En värld i förändring
Året är 2042
och jag är precis på väg ut ur min forskningsbarack som står placerad i en
sluttning av ett berg i Amazonas fuktiga regnskogar. Klockan är runt tio på morgonen
och jag lägger märke till en sak… När jag öppnar dörren och tittar ut ser jag
en kall och grå dimma långsamt rulla fram över marken. Så brukar det inte vara.
En oroväckande tystnad skrämmer mig lite. Försiktigt tar jag mitt första steg
ut på trappan. Det är kallare än vanligt.
Jag närmar mig ett av mina forskningsområden. Jag är nämligen här för
att forska om olika växter och hur de klara det varma och fuktiga klimatet.
Denna dag är annorlunda. Ett lager av vitt, tjockt skum täcker mina försöksväxter.
När dimman lättar ser jag att hela skogen är täckt av det. Forskningsteamet jag
är med i är utspritt på en yta på ca 400 hektar. Jag tänker inte kontakta de
andra om detta, för det kanske är borta imorgon. Dagen går och jag ser att det
sprider sig oroväckande fort. Alla djur och fåglar har dragit sig tillbaka
längre in i skogen och den ensamma tystnaden skrämmer mig. Jag försöker att
inte tänka på det mer och lägger mig för natten. Det tar ett tag innan jag
somnar. När morgonsolens strålar träffar rutan på baracken känner jag mig
andfådd och snurrig. Förmodligen har växternas fotosyntes försämrats. Jag tar
kaffet och kliver ut på bron. Dimman har nästan försvunnit helt och hållet, men
luften är mycket tunn. Skummet har spridit sig ännu mera. Telefonen ringer och
jag ser att det är Alex. Han är den yngsta i teamet. Jag tar tag i telefonen
och svarar:
-Hej Alex!
-Hej Mr. Steve!
Lite
försiktigt frågar jag:
- Har du
sett det vita skummet på växterna?
Snabbt
svarar han:
- Ja, jag
vaknade i morse och såg något vitt skum överallt.
- Var inte
orolig, jag kommer till dig nu, svarat jag lugnt.
Jag tar med
mig mitt mikroskop och samlar ihop lite av skummet och stoppar det i en
testpåse som jag lägger i bilen. Försiktigt placerar jag nyckeln i nyckelhålet
och vrider om. Motorn startar med ett rasslande dån, men den går som vanligt.
Efter ca tio minuters guppande bilfärd på leriga skogsbilvägar är jag framme
hos Alex. Hans barack är utrustad med mer instrument än min. Jag tar med mig
proverna in i baracken. När jag tar en närmare titt på skummet ser jag att det
är uppbyggt av samma delar som en månsten. Det betyder att det kanske hör ihop
med månen på något vis. Min första teori är att materia från månen har kommit
in i atmosfären och följt med regnet ner på växterna. Men det är bara min
teori. Vad jag tror. Det finns bara ett sätt att ta reda på det… Jag tar bilen
till närmaste rymdstationen i Sydamerika som heter Feraverto. Faktum är att
vårt forskningsteam har en egen rymdraket kallad OP-40. Det användes senast i
ett försök att landa på Mars men misslyckades och fick återvända. Imorgon styrs
den mot månen. Jag har börjat med en ritning på en dammsugare som ska fungera
som en sorts magnet. Månstenen placeras i en behållare som leds till ett rör,
och om det funkar kommer skummet att dras till månstenen och förintas. Men det
är bråttom innan skummet sprider sig för mycket. Det skulle förändra hela
jorden. Växterna skulle dö ut och då blir det ingen mat till djuren, det vill
säga att djuren dör och då fungerar inte fotosyntesen och då dör vi alla.
Därför är det bråttom. Morgonsolens strålar lyser svagt igenom mellan
persiennen. Klockan är runt nio. Alex kommer snart och då beger vi oss ut i
rymden i hopp om att rädda jordens liv. Alex är och lämnar ritiningen på
skummsugaren till resten av teamet som ska bygga den mens vi är på rymdfärd.
Kaffekokaren puttrar när jag brer ut smöret på min fralla. Mitt i lugnet bryts
tystnaden av en hård smäll på dörren. Det är Alex. Han kliver in och berättar
att det är bråttom, skummet har spridit sig över hela vårt forskningsområde på
några timmar. Växterna drabbas hårt. Jag sveper kaffekoppen och skyndar mig ut
till rymdraketen, tätt följd av Alex. Cockpittens säte pressar hårt mot mina
axlar. Motorerna startas och röken sprider sig snabbt ut över startplattan. En
svag oro väcks när vi stiger mot månen. Efter ca fem minuters omtumlande färd
känner jag hur jag lättar från stolen. Vi lämnar atmosfären och blir tyngdlösa.
På väg till månen greppar jag min penna och loggboken som ligger i raketen för
att skriva mitt brev:
Dagen då jag vaknade och skulle gå ut
och titta till mina växter, hade jag ingen aning om att jag skulle hamna här.
Dimman och skummet i Amazonas gjorde mig orolig. Jag tog genast upp projektetet
att försöka att lista ut vad det var som på gick och rädda växterna. Nu sitter
jag i en rymdraket med Alex på väg mot månen i hopp om att lösa problemen på
jorden. Men vart kommer detta att sluta?
Den orangea
lampan börjar lysa, det betyder att vi är nära månen och ska fälla ut
landningsstöden. Vi använder oss av den nya tekniken att landa en rymdraket.
Landningsfötterna är placerade i fronten av raketen så man fäller bara ner
spetsen och landar. Jag tar på mig min rymddräkt och ber Alex att göra sig
klar. Ett pys hörs bakom mig och dörren öppnas. När vi kliver ut på stegen
börjar vi genast att söka efter den perfekta månstenen. Vi passar på att ta
några bilder och prover med oss. Alex är en bit bort och anropar mig på radion.
-Jag tror
jag har hittat den perfekta stenen.
-Okej, jag
kommer, svarar jag.
Lätt studsar
jag fram över den buckliga marken. När jag först ser stenen tycker jag den ser
liten ut men ju närmare jag kommer ser jag att den kommer att passa. Den
behöver vara omkring tjugo centimeter i diameter. När jag mäter stenen ser jag
att den har en diameter på tjugotvå centimeter. Det betyder att den är
tillräckligt stor för att passa. Vi skyndar oss tillbaka till raketen. En
speciallåda finns i raketen enbart anpassad för stenen. Försiktigt lägger jag
ner den. Alex ställer i de rätta koordinaterna för landningen och skjuter iväg
oss. Vi har kontakt med jorden och får reda på att spridningen har lugnat ner
sig. I raketen finns en liten kapsel som kommer att lossas och landa i havet
utanför Sydamerikas kust. Vi sitter i den kapseln nu väl förberedda för att
släppa loss. Datorn meddelar att vi kan lossas om ca tio sekunder. Dessa
sekunder är avgörande för hela världen. Kapseln rasslar till i några sekunder
sen blir det alldeles tyst. Vi är lösa från raketen. Tystnaden varar inte
länge. Vi börjar falla fritt mot jorden. Det går så fort att det börja skaka
och eldlågor träffar kapselns främre del. Datorn berättar att det är ca trettio
sekunder tills fallskärmen utlöser. Under de trettio sekunderna tar jag ett
hårt grepp runt Alex hand och ber en bön. Helt plötsligt blir det alldeles
tyst. Vi seglar lugnt ner genom luften och landar med ett plask på havsytan.
Alex öppnar takluckan och solen skiner rakt på mitt svettiga ansikte. Det svaga
ljudet av en helikopter blir allt starkare och starkare. När jag ser
helikoptern känner jag mig lättad. Men resan är inte över ännu. Vi måste så
fort som möjligt tas oss i land och testa vår uppfinning. Om den inte funkar
kommer jordens liv att dö ut. Proverna, stenen och bilderna ligger tryggt
förvarat i min ryggsäck när jag tar de första stegen upp på stegen mot
helikoptern. Vi färdas snabbt mot Feraverto där hundratals människor väntar på
oss. Resten av forskningsteamet har förmodligen byggt klart skummsugaren och
följt mina ritningar till max. Förhoppningsvis passar stenen ihop med
skummsugarens behållare. När vi landar med helikoptern möts vi av applåder och
jubel. De tror säkert att vi ska klara det, men det återstår att se. Med
skummsugaren lastad på bilen kör vi så fort vi kan mot regnskogen. Läget har verkligen
förvärrats sen jag for. Väl framme vid min barack placerar jag stenen i
behållaren och rör mig mot närmaste träd för att testa. Vi har på oss
syrgasmasker för att kunna andas i den tunna luften. Nervöst startar jag
skummsugaren och rör den långsamt mor skummet. Skummet börjar långsamt röra sig
mot mynningen av röret. Med en lättad röst skriker jag:
- Det funkar! Meddela media, presidenten och
resten av befolkningen att det funkar!
Vi har
räddat världen från att gå under. Det är ett stort framsteg för forskningen.
Djur, växter och människornas liv är nu i säkerhet. Tills nästa liknande
naturkatastrof är vi väl förberedda!
Jojo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar