”Den vitröda vintern”
Julafton var snart i Märsta. De trånga
gatorna omringade av julbelysta radhus var fulla av lekande barn runt sexårs
åldern. Tjocka vinterkläder i alla färger. Springandes särar dem snön åt
varsina håll. Snögubbar bildas runt om i området. Kvällen drar in i det lilla
området och Anna sitter i sitt fönster och har nyss kommit hem från skolan.
Hennes blonda hår ligger över axlarna och hennes blåa ögon reflekteras i
fönstret. Mor och far är inte hemma än. Hon ser en mamma trösta sin dotter nere
på den trånga vitbelagda gatan, hon undrar hur allt skulle vara om hon hade en
kärleksfull mor. Det var allt ett tag sen som Annas mor kramat henne. Anna
kommer inte ens ihåg den senaste gången hon blivit kramad. Suckandes slank hon
ner från det cirkelformade fönstret där hon legat för att titta ut.
Steg hörs utanför
den bruna ytterdörren längst ner i korridoren. Anna tar hastiga steg mot sitt
rum tvärtemot det cirkelformade fönstret. Det var mor som kom hem. En lång
kvinna med mörkt hår lång och smal. Hon hade sin svarta rock på sig. Anna
gillade inte att se sin mor i den. Hon brukade alltid ha på sig den när hos
varit och träffat sina väninnor. Mor visste att Anna skulle vara hemma den
fredagseftermiddagen. Fast mor tittade ändå ner mot den gråa skohyllan –
noterar att Annas svarta skor ligger där prydligt. Men mor ropar inte efter
henne. Anna är van. Hon har inte blivit förfrågad om sin närvaro på flera år.
Anna visar sig. Mor stirrar på henne långt bak i korridoren. Anna stirrar
tillbaks, hon vet inte om det är hon som ska säga det första ordet. Mor rynkar
på näsan vänder sig om och sa sedan hej med en låg ton. Anna suckar och vänder
sig om gåendes. Hon säger inte ett ord medan hon går. När hon kommit över
tröskeln till sitt rum stänger hon dörren sakta. Det knarrar lite. Sen i
tystnad inne i det lila mörka rummet säger hon tyst för sig själv ”Hej på dig
med mor”. Anna föredrog alltid att säga mor. Hon ansåg inte att hennes mor
försände att bli kallad mamma. Hon var aldrig en riktig mamma för henne. Anna
visste att far och mor blev upprörda om hon kallar dem vid deras namn eller
mamma och pappa. ``Din far kommer hem imorgon” hördes en röst utifrån det
vitkaklade köket som dörren dämpade. Anna svarade inte -- Får man inge svar
fnös Annas mor. Annan svara med en suck ”okej” mor tog till sin nonchalanta
röst ``bättre” var allt hon sa.
Morgonen där på
kom far hem som alltid bemötte mor honom med en kram och en kyss. ”Hej på dig
älskling sa hon” Hej bemötte han henne trevligt och kysstes tillbaka. Han var
fint klädd. Ljus skjorta, svart kavaj och ett par mörka byxor. Han led av en
hår sjukdom så efter flera års försök att få sitt hår att växa gav han upp.
Hans flint blänker och reflekterar ljuset från hall lampan i taket. Anna låg
och sov vid den tiden i det mörka rummet . Hon vaknade av ett duns. Mor och far
bråkade, Anna var van vid det. Hon vred sig mot väggen och la kudden över
huvudet. Det var lördag och hon hade inte planerat att göra något den kalla
vinterdagen . Hon tänkte fråga lina om hon kanske ville hitta på något. Sittandes
i sägen med täcket runt sig och den kalla luften som omringande henne. Sakta
samlar hon mod för att kasta av sig täcket och klä på sig. Efter några minuter
tar hon tag i det och reser sig upp ur sängen och mot garderoben. Hon väljer
noggrant ut de plagg hon ska ha på sig.
Hon öppnar dörren
och noterar den blå blommiga vasen som ligger i bitar utanför hennes rum.
Oroligt ser hon sig omkring i vardagsrummet. Far syns inte till, mor sitter där
på soffan, Anna var tvungen att fråga vad som hänt fast hon helst skulle låta
bli. Mor tittar sakta upp mot henne och frågar ”vafan glor du på?!”. Anna
fortsätter ”va hände?” Mor samlar andan och skriker ”städa upp vasen och låt
mig va!” Anna backar sakta, går in i köket och tar fram sopborsten ur skåpet i
hörnet av rummet. Hon tar upp alla de tusen delar som bildats utav vasen som
flög in i väggen. Hon frågar ”vart e far?” Mor svarar ”han stack” Anna vet att
han är ute och dricker bort de som nyss hände, så är det vardera gång. Han
kommer nog hem sent. Sakta närmar hon sig mor. Frågar om hon får sova hos lina.
Det var snöstorm
ute, men Anna tvekar inte en sekund att ta den första bästa chansen att lämna
den så kallade skit hålan. Mor säger ”aldrig livet! Du ska vara hemma och
hjälpa mig laga mat. Och inte på tal om disken som du inte gjorde igår” Anna
samlar sig. Hon blundar några sekunder sen så bara flyger allt ur henne. Hon
svär och säger ”håll käften Anneli! Jag tänker gå hem till lina och du kan inte
stoppa mig!” hon springer till hallen slänger på sig den vita jackan och sina
skor och smäller dörren bakom sig. Lättnad flyger igenom henne. Rusandes ner
från trappan och ut genom portdörren. Hon går sakta för att snöstormen blåser
motvinds. Hon flyger nästan iväg av den starka vinden som får snön att kännas
som sten skott.
Mor tar sig upp
och tittar ut genom fönstret. Hon ser ingenting. Hon kan inte förstå att Anna
kunde säga något sånt till henne. Hon vet att far lär komma hem när som helst
och be om förlåtelse. Men det kommer inte sätta stop för far. Det kommer hända
igen och det vet hon. Hennes tankar om att Anna är ute gåendes i snöstormen
väcker ingen oro i henne. Hon stör sig mest på att hon måste laga maten ensam
idag.
Far tar sig sin
sista öl på krogen fylld med män och kvinnor. Han sitter vid den ljus bruna disken
och tar klunk efter klunk. Han måste hem, han vet att han gjort fel men han vet
inte vad det var som fick honom att försöka kasta vasen på Anneli. Han kommer
inte ihåg något. Han känner sig bekväm. Han vet att allt kommer lösa sig. Han
betalar notan med kortet och reser sig och går iväg. Ut i snöstormen. Det är
inte långt hem.
Anna sitter i
Linas säng. Hon beundrar alla foton på henne med hennes mor. Hon frågar henne
hur det känns att ha någon som älskar en. Lina vet inte vad hon ska svara. Hon
säger till slut irriterat ”måste du alltid fråga den frågan när du kommer hit?”
Anna sucker ”förlåt” inget specielt händer den dagen. Allt som dagen blir till
kväll och stormen blir bara värre och värre vet Anna att hon måste hem. Lina
vet att Anna också måste hem, Lina ska iväg ikväll till sin mormor och kan inte
ta med sig Anna. Det var en tyst kväll och allt blev vara mer tyst. I den mörka
hallen känns allt som slowmotion. För Anna känns det som tiden stannat. Sakta
trär hon på jackan som är alldeles vit.
Men som sekunderna
går måste hon iväg. Anna är ute i stormens värsta stund. Hon kan knappt se en
meter framför sig. Allt det vita göra henne som blind, som om hon var fast i
ett mörkt rum. Hon fryser om händerna. Kylan biter tag i henne. Hon vill bara
hem, men samtidigt inte. Hon skulle hellre dö har ute i snön en att få reda på
det straff hon kommer få av far när hon kommer hem. Hon bestämmer sig för att
ta den stora vägen hem. Där alla bilar tar sig
emellan det lilla området i Märsta. Annas steg blir bara tyngre och
tyngre allt efter som snön blir bara mer och mer. Hon vet inte vart hon går.
Allt hon vet är att den är en slags väg under henne. Hon hör något slags motor
fordon låta i närheten. Hon tänkte ta tillfället i akt och försöka lifta. Hon
vet inte riktigt vart den kurviga vägen går. Bilen närmar sig, hjul som glider
i snön hörs. Ett ljus når Annas ögon. Det bländar henne totalt. Hon vet inte
vad hon ska göra. Hon står helt förstelnad som om rötter tagit tag i henne.
Bilen närmar sig. Manen som kör ser inte Anna. Han sätter bromsarna i fullt
tryck. Hennes kropp domnar av smärta. En smärta som sakta drar själen ur henne.
En bildörr släng
upp, en mans röst hörs skrikandes ”Vad har jag gjort!” Anna vill inte röra sig.
Hon kan inte relatera till vad som hänt. Allt hon känner är den iskalla vinden
som bitertag i henne och snön som omringar henne som en mur omringar ett slott.
Hon blir allt mer sömnig. Hon blundar och känner de kalla snöflingorna nudda
hennes kinder. Tiden känns som en evighet i den djupa snön. Hon känner hur
kroppen värker och att det bara blir kallare och kallare omkring henne. Hon
känner hur någonting nuddar henne en varm hand över hennes panna. Sakta öppnar
hon ögonen, en suddig figur syns till. Hon känner hur hennes ögonlock blir allt
tyngre igen. Manen frågar hur hon mår hysteriskt. Han lyfter upp henne och
sätter henne lutandes emot honom som sitter på sina bara knän. Anna tror sig svara fastern hon ligger
där lutad helt stilla. Hennes sista tankar hon har är på värmen. Och hur hennes
säng skulle kännas att ligga i. Hon undrar om mor och far undrar vart hon är.
Knappljud från en gammal mobil hörs i den kalla vinter stormen vars snöflingor
slår hårt på vinterkläderna så det låter som en knappandesdator. Rösten av
manen som hysteriskt pratar med larmcentralen i telefonen sakta försvinner. Hon
hör knappt vad han säger. Hennes kropp
orkar inte mera. Hon domnar bort i den kalla vinter kvällen.
Mannen sitter på
knä med en ung flicka i knät varav en pöl av blod runt sig och händerna
alldeles varma och röda. Snön är helt klibbig. Han sitter alldeles iskall och
skakandes med henne tills ambulansen
kommer . Ambulansen står intill vägen lysandes utåt i skogen med vidöppen dörr.
Anna är medvetslös. Hennes hjärta slår inte mera. Hon fann frid bortom livet i
Märsta.
Slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar