fredag 30 januari 2015

Novell nummer tre


Min kärlek till Jennifer

Jag ser henne på det vanliga gamla stället på skolgården. Hon spelar fotboll med Albin och Kevin. Hon springer där med lätta steg. Håret flyger i vinden och jag kan nästan känna den goda doften av parfymen från Victoria’s secret hon köpte när vi var på Täby Centrum förra veckan även fast vi är hela hundra meter ifrån varandra. Hon har sina vanliga tajta, svarta jeans som framhäver hennes vackra kurvor. T-shirten kan inte vara allt för gammal med tanke på att jag inte har sett den förut. Hon är så vacker. Hela hon är så fruktansvärt underbar. Hur kunde det bli såhär? Allt var ju så himla bra. Om jag bara hade stannat hemma och inte gått på den där festen. Om bara den där dumma spriteflaskan inte hade pekat på mig. Om Anton bara hade valt någon annan än Jennifer. Då hade kanske allting varit bra nu.

Antons fest började klockan nio. Jag och Jennifer trängdes framför hennes lilla spegel. Jag kämpade hårt för att få till min mascara perfekt. Det här var min första riktiga fest och jag ville se så bra ut som möjligt.

-Varför måste det alltid vara så svårt att få till allt perfekt? frågade jag suckande.

-Äsch allt måste inte vara perfekt jämt, sa Jennifer medan hon vant strök på ett lager rosa, skimrande läppglans på sina fylliga läppar. Vad tänker du ha på dig föresten?

-Jag tänkte ha på mig det jag har nu.

-Bea, nu är det en fest vi ska på inte någon familjemiddag. Jeans och linne funkar inte då. Jag tar fram något du kan låna.

Hon gick till garderoben och studerade noggrant finkläderna som hängde prydligt på sina galgar. Hon tog till sist fram en blå klänning. Lika blå som himlen är en sommarkväll, precis innan stjärnorna tittar fram. Lika blå som hennes egna ögon.

-Duger den här? frågade hon glatt.

-Jag vet inte... jag brukar ju vanligtvis inte ha klänning.

-Då är det dags för en förändring! Du kan väl prova den i alla fall?

-Ja... okej då, sa jag och tog sedan klänningen.

Den var verkligen fin. Och ännu finare var den på. Det kändes som om det inte var jag som tittade tillbaka där i spegeln. Det såg ut som någon annan. Någon som var mycket finare och självsäkrare än jag. Plötsligt stod Jennifer bakom mig.

-Den blir ju perfekt! tjoade hon glatt.

-Tror du verkligen det?

-Ja! Den passar ju mycket bättre på dig än på mig. Du kan få den om du vill.

Jag gav henne en rejäl kram till svar och sa att jag inte kunde få en bättre vän. Jennifer var verkligen den bästa.

-Hejdå och drick nu inte allt för mycket! ropade Jennifers pappa när vi klev ur bilen.

Jag kände mig nervös när vi gick på gången mellan marschallerna som fladdrade i den svaga vinden. Och mer nervös blev jag för varje steg jag tog. Varför var jag nervös egentligen? Jag kände ju alla och alla kände mig. Jag hade ju inget att oroa mig för. För än Kevin kom på att vi kunde leka något och Anton föreslog ”snurra flaskan”. Vi gick till ett rum en bit längre in i det gammalmodiga huset. Alla satte sig i en stor ring på parkettgolvet och Anton snurrade igång flaskan. Det kändes som om den snurrade i en evighet innan den slutligen stannade. Oron kom genast tillbaka när jag såg att flaskan pekade på mig. Allas blickar vändes emot mig.

-Ooo Bea! sa alla i en kör. Kom igen välj nu då!

Vad ska jag ta? Sanning eller konka? Tar jag sanning kan jag ju behöva avslöja något pinsamt som att jag aldrig kysst någon eller ens kramat en kille förutom mina vänner. Tar jag konka så finns det ju inte så mycket som kan gå fel. Men jag anade inte hur fel jag hade.

-Konka, sa jag med så självsäker röst jag kunde.

-Okej... sa Anton medan han satte två fingrar på hakan och tittade bort mot det lilla bordet med blommor som stod precis bredvid fönstret.

När han till sist funderat klart sa han något ingen hade förväntat sig.

-Kyss Jennifer i minst fem sekunder.

Jag hörde svaga visslingar och tjoanden men mer uppfatade jag inte. Det kändes som om mitt huvud hade hoppat till en annan värld. Kyssa Jennifer? Jag är ju inte lesbisk. Men tänk om alla skulle få för sig det om jag kysste henne. Nej. Något sådant fick absolut inte hända.

Nu var jag tillbaka till verkligheten igen.

-Kom igen, kyss henne nu då! ropade någon men jag hann inte uppfatta vem det var.

-Nej jag vill inte, sa jag och jag kände hur ynklig jag lät.

-Du måste, sånna är reglerna! Är man med i leken får man leken tåla! ropade Anton.

-Okej, jag gör det väl då. Men ni får inte tro att jag är lesbisk för jag är ju faktiskt tvungen.

Egentligen ville jag inte alls men ändå reste jag mig sakta upp och började gå mot Jennifer som satt mittemot. Jag höll på att svämma över av oro när jag hasade över golvet. När jag var framme, satte jag mig på huk framför henne och tittade rakt in i ögonen. Sedan kysste jag henne. När mina läppar nuddade hennes blev jag varm i hela kroppen. Hjärtat började slå ännu snabbare än det gjort innan och jag kände hur jag rodnade. Men det kändes bra. Hur kunde det kännas bra? Jag kysste ju en tjej. Jag kysste ju Jennifer. Det fick inte kännas bra. Men det gjorde det ändå. De hade hunnit räkna till tre nu och det kändes bättre och bättre ju längre vi kysstes. Jag ville inte sluta. Men det hade gått fem sekunder så det skulle ju verka helknäppt om jag inte slutade. Jag drog mitt huvud en bit bakåt och försökte verka så oberörd som möjligt när jag gick tillbaka till min plats i ringen.

-Nå Bea, hur kändes det nu då? frågade Albin med ett hånflin.

Han brukar jämt retas med mig.

-Det var... speciellt, fick jag ur mig.

Sedan fortsatte leken som vanligt och ingen brydde sig mer. Förutom jag. Jag grubblade över kyssen. Jag hade varit bästa vän med Jennifer sedan trean och nu gick vi i nian men jag hade aldrig känt såhär för henne förut. Det var som om kyssen startade något inom mig. Något som jag aldrig hade känt innan. Jag var förälskad. Förälskad i Jennifer. När alla hade tröttnat på leken gick vi till vardagsrummet som var så pass pyntat med ledslingor och blinkande lampor att jag knappt kände igen det. Det spelades hög musik och folk började dansa. Jennifer drog med mig ut på dansgolvet och jag hade faktiskt ganska kul. Men jag tänkte fortfarande på kyssen och hur härligt det hade känts.

-Jag ska bara hämta något drickbart men jag kommer strax tillbaka! skrek Jennifer och försvann sedan i vimlet.

Jag stod och dansade för mig själv ett tag på dansgolvet innan Jennifer kom tillbaka med två glas fyllda med någon slags bål. Det var inte särskilt gott men jag halsade ändå i mig allt. Efteråt blev jag lite yr. Fast jag gillade känslan för det fick mig att sluta tänka så mycket. Jag sprang till köket och hämtade ett till glas som tog slut nästan lika fort. Sedan gick jag tillbaka till Jennifer och dansade allt vad jag kunde. Det var som om bålen hade gett mig nya krafter. Eller så var jag bara full. Jennifer hängde på min vilda dans och hennes glänsande hår flög runt henne. Plötsligt kände jag en obehaglig känsla i magen.

