Sjutton...

En förändrad värld

Otelia vaknar upp och tittar hysteriskt omkring sig. Hon känner smärtan och hon känner rädslan. Strax intill henne vaknar en äldre kvinna upp och hennes reaktion är densamma. Det bullrar och det låter, men det är inte det värsta, för när hon sätter sig upp ser hon att  hennes pappa ligger intill henne, död. Hon förstår ingenting, varför är hon här? Varför är hennes pappa död? Hon skriker och inget kan lugna henne. Försiktigt kryper hon fram till honom, hon stryker händerna om hans blodiga ansikte och kollar in i hans mörkblåa ögon. Men helt plötsligt rycks de två dörrarna upp och instromande kommer fyra män. Deras militärfärgade kläder är fulla av blodfläckar och de har svarta sjalar runt huvudet. De skriker och är stressade, svetten rinner från deras ansikten. De bryter på ett språk hon inte förstår men det låter lite likt  pappa som pratar i telefon med farmor. Ingen förstår vad som händer, hon rycks ut ur lastbilen och hennes huvud dunkas in i dörren av en bil. Det var det sista hon kommer ihåg innan hon vaknar igen. Då är de utanför riksdagshuset och hon förstår inte varför de är här, hon vet att hennes låtsasmamma Charlotte är där inne just nu. En av männen börjar plötsligt prata med henne.

- Vi ska in dit, men vi behöver din hjälp

- Vad behöver ni min hjälp till? Frågar Otelia

- Vi ska utföra en av våra planer som vår chef skickat hit oss för, och om du inte hjälper oss kommer du råka illa ut.

- Vad vill ni att jag ska göra?

- Gå in dit, och få alla politikers uppmärksamhet, tror du att du klarar av det?

- Ja, men varför?

- Det spelar ingen roll och om du berättar för någon om oss så vet du vad som händer.

Otelia knuffas ut ur bilen. Hon biter sig själv i läppen tills hon känner blodsmaken och blir illamående. Hon intalar sig själv att allt kommer bli bra, inga känslor får förstöra det här. Hon tittar på klockan och ser att den nästan är fyra på eftermiddagen, det är bråttom. Hon öppnar dörren och sneglar bakåt, hon ser den okända mannen stå kvar. För en millisekund tänker hon att hon ska springa iväg och aldrig mer komma tillbaka. Men utan att hon hinner tänka mer på det är hon redan på väg in. Minnen efter gånger då hennes låtsasmamma tog med hon hit dyker upp. Hon ser en massa gubbar och tanter med dyra kläder och skor, men ingen av dem reflekterar över att hon är där, är de så självupptagna som ryktena lyder? Hon funderar över hur hon ska få allas uppmärksamhet där inne, och hon undrar vad de okända männen ska göra. Med tunga steg går hon fram mot dörren, hon tänker hela tiden på vilken katastrof detta kan leda till.  Hon tar försiktigt tag i det mässingfärgade handtaget och öppnar dörren, dörren som leder ut till den övre läktarraden. Hon kliver sakta in, ingen har ännu märkt att hon är där och hon går fram mot staketet för att se bättre. Hon ser en av männen stå gömd bakom draperierna i hörnet om scenen. En tanke flyger genom hennes huvud: är det verkligen värt att andra ska skadas för att jag själv ska få leva? Utan att hon tänker sig för klättrar hon över räcket och hoppar, hon faller rakt ned. All uppmärksamhet vänds bak mot platsen där Otelia ligger. Sedan hörs ett skrik som ekar över hela rummet, det är Charlotte, Otelias låtsasmamma.

Ett skott hörs, och sen ännu ett. Uppmärksamheten vänds tillbaka mot scenen, Charlotte ligger då medvetslös och blödandes på golvet, i samma sekund som några i rummet ringer efter hjälp märker man att Otelias kropp är spårlöst borta.

*Ett dygn senare*

Charlotte vaknar upp på Sanktgörans Sjukhus. Hon får information om att hon haft tur och inte har några livshotande skador och mår redan förvånandsvärt bra. En polis kommer förbi och vill växla några ord med Charlotte.
- Hej, jag har några frågor angående händelsen igår, är det okej om vi tar dem nu?

- Ja, absolut. Även om jag är lite chockad och omskakad just nu så ska jag försöka svara så gott jag kan.

- Har du någon aning om vem flickan var som hoppade från den övre läktaren?

- Ja, det är min styvdotter Otelia. Hon och hennes far kommer från Uganda. Vad hände med henne? Mår hon bra?

- Tyvärr försvann hon i samma stund som du blev skjuten. Har du någon aning om vad hon gjorde där eller vart hon kan ha tagit vägen?

- Nej, jag har ingen aning, hon och hennes pappa Kai har varit borta sedan igår.

- Okej, tack för ditt sammarbete, vi ska försöka hitta din styvdotter snarast.

När polisen gått så slår Charlotte på tv:n. En gammal Philips som brusar, men genom bruset  hör hon plötsligt inslaget om skotten i riksdagshuset. Hon börjar fundera över varför Otelia hoppat, varför hon själv blivit skjuten och vart Otelia sedan försvunnit.

 Hon försöker minnas de konstiga telefonsamtalen Kai fått för några dagar sedan, hon kommer ihåg att han höjde rösten och bytte till att prata på Swahili. Han brukade inte använda sig av Swahili då han vet att Charlotte inte förstår det, så hon undrade om det var något han försökt dölja för henne.

Mittibland alla tankar stiger en polis in i rummet.

- Hej, jag heter Damon och vi har fått ett besked om att er man och ett flertal andra personer hittats död i en lastbil strax utanför stockholm.

- Är ni verkligen säkra på att det är min man ni hittat?

- Ja tyvärr. Han hade på sig legitimation och vi har även testat hans DNA.

Så fort polisen lämnat rummet bryter Charlotte ut i tårar, hon har förlorat allt. Hon känner sig rädd ensam och osäker, kommer det någonsin bli bra igen? frågar hon sig själv.

Ungefär runt den här tiden vaknar Otelia också, fast inte i en skön varm säng utan hon är tillbaka i en lastbil. Hon tror att hon är död, men tyvärr slutade det inte så bra igår. Att falla från övre läktarn räckte inte för att Otelias hjärta skulle sluta slå. Dock räckte det för att hennes kropp skulle känna ännu mer smärta. Men just nu gör det inte bara ont fysiskt utan också psykiskt. Hon saknar sin familj så oerhört mycket. Tanken på att hennes far inte längre lever gör ännu ondare. Just då frågar en av de obekanta människorna vad hon tänker på och hon berättar att hon längtar efter sin familj. Dörrarna öppnas och in kommer en man som börjar prata med Otelia.

- Du har ändå inget att sakna, din familj är död.

- Ja min pappa är död tack vare er men Charlotte är inte död.

- Jo, det är hon visst.

- Jag såg hon precis innan jag hoppade, hon är inte alls död.

- Direkt efter att du hoppat sköts hon två gånger, jag antar att hon är död då.

- Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Vad har min familj gjort? Varför?

- Som vi sagt så har vår chef skickat hit oss och vill ha tillbaka dig till Uganda.

- Vem är eran chef?

- Hur många personer känner du som bor i Uganda?

- Min mamma och farmor.

- Ja, precis din mamma har skickat hit oss.

- Jag tror dig inte, varför skulle hon göra det?

- Vet du varför du och din pappa flyttade till Sverige? eller ska jag säga flydde.

Innan Otelia hinner svara har mannen gått sin väg. Det blir tyst en stund och sedan kallt, att sitta i en övergiven lastbil är inte den trevligaste platsen. Plötsligt börjar en tjej prata med Otelia, det är samma tjej som hon träffat i lastbilen första gången. Hon har givetvis hört allt mannen och Otelia pratat om och hon berättar att hon är släkt med Otelia. Hon är hennes egen moster. Hon berättar att hon flytt från Uganda för att hennes syster (Otelia mamma) gått med i en hemlig sekt. Rwanda som Otelias moster heter flydde till Sverige fyra månader efter Otelia och hennes far flytt. Då var Otelia endast tre månader gammal. Hon har inget minne av att hon träffat sin mamma, det gör henne ledsen. Rwanda och Kai har aldrig berättat för henne varför de bor här och varför hennes mamma aldrig tagit kontakt. Otelia har alltid trott att hennes mamma lämnat henne och inte velat ha något att göra med hon. Plötsligt börjar Rwanda prata med Otelia.

- Jag vet att det är mycket att ta in men jag och din far har alltid varit överens om att du ska få en nystart.

- Varför är vi här nu? Vad vill hon oss?

- Jag har alltid haft en svår relation med din mamma, hon har ofta ljugit och..

- Ja? Vad spelar det för roll nu? Om vi lämnat henne betyder det ju att vi inte vill ha med henne att göra.

-Ett tag innan vi fick reda på att din mor gått med i den hemliga sekten försvann min lillasyster spårlöst, alltså din andra moster. Hon hittades senare död med ett sektliknande märke inbränt i huden.

- Hade min mor gjort det?

- Ja, det var därför vi inte ville att du skulle få veta. Jag tror att hon är ute efter dig nu. Enligt det jag läst så måste ett biologiskt barn offras för att hon ska kunna ta nästa steg i sekten. Det slutade aldrig riktigt bra när jag tog dig ifrån henne.

-Tror du att de okända männen dödat min pappa och Charlotte för att hon beordrat dem?

- Tyvärr tror jag det.

- Hon har förstört allt, hon har dödat pappa, Charlotte, din syster och snart mig.

Hon sjunker ner till golvet med gråten i halsen, intill henne sätter sig Rwanda lika skärrad. Där sitter de länge utan att säga ett ord. De bara stirrar rakt ut i luften. Otelia funderar om det finns något de kan göra. Typ gå till polisen eller bara rymma ut ur lastbilen. Hon berättar förslagen för Rwanda men hon bara kollar på henne och svarar inte ens på förslagen, hon tittar bara ännu mer sorgset på Otelia. Tillslut berättar hon att hon hört männen prata om hur de ska ta dem till Uganda inatt. Otelia blir mållös.

- Har du hela tiden vetat om det men inte sagt något?

- Jag tänkte berätta men..

- Men vadå?

- Du var så upprörd och jag vill inte tynga dig ännu mer.

- Och du tror det hjälper?

Rwanda omfamnar Otelia, där sitter de länge innan de båda somnar.

Otelia vaknar av att lastbilen rör på sig. Hon försöker resa sig upp, men istället flyger hon in i lastbils väggen och slår huvudet. Hon känner blodet rinna ner på pannan. Utan vidare stannar lastbilen. Efter några minuter öppnas dörrarna till lastbilen och in kommer de fyra männen. De tar tag i Otelia hon försöker slita sig loss, men männen är för starka. Rwanda försöker stoppa dem att ta Otelia och börjar skrika på det okända språket åt dem. Men de lyssnar inte istället blir hon skjuten, Otelia börjar skrika men inget kan hjälpa det är redan försent. Rwanda faller ner på knäna och det rinner blod ur hennes mun. En av männen säger på svenska

- Vi behöver ändå inte hon längre, lika bra att hon dör.

De drar ut Otelia ur lastbilen, hon är mållös. Nu är hon helt ensam, ingen som kan skydda henne. Ingen hon förstår eller kan prata med. Det står klart, hon kommer dö. Hon trycks in i ett bagage av en sliten Fiat. Hon kan nästan inte andas och absolut inte röra sig. Hon hör  en mobiltelefon ringa, den som svarar pratar engelska. Hon hör något om att dem ska komma så fort dem kan. Hon förstår vad som kommer hända.

Efter cirka tjugo minuter stannar bilen. Bagageluckan öppnas hon vet inte alls vart hon är. Otelia tittar sig omkring, hon ser massor av träd och palmer. Den sista biten av vägen hit var väldigt guppig, det förstår hon nu varför. Hon är mitt ute i en djungel.  Hon känner att någon rör vid hennes rygg och hon vänder sig hastigt om. Där står en man, han tar tag i henne och dem börjar gå. Otelia försöker inte göra motstånd eller slita sig lös hon bara följer med. De kommer fram till en bäck där redan ett fåtal personer står. Hon förstår att det är dags. Framför Otelia står en kvinna med slöja och någon sorts klänning. Kvinnan vänder sig om, då inser hon, det är hennes mamma. Även fast Otelia inte vill prata med hennes mamma eller ens titta på hon, måste hon få en förklaring.

- Varför är jag här?

- Har de inte berättat?

- Berättat vad? Att du ska offra din egna dotter för någon sekt? Jo det har jag hört talas om.

- Jag måste göra detta, och vi känner ju ändå inte varandra.

- Så du tänker seriöst döda mig, din egna dotter. Räcker det inte att du dödat min pappa, Charlotte och mina mostrar. Du måste verkligen ha ett hjärta av sten.

- Det, räcker!

Det är det sista hennes mamma säger som hon förstår. Innan männen börjar binda Otelia. De tänder även på en eld och börjar säga massa ord som hon inte förstår. Hon är rädd, hon tänker tillbaka på allt hon gått igenom. Detta är någonting som ingen ska behövas utsättas för. Allt från att hon gråtit innan hon somnat till att se andra dö och hon inget kan göra. Men det spelar ingen roll nu tänker hon, allt kommer bara vara slut om några minuter. Allt lidande, sorg och saknad. Otelias mamma ställer sig framför hon med en kniv i handen, hon predikar på det okända språket. Otelia blundar hårt, hon känner knivspetsen mot hennes hals. Hon väntar men inget händer, hon hör något och tittar upp. Hon ser en helikopter, ut kommer någon hon aldrig trott ska komma, Charlotte! Med henne har hon poliser från Uganda. Tydligen ska den hemliga sekten vara förbjuden i landet och länge har de försökt tagit till fånga de inblandade. Innan de hinner gripa Otelias mamma hugger hon sig själv i magen.  Hon faller till marken och hennes hjärta slutar slå. Otelia vet inte hur hon ska reagera. Ska hon gråta och vara ledsen, eller vara glad och lycklig? Just nu förstår Otelia ingenting. De okända männen har ju berättat att Charlotte är död. Hon börjar prata med Charlotte.

- Hur visste du att jag var här? Är inte du död?

-  Efter du hoppat från övre läktaren i riksdagshuset blev jag skjuten, två gånger. Men jag fördes till sjukhus och jag klarade mig utmärkt. Polisen kom förbi på sjukhuset och berättade att Kai är död och att du var spårlöst försvunnen. Dock fick jag några telefonsamtal av en flicka vid namn Rwanda som berättade allt om dig och det som hänt. Jag tog kontakt med alla jag kunde och åkte direkt till Uganda. Polisen hade hört talas om sekten tidigare och hjälpte mig att hitta dig.

- Rwanda berättade aldrig att hon pratat med dig, och hon är ju död.

- Hon ringde mig på natten och sa att det var bråttom.

- Det måste ha varit när vi var på väg till Uganda.

- Vad ska hända nu?

- Vi ska återvända hem till Sverige, du ska få börja skolan igen och jag ska hjälpa dig.

- Du har alltid varit som en mamma för mig, så jag känner mig trygg med dig Charlotte.

Pejjo