__________________________________________________________________________________
Jag samlade till mig allt mod
jag hade och flög ut ur bilen, och helt plötsligt stod jag mitt i kaoset och
ropade på Olivier. Jag kände hur tårarna trängde sig upp genom ögonen, och för
varje död kropp jag passerade var det närmare att jag skulle börja gråta.
________________________________________________________
Solen sken på det vita stora
huset med mycket öppna/stora fönster och grått tak som låg på en tät gata med
likadana hus i utkanten av Paris. Klockan var 08.03 och jag Alison Falls satt i
pyjamas vid köksbordet med en Charlie Hebdo tidning och en kopp te. Vi hade
fått tidningen i posten i lördags som alltid, men jag hade inte haft tid att
läsa den så nu fem dagar senare, Onsdagen den 7
Januari 2015 fick jag äntligen koppla av och läsa. Jag gillar egentligen
inte Charlie Hebdo eftersom att de sysslar med satir. Jag har aldrig haft problem
med det tidigare utan det började när min man Olivier började jobba där för
cirka ett år sedan. Jag är nämligen rädd att det ska hända honom något. Han och
den kommande bebisen är ju det käraste jag har!
***
Jag tog tidningen och läste på
första sidan. ”En stjärna är född” stod de med stora bokstäver och en satir
bild av ingen mindre än ledaren av IS, och nu hade de överdrivit väldigt
mycket! Bilden föreställde is-ledaren stå på knä med händerna i backen, naken
med en stjärnorna mellan skinkorna. Jag suckade och fortsatte att läsa. Fast de
får hot från dem så fortsätter de ändå.
Plötslig hörde jag hur Olivier
kommer in i rummet. Han hade sin vita skjorta, mörkröda slips med ljusblåa
ränder och gråa byxor.
-
God
morgon gullet. Sa han, la händerna på mina axlar och kysste min kind.
-
God
morgon. Svarade jag och log mot honom.
Han log
tillbaka och vände sig mot diskbänken där han hade lagt smör, hans speciella
franska ost och parma skinka som han absolut älskade.
-
Ingen
bebis än? Frågade han mig för att bryta
tystnaden. (bara för att han hatade när det blev tyst)
-
Ne…
Det är ju två månader kvar.
-
Haha!
Just ja. Sa han och skrattade.
Han återgick
till sitt mad att bre smörgåsar och jag till tidningen. Efter att jag läst klart
atickerln om ”en stjärna är född” kände jag hur ett obehag spred sig genom
ryggraden. Det var något som inte kändes rätt.
-
Olivier?
-
Ja!
Svarade han, tog sia smörgåsar och satt sig vid bordet med mig.
-
Är
det verkligen en bra ide att hålla på å jävlas med IS ledaren? Sa jag och
kollade oroligt in i hans mörka, varma, runa ögon som inte alls visade en skymt
av oro.
-
Lyssna
här nu Allie ( som han kallade mig).
Han tog en
paus och tog min hand för att få en lugnade effekt på mig.
-
Det
finns inget farlig med våra… Var det ända han hann säga innan jag avbröt honom.
-
Jo,
men ni får ju massa hot från anhängare. Är ni inte det minsta oroliga för att
något ska hända? Jag kände hur den obehagliga känslan spred sig igen i
ryggmärjen.
-
Nej!
De vet ju inte ens vart vi håller till så varför kulle vi oroa oss. Det vart
tyst en stund och det ända vi gjorde var att kolla på varandra.
-
Jag
har ändå ingen bra känsla av detta. Sa jag för att försöka väcka ett litet
varningstäcken i hans huvud.
-
Oroa
dig inte så mycket älskling! Sätt dig ner och läs kart din tidning och drick
upp ditt te i lugn och ro! Sa han och kysste min panna.
Plötsligt ryckte han till.
-
Hur
mycket är klockan? Sa han och kollade på mig.
-
09.11.
Sa jag med mitt huvud riktat mot en väldigt intressant atickerl.
-
Shit!
Jag ska va på jobbet om fyra minuter. Han släppte allt han hade och sprang ut
till bilen, och bara några sekunder senare så var han på vägen i sin Citroen
c1. Jag skrattade lite fär mig själv och
återgick till min tidning. Så typiskt Olivier. Nu var det alldeles tyst i
huset. Det enda som lät var när jag vände blad på min tidning, men tystnaden
varade inte länge. Efter bara tio minuter så bröts tystnaden av en skarp
ringsignal av en guldig Iphone 6. Ringsignalen som lät som en gammal telefon
tjöt i hela rummet och jag hann bli tokig innan jag hittade den under allt
”skräp” i min handväska. Den låg under ett tuggummi paket och ett par 5 år
gamla kuponger från primark som jag fick ett halvår innan jag flyttade till
Paris för att studera med Olivier.( Troligtvis det bästa beslut jag någonsin
gjort)
När jag
kollade på skärmen stod det ett hjärta och nedanför hjärtat en väldigt ”vacker”
bild på Olivier.
-
Hej
älskling!
-
Hej
Allie. Svarade han på andra sidan luren med en lätt stressad röst.
-
Är
allt som det ska? Var jag ju bara tvungen att fråga.
-
Ja,
men jag glömde maten i kylen och jag undrar om du, världens snällaste,
snyggaste, hjälpsammaste, finas… sa han för att fjäska som han alltid gör när
han glömmer något och han vill att jag ska åka och lämna det till honom.
-
Ja…
Ja... Ja. Bara för att jag har världens glömskaste, irriterande och
barnsligaste mannen i världen. Sa jag med ironi och skrattade, och han
skrattade med.
-
Bra!
Tack! Men du kanske skulle kunna komma med den till klockan 11.
-
Visst!
Älskar dig. Puss! Sa jag och gjorde ett pussljud med läpparna.
-
Älskar
dig med. Så la han på luren.
Jag skrattade
lite för mig själv. De var fjärde gången han glömt något på fem dagar. Jag
kollade på klockan som var 09.20 så jag hade en och en halv timmes vila i alla
fall. Jag drack upp den lilla skvätt te som fanns kvar, la undan tidningen och
gick in till vardagsrummet och slog på tv:n. Jag sjönk ner i soffan med en
massa filtar och kuddar och bläddrade mellan kanalerna. Efter 5 minuters
bläddrade hittade jag äntligen något som var ”intressant”. Det handlade om
9:11. Det så fruktade terror dådet mot tvillingtornen World Trade Center i New
York city år 2001. Jag kände hur obehaget sakta krypa upp för ryggen och jag
frös fast soffan.
***
Programmet
slutade och jag klev upp från soffan, släckte tv:n och sträckte på mig. Jag
gick till köket och kollade på mikron.
-
10.58!
Skrek jag, tog maten och sprang ut till min vita citroen cactus. När jag väl
startat bilen och kört så kollade jag på klockan som var 10.59. Så skönt! Jag
skulle inte komma allt försent i alla fall. Efter ca en minut så vart det
tråkigt att köra så jag slog på radion där min favorit låt Papaotai av Stromae
spelades. Jag höjde volymen och sjöng med. Jag kände hur lugnet tog över igen
och jag slappnade av i hela kroppen. Klockan var 11.00 och jag var snart
framme.
***
Efter bara två minuter så kom
jag in på gatan där Charlie Hebdo hade sitt kontor (längst bort) ser jag en man
i cirka 40 årsåldern springandes med ett litet barn i famnen. Hans
ansiktsutryck gjorde mig orolig och den omänskliga fart han sprang i fick den
obehagliga känslan att komma tillbaka. Jag bromsade in och han stannade. Sedan
vevade jag ner rutan för att fråga om vad som hänt.
-
Stopp!
Vad har hänt? Skrek jag till mannen i rädsla.
-
Skottlossning
vid Charlie Hebdo! Massa blod! Vänd om! Åk inte dit! Och så fort han sackt det
sprang han iväg med barnet halvt hängande på hans axel.
Jag kände hur paniken växte inom
mig. Utan att tänka mig för så tryckte jag på gasen så hårt jag kunde och körde
dit på bara några sekunder, och på de få sekunderna gick en lugn helt vanig dag
över till min värsta mardröm. Bara utanför Charlie Hebdo låg minst åtta döda
kroppar och det var blod över allt, och inifrån byggnaden hördes fortfarande
skott. Jag samlade till mig allt mod jag hade och flög ut ur bilen, och helt
plötsligt stod jag mitt i kaoset och ropade på Olivier. Jag kände hur tårarna
trängde sig upp genom ögonen, och för varje död kropp jag passerade var det
närmare att jag skulle börja gråta.
Efter att ha letat i cirka 10
minuter så började jag tappa hoppet och satt mig ner på gatkanten och började
att gråta, skrika och kasta grejer runtomkring mig. Tankarna om att Olivier
kanske var död fick mig att vilja dö själv. Hur skulle jag kunna uppfostra ett
barn själv utan honom. Han är ju mitt allt. Vi skulle ju dö tillsammans i en
varm säng av ålderdom och inte av detta, hans jobb.
Plötsligt hör jag hur skotten
avtar och två män springer ut ur byggnaden.
-
Var
är Olivier?! Skrek jag medans jag grät av smärtan som kom från mitt hjärta.
De bara
kollade på mig och sa något till varandra som jag inte hörde.
-
Vart
är han?! Svara! Jag var så arg och skulle kunna skjuta båda två på en gång om
jag skulle ha ett vapen.
De bara
skrattade och sedan riktade de sina vapen mot mig.
-
Skjut
mig! Jag bryr mig inte! Skrek jag helt säker på vad jag menat
-
Skjuet
mig då! Skjut! Gör det då!
Jag blundade
och hör hur det smäller, och efter jag ens han reagera på smällen kom en
olidlig smärta som inte gick att beskriva från mitt lår. Sedan hörde jag hur de
sprang iväg från platsen. Min ilska växte i mig och jag ville bara ställa mig
upp, springa ikapp dem och slå ihjäl dem men varje gång jag försökte att ställa
mig upp föll jag ihop av smärtan som fick mig att nästan svimma. Efter flera
försök så gav jag upp och satt mig bland alla kropparna. Allt var meningslöst.
Det ända jag ville göra var att lägga mig bland de döda, dra av den blåa
slipsen som jag tagit av Emil Vimeux,( En av Oliviers trognaste vänner) lägga
mig bland kropparna och förblöda medans jag kollar upp mot himlen och fundera
över mitt liv. Jag fattade beslutet snabbt och gjorde precis som jag tänkt, men
så fort jag la mig ner satt jag mig upp igen av ljudet av fotsteg som snabbt
rörde sig mot platsen. Det var en av männen som var på väg mot en bil som stod
på andra sidan gatan men han stannade alldeles innan han kom fram, tog upp sitt
vapen och avfyrade två skott. Jag kollade där skotten träffade och där låg de
två poliserna som hade anlänt föst. Jag hörde ett dovt skratt och sedan en
bildörr som slogs igen. Mannen startade bilen och körde hjärtlöst över de döda
som låg i vägen och sedan försvann han när han svängde in på nästa gata. Bara
några sekunder senare så kom det tre ambulanser och två polisbilar. Poliserna
sprang för att skydda de som möjligtvis överlevt, och sjukpersonalen delade upp
sig och några sprang i men de flesta stannade ute för att kontrollera de som
låg på marken. Ingen hade sett mig än så jag la mig ner igen och höll låg
profil för att se om de där inne hittat Olivier. Jag har hela tiden blicken mot
antren och ser hur två stycken från ambulansen bärandes på en bår. Jag iaktog
kläderna på mannen som låg där men såg ganska snabbt att det inte var Olivier.
Jag suckade och vände huvudet uppåt igen då jag möttes av en kvinna som stod
alldeles ovanför mig.
-
Hallå?
Mår du bra? Frågade hon men sin lilla kvinnoröst.
Det var då
jag märkte att jag inte var så klar i huvudet som jag trodde.
-
Hallå?
Hör du mig? Frågade hon mig igen.
Allt bara
snurrade och det ända jag kunde göra var att nicka eller skaka på huvudet för
att svara på hennes frågor.
-
Vänta
så ska jag hjälpa dig. Sa hon och lyfte mig bakom ryggen så att jag fick en
sittande ställning, sedan ropade hon på flera som skulle hjälpa till.
-
O-oli-vier:
Var det ända ordet som jag fick fram och ju längre tiden gick ju snurrigare
blev jag och ju mer illamående blev jag, och till slut kunde jag inte prata
alls. Jag han just tänka att det var över, men alldeles innan jag kände att det
var över såg jag något i ögonvrån. Något som får mig att vrida huvudet mot
ingången till kontoret, och helt plötsligt blir allt klart. Illamåendet
försvann, snurret försvann. Ja allt försvann som snurrade runt mitt huvud. Det
som rörde sig vid dörren var ytligare två sjuksköterskor som bar på en bår med
en man på. Mannen på båren hade en röd skjorta med vita fläckar, en mörkröd slips
med ännu mörkrödare ränder som hängde på sidan lite utanför båren och gråa
byxor med blod stänk. Allt så bekant ut.
När båren
halvt kommit utanför dörren så hoppar båren till och hans huvud la sig åt mitt
håll. Det var fullt med blod och på vissa ställen var ansiktet helt sönder
skjutet, men jag kunde ändå vem det var som låg på båren.
-
Olivier!
Skrek jag och slet mig loss från sköterskorna och så fort jag började springa
blev allt som i slowmotion. Till min förvåning så orkade mitt ben att hålla upp
mig, men det varade inte länge. När jag kom fram till båren så vek sig mina
ben.
-
Olivier!
-
Allie.
Sa han svagt och tog min hand.
-
Snälla
dö inte! Jag älskar dig! Du får inte lämna mig! Tårarna rann ner i floder från
mina kinder. Detta gjorde ondare än skottet. Mycket ondare…
-
Allt
kommer att bli okej. Även om jag försvinner. Du kommer att föda barnet och få
se henne eller honom att växa upp och bli en lika underbar människa som dig.
-
Ne-he-ej!
Aldrig! Inte utan dig!
-
Gör
det för mig Allie! För mig!
-
Jag
älskar dig… sa jag med darrig röst.
-
Och
jag d… Var det ända jag hann höra innan jag kände hur någon/några tog tag i
mina armar för att föra mig därifrån.
-
Nej!
Släpp mig! Olivier!
Jag
kämpade med att försöka komma loss men de hade ett sånt stadigt grepp å jag kom
inte loss.
-
Släpp
mig! Jag måste få träffa honom en sista gång! Skrek jag helt säker på att han
inte skulle klara sig.
-
Ni
kan inte göra så här! Olivi-e-he-he-he-er! Jag
såg hur han sakta fördes in i ambulansen och några sekunder senare körde de
iväg.
-
Ne-he-hej!
De två
kvinnorna som tagit mig från Olivier hade dragit mig till en ambulans med. De
tog ett stadigare gräpp om mig och spände fast mig på en bår för att hålla mig
stilla.
-
Vi
gör detta för din och ditt barns skull! Okej? Sa en av de som tvångs bundit mig
i ambulansen, men de orden gjorde mig inte lugnare utan jag började skrika ännu
mer och kämpa för att komma loss. En av dem höll fast mig medans den andre tog
ner nån slags tub från väggen och sen förde en mask mot min mun och tjuv höll
den mot mitt ansikte och efter en stund så blev allt lugnt och tungt och mina
ögon var på väg att falla igen hela tiden.
-
Olivier…
Olivier… Glöm inte maten! Var det sista jag fick fram innan jag somnade.
***
-
Vart
är jag? Var det första jag sa när jag vaknade och efter jag kollat ut genom de
svarta rummet. De ända ljus jag fick var av ett stearinljus som stod på byrån
bredvid sängen jag låg i.
-
Hallå?
Sa jag igen. Jag klev upp ur sängen och haade till dörren, men den var låst.
-
Hallå?
Kan non öppna? Sa jag igen och dunkade på dörren.
Efter att ha
dunkat på dörren i några minuter såg jag en kapp på sidan av den. En röd med en
varningsklocka på. Jag tryckte på den för att försöka få uppmärksamhet, och
bara några sekunder senare kommer det in en sköterska.
-
Är
du okej? Frågade hon och började att undersöka mig i ansiktet.
-
Vart
är Olivier? Frågade jag och blängde på henne.
-
Kom
och sätt dig! Sa hon och förde mig till sängkanten.
-
Hur
mår han? Sa jag igen och gav henne samma blick
-
J-jag
beklagar, men vi kunde inte rädda honom.
Jag frös fast
i sängen och visste inte vad jag skulle göra. Min värld gick just under, mitt
hjärta gick just i tusen bitar och mitt liv och min framtid gick upp i rök.
Efter att ha suttit i tio minuter och kollat ut i något som verkade som tomma
intet bröt jag ihop och det kändes som att bli stabbad i hjärtat miljoner
gånger.
***
Det har gått
1 ½ månad sedan jag fick Oliviers dödsbesked och sedan jag blev hemskickad från
sjukhuset, och där emellan har vi haft begravningen efter alla tolv som omkom
vid Charlie Hebdo´s kontor och det var det värsta jag någonsin varit med om.
Kyrkan var full av gråtande människor och den so grät mest var nog jag. Det
gjorde så ont när vi satt och kollade på de tolv vita kistor som stod på rad i
kyrkan, och bara tanken på att den människan som jag brydde mig mest om låg där
sönder skjuten i sina finaste kläder helt livlös, och ännu ondare gjorde det
när jag tänkte på att han aldrig skulle få se sitt barn växa upp och skaffa
egna barn. Ja allt som hade med Olivier att göra fick mig att gråta som den dan
på sjukhuset när sköterskan sa de där orden jag aldrig kommer glömma ”Jag
beklagar men vi kunde inte rädda honom” , och ända sen den dan ar jag bott hos
mn bästa vän Andrea Zormer.
Det var natt
och jag och Andrea låg i den stora dubbelsängängen so hon hade i hennes stora
sovrum i en lägenhet som låg mitt i Paris, men jag kunde inte sova för jag har
haft ont i ryggen ända sedan vi gick och la oss och nu pågick den värsta
smärtan under hela natten. Jag bestämde mig för att ställa mig upp och gå runt
i lägenheten. Jag gick till köket där jag föll ihop av en smärt våg som kändes
som hundra hugg i ryggraden.
-
Andrea!
Andrea! Skrek jag så högt jag kunde. Jag hörde hur hon flög ur sängen och efter
bara några sekunder stod hon i köket framför mig.
-
Vad
har hänt?! Skrek hon av oro.
-
Ja-ja-jaj! Ytligare en smärtvåg och denna gång var den
mycket värre.
-
Jag
tror vattnet har gått! Lyckades jag få ut tillslut och kände hur jag ”kissade
på mig”. Det märktes verkligen hur Andrea fick en panikattack för hon höll
nästan på at åka utan mig.
Förlossningen
gick snabbt och efter bara två timmar var hon här. En liten flicka med svart
hår och en liten näsa.
-
Vad
ska hon heta? frågade Andrea mig.
-
April
tror jag. Det skulle Olivier i alla fal vilja.
Under hela dan så vilade jag
Andrea och April på sjukhuset. Den närmaste promenaden vi fick var när vi
skulle gå och äta eller när vi var tvungen att gå på toa.
På kvällen kl 20 var vi äntligen på väg hem
till Andrea. Mitt liv hade äntligen fått en vändning.
Två år senare
Det
är sommar, den 26 Juli 2017. Oliviers 27 års dag och jag och April var på väg
till kyrkogården för att lägga lite blommor på hans grav.
-
Så
ska det bli kul att få prata med pappa nu då? Frågade jag April som gick och
höll mig i hand efter trotoaren.
-
Mm…
Sa hon glatt och hoppade lite.
-
Vad
ska du säga till honom då?
-
Hej!
Åk at jag älskaj honom! Sa hon och flinade.
Vi
gick in på grus gången till kyrkan och in genom den stora grinden.
-
Så!
Spring till pappa då! Sa jag och pussade henne på kinden.
Den
lilla svarthåriga flickan sprang glatt iväg till sin pappas grav och jag följde
efter. Oliviers grav låg under en ek i mitten av kyrkogården. Han hade en svart
blank gravsten där det stod Olivier Almonde
*26/7-1990 och +07/01-2015, och under det stod de ” Je suis Charlie ”
och sedan ett litet brev inristat som han skrev till mig när vi först
träffades.
När
jag kom fram till graven så satt jag mig vid den och bara kollade en stund på
den som om den skulle vara en livs levande person.
-
Hej
Olivier! Det var ett tag sen nu och jag och April är här för att gratta dig och
för att bara ge dig en snabb uppdatering om vad som händer i våra liv nu. Ja
jag har börjat plugga till undersköterska och det går bra, och April har börjat
på dagis och hon trivs väldigt bra och har skaffat sig en kompis som heter
Olivia.
Då
hoppade April fram för att försöka skrämma mig.
-
Buuuuu!
Skrek hon och hoppade i min famn.
-
Whoooaaa!!
Skrek jag och lyfte upp henne mot himlen och sedan kysste jag henne på pannan.
-
Har
du något att säga åt pappa då? Sa jag.
-
Ja!
Sa hon och gjorde detdära flinet igen som hon alltid bruka göra när vi pratade
om Olivier.
-
Bra!
Gå och säg det då till honm så blir han nog jätte glad.
-
Okej!
Hon
gick fram till gravstenen.
-
Hej
papa åk gjattisj på födelsedjan. Hopas du måj bja. Jag älskaj dej, och hon
avslutade meningen med en puss på hans gravsten.
-
Ska
vi gå och plocka blommor åt pappa också?
-
Ja!
Skrek hon och sprang för att hitta de snyggaste lommorna innan någon annan tog
de, och efter bara några minuter kom hon med en liten bukett med massa olika
blommor i olika färger.
-
Vilka
fina! Lägg de åt pappa så att han får de fint på graven.
Hon
la omsorgsfullt ner lommorna på graven och sedan satt hon sig framför och bara
kollade glatt på honom.
-
Så!
Ska vi gå hem då? Frågade jag April som fortfarande satt och kollade på
Oliviers gravsten och förundrades hur de hade fått in hans namn på den.
-
Mm…
Sa hon och ställde sig upp.
-
Jag
ska bara säga hejdå och ge honom en sak sedan kan vi gå. Okej?
-
Okej!
Sa hon och började sakta att gå.
Jag
kollade satte mig ner och kollade på hans grav en stund sedan tog jag fram ett
kort på mig och April som jag lagt innanför en ram och la den nedanför
gravstenen där det var en stenskiva i samma blänkande material som der var på
gravstenen.
-
Tack
för den underbara tiden jag fick med dig älskling! Sa jag och kysste stenen.
Till minne av alla som omkom i denna tragiska händelse.
R.I.P