-Ååh, jag tror jag måste spy, jämrade jag mig.

-Oj då, kom så följer jag med till toaletten, sa Jennifer och la en arm om mina Axlar.

Jag spydde. Det var som om en hel veckas mat kom upp på en enda gång. Jag ville inte stanna kvar längre så vi ringde efter skjuts och åkte hem.

Nästa morgon vaknade jag med huvudverk och var lätt bakis. Men jag mindes ändå klart och tydligt vad som hade hänt. Och vad jag hade känt. Jag rullade över på mage och pressade ansiktet ner mot kudden. Det luktade fräscht. Jag lyfte huvudet och såg att mamma bytt till limegröna lakan. De passade inte alls till mina persikofärgade väggar. Jag hade försökt matcha möblerna i rummet med väggarna genom att ha svart eller vitt. Lakanen brukade jag vanligtvis göra likadant med. Om jag hade fått varit med och välja hade jag inte alls valt så gräsliga tapeter. Men nu orkade jag inte bry mig mer om det utan somnade en stund till.

Ett skrik. Och sedan glassplitter. Jag kastade mig ur sängen och trotsade huvudverken när jag gick mot köket där jag hittade mamma. Hon stirrade på den krossade vasen av glas som låg på golvet. Sedan såg jag pappa. Han stod bara en halvmeter ifrån glassplittret. Jag förstod att de hade bråkat igen och orkade inte ens bry mig utan gick mot badrummet för att hämta en Alvedon.

-Nej Bea! Det är inte som du tror! hörde jag mamma ropa efter mig.

Men jag var redan för långt bort för att kasta någon spydig kommentar tillbaka. Jag snubblade på tröskeln när jag gick in i badrummet och slog pannan i medicinskåpet som hängde precis innanför dörren. Ännu mer smärta. När jag tittade mig i badrumsspegeln såg jag att det hade blivit ett litet jack till höger i pannan och från det rann det en strimma blod. Jag tog en ruta toalettpapper och satte det mot pannan med vänstra handen samtidigt som jag tog fram plåster ur medicinskåpet med den högra. När jag tog fram plåsterförpackningen rev jag även ut en ask med halstabletter ur skåpet. Den fick ligga kvar på mattan för jag hade inte orken att böja mig ner. Jag ställde mig framför spegeln och studerade jacket. Det verkade inte djupt men skulle ändå kunna bli ett ärr. Jag satte försiktigt ett plåster över det och gick sedan och sköljde ner en Alvedon med vatten. Jag struntade i frukosten för jag orkade inte höra mammas och pappas usla förklaringar. Istället hasade jag tillbaka till sängen som fortfarande var varm efter jag lämnat den för tio minuter sedan. Detta skulle minsann inte bli någon aktiv dag.

På söndagen skulle jag till Täbys biograf med Albin och Kevin. Jag brukade oftast umgås med killarna. Förutom Jennifer förstås. Vi möttes vid Café Organic som låg i närheten. Det märktes verkligen att det var höst, både på lövens underbara färger och på den kyliga vinden. Jag hade för första gången på mig min nya marinblåa höstjacka som jag hade köpt på H&M för några veckor sedan när jag och mamma var på Täby centrum.

-Usch vad kallt det är, klagade Albin.

-Ja, jag är glad att jag tog en varmare jacka.

Nu var vi framme på biografen och gick in i salongen. Vi hade fått platser på rad sju och gick för att sätta oss där. Det var inte särskilt mycket folk där. Vi gick bredvid de röda stolsraderna tills vi kom fram till vår rad. Jag satte mig längst till vänster och Albin satte sig bredvid. Han strök bort en blond hårslinga som hamnat i ansiktet.

-Men hallå, är inte det där din mamma? sa Albin och pekade framåt.

Och visst var det min mamma, kyssandes med en främmande man. Jag gav inte Albin något svar utan försökte göra mig så osynlig som möjligt. Jag drog till och med luvan på min svarta munkjacka över huvudet. Hon fick verkligen inte se mig. Dels på grund av att hon faktiskt var otrogen mot min pappa och dels för att jag hade ljugit för henne och sagt att jag skulle hem till Jennifer och träna inför provet imorgon. Äntligen började filmen. Jag tog fram en påse ostbågar som jag hade haft med hemifrån.

-Vill ni smaka? frågade jag killarna som just hade tagit fram sina drickor.

-Ja jag vi... var det enda Kevin hann säga innan Albin öppnade sin dricka som måste ha blivit omskakad på väg till bion eftersom det nu forsade cola ur den som ett vattenfall. Både han själv och Kevin blev genomblöta och vi alla skrattade tills vi fick ont i magen. Det här var verkligen välbehövligt för min del.

Jag vaknade av väckarklockans fruktansvärda tjutande. Det var måndag igen. Inte nog med att jag behövde gå till skolan som jag avskyr, jag behövde träffa Jennifer igen också. Vi hade inte pratat alls sedan festen förutom något enstaka sms. Kommer jag verkligen att kunna dölja mina känslor och få allt att verka som vanligt? Den frågan fick besvaras senare för nu skrek min mage efter mat. Frukosten är något jag gärna skulle kunna hoppa över egentligen men jag brukar iallafall ta en frukt och något att dricka.

Det första jag såg när jag kom till skolan var Jennifer. Hon var lika vacker som vanligt. Hennes mörka hår var uppsatt i en fläta och hon hade en kakigrön t-shirt som satt perfekt över hennes smala midja. Jag har alltid varit avundsjuk på henne eftersom jag själv är lite småmullig.

-Bea! hörde jag en röst ropa men jag var för djupt inne i mina egna tankar för att reagera.

-Beatrice! hörde jag rösten säga och nu tittade jag upp. Jennifer och Anton vinkade åt mig att komma dit. Jag talade lugnande till mig själv medan jag gick över gruset och emot dem. Var bara som vanligt så kommer ingen att märka något. Jennifer kramade mig när jag kom fram.

-Hej Bea! Jag har saknat dig, vi har ju inte hörts på hela helgen!

Kramen fick mig att bli något nervös men jag blev ändå glad över att hon hade saknat mig. Även fast det kändes helt och hållet omöjligt så kunde jag inte låta bli att tro att hon tyckte om mig också. Det skulle vara i princip omöjligt att stå här och prata med henne så länge jag är så nervös. Jag måste komma på en ursäkt.

-Jag har saknat dig också! Jag måste på toa men jag kommer snart, ljög jag medan jag sprang in i skolan och satte mig på det svala stengolvet. Hur kunde det bli såhär? För vem vill egentligen behöva undvika sin bästa vän?

Nu står jag här bredvid fotbollsplanen för tredje dagen i rad och tittar på medan Jennifer spelar fotboll med killarna. Noterar minsta lilla detalj på henne där hon springer. Hon är så vacker.

När jag kommer hem är det världens gräl. Saker flyger och pappa skriker att han aldrig vill se mamma igen. Han har naturligtvis fått reda på det som hände på biografen. Jag springer in till mitt rum och stänger dörren. Sedan lägger jag mig i sängen som fortfarande har samma fula lakan. Jag måste berätta för Jennifer. Jag gör det imorgon.

Nästan två veckor har gått nu. Jag står på kanten och tittar ner och känner rädslan ända ut i tåspetsarna. Ända sedan jag var liten har jag varit väldigt höjdrädd. Jag måste göra det här nu, jag måste våga. Och så hoppar jag. Redan sekunden efter ångrar jag mig. Jag vill så gärna skrika på hjälp men ingen kan ju hjälpa mig nu. Det sista jag hinner tänka innan jag landar är att jag älskar min familj. Sedan landar jag med ett plask i vattnet. När jag simmar upp till ytan ser jag Jennifer hoppa och jubla. Sedan kommer hon fram och kysser mig.
Marik

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar