Vi var på
väg till utgrävningsplatsen, Mike och William satt bakom mig. Vi var alla
trötta efter planresan hit och att resa med helikopter i två timmar genom mil
vis av sand. Piloten kunde ingen engelska så vi hade ingen aning vart vi var.
–
Vad tror du vi kommer hitta, undrade Mike?
–
Förhoppningsvis
något intressant, svarade William.
Jag skulle
precis säga vad jag trodde vi skulle hitta i våra grävningar då jag såg en kula
vina precis förbi våran helikopter. Jag tittade ner och försökte lokalisera var
den kom från. Jag såg ingenting, bara sand. Ännu en kula flög mot oss men denna
träffade vår bakre propeller. Piloten
svängde och höll emot men det gick inte att stoppa. Vi började snurra och sjunka hastigt.
Plötsligt hördes en smäll, det blev svart och började pipa högt i öronen. Sen
kommer jag bara ihåg att vakna bland av det som var kvar av helikoptern. Det
tog ett tag innan jag kunde resa mig upp, det första jag tänkte på var Mike och
William. Alla delar var ganska utspridda så jag började vandra runt och leta
efter mina vänner. Då hörde jag något bakom mig.
–
Host,host!
–
Hallå,
ropade jag!
–
Här, hör jag ett vekt rop.
Jag vinglar
mig mot den riktningen ljudet kom från. Jag var fortfarande yr sen jag vaknade.
När jag kommer fram ser jag båda mina vänner ligga under en stor metall del,
dom verkar oskadda när jag närmar mig. Jag tar tag i vad som verkar ett handtag
och lyfter bort metallskräpet. Mike och William reser sig upp och kollar runt.
–
Var
är vi, frågar William?
–
Jag har ingen aning, men något underligt har
skett, säger jag.
–
Vi
är förmodligen någonstans mellan flygplatsen och utgrävningen, och jag hörde
guiden säga att det var bara mil av öken, sa William.
–
Vad
ska vi göra nu då, undrar Mike?
–
Var
är piloten, han har jag inte sett, säger jag.
–
Han
måste ha gått innan vi hade vaknat, svarar Mike.
Det var
väldigt troligt eftersom ingen av oss visste hur länge vi var medvetslösa och
piloten verkade inte som den typ som ville samarbeta. Vi slog oss ner och
försökte komma på något bra förslag till vad vi skulle göra. Vi bestämde oss
för att stanna vid vraket för där är det störst chans att bli hittade. Men det
är inte det största problemet nu, det är vatten och skydd för natten. Vi
skickade William ut för att leta efter
källor till vatten medans jag och William skulle bygga skydd inför natten. Vi
förstod att vi skulle bli kvar här et tag eftersom det var inte många som
visste var vi var. Vi kunde inte bygga något skydd ovanför marken eftersom det
inte fanns mycket matrial, så vi bestämde oss för att gräva. Efter två timmars
grävande var vi klar. Det var en meter djupt, tre meter brett och två meter
långt, stort nog för tre män att få skydd från den hemska natten. William kom
tillbaka en stund efter vi blev klar. Inget vatten, ingenting.
–
Vad
hände, frågade jag och Mike samtidigt.
–
Jag
gick så länge jag orkade men allt jag såg var sand och mer sand.
Besviket
bestämde vi oss för att gå till sängs utan vatten eller någon sorts näring för
den delen. Vi fick upp en brasa från några gamla torra kvistar och några
tändstickor jag hade i min ficka. Mike tog första vakt, vi ville inte riskera
något oväntat med tanke på vad som hände i helikoptern. Vi hade inte prata
mycket om det där men själv tror jag det var några militärer som misstog oss
för fiender och som förhoppningsvis tror vi är död.
Vi vaknade
upp av solen som sken rätt i våra ögon och gjorde vår morgon ganska härlig. Man
kan inte tro det men nätterna är väldigt kalla och hårda här i öknen, speciellt
här i öknen. Det första vi gjorde var att släcka elden, det kändes lite onödigt
att ha en eld i 30 grader Celsius. Jag och Mike bestämde oss för att leta
vatten eller något annat andvändbart. William stannade utifall den lilla risken
att någon skulle komma och rädda oss. William hade rätt, det fanns bokstavligen
ingenting bortsett från sanden. Efter en lång stund av gående kom vi upp för en
stor sanddyna, vi blev chockade. Alldeles ur ingenstans såg vi en liten by
eller vad det nu var, vi sprang ner i hopp om att det var vår räddning men jag
stannade, när Mike märkte det stannade han med.
–
Vad
gör du, vi är räddade, ropade Mike?!
–
Vi
vet inte vilka det är, sa jag.
–
Tror
du att dem ska döda oss eller, det kan väl inte bli värre än det vi har nu,
säger han ivrigt?!
–
Jag
tycker vi borde avvakta och vänta tills vi vet vilka de är som bor här, svarar
jag.
Mike vände
sig om och började bestämt gå nerför kullen. Jag följde honom tveksamt. När vi
kom ner gick vi mellan tält och gamla eldstäder men hittade inget. Det var
ingen där, Mike kollade in i en av tälten. Han stod med uppspärrade ögon och
stirrade in.
–
Vad
är det, frågade jag?
–
Kolla
på det här, sa han med darr i rösten.
Jag gick
till honom och det jag såg fick mig att backa några steg. Tältet var fullt av ben, jag ved inte från
vem eller vad men stämningen blev mycket värre. Vi ville inte stanna här
väldigt länge, jag hade uteslutit att det här var till någon hjälp. Vi kollade
alla tält, vissa såg lika dan ut men vissa hade några saker som tog med oss.
Det var ett tält kvar, det största av dem alla, vi sköt undan filten som
användes för skydd. En förfärlig stank vällde ur det brunaktiga tältet, och i
mitten av rummet står en påle nerstucket i marken. Längst upp på den blodröda
pålen satt pilotens avskurna huvud! Vi sprang så fort vi kunde uppför kullen och
så långt bort vi orkade. När vi inte orkade springa mer stannade vi och kollade
på varandra.
–
Vad
f*n var det där, säger Mike tyst?!
–
Det
måste varit dem som sköt ner oss, svarar jag.
–
Vi
måste tillbaka till William, tänk om dem är där, säger Mike.
–
Vilka
är ”dem” ens, frågar jag?
–
Det
spelar ingen roll, vi måste tillbaka, säger Mike.
Vi börjar gå
och en kvart senare var vi framme med hjälp av kompassen vi tog från tälten.
William syntes inte till.
–
Var
är han, ropar Mike!
Vi började
springa panikslaget mot vårat ”läger” och kollade runt.
–
William,
skriker jag!
–
Vi
går tillba…
–
Vad
är det, hör jag från ett håll!
Jag kollar
dit och där ser jag William stå med vad som ser ut som en ödla i handen. Han
kom fram till oss och undrar varför vi såg så rädda ut. Vi berättar vad som
hade hänt och William blev lika vettskrämd som vi var. Det visade säg att han
hade fångat lunch medans vi var borta. Jag och Mike hade fått med oss en
behållare med vatten från tälten, så vi åt och drack och diskuterade
situationen. Vi bestämde oss för att inte lägga mer energi på det stället och
stanna här resten av tiden.
Dagarna gick
och vi blev bara tröttare och magrare för varje timme som gick. Men en morgon
hände det vi nästan gett upp om. Jag hörde ett proppelerljud, långsamt öppnade
jag mina ögon och blev bländade av ljuset från solen. Det tog ett tag innan jag
reagerade till ljudet men efter en stund slog det mig. Jag skrek till Mike och
William som var lika långsamma som mig. Samma sak där, efter några sekunder var
dom uppe och lika pigg som adrenalinfylld som mig. Vi startade en eld som vi
förberett för just detta ögonblick och Mike började reflektera solens ljus med
hjälp av en glasbit för att få helikopterns uppmärksamhet. Jag och William
gjorde allt vi kunde för att bli sedda, men inget hände. Precis när vi var på
väg att ge upp hoppet gjorde helikoptern en 90 graders vändning rakt mot oss.
Vi jublade och kramades för att vi äntligen blev räddade. Det trodde vi i alla
fall, en kula flög genom luften mot helikoptern. En till kula ven förbi oss och
träffade genom glaset och i pilotens huvud. Vi såg helikoptern tappa kontrollen
och störta mot marken. Det var en konstig känsla att se kraschen med tanke på
att vi var i samma situation bara några dagar sedan. När allt blev tyst och
stilla tittade vi på varandra, ingen förstod vad som hade hänt. Efter vi kollat
på varandra kollade vi bakåt i ett försök att hitta var kulorna kom från.
Ungefär 500 meter bort såg vi cirka 20 människor eller vildar som jag skulle
sagt det själv stå på en sanddyna med gevär. Dom höjde gevären och gav från sig
ett långt skrik. Då såg jag de, ”vilden” längst fram som såg ut att vara
ledaren höjde en påle med ett pilothuvud påsatt på toppen. Just då förstod vi
allt ihop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar