Min kärlek till vinter
Jag står uppe på starten. Jag hör då
speakern ropar upp mitt namn i högtalarna medans startern säger 10 sekunder
till start sedan går ett startskottet. Men nu efter startskottet så börjar
alla att springa iväg från backen. Det är en som skriker att en lavin har
utbrutit! Jag hör mullret från lavinen susa bakom mig jag ser också hur alla
som stod och kollar på tävlingen hur dom flyr från snömassorna. Jag börjar
fundera om jag kommer överleva detta.. Om jag inte överlever så önskar jag att
jag får säga hejdå till alla först och främst mamma och pappa och familjen.
Jag känner hur lavinen kommer bakom mig det bara dånar i mina öron av
den. Några dagar innan den så hade det kommit mycket snö på natten och hela
dagen, förbundet funderade på att skjuta upp tävlingen på grund utav
lavinrisken men det gjorde inte det. Jag känner hur skidorna börjar bli mer
ostabil utan lavin snön. Plötsligt så löser skidorna ut av lavinen för den
kommer för nära och jag faller och täcks över av snö. Jag börjar få panik
och skriker hjälp mig men jag kommer på mig själv att luften kommer ta slut.
Jag börjar tänka på en film. En film om en som fastnat med handen och
ligger där i flera dagar, tänk om det händer mig? Jag börjar att bli räddare
nu, tänk om jag kommer dö här?
Jag hör hur deras fotsteg går på snön, det har ett konstigt läte. Ett
läte som jag känner igen från någonstans jag har varit men kan inte minnas vart
eller vad. Jag hör hur dom ropar mitt namn och går runt och letar mig. Men jag
kan inte skrika det känns som att jag kan höra dom men dom kan inte höra mig.
Dem kör ner pinnar i marken och den träffar mig. Dom ropar att här ligger det
någonting så dom försöker gräva upp mig fort och tar och lägger mig i en
räddningspulka ner bäddad bland bland 1000 filtar. Det känns som så.
De ger mig smärtstillande genom sprutor, jag känner ingenting. Ambulansmännen
ropar att dom måste skynda sig till ambulanshelikoptern för det är 2 timmar
till närmaste sjukhus. När dom gasar på med skotern så drar det lite kallt men
det får jag leva med. Nu börjar jag se helikoptern man ser en gul sak bland
allt vitt. Vi börjar närma oss till helikoptern, de tar och lastar in mig och
flyger sedan till närmaste sjukhus där jag får vård. Det är bra vård och jag
kommer snabbt tillbaka
2 månader senare...
Nu är det dags för tävling i samma backe
som jag tävlade i då det blev en lavin. Jag är riktigt spänd över det. Klockan
är runt 10 på morgonen och vi i klubben ska ut och titta på tävlingsbanan som
alla som tävlar ska göra. Vi plogar igenom den och tittar på svårigheterna men
jag tror att det kommer vara en rolig bana. Nu efter vi har tittat på banan så
tar vi och äter sen frukost och sedan upp i backen för att åka. Upp i liften
åker jag men en klubbkompis och jag frågar hon hur hon tycker att banan är. Hon
tycker att den känns som en bra bana som går fort, Jag håller med. Vi börjar
närma oss till toppen där vi ska hoppa av liften.
Jag tar och tittar på dom yngre åkarna och det ser ut att gå fort,
riktigt fort nedför backen. Nu har damerna och de yngre åkt klart sitt åk, så
nu är det dags för min åldersgrupp. Jag startar sist i åldersgruppen så jag
börjar smått värma upp. När åkaren innan mig har åkt så tar jag på mig skidorna
och åker in i starttornet. Jag hör hur speakern ropar upp mitt namn i
högtalarna och startern säger 10 sekunder till start, jag känner mig nervös.
Men det ska jag bara skita i nu! för nu ska jag köra och vinna! Första
storslalomportarna går fint sen kommer vi in i branten där banan blir rundare
och det går bra! Jag börjar närma mig målet och det känns som att det går fort!
Jag går in på första platsen, och jag är jätteglad att jag vann och att jag
fick bra läkare så jag kunde komma tillbaka till slalomen och tävla.
Jofa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar