Novell nummer tio

Den 1^:a mars 2017

Det är en helt vanlig onsdagskväll och jag sitter hemma på mitt rum och gör mina läxor. Plötsligt hör jag min mamma ropa till mig.

– Lukas, du måste komma ner nu!

Medans jag går ner för trappan känner jag att någonting är fel. Jag går in i vardagsrummet och sätter mig framför TV:n. Det är Tysklands nya diktator, Josef, som har ett krismöte med Tjeckiens president. Josef menar att landet egentligen ska tillhöra Tyskland. Efter en timmes intensiv diskussion säger Josef:

– Då var det klart, Tyskland är i krig mot Tjeckien!

Jag stänger av TV:n och vänder mig mot mina föräldrar.

– Jag måste vara med i kriget, eller hur?

– Vi får se, du är fortfarande inte tillräckligt gammal för att gå med i armén, svarar mamma nervöst.

– Jag tror jag går och lägger mig nu.

 

Dagen efter

När jag går till skolan känner jag hur tunga mina ben är, jag kunde inte alls sova på natten. Det enda jag kan tänka på är kriget. I morse såg jag på TV att Josef inför allmän värnplikt från och med 5^:e mars för alla män mellan 18 och 40 år. Och alla kvinnor måste gå en grundläggande medicinsk utbildning för att eventuellt hjälpa skadade soldater.

Det betyder också att jag, den 16 mars på min födelsedag kommer att bli en del av den tyska armén.

 

När jag kommer fram till skolan hämtar jag mina böcker och går till lektionen. Hela lektionen pratar alla om en sak, kriget. Några i klassen har redan fyllt 18 så det här blir deras sista vecka i skolan.

En av dem som redan fyllt 18 år är min bästa kompis Max. Han sa att han ska vara hemma tills att han blir inkallad av armén.

Jag sitter ensam i klassrummet och lyssnar på allas diskussioner, några säger att de har hört rykten om hur Josef planerar en ny förintelse.

Några andra killar i klassen skryter om hur många de ska döda och hur de ska återvända som krigshjältar. De livliga diskussionerna fortsätter och ljudnivån höjs och höjs tills man måste skrika för att höra varandra. Men våran lärare bryr sig inte, hon verkar lika splittrad som jag. Både hennes son och man kommer att behöva delta i kriget.

 

Dagen går väldigt långsamt och ingen av oss får någonting gjort. När vi äntligen ska ha våran sista lektion kommer två soldater från armén. De presenterar sig för oss.

– Hej allihopa, som ni förmodligen redan har förstått så är vi i krig mot ett annat land. Jag och min kollega har nu fått i uppgift att informera er om grunderna i våra planer och hur eran träning kommer att vara, säger den ena soldaten.

– Och eftersom några av er blir ivägskickade redan på söndag kan ni inte komma dit helt oförberedda, fortsätter den andra.

– För det första måste ni lyda order! Generalerna är väldigt stränga och tillåter ingen lek. Detta gäller både under eran militärutbildning och ute på fältet!

Efter en och en halv timme har de äntligen pratat klart. Precis innan de ska gå räcker en kille längst bak i klassrummet upp handen och frågar:

– Varför startade vi ett krig egentligen?

Det blir tyst ett tag. Ingen hade förväntat sig en fråga, särskilt inte om varför det var krig.

– För att vi ska ta tillbaka länderna vi förlorat efter de två världskrigen. Vi ska också fortsätta det Hitler började. En gång för alla ska vi förinta judarna! Räcker det som svar för dig?

– Nej, varför ska ni utrota ett helt folkslag bara för att...

– Tyst! Avbryter soldaten. Nu räcker det med frågor!

Det blir helt tyst igen.

– I alla fall så måste vi gå nu säger soldaten för att bryta tystnaden. Vi hoppas att eran träning går bra och att i kanske ses igen någon dag.

 

3^:e mars 2017

När jag kommer hem från skolan går jag direkt in i vardagsrummet för att starta TV:n. Om några minuter ska Josef hålla ett tal om krigsplanerna. Men, det verkar inte vara det han pratar om. Han börjar prata om den rena ariska rasen, hur överlägsen den är. Josef menar att arierna är det enda folket som ska ha rätten att leva, de andra är bara i vägen.

– Snart ska mina trupper gå in i Tjeckien och göra landet vårt igen!

Josef pratar med så mycket hat i sig, han tror verkligen att han ska lyckas ta över hela Europa. Det enda jag har svårt att förstå är hur han vågar prata om det i en direktsändning så hela världen kan se den...

 

16^:e mars 2017

De senaste två veckorna gick väldigt snabbt, idag är dagen jag fyller år och det betyder att jag om några få minuter ska bli ivägskickad till ett träningsläger och göra lumpen. Jag har sovit så dåligt de senaste kvällarna, jag känner mig helt tom. Det är helt sjukt att jag ska ut i krig. Jag kommer nog inte ens klara träningen. 

Plötsligt hör jag intensiva knackningar på dörren. Jag går från mitt rum och öppnar dörren. Framför mig står en lång och muskulös man i kamouflage overall. Han sträcker lite på sig och frågar:

– Är du Lukas Reuss?

– Ja, det är jag

– Bra, för det är dags att åka nu, jag hoppas att du har med dig allt du behöver.

 

Jag tar min väska och följer med mannen till bussen som står parkerad utanför huset. Innan jag går in vänder jag mig mot huset och viskar ett tyst ”hej då” för mig själv. Det sitter redan många jag känner igen från skolan här. Så jag sätter mig bredvid en klasskompis som jag ofta brukar vara med på skolan, Will heter han.

Vi hälsar på varandra medans busschauffören börjar köra.

– Varför blir vi hämtade i en vanlig buss? Frågar jag vill

– Jag tror det beror på att ett militärfordon drar till sig för mycket uppmärksamhet. Tidigare när rekryterna blev hämtade i de normala militärbussarna började folk protestera mot att ungdomar ska göra lumpen. Det blev för tydligt hur många som blev ivägskickade helt enkelt.

– Det verkar ju logiskt.

Vi sitter tysta ett tag och halvsover innan korpralen plötsligt väcker oss.

– Som ni redan vet så ska ni göra grundläggande militärutbildning innan ni går ut i krig. Jag har häften här och alla ska få var sitt det står mycket viktigt information som ni måste läsa och memorera.

 

Efter några timmar stannar bussen och korpralen säger åt oss att stiga ur.

– Vi ska ta en snabb matpaus. Det finns toaletter bredvid det stora huset. Kom ihåg att det här är den första, sista och enda pausen vi tar innan vi kommer fram, och det är ungefär två timmars resa kvar.

Platsen vi har stannat på verkar vara en ödelagd militäranläggning. Det finns fortfarande några gamla stridsvagnar och andra fordon kvar, förmodligen sedan andra världskriget.

Husen ser också ganska gamla ut, men de har i alla fall inte rasat ihop. Toaletterna verkar ändå vara i bra skick, det finns till och med vatten draget i dem. Så jag antar att det fortfarande är någon som sköter om platsen.

 

Maten vi får smakar förvånansvärt bra, alla äter med god aptit. När vi är klara får vi var sin kamouflage färgad overall som vi tar på oss direkt.

– Jag hoppas att alla är klara för nu är det dags att åka vidare! Säger korpralen

Så vi sätter oss i bussen igen och börjar åka. Enligt chauffören är det ungefär två timmar kvar till vi kommer fram till Lübben.

 

Tiden går snabbt och nu är lägret äntligen inom synhåll. Jag tittar ut genom ett fönster och ser många stora åkrar fulla med avlånga grönfärgade baracker och några få hus. Bussen stannar framför ett stort tegelhus. Vi följer efter korpralen in i huset till ett rum där han ber oss att vänta medans han själv går in i ett annat rum. Det tar väldigt lång tid innan han kommer tillbaka men och han äntligen gör det ropar han till oss att vi ska ställa oss på led, två och två.

 

– Okej, nu kommer ni gå in till generalens rum med den personen ni står bredvid. Där kommer han att säga till er vart ni blir placerade. Ett tips är att stå bredvid någon ni känner, för det är den enda personen ni garanterat kommer att bli placerade med. Och, en till sak, generalen kommer också att ge er en identitetsbricka, tappa inte bort den! säger korpralen

 

Jag och Will ställer oss bredvid varandra. Jag ser hur spänd han är, även fast det bara är några grader varmt ser jag hur svetten rinner från hans panna.

– Lukas? Viskar han frågande

– Ja?

– Hur lång tid tror du att kriget kommer hålla på? frågar han osäkert

Jag tar ett djupt andetag innan jag viskar tillbaka:

– Det vet nog ingen, helt ärligt vill jag nog att vi förlorar kriget i Tjeckien så att det tar slut någon gång.

 När det är våran tur öppnar vi långsamt generalens dörr och smyger in. Han har ett stort rum med fulla bokhyllor längs väggarna och ett skrivbord med en massa papper på där han själv sitter.

Vi går fram till han och gör nazihälsningen som det stod i häftet att vi skulle göra mot generaler.

– Mycket bra, ni är de första hittills som vet hur man ska hälsa, säger generalen imponerat Sätt er, slösa inte er energi på att stå!

Vi sätter oss på stolarna framför generalen och tittar nervöst på han. Han har ett rött och vitt band med ett hakkors på runt hans vänstra arm.

 

– Okej,vad heter ni, och vart kommer ni ifrån? Frågar han

– Jag heter Lukas Reuss, och jag kommer från Bremen.

– Och jag heter William Heim, jag är också från Bremen.

– Här har ni era identitetsbrickor, häng den runt halsen så att ni inte tappar bort den. Det har hänt förut och det är inte så kul direkt. Ni är i grupp 99A. Utanför huset finns en karta där det visas vart ni ska bo, kom ihåg området är ganska stort så den kan vara användbar. Skynda er iväg nu, träningen börjar snart!

 

Vi skyndar oss ut till kartan för att vi inte ska bli sena. Will studerar kartan och konstaterar:

– 99A verkar inte bara så lång borta ändå, om vi går mot ladan där borta kanske vi kan se huset.

 

Vi går runt i några minuter innan vi hittar rätt barack. Konstigt nog ser nästan lite mindre ut än vad den gjorde på håll.

– Förresten, har du tänkt på att vi inte har sett någon annan sedan vi kom hit? Frågar jag Will

– Det har jag inte tänkt på, kanske alla är på träning just nu. Fast vi får strunta i det nu. Vi går in i baracken och lägger ifrån oss våra saker först.

 

Baracken är längre än vad den såg ut att vara utifrån. Det är fullt med våningssängar längs väggarna, det finns bara en smal gång i mitten där man kan gå.

– Wow, det är säkert 50 sängar här inne! Säger Will

– Fast det ligger väskor på nästan alla, jag antar att de är upptagna. Säg till om du hittar en ledig.

 

När vi till slut hittar en ledig våningssäng kan vi äntligen lägga ifrån oss våra väskor.

– Jag paxar den överslafen! Ropar Will.

Några minuter senare hör vi en hög smäll och soldater strömmar in i baracken. Alla går och lägger sig i sin säng utan att säga något. Jag känner mig orolig så jag vänder mig mot Will som står bredvid mig.

– Vad ska vi göra? viskar jag nervöst

– Som alla andra, jag kollade nyss på klockan, den är kvart över nio. Jag tror att vi missade första träningen.

 

Tidigt på morgonen vaknar vi av en hög smäll och jag kliver ur sängen och marscherar ut ur baracken som alla andra gör.

– Varför ska allt smälla hela tiden? Frågar jag mig själv tyst

Jag och Will följer efter och gör exakt som alla andra. Till slut kommer vi fram till något som ser ut att vara en hinderbana. En man står redan där och väntar på oss, han har många medaljer så jag antar att han har en ganska hög rang.

– Innan vi börjar träningen idag kan jag meddela att vi vann slaget i Tjeckien! Och våra trupper går just nu mot Polen för att fortsätta erövringen! Men nu till träningen, ni ska bära var sin väska fylld med fyrtio kilogram sten genom banan åtta gånger. För er som inte orkar det... Då blir det inte roligt för resten av gruppen.

 

 

En månad senare

Träningen är väldigt tuff och även de mest vältränade ser riktigt slitna ut, fast det kanske inte är så konstigt. För att den senaste månaden har vi tränat flera timmar om dagen. Jag och Will har blivit bättre och bättre kompisar för varje dag. Det enda som oroar mig nu är kriget. Det tog bara någon vecka för trupperna att ta över Polen och bara två veckor att ta över Vitryssland. Jag förstår inte ens hur det kan vara möjligt. I tidigare krig har det tagit flera månader, kanske till och med år för ett land att ta över ett annat.

Och enligt generalerna här så har totalt över 150 tusen judar dödats.

– Men nu måste jag fokusera på det som händer just nu, säger jag tyst

 

Vi står i led allihopa som gjort lumpen den senaste månaden, det är minst 100 stycken så ledet är ganska långt. Var och en skakar hand med generalerna och får ett litet märke på overallen som visar att man klarat träningen. Men när det blir Wills tur ropar de fram mig samtidigt, båda av oss blir lite förvånade.

– Vi var lite tveksamma i början. Ni såg ut som några som verkligen inte borde vara här, men under eran månad här har ni visat starkt ledarskap och hjälpt andra som behövde lite extra stöd. Vi kommer därför ge er en befordran, menig 1^:a klass. I vanliga måste man tjänstgöra i ett år för att få den rangen. Men vi ser stor potential i er och vi vill att ni ska få en bra start.

– Tack, säger jag förvånat.

– Varför ska du tacka när det är ni som har gjort jobbet? Skynda er iväg nu, bussen går snart!

 

När alla har satt sig i bussen börjar vi våran resa, mot Frankrike. Enligt korpralen så finns det redan många tyska trupper där, och fler är på väg. Tydligen är militärförläggningen i Lübben en väldigt liten del. Tusentals nyutbildade soldater är just nu på väg till Paris från olika delar av Tyskland. Det tar lite över sju timmar att ta sig till staden där vi ska möta resten av trupperna, Metz heter den.

 

Sju timmar senare åker vi igenom Metz. Staden är helt förstörd. Alla hus och andra byggnader är raserade. Det ligger lik överallt på marken. Och de som inte är döda än kommer snart att svälta ihjäl.

– Lukas vad har hänt? Frågar Will ängsligt

Utan att jag märker något står korpralen bakom mig och säger:

– De som ligger döda är soldater som försökte göra motstånd när de andra trupperna gick igenom staden. Om de hade gett upp direkt hade ingen skadat dem. Men, några av dem är också judar..

Efter ytterligare några minuter börjar vi se alla tyska soldater.

– Wow! Det måste vara flera tusen soldater! Säger jag högt

– Det är faktiskt 8300, säger korpralen

När vi kommer lite närmare ser jag nästan hela divisionen.

Vi kliver ut ur bussen och hittar en kulle där vi får en bra översikt över hur många soldater som verkligen är här. Det finns ett tiotal stridsvagnar längst fram följt av tungt väpnade soldater och lätt beväpnade soldater längre bak. Jag och alla andra nyanlända får var sin AK-47, en kniv och en Colt M1911 samt ammunition innan vi blir beordrade att sätta oss i bussen igen. Korpralen ställer sig mitt i bussen och börjar prata:

– Jag har pratat med generalen, han säger att vi ska vänta här på fler bussar eftersom några blev sönderskjutna av franska soldater. Vi kommer nog inte hinna prata så mycket mer innan vi attackerar Paris, så jag önskar er lycka till och ge allt ni har!

Ett jubel utbryter bland soldaterna i bussen.

 

 

Det känns så fel. Jag och Will går runt i Paris, inte som turister, vi är här för att döda. Alla Frankrikes soldater har redan dödats och några gav upp. Så de som ska bort nu är judarna.

En hel vecka har gått sedan vi började ta över Frankrike, presidenten har redan sagt att de vill ha fred, men Josef vill inte visa nåd.

Alla invånare i Frankrike har nu den senaste veckan blivit tvingade att bygga upp nya koncentrationsläger över hela landet. Alla judar från Tyskland och från andra länder Tyskland tagit över transporteras till Frankrike.

 

 

– Snälla döda oss inte! Skriker mannen medans jag och Lukas försöker bära iväg han och hans familj

– Du kan vara lugn det ska vi inte, Will släpp dem. Vi går härifrån nu

– Lukas, vad håller du på med? frågar han ursinnigt

– Vi ska gå och prata med generalen

– Va, varför?

– Jag klarar inte av det här längre. Bara för att vi dödar en massa folk och tar över länder kommer ingenting att bli bättre, det enda som händer är att folk får lida på grund av oss. Är du med mig eller är du mot mig?

– Lukas... Du vet att jag alltid är med dig. Men förstår du inte att de kommer att döda oss?

– Då dör vi på rätt sida i alla fall.

 

Jag och Will går ifrån mannens hus och direkt till generalens lilla barack. Det står några vakter utanför men vi säger åt dem att vi har ett viktigt ärende med generalen. Konstigt nog släpper de faktiskt in oss.

Längst in i baracken sitter generalen vid sitt skrivbord och fyller i några dokument. Han är helt ensam.

– General Fritz! Ropar jag

Han tittar upp från sina papper och frågar:

– Vad gör i här, ska inte ni samla in judarna?

– Du måste stoppa det här, en ny förintelse kommer inte att lösa något, inte kriget heller, det är fortfarande inte för sent!

Fritz tittar fundersamt på oss.

– Så ni ska förråda hela landet och trotsa eran ledares order? Frågar han irriterat

– Om det är så du ser det. Och om du väljer att inte avbryta detta så vansinne så får vi göra det istället.

Jag ser hur han börjar dra fram sin pistol. Men jag är snabbare, jag vrider av säkringen och avfyrar ett skott som träffar han mitt i pannan.

Tre andra soldater som hörde smällen springer in i baracken och pekar sina vapen mot oss när de möts av en död general och mig med en pistol i handen.

– Vad har ni gjort! ropar en av soldaterna högt

– Vi vill stoppa kriget, när vi sa det till Fritz försökte han skjuta oss, men Lukas var snabbare, säger Will.

Soldaterna sänker sina vapen och en av dem går fram till oss och säger:
– Jag och mina kompisar här är också less på kriget. Jag tror egentligen att ingen soldat vill kriga, alla följer bara Josefs order utan att våga säga emot. Vi kan hjälpa er om ni vill.

– Gärna, säger jag och ler

 

 

Ytterligare en månad senare:

 

Den senaste tiden har allt gått så snabbt. Det var bara en månad sedan jag och Will bestämde oss för att vi ville stoppa kriget och alla nazister. Men nu har vi lyckats. Vi, med hjälp av tre andra män lyckades vända alla andra soldater mot Josef för att förhindra ännu fler katastrofer.

Jag och Will bor just nu på ett hotell i Paris och väntar på att vi ska få flyga hem igen. Det är kul att sitta och tänka på hur mycket vi lyckades förändra på så kort tid. Och en demokratin håller på att växa fram igen sedan Josef försvann.

 Jag seglar iväg i mina dagdrömmar när Will plötsligt säger:

– Lukas, kolla, på TV:n

– Tysklands före detta diktator, Josef Braun, har nu hittats död i en stad i södra Tyskland. Dödsorsaken tros vara självmord. Vi återkommer med mer om det senare, säger TV reportern

– Nu ska det verkligen bli skönt att komma hem, säger jag och lutar mig bakåt

– Jag hoppas bara att skolan inte börjar direkt, vi skulle ha ett matteprov om en vecka, säger han och skrattar

 

Totte