Jag ser henne på det
vanliga gamla stället på skolgården. Hon spelar fotboll med Albin och Kevin.
Hon springer där med lätta steg. Håret flyger i vinden och jag kan nästan känna
den goda doften av parfymen från Victoria’s secret hon köpte när vi var på Täby
Centrum förra veckan även fast vi är hela hundra meter ifrån varandra. Hon har
sina vanliga tajta, svarta jeans som framhäver hennes vackra kurvor. T-shirten
kan inte vara allt för gammal med tanke på att jag inte har sett den förut. Hon
är så vacker. Hela hon är så fruktansvärt underbar. Hur kunde det bli såhär? Allt
var ju så himla bra. Om jag bara hade stannat hemma och inte gått på den där
festen. Om bara den där dumma spriteflaskan inte hade pekat på mig. Om Anton
bara hade valt någon annan än Jennifer. Då hade kanske allting varit bra nu.
Antons fest började
klockan nio. Jag och Jennifer trängdes framför hennes lilla spegel. Jag kämpade
hårt för att få till min mascara perfekt. Det här var min första riktiga fest
och jag ville se så bra ut som möjligt.
-Varför måste det
alltid vara så svårt att få till allt perfekt? frågade jag suckande.
-Äsch allt måste inte
vara perfekt jämt, sa Jennifer medan hon vant strök på ett lager rosa, skimrande
läppglans på sina fylliga läppar. Vad tänker du ha på dig föresten?
-Jag tänkte ha på mig
det jag har nu.
-Bea, nu är det en fest
vi ska på inte någon familjemiddag. Jeans och linne funkar inte då. Jag tar
fram något du kan låna.
Hon gick till garderoben
och studerade noggrant finkläderna som hängde prydligt på sina galgar. Hon tog
till sist fram en blå klänning. Lika blå som himlen är en sommarkväll, precis
innan stjärnorna tittar fram. Lika blå som hennes egna ögon.
-Duger den här? frågade
hon glatt.
-Jag vet inte... jag
brukar ju vanligtvis inte ha klänning.
-Då är det dags för en
förändring! Du kan väl prova den i alla fall?
-Ja... okej då, sa jag
och tog sedan klänningen.
Den var verkligen fin.
Och ännu finare var den på. Det kändes som om det inte var jag som tittade
tillbaka där i spegeln. Det såg ut som någon annan. Någon som var mycket finare
och självsäkrare än jag. Plötsligt stod Jennifer bakom mig.
-Den blir ju perfekt!
tjoade hon glatt.
-Tror du verkligen det?
-Ja! Den passar ju
mycket bättre på dig än på mig. Du kan få den om du vill.
Jag gav henne en rejäl
kram till svar och sa att jag inte kunde få en bättre vän. Jennifer var
verkligen den bästa.
-Hejdå och drick nu
inte allt för mycket! ropade Jennifers pappa när vi klev ur bilen.
Jag kände mig nervös
när vi gick på gången mellan marschallerna som fladdrade i den svaga vinden.
Och mer nervös blev jag för varje steg jag tog. Varför var jag nervös
egentligen? Jag kände ju alla och alla kände mig. Jag hade ju inget att oroa
mig för. För än Kevin kom på att vi kunde leka något och Anton föreslog ”snurra
flaskan”. Vi gick till ett rum en bit längre in i det gammalmodiga huset. Alla
satte sig i en stor ring på parkettgolvet och Anton snurrade igång flaskan. Det
kändes som om den snurrade i en evighet innan den slutligen stannade. Oron kom
genast tillbaka när jag såg att flaskan pekade på mig. Allas blickar vändes
emot mig.
-Ooo Bea! sa alla i en
kör. Kom igen välj nu då!
Vad ska jag ta? Sanning
eller konka? Tar jag sanning kan jag ju behöva avslöja något pinsamt som att
jag aldrig kysst någon eller ens kramat en kille förutom mina vänner. Tar jag
konka så finns det ju inte så mycket som kan gå fel. Men jag anade inte hur fel
jag hade.
-Konka, sa jag med så
självsäker röst jag kunde.
-Okej... sa Anton medan
han satte två fingrar på hakan och tittade bort mot det lilla bordet med
blommor som stod precis bredvid fönstret.
När han till sist
funderat klart sa han något ingen hade förväntat sig.
-Kyss Jennifer i minst
fem sekunder.
Jag hörde svaga
visslingar och tjoanden men mer uppfatade jag inte. Det kändes som om mitt
huvud hade hoppat till en annan värld. Kyssa Jennifer? Jag är ju inte lesbisk.
Men tänk om alla skulle få för sig det om jag kysste henne. Nej. Något sådant
fick absolut inte hända.
Nu var jag tillbaka
till verkligheten igen.
-Kom igen, kyss henne
nu då! ropade någon men jag hann inte uppfatta vem det var.
-Nej jag vill inte, sa
jag och jag kände hur ynklig jag lät.
-Du måste, sånna är
reglerna! Är man med i leken får man leken tåla! ropade Anton.
-Okej, jag gör det väl
då. Men ni får inte tro att jag är lesbisk för jag är ju faktiskt tvungen.
Egentligen ville jag
inte alls men ändå reste jag mig sakta upp och började gå mot Jennifer som satt
mittemot. Jag höll på att svämma över av oro när jag hasade över golvet. När
jag var framme, satte jag mig på huk framför henne och tittade rakt in i ögonen.
Sedan kysste jag henne. När mina läppar nuddade hennes blev jag varm i hela
kroppen. Hjärtat började slå ännu snabbare än det gjort innan och jag kände hur
jag rodnade. Men det kändes bra. Hur kunde det kännas bra? Jag kysste ju en
tjej. Jag kysste ju Jennifer. Det fick inte kännas bra. Men det gjorde det
ändå. De hade hunnit räkna till tre nu och det kändes bättre och bättre ju
längre vi kysstes. Jag ville inte sluta. Men det hade gått fem sekunder så det
skulle ju verka helknäppt om jag inte slutade. Jag drog mitt huvud en bit bakåt
och försökte verka så oberörd som möjligt när jag gick tillbaka till min plats
i ringen.
-Nå Bea, hur kändes det
nu då? frågade Albin med ett hånflin.
Han brukar jämt retas
med mig.
-Det var... speciellt,
fick jag ur mig.
Sedan fortsatte leken
som vanligt och ingen brydde sig mer. Förutom jag. Jag grubblade över kyssen. Jag
hade varit bästa vän med Jennifer sedan trean och nu gick vi i nian men jag
hade aldrig känt såhär för henne förut. Det var som om kyssen startade något
inom mig. Något som jag aldrig hade känt innan. Jag var förälskad. Förälskad i
Jennifer. När alla hade tröttnat på leken gick vi till vardagsrummet som var så
pass pyntat med ledslingor och blinkande lampor att jag knappt kände igen det.
Det spelades hög musik och folk började dansa. Jennifer drog med mig ut på
dansgolvet och jag hade faktiskt ganska kul. Men jag tänkte fortfarande på
kyssen och hur härligt det hade känts.
-Jag ska bara hämta
något drickbart men jag kommer strax tillbaka! skrek Jennifer och försvann
sedan i vimlet.
Jag stod och dansade
för mig själv ett tag på dansgolvet innan Jennifer kom tillbaka med två glas fyllda
med någon slags bål. Det var inte särskilt gott men jag halsade ändå i mig
allt. Efteråt blev jag lite yr. Fast jag gillade känslan för det fick mig att
sluta tänka så mycket. Jag sprang till köket och hämtade ett till glas som tog
slut nästan lika fort. Sedan gick jag tillbaka till Jennifer och dansade allt
vad jag kunde. Det var som om bålen hade gett mig nya krafter. Eller så var jag
bara full. Jennifer hängde på min vilda dans och hennes glänsande hår flög runt
henne. Plötsligt kände jag en obehaglig känsla i magen.
-Ååh, jag tror jag
måste spy, jämrade jag mig.
-Oj då, kom så följer
jag med till toaletten, sa Jennifer och la en arm om mina Axlar.
Jag spydde. Det var som
om en hel veckas mat kom upp på en enda gång. Jag ville inte stanna kvar längre
så vi ringde efter skjuts och åkte hem.
Nästa morgon vaknade
jag med huvudverk och var lätt bakis. Men jag mindes ändå klart och tydligt vad
som hade hänt. Och vad jag hade känt. Jag rullade över på mage och pressade
ansiktet ner mot kudden. Det luktade fräscht. Jag lyfte huvudet och såg att
mamma bytt till limegröna lakan. De passade inte alls till mina persikofärgade
väggar. Jag hade försökt matcha möblerna i rummet med väggarna genom att ha
svart eller vitt. Lakanen brukade jag vanligtvis göra likadant med. Om jag hade
fått varit med och välja hade jag inte alls valt så gräsliga tapeter. Men nu
orkade jag inte bry mig mer om det utan somnade en stund till.
Ett skrik. Och sedan
glassplitter. Jag kastade mig ur sängen och trotsade huvudverken när jag gick
mot köket där jag hittade mamma. Hon stirrade på den krossade vasen av glas som
låg på golvet. Sedan såg jag pappa. Han stod bara en halvmeter ifrån glassplittret.
Jag förstod att de hade bråkat igen och orkade inte ens bry mig utan gick mot
badrummet för att hämta en Alvedon.
-Nej Bea! Det är inte
som du tror! hörde jag mamma ropa efter mig.
Men jag var redan för
långt bort för att kasta någon spydig kommentar tillbaka. Jag snubblade på
tröskeln när jag gick in i badrummet och slog pannan i medicinskåpet som hängde
precis innanför dörren. Ännu mer smärta. När jag tittade mig i badrumsspegeln såg
jag att det hade blivit ett litet jack till höger i pannan och från det rann
det en strimma blod. Jag tog en ruta toalettpapper och satte det mot pannan med
vänstra handen samtidigt som jag tog fram plåster ur medicinskåpet med den
högra. När jag tog fram plåsterförpackningen rev jag även ut en ask med
halstabletter ur skåpet. Den fick ligga kvar på mattan för jag hade inte orken
att böja mig ner. Jag ställde mig framför spegeln och studerade jacket. Det
verkade inte djupt men skulle ändå kunna bli ett ärr. Jag satte försiktigt ett
plåster över det och gick sedan och sköljde ner en Alvedon med vatten. Jag
struntade i frukosten för jag orkade inte höra mammas och pappas usla
förklaringar. Istället hasade jag tillbaka till sängen som fortfarande var varm
efter jag lämnat den för tio minuter sedan. Detta skulle minsann inte bli någon
aktiv dag.
På söndagen skulle jag
till Täbys biograf med Albin och Kevin. Jag brukade oftast umgås med killarna.
Förutom Jennifer förstås. Vi möttes vid Café Organic som låg i närheten. Det
märktes verkligen att det var höst, både på lövens underbara färger och på den
kyliga vinden. Jag hade för första gången på mig min nya marinblåa höstjacka
som jag hade köpt på H&M för några veckor sedan när jag och mamma var på
Täby centrum.
-Usch vad kallt det är,
klagade Albin.
-Ja, jag är glad att
jag tog en varmare jacka.
Nu var vi framme på
biografen och gick in i salongen. Vi hade fått platser på rad sju och gick för
att sätta oss där. Det var inte särskilt mycket folk där. Vi gick bredvid de
röda stolsraderna tills vi kom fram till vår rad. Jag satte mig längst till
vänster och Albin satte sig bredvid. Han strök bort en blond hårslinga som
hamnat i ansiktet.
-Men hallå, är inte det
där din mamma? sa Albin och pekade framåt.
Och visst var det min
mamma, kyssandes med en främmande man. Jag gav inte Albin något svar utan
försökte göra mig så osynlig som möjligt. Jag drog till och med luvan på min
svarta munkjacka över huvudet. Hon fick verkligen inte se mig. Dels på grund av
att hon faktiskt var otrogen mot min pappa och dels för att jag hade ljugit för
henne och sagt att jag skulle hem till Jennifer och träna inför provet imorgon.
Äntligen började filmen. Jag tog fram en påse ostbågar som jag hade haft med
hemifrån.
-Vill ni smaka? frågade
jag killarna som just hade tagit fram sina drickor.
-Ja jag vi... var det
enda Kevin hann säga innan Albin öppnade sin dricka som måste ha blivit
omskakad på väg till bion eftersom det nu forsade cola ur den som ett
vattenfall. Både han själv och Kevin blev genomblöta och vi alla skrattade
tills vi fick ont i magen. Det här var verkligen välbehövligt för min del.
Jag vaknade av
väckarklockans fruktansvärda tjutande. Det var måndag igen. Inte nog med att
jag behövde gå till skolan som jag avskyr, jag behövde träffa Jennifer igen
också. Vi hade inte pratat alls sedan festen förutom något enstaka sms. Kommer
jag verkligen att kunna dölja mina känslor och få allt att verka som vanligt?
Den frågan fick besvaras senare för nu skrek min mage efter mat. Frukosten är
något jag gärna skulle kunna hoppa över egentligen men jag brukar iallafall ta
en frukt och något att dricka.
Det första jag såg när
jag kom till skolan var Jennifer. Hon var lika vacker som vanligt. Hennes mörka
hår var uppsatt i en fläta och hon hade en kakigrön t-shirt som satt perfekt
över hennes smala midja. Jag har alltid varit avundsjuk på henne eftersom jag
själv är lite småmullig.
-Bea! hörde jag en röst
ropa men jag var för djupt inne i mina egna tankar för att reagera.
-Beatrice! hörde jag
rösten säga och nu tittade jag upp. Jennifer och Anton vinkade åt mig att komma
dit. Jag talade lugnande till mig själv medan jag gick över gruset och emot
dem. Var bara som vanligt så kommer ingen att märka något. Jennifer kramade mig
när jag kom fram.
-Hej Bea! Jag har
saknat dig, vi har ju inte hörts på hela helgen!
Kramen fick mig att bli
något nervös men jag blev ändå glad över att hon hade saknat mig. Även fast det
kändes helt och hållet omöjligt så kunde jag inte låta bli att tro att hon
tyckte om mig också. Det skulle vara i princip omöjligt att stå här och prata
med henne så länge jag är så nervös. Jag måste komma på en ursäkt.
-Jag har saknat dig
också! Jag måste på toa men jag kommer snart, ljög jag medan jag sprang in i
skolan och satte mig på det svala stengolvet. Hur kunde det bli såhär? För vem
vill egentligen behöva undvika sin bästa vän?
Nu står jag här bredvid
fotbollsplanen för tredje dagen i rad och tittar på medan Jennifer spelar
fotboll med killarna. Noterar minsta lilla detalj på henne där hon springer.
Hon är så vacker.
När jag kommer hem är
det världens gräl. Saker flyger och pappa skriker att han aldrig vill se mamma
igen. Han har naturligtvis fått reda på det som hände på biografen. Jag
springer in till mitt rum och stänger dörren. Sedan lägger jag mig i sängen som
fortfarande har samma fula lakan. Jag måste berätta för Jennifer. Jag gör det
imorgon.
Nästan två veckor har
gått nu. Jag står på kanten och tittar ner och känner rädslan ända ut i
tåspetsarna. Ända sedan jag var liten har jag varit väldigt höjdrädd. Jag måste
göra det här nu, jag måste våga. Och så hoppar jag. Redan sekunden efter ångrar
jag mig. Jag vill så gärna skrika på hjälp men ingen kan ju hjälpa mig nu. Det
sista jag hinner tänka innan jag landar är att jag älskar min familj. Sedan
landar jag med ett plask i vattnet. När jag simmar upp till ytan ser jag
Jennifer hoppa och jubla. Sedan kommer hon fram och kysser mig.
Marik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar