Tjugo...

                                        En förändrad värld

Allt var suddigt och ur fokus, jag kunde inte känna mina händer och mitt huvud snurrade. Då jag kollar ner så är mina händer täckta med blod som rinner ner för mina armar och ner för mina ben. Minnen av massa folk som kom springande och bilar med syrener är fortfarande kvar men mycket svaga. En kvinna försökte få kontakt med mig och viftade med handen framför mina ögon och frågade saker som jag inte kunde höra allt eftersom ljud blev svagare och svagare. Mörker var det ända som jag kunde se tillslut.

”Och det där var den sista väskan tror jag”, sa Hannahs mamma Carrie och slängde in det sista i bagaget.

Hannah stod lutad mot bilen med huvudet ner i mobilen som vanligt och var helt borta från omvärlden.

”Lika bra att börja köra nu innan det blir alldeles kolsvart”, fortsatte Carrie och tog en lös hårslinga på Hannah och satt den bakom örat.

”Mhm”, var allt som kom ur Hannah fortfarande med mobilen i ansiktet medans hon satt sig i bilens framsäte.

Hela resan var tyst så som vardagarna nu för tiden har blivit ända sedan olyckan.

Fredagen den 16:e april, jag och min vän Sierra fick huset för sig själv då hennes föräldrar var i Stockholm under hela helgen. Tanken var att jag skulle vara där under hela helgen tillsammans med henne. Det gick runt på nyheterna att det var någon sjuk man som går runt och knackade på folks dörrar och låtsades ha något att fråga men dom som öppnat dörren för honom hade blivit knivskuren till döds, sedan hade han tagit alla saker han hann med innan polisen kommit till platsen och han hunnit smita.

Men allt var lugnt och det ända vi gjorde var att kolla film på netflix hela dagarna eftersom det var typ snöstorm ute. Sista natten mot söndagen satt vi nere i vardagsrummet och kollade film tills att det knackade på dörren.

”Jag kan ta det”, sa Sierra och ställde sig upp och gick mot dörren.

Jag sprang upp för att hämta min mobilladdare tills att jag hörde skrik nerifrån. Då jag kom ner låg Sierra blodig på golvet och en man i svarta kläder och maskerat ansikte kollar upp på mig med en kniv i handen. Han slänger sig över mig och hugger mig i armen och sedan i magen, jag kollar på allt blod som forsar ut och bara synen gör att jag tuppar av. Då jag vaknar så är det ambulanspersonal på plats och dom försöker hålla mig vaken men det är svårt att hålla ögonen öppna.

Då jag öppnar ögonen är det starka ljus rakt ovanför mig, efter några blinkningar så ser jag att jag ligger inne på sjukhuset. Mitt huvud bultar och jag har bandage längst min enda arm, den andra hade bara fått några skråmor. Min mage har stora vita plåster med bandage över som blod har läkt igenom. Mina föräldrar är i samma rum och pratar med läkare, mamma kollar bak på mig med ett ledsamt uttryck i ansiktet. Jag kommer plötsligt ihåg vad som hade hänt och jag visste ännu inte hur Sierra mådde. En utav läkarna gick fram till min säng och tog ett djupt andetag innan han började prata.

”Din vän hade redan förlorat för mycket blod så det var i princip omöjligt att kunna rädda henne. Det var knappt att vi hade kunnat rädda dig med tanke på hur många gånger du blev knivhuggen i magen. Jag är mycket ledsen”, sa läkaren och kollade ner och gick ut ur rummet.

Jag var i chock och kunde inte få ut ett ända ord. Tillslut började skuldkänslorna komma och jag började tänka på allt jag hade kunnat göra för att det inte skulle ha hänt.

Efter den dagen har allt varit tungt och minnena lever kvar som om det var igår det hände, jag kunde nte sköta skolan och låg efter alla ämnen och det var jobbigt att ens gå upp varje dag och veta om att hon aldrig kommer tillbaka.

Så det bestämdes att jag skulle bli inlagt på behandlingshem i 1 månad för att kunna gå vidare och någonsin kunna klara av att göra klart skolan.

”Jag tror att vi är här nu”, sa mamma och parkerade utanför ett stort rött tegelhus som såg ut som en brandstation. Det var inga andra hus i närheten, massa stora träd och en stor trädgård med promenadgångar, bänkar och en stor damm låg vid sidan om huset.

Vi tog ut mina väskor och stänge igen bagaget. Vi gick fram till den stora bruna trädörren. Jag tog i handtaget och drog upp dörren, jag möttes direkt av en lång man med mörkbruna ögon, brunt hår med gråa slingor som hade gråa jeans och en vit T-shirt med en beige kofta ovanpå. Han stäckte ut handen och presenterade sig själv

”Hej, mitt namn är Josef och det är jag som har hand om detta behandlingshem”, sa han och log

”Hannah”, sa jag och sträckte ut handen.

”Och jag antar att du är hennes mamma?”, sa Josef och skakade mammas hand

”Ja exakt”, sa mamma och log

”Så jag hörde att du är här 1 månad? Du kommer nog trivas väldigt bra med tanke på att det finns flera i din ålder här som du kommer lära känna. Ska vi ta en liten rundtur kanske?”, frågade Josef och kollade ner på mig

”Jo visst”, sa jag tyst och kollade ner

Vi gick genom en korridor tills att vi kom fram till ett tv rum där det satt en del och kollade film, sedan gick vi förbi matsalen, ett rum med datorer och sedan en trappa upp låg alla rum där jag skulle vara. Vi gick fram till mitt rum som hade nummer 8 på dörren.

”Du kommer få dela rum med en tjej vid namn Andrea”, sa Josef och kollade på mig.

Jag nickade och ställde ner mina 3 väskor. Sedan gick vi ner till den stora hallen igen.

”Jag borde väl ta att åka nu då”, sa mamma och tog uppbilnycklarna ur fickan.

Vi kramades och hon backade ut från parkeringen och tillslut var hon borta.

Jag tog upp min mobil ur bakfickan och som vanligt zoonade ut allt och gick upp på rummet jag hade fått och la mig ner på sängen. Dörren öppnades och in kom förmodligen hon jag ska dela rum med.

”Hej, du måste vara Hannah va?”, frågade hon och sträckte ut handen.

”Precis, och du är Andrea antar jag?”, frågade jag

Hon hade långt blont/brunt hår uppsatt i en hästsvans, gröna ögon och hade svarta tights och en stor rosa munkjacka på sig.

Vi satt och pratade ett tag om all mellan himmel och jord tills att det blev tyst och vi bara satt och kollade ner i våra händer.

”Så hur hamnade du här”?”, frågade Andrea

”Jag och min bästa vän var med om en olycka och vi båda blev knivhuggen av en sjuk man”, började jag tills jag kände tårarna sakta komma.

”Men hon hade inte lika mycket tur som jag, hon hade förlorat för mycket blod och dom kunde inte göra något mer för att försöka få hennes hjärta att slå”, efter det sista ordet andades jag in ett skakigt andetag och kände en tår rinna ner för min kind.

”Jag förlorade också en vän”, berättade Andrea och la sin hand på min arm.

”Hemskt”, sa jag och torkade bort tårarna på mina kinder med baksidan av min hand.

”Hon begick självmord”, fortsatte hon och kollade ner

Jag kollade upp på henne och visste inte riktigt vad jag skulle säga utan att behöva väcka några minnen eftersom jag själv vet hur ont det gör att bli påmind av något som förstört hela ens liv.

”När hände det?”, frågade jag lite tyst.

”I januari, jag fick ett sms av henne där det stod Hejdå och det har hänt flera gånger förut så jag trodde inte hon menade allvar, precis alla andra gånger”, sa hon och höll på med sina fingrar.

”Men jag hade fel, vi fick ett samtal hem från polisen och jag fick komma till polisstationen för att få veta att hon hade blivit påkörd av ett tåg”, fortsatte Andrea och till slut såg jag även tårarna komma fram för henne.

”Jag är så ledsen, gud va hemskt”, sa jag och visste inte riktigt vad jag skulle säga mer eller göra så jag lutade mig fram och kramade om henne.

Efter ett tag släppte vi varandra och satt oss upp och torkade bort våra tårar och samlade oss.

”Jag är glad att du är den jag får dela rum med”, sa jag och log mot Andrea.

”Haha, det känns bra att det är du som är min rumskamrat också”, sa Andrea och kollade på mig.

Vi gjorde oss redo för att lägga oss med tanke på att klockan var 23:30 och vi hade varit uppe längre än vad vi egentligen fick. Jag tvättade bort sminket i badrummet vi delade i vårt rum, bytte om till sov kläder och la mig och inte långt efter så somnade.

Nästa dag fick jag träffa några av dom andra som var där, vissa berättade varför dom var där och hur länge dom skulle bo här. Jag ska inte klaga som bara ska vara här i 1 månad, några ska vara här i 6 månader. Vissa har självskadebeteenden, depression, ätstörningar och är självmordsbenägen. Helt plötsligt kändes det inte som om jag hade en riktig anledning till att vara här, jag har inte försökt ta mitt liv, jag är inte deprimerad eller är i något sjukligt tillstånd.

Andrea var hos psykologen 4 gånger i veckan, och jag var där då jag ville innan det skulle bli en rutin att behöva gå dit och prata om allt som hänt och alla förändringar man gått igenom den senaste tiden man varit där.

Hon var i princip den ända jag hade lära känna på en personlig nivå, jag har alltid haft svårt att släppa in människor i mitt liv. För många gånger har det slutat med att jag blir sårad eller att jag sårat någon oavsiktligt och tillslut lämnar dom. Men det har varit som en slags fasad jag haft, som en mur ingen kan ta sig igenom. Och rädslan av att jag ska förlora någon nära igen finns kvar, det känns som om något hemskt kommer hända dom som är mina närmaste.

Nu hade jag varit här i 3 veckor och allt hade gått bra. Jag pratade med psykologen som jobbade där 5 dagar i veckan. Jag jobbar fortfarande på att försöka förstå att det inte fanns något jag hade kunnat göra annorlunda för att Sierra inte skulle ha dött. Psykologen säger att jag gör framsteg varje dag och att jag verkar vara klar för att kunna påbörja ett nytt liv där jag har förlåtit mig själv och gått vidare från det gamla. Det är en process att kunna gå vidare efter en dramatisk tvist i livet. Jag försöker intala mig själv att man ska kolla framåt och inte bakåt, det är inte den vägen jag går.

När jag kommer tillbaka hem igen så är det Sierras begravning. Andrea har lovat att vara med, vi har blivit väldigt bra vänner fast hon ska fortsätta att vara här i 1 månad till men jag ska få besökstillstånd för att kunna träffa henne.

Veckorna gick fortare än vad jag trodde dom skulle göra, jag stod redan och packade inne på mitt rum. Mamma kom för att hämta mig dagen innan begravningen, jag sa inte mycket mer i bilen än vad jag sa då vi var på väg till behandlingshemmet. Men det behövdes inte sägas mycket, jag kände att det kommer bli en bra start att komma hem med nya tankar om saker och allt jag lärt mig under dom senaste veckorna.

”Nu är vi hemma Hannah”, sa mamma och körde in på parkeringen utanför vårt vita trähus.

Jag steg ut ur bilen, tog mina väskor och gick upp för trappen fram till dörren.

”Här”, sa mamma och slängde husnycklarna till mig

Jag låste upp och gick in och ställde ner allt i hallen. Det kändes konstigt att komma tillbaka till en plats där man brukade må så dåligt att det gjorde ont att gå upp och veta om att man måste leva och ta igenom sig en hel dag. Att ha en smärta så stor att det gör ont att varje andetag man tar gör ont i lungorna. Att ha som en stor tung sten fylld med ångest i sig men som nu är borta. Det kändes som om jag äntligen kunde andas ny luft och inte den tunga luften som innan.

Jag gick upp för trappen och in på mitt rum för att packa upp och slänga saker i tvätten, jag gick in i duschen och sedan bytte jag om till mina gamla mjukisbyxor och en gammal blå munkjacka ifrån Sierra.

Resten av kvällen satt jag och mamma och kollade igenom gamla fotoalbum från då jag var 6 år och började lekis. Vi satt och bläddrade ända tills bilder utav Sierra och jag kom fram.

”Vi har kollat i detta album ett tag nu, vi tar ett annat istället”, sa mamma för att det inte skulle bli jobbigt för mig att kolla tillbaka på.

”Nej det är okej, det kommer komma andra tillfällen då jag måste prata om detta och se minnen från henne, man kan inte undvika vissa saker i hela sitt liv”, sa jag och började bläddra bland massa bilder på mig och Sierra från första dagen i lekis.

Det kändes precis som om hon satt bredvid mig då vi gick igenom bilderna, det kändes som en värme som fyllde rummet och att solen sken in lite mer.

Jag vaknade av väckaren som ringde 08:00. Jag gick upp och sträckte på mig, drog på mig en kofta ovanpå min T-shirt och gick ner för trappen in i köket där mamma stod och gjorde frukost.

”God morgon”, sa mamma och ställde fram scones hon hade gjort.

”God morgon”, sa jag med låg morgonröst och började äta.

”Jag har faktiskt köpt en klänning du kan ha idag”, sa mamma med ryggen mot mig medans hon gjorde kaffe

”Jasså?”, sa jag och kollade upp

”Ja, den hänger i tvättstugan”, sa mamma

”Det är nog bra om du prövar den”, fortsatte hon och tog bort min tallrik och ställde den i diskmaskinen.

Jag gick in i hallen och svängde in i tvättstugan där klänningen hängde. Den var helsvart med spets mönster i ryggen, smala axelband och markerad midja med resårband.

Begravningen skulle starta 11:00 och vi skulle vara där 10:30 så jag började göra mig iordning.

Tillslut var det dags att åka till kyrkan, jag fick ett sms av Andrea att hon skulle träffa oss där.

Då vi kom fram var släktingar till Sierra där och såklart hennes föräldrar. Vi gick fram och kramade massa folk och hennes mamma och pappa. Mamma stannade för att prata medans jag gick fram till Andrea som inte visste riktigt vart hon skulle ta vägen med tanke på att hon inte känd någon förut mig där.

”Hej”, sa jag och log

”Hej”, sa Andrea och kramade om mig.

”Hur var det att komma hem igen?”, frågade hon.

”Det kändes konstigt men på ett bra sätt. Det kändes som en ny början av något bra”, sa jag.

Tillslut var det dags att gå in i kyrkan, prästen sa några ord och sedan fick vi som stod henne nära komma upp och lägga en ros på kistan. Den där varma känslan kom igen, som om hon var där och precis i den stunden sken solen in genom dom stora glas fönsterna och hela kyrkan fylldes av solsken.

Jag började tänka på alla fina minnen vi hade och fick uppleva med varandra men inga tårar kom, bara ett leende kom fram. Det fanns inga tårar kvar att gråta längre och allt som fanns kvar var glädjen av då hon fanns.

Då vi gick ut ur kyrkan sa vi hejdå till alla och skulle börja åka hem

”Vänta lite mamma, jag måste bara säga hejdå till Andrea”, sa jag och små sprang fram till henne.

”Så nu har du bara 1 månad kvar tills vi kan hitta på saker och resor”, sa jag och log.

”Haha exakt, och alla sena nätter med massa filmer vi kan kolla på”, la Andrea till och skrattade.

Vi kramades en stund innan vi båda skulle åka. Jag hade inte känt en sådan här känsla på jättelänge. Det var en slags känsla som varit borta. Det var känslan av att krama någon man hade nästan allt gemensamt med, samma sårbarheter och samma smärta. Det var som att krama Sierra.

Lima