Novell nio

Min barndom

Hej! Jag heter Kajs och jag var väldigt lycklig med min familj. När jag var 22 år gammal blev jag mamma och min syster var lycklig med sitt liv. Hon var förlovad mad en kille och väntade på att gifta sig.
Jag hade slutat universitetet som arkitekt och arbetade i ett företag. Min man jobbade på en bank. Vi hade varit tillsammans i 7 år, sedan 15 års ålder. Såren från det förflutna läktes.
När jag tittade på vår nyfödda dotter, Bianca som sov, närmade jag mig fönstret och tittade ut. Jag gick tillbaka i tiden till min barndom.
Det var julafton som nu. Jag bodde med min mamma och min syster. Min far hade lämnat oss och jag kom inte ihåg många saker om honom. Han kom hem ibland, och när han kom hem brukade mina föräldrar slåss med varandra mer än glatt.
Jag saknade min far. Jag tittade på mina vänner med deras pappor, som gick på en promenad. Köpte glass tillsammans och gick till parken. Jag har aldrig gjort sådana grejer med min pappa. Han kom aldrig för att träffa oss, köpte aldrig leksaker och på grund av detta slogs mina föräldrar med varandra.
Min mamma var annorlunda. Hon arbetade för oss, hon gick med oss på en promenad eller till parken. Hon var alltid med oss.
Alla sa till mig att jag var väldigt fin. Jag hade kort ljust hår, gröna ögon och en liten näsa. Jag var av medellängd, smal och hjälpsam. Jag var också den smartaste tjejen i klassen.
- Jag är väldigt stolt över dig, Kajs. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig. Du hjälper mig, du tar hand om din lillasyster, sa min mamma med tårar i ögonen och kramade mig. Jag kände mig som den bästa, lyckligaste personen i hela världen. Min mamma trodde alltid på mig.

När det var julafton, var det jag som fixade julgranen och huset med hjälp av min lillasyster. Istället för att min syster skulle hjälpa mig, förstörde hon allting.
Vårt hus var litet med två rum, köket och sovrummet. Vi hade bara ett sovrum där bara jag, min syster och min mamma sov tillsammans. Vi hade en gård där min mamma planterade olika grönsaker och frukter. Där fanns också en gunga där jag och mina kompisar gungade tillsammans.
En kväll när jag lekte med min lillasyster som var bara 2 år gammal på sängen där vi sov stoppade hon sitt huvud mellan sängen och soffan. Hennes fötter var uppe och rörde sig som hon var en akrobat.
När min mamma såg vad som hände och jag istället för att hjälpa min syster skrattade gav hon mig en riktig bra smäll. Jag skrattade mer och gick bort från min mamma så att hon inte skulle ge mig en till smäll.
Jag hade många kompisar, men det var bara två som var mina bästisar. De hette Fatima och Erjola. När vi var på skolan så brukade vi prata engelska.
- Do you know what this is called? frågade Fatima mig om socker.
- This is sugar, svarade jag.
- And this is sked! sa Fatima istället för att säga “spoon”.
Vi skrattade båda tills vi inte kunde skratta mer.
Efter det kom Erjola§ för att säga till oss att rasten var slut. Vi gick in till klassen och väntade på att läraren skulle komma. Jag skulle sitta tills Ervin, pojken som jag satt med tog bort stolen och BOOM, jag ramlade.
- Är du OK? frågade Ervin.
- Vad tror du! och då började jag gråta tills läraren kom in.
- Vad hände där? frågade han.
Jag tittade mot Erjon och han bad mig att inte berätta, annars skulle han få stryk.
- Inget hände, sa jag som hade så ont i rumpan.
Lektionen var slut och jag skulle gå hem. När jag var framme såg jag många människor.
- Vad är det som pågår? frågade jag min mormor. Hon kramade och kysste mig.
- Jag är ledsen min kära men din mor är död.

Jag grät och gick in i sovrummet. Sen kom min mormor. Jag kramade henne och ville inte släppa. Jag visste inte vad jag skulle göra och så tänkte jag på min syster.
- Var är Klara? sa jag.
- Klara är här. Jag vet att din lillasyster inte förstår vad som har hänt, sa mormor.
Jag gick ut och tittade på min syster som lekte som inget hade hänt. Jag kramade henne. Tårarna kom ut från mina ögon och jag stängde dem. Jag kände djupt i mitt hjärta att mitt liv skulle inte vara som förr.
För en månad sedan bodde jag och Klara i Ildizes hus, min mormors. Som vanligt gick jag i skolan varje dag men jag var inte som den förra flickan, glad och lycklig. Istället för glad var jag ledsen. Jag lekte inte med mina vänner utan jag stannade i rummet hela tiden. När min mormor gick till min mammas grav tog hon med oss för att vi skulle lämna rosor på hennes grav.

En dag kom min mormor och sa till mig att vi måste prata om en sak. Jag tittade på henne för att förstå vad som hade hänt. Hon tog med mig till hennes rum.
- Lyssna noga! sa hon. Jag kan inte ta hand om er längre.
Jag blev förvånad. Jag kunde inte längre hålla mina tårar. Jag ville skrika, sticka där jag kunde bara för att inte höra detta ord.
- Du är en stor tjej, sa mormor. Jag vet att du kan ta hand om din lillasyster. Och du vet att jag är gammal och sjuk nu.
Efter att ha lyssnat allt det här, kunde jag fråga bara om en sak:
- Vart ska jag och Klara ta vägen?
- Oh, jag är så ledsen men jag har ingen annan lösning! sa hon.
- Men vart ska du skicka oss? frågade jag.
- Till ett barnhem, svarade hon.
- Neej, snälla, sa jag. Skicka oss inte där. Vi gör allt du vill. Vi hjälper dig, vi ska inte vara busiga eller högljudda men skicka oss inte dit.
Den natten fick jag ingen sömn och när jag tittade på min syster tänkte jag ”Vad kommer hända med oss”? Mina tårar rann ut på mina kinder. Jag bad Gud om hjälp. Jag letade efter min mamma. Åh, om hon levde så skulle inte alla dessa saker hända till oss.
Från morgonen började sova. Jag hade en dröm- min mamma hade kläd sig med en vit klänning och hade kommit att hämta oss. Vi åkte någonstans men jag förstod inte vart vi var på väg.

Jag var mycket glad. Jag vaknade för att min syster kallade på mig.
- Kajs, Kajs, vakna! Vi är sena.
- Jag var väldigt trött och mina ögon var röda. Jag berättade för min syster om min dröm.
- Varför? sa Klara. Ska inte mamma komma längre?
- Hon kommer ju. Mormor Ildizes sa till mig att mamma gick till en plats långt borta och när hon kommer tillbaks ska hon ge många presenter till oss.
Oh Gud, jag visste inte hur jag skulle svara henne. Jag pratade inte, bara kramade hårt.
- Ja älskling! Hon kommer nog snart.
Om hon fortsatte så skulle skrika av smärta som kom ifrån hjärtat. Jag samlade alla mina krafter och gick till skolan. Jag ville inte se någon, inte prata heller.
Efter en vecka sa mormor att vi skulle packa allting för att vi skulle åka till barnhemmet. Jag sa inget. Jag förstod att mormor hade fattat ett beslut och det funkade inte om jag skulle be henne. Jag kunde inte förstå mormor. Däremot började jag hata henne för att hon lämnade oss till en okänd plats.
När vi var framme såg jag att det var ett trevåningshus. På ytan var det rosa och runt om var det en stor gård. Där fanns granar och blommor överallt, även om det var vinter. Blommorna blommade ännu.
En tjock kvinna väntade på oss i dörren. Hon hade glassögon och rött läppstift. Hon välkomnade oss och gick till hennes kontor.
- Ingen orsak, sa hon till min mormor. Du har gjort rätt sak. De kommer inte att sakna någonting. Och så vände hon sig och log. På hennes tänder fanns rött läppstift och hon såg väldigt löjlig ut.
- Hej tjejer! Vad tycker ni om huset?
Jag svarade inte. Klara lekte med sin docka. Mina ögon fylldes med tårar. Ett ord till och jag skulle explodera och börja gråta.
Där fanns många barn. Tjejerna sov i ett rum och pojkarna sov i ett annat rum. Innan hon skulle vissa vårt rum tog hon oss till ett annat rum. Där väntade en annan kvinna.
- Jag är ledsen, men jag måste klippa ert hår. Här kan ni få parasiter! sa den andra kvinnan. Hon tog tag i saxarna och började klippa håret. När hon skulle klippa mig, blev mina byxor blöta och när kvinnan sa att vi inte skulle kissa, på golvet var det redan en liten pöl vatten.
Nästa dag följde fröken med oss till skolan. Där kunde man inte gå ut. Inte heller leka. Lunchen serverade på olika tider. Vi skulle sova klockan 21:00 på kvällen. Efter skolan gjorde vi läxorna för nästa dag och så vidare.
Ildizes kom för att besöka oss en gång i veckan. Jag berättade för henne om mitt hår.
- Inget problem! sa hon. Bättre hår kommer du att få. När hon var där hatade jag inte henne längre. Men istället väntade jag på helgen för att hon skulle komma. Jag saknade henne, jag saknade hennes kram, hennes ord. Hon hade alltid med sig kakor som hon hade bakat själv.
Efter 6 månader kom rektorn för att kalla oss till hennes kontor.
- Jag är så ledsen att jag måste säga det här, men jag måste. Er mormor är död. Jag kunde inte tro det.
- Vad? Hur? sa jag.
- Er mormor är död vad jag har hört. Hon hade cancer.
Jag gick ut från hennes kontor. Jag sprang ut och satt mig på en stol i ett hörn. Jag började gråta och sa till Gud:
- Varför, Gud, varför? Först min mamma och nu min mormor!
Kocken kom närmare och kramade mig.
- Var inte ledsen, så är det i livet. Du måste vara stark för dig själv och för din syster.
- Gråt, sa hon. Du kommer känna dig bättre. Jag kastade mig i hennes armar och grät utan att stoppa. Jag hade ingen. Så fortsatt livet.
Dar blev veckor, veckor blev månader och månader blev år. Jag och Klara växte upp varje dag. När hon blev 10 år gammal sa hon till mig en dag:
- Jag vet att mamma inte kommer tillbaks. Jag vet att hon är uppe i himlen och ser oss.
- Vem sa det till dig? frågade jag henne.
- Fröken, svarade hon. Vet du att mormor är också i himlen? sa Klara.
- Ja älskling, sa jag. De är tillsammans och vi är tillsammans.
När jag fyllde 15 år fortsatt jag gymnasiet. Jag var en av de bästa eleverna. På en kurs som skolan hade organiserat träffade jag en pojke. Han hette Alex och var ett år äldre än mig. Han hade ljust hår, blå ögon och var en glad pojke.
Under de kommande dagarna började vi dejta varandra. Jag visste att några inte skulle förstå att sann kärlek kan uppstå när två personer var så unga. Emellertid för mig och Alex var vår kärlek på ett sätt starkare än de vuxnas kärlek. Vi dejtade varandra under hela skoltiden. När Alex började på ett annat universitet fortsatte vi att vara trogna varandra.
Nästa år började jag på samma universitet som Alex. Tre år senare, när jag och Alex åt middag tillsammans en kväll, bad han mig att gifta mig med honom. Jag grät av lycka.
- Ja, jag gifter mig med dig! svarade jag.
Som andra par köpte vi hus. Bianca föddes. Nu förstod jag att, att vara mamma är den finnaste sak som kan hända en kvinna. Till sist förstod jag hur mycket min mamma hade älskat mig.
Jag såg inte när Alex kom in, bara när han rörde mig. Jag vände mig för att titta vem det var.
- Vad tänkte du på? frågade han.
- På mitt liv, sa jag. Jag är mycket glad att jag är med dig. Och jag tackar dig för att du är här med mig.
- Och jag ska vara med dig hela tiden! sa ha och kramade mig.
Jag har lämnat jobbet för att ta hand om Bianca. Om min pappa vet jag ingenting men min syster, hon fortsätter livet och är mycket glad med sin familj. Det här är mitt livs historia. Kanske inte med detaljer men i allmänhet.

Nilla