig? Just nu förstår Otelia ingenting. De okända männen har ju berättat att Charlotte är död. Hon börjar prata med Charlotte.

- Hur visste du att jag var här? Är inte du död?

-  Efter du hoppat från övre läktaren i riksdagshuset blev jag skjuten, två gånger. Men jag fördes till sjukhus och jag klarade mig utmärkt. Polisen kom förbi på sjukhuset och berättade att Kai är död och att du var spårlöst försvunnen. Dock fick jag några telefonsamtal av en flicka vid namn Rwanda som berättade allt om dig och det som hänt. Jag tog kontakt med alla jag kunde och åkte direkt till Uganda. Polisen hade hört talas om sekten tidigare och hjälpte mig att hitta dig.

- Rwanda berättade aldrig att hon pratat med dig, och hon är ju död.

- Hon ringde mig på natten och sa att det var bråttom.

- Det måste ha varit när vi var på väg till Uganda.

- Vad ska hända nu?

- Vi ska återvända hem till Sverige, du ska få börja skolan igen och jag ska hjälpa dig.

- Du har alltid varit som en mamma för mig, så jag känner mig trygg med dig Charlotte.

Pejjo