Novell 131

Min relation till morfar

Jag plingar på dörren till mormor och morfars lägenhet i Kramfors. Hör morfars varma skånska röst som ropar högt: Kom in! När jag öppnar dörren står han där med öppna armar och ett stort leende på läpparna som vanligt. Jag känner den speciella lukten av just deras lägenhet, det får mig att känna mig lugn. Han välkomnar mig som han alltid brukar göra, med en stor kram och säger: Hej morfars fina flicka! Mormor sitter vid tv:n och kollar på ett av sina bästa program, Dr Phil. Även hon välkomnar mig med en varm och gosig kram. Jag älskar att vara hos mormor och morfar, älskar deras omtänksamhet, deras mat och deras kärlek. Morfar, som tycker om att klä upp sig, står där med sin rosa skjorta, sina gråa byxor och en gråvit slips.
-Vad fin du är morfar, säger jag.
-Ja, man måste ju klä upp sig när man får så fint besök, svarar han.

Jag har alltid haft en nära relation till dem, ända sedan jag var liten. Jag kommer ihåg när de var barnvakt och på morgonen kröp jag upp till morfar i soffan och låg bredvid honom medan vi kollade på Teletubbies tillsammans.

Morfar frågar om jag vill ha något att äta och jag tackar glatt ja. Jag får de goda mackorna som han är så duktig på att göra och sedan skär han upp frukt och ger mig ett stort glas Cola med is i. Det är fredag och jag får den så kallade ”lönen” av honom, hundra kronor. Det får jag varje fredag och han har aldrig glömt bort att ge mig den, oavsett om han är hemma i Kramfors eller i Helsingborg. När han är i Helsingborg skickar han den med posten, och i brevet ligger alltid ett nytt kort med en liten pratbubbla där det står något speciellt med röda textade bokstäver, själva hundralappen ligger förpackad i aluminiumfolie. Men när han är hemma i Kramfors får jag den för hand, som nu. Jag tackar så mycket för maten och allt annat och klär på mig för att gå hem.
-Vi vinkar från fönstret, säger morfar.
-Bra, hejdå, jag älskar er, säger jag medan jag kramar om dom båda.
-Och vi dig, säger dom!

Det var bara någon vecka senare som det hände, dagen då allt skulle rasa. Det var lördag och mamma stod och pratade i telefonen med Marie, min kompis Majas mamma. När mamma la på luren berättar hon att deras familj sa komma och hälsa på ikväll klockan sju. Vad jag inte visste då, var att de kommande veckorna skulle bli några av de jobbigaste och hemskaste veckorna i mitt liv.

Klockan hade slagit sju och Maja och hennes familj körde in på vår garageinfart. Vi hälsar på varandra och mamma tar fram kaffe, saft och ett stort fat med kakor och bullar. Vi pratade om allt vi missat under tiden vi inte träffats. Allt var bara bra tills telefonen ringde. Det var mormor, hon sa att ambulansen var på väg för att hämta morfar. Allt stannade upp, det var som att tiden stod stilla. Jag kände hur ögonen började vattnas och sakta men säkert började tårarna rinna. Maja kom fram och kramade mig, mamma och pappa tröstade och sa att inget farligt hade hänt än.
Morfar hade fått känningar över bröstet och han visste att det inte var vilka känningar som helst. Det var känningar som hade med hjärtat att göra. Morfar hade haft ett antal hjärtinfarkter förut, men det hade gått bra de gångerna. Jag blev rädd och tänkte att det kanske var ytterligare en hjärtinfarkt på gång igen.
Eftersom inget allvarligt hade hänt än bestämde vi oss för att stanna hemma tills vi fått mer information om vad som hänt. Morfar fick stanna på sjukhuset över natten och mamma bestämde sig för att åka upp till sjukhuset dagen efter.

Det var nu söndag och pappa skulle åka med sina grabbkompisar på deras årliga tur till Åre. Han tyckte väl inte att det kändes kul att åka iväg nu när morfar var på sjukhuset, men pappa sa att han skulle komma hem om det blev värre med morfar. Mamma skulle fara upp till sjukhuset senare på eftermiddagen, jag ville följa med, men hade träning och bestämde mig för att det kunde vara bra att tänka på något annat en stund. Mamma stannade uppe på Sollefteå sjukhus till sent på kvällen medan mormor var hemma i huset med mig. När mamma kom hem var klockan strax efter nio och vi åt en sen middag som bestod av gulaschsoppa, grekiskt lantbröd och till det drack vi Zeunerts julmust. Mamma berättade att morfar inte mådde så bra och att läkarna skulle ringa om det blev värre under natten.

Jag hade svårt att sova den natten, det var som att jag låg på aga. Allt jag gjorde var att ligga och vrida på mig, tankarna rusade genom mitt huvud. Men mitt tänkande avbröts av telefonens gälla signal. Jag tittade på klockan och såg att den var sju minuter över två på natten. Mamma kastade sig på telefonen och såg mer och mer förstörd ut för varje minut som gick. Efter en stund la hon på och började ivrigt rota runt efter sina bilnycklar. Jag förstod att det var läkarna som hade ringt. Mamma berättade att de vill att vi skulle komma upp för morfars läge var kritiskt. Mormor, mamma och jag skyndade oss ut i bilen i bara pyjamas och jacka. Det var då bilresan till sjukhuset började, den längsta bilresan i mitt liv. Även fast jag åkt flera hundra mil förut och nu låg sjukhuset bara trettio minuter bort. Jag kollade på mormor som satt i baksätet, hon var säkert lika orolig som vi andra men hon hade ett pokerface utan dess like. Jag kände hur ögonen började vattnas, trettio minuter kändes som tre timmar och rädslan inombords blev värre och värre.

När vi tillslut kom fram till sjukhuset sprang vi ut ur bilen och följde sedan skyltarna som skulle ta oss till IVA, intensivvårdsavdelningen. Vi plingade på dörren till IVA och en kvinnlig läkare kom fram och öppnade dörren. Doften av handsprit slog emot mig och det första jag hörde var ett hjärtskärande skrik, det var morfar. Jag kollade runt och såg alla tv-monitorer som visade hjärtfrekvenser hos olika patienter.
Läkaren berättade att morfar fått för mycket morfin och att vissa som får det blir aggressiva, morfar var en av dessa, läkaren sa att vi skulle vänta utanför tills han lugnat ner sig. Han hade ringt upp oss för att säga att morfars värden blivit sämre och sämre.

Vi fick vänta i ungefär femton minuter innan vi fick komma in till morfar. Han låg i en sjukhussäng med en vit skjorta och över sina ben hade han en gul filt. Jag gick fram och kramade om honom, han hälsade precis som vanligt.  Vi satt och pratade med honom länge, men det kändes inte som min vanliga morfar, han inbillade sig massor med saker som inte fanns. Till exempel så var tapeten blommig och morfar inbillade sig att det var möss som marscherade på den, och helt plötsligt ville han resa sig upp från sängen och gå ut från sjukhuset. Han trodde att de lurat dit honom.
Vi försökte lugna ner honom och sa att de inte lurat honom, utan att han måste ligga där för att hans hjärta och värden var dåliga. Det var hemskt att se morfar på det viset, men jag visste innerst inne att morfar inte är sån egentligen. Morfar har alltid varit världens snällaste, han skulle inte kunna göra en fluga förnär.
Efter någon timme kom en annan läkare in och berättade att morfar förmodligen fått hjärtflimmer och att de skulle ge honom medicin som skulle hjälpa till lite, men han sa även att morfars hjärta var mycket svagt. Det positiva var att morfars värden blivit lite bättre under tiden vi varit där och att vi kunde åka hem för natten. Vi sa hejdå till morfar och begav oss hem igen. Det var med tunga steg jag gick ut från sjukhuset. Jag var trött, ledsen och framförallt chockad över vad som hade hänt. Men inom mig fanns ändå ett hopp om att morfar skulle bli bra igen, han var trots allt en riktig kämpe, MIN kämpe.
När vi kom hem från sjukhuset var vi alla helt slut och gick direkt till sängen för att sova.

Mamma väckte mig morgonen därpå, det var måndag och skola. Skolan var det sista stället jag ville gå till när jag visste att morfar låg på sjukhus. Mina ögon var alldeles grusiga av all gråt och för lite sömn. Mormor låg fortfarande och sov, jag kunde höra hennes snarkningar på långa vägar. Efter mamma och jag gjort våra morgonrutiner begav vi oss mot skolan och jobbet. Mamma sa att vi skulle åka upp efter min träning klockan sju ikväll. Men det blev inte riktigt som vi tänkt oss. Efter skolan gick jag till mammas jobb och vi åkte tillsammans hem igen. Mormor hade förberett middag, det var hennes goda kalops som hon gör så himla bra. Efter middagen satte vi oss alla framför tv:n och kollade på Bingolotto. Plötsligt så ringde telefonen igen, jag blev helt stel och mitt hjärta började slå dubbla slag. Mamma pratade en stund och la sedan på. Hon drog en lättande suck, det var bara grannarna som undrade hur det var med morfar. Varje gång telefonen ringde så kände man samma sak om och om igen, oro och rädsla. Någon timme senare hände det igen, telefonen ringde och känslorna upprepades. Jag kunde höra på mammas röst att det var något allvarligt hon pratade om. När hon lagt på sa hon stressande, vi måste åka upp till sjukhuset nu på en gång, det är akut.

Morfar hade fått ett hjärtstillestånd, hans pacemaker med inbyggd hjärtstartare hade slagit till fyra gånger så morfar ramlade ur sängen och slog huvudet illa. Läkarpersonalen fick återuppliva med HLR och det lyckades, men morfar var väldigt svag. När vi kom upp till sjukhuset ville läkarna egentligen göra en hjärnröntgen för att se om det blivit någon skada efter smällen i golvet, men det kunde de inte göra för att hans hjärta var för svagt och i mycket dåligt skick. Jag ringde upp pappa, som fortfarande var i Åre, tårarna sprutande och jag berättade vad som hänt. Jag kommer aldrig glömma orden han sa till mig i telefonen. Han sa: Var stark nu gumman, pappa älskar dig! Efter ett långt samtal med honom gick mormor, mamma och jag in till morfar. Trots att han var i riktigt dåligt skick var han lika positiv som vanligt och hade hoppet uppe. Jag kramade och pussade honom och sa upprepande gånger hur mycket jag älskar honom. Han smekte mig på handen, gav mig ett litet leende och sa: Och jag älskar dig, morfars fina flicka. När han sa de orden kändes det som ett slag över bröstet, jag tappade talförmågan och ännu en tår rullade sakta ner för min kind, min finaste morfar. Jag tänkte, det här är slutet, det här är sista gången jag kommer få höra hans röst, sista gången jag kommer få krama honom och sista gången jag kommer få se min morfar.

Men nu sitter jag här, fem månader senare, i mormor och morfars lägenhet och allt är precis som det var innan olyckan. Morfar är pigg igen och är samma gamla livsnjutare som han alltid varit. Morfar vann kampen mellan liv och död. Han hade hopp och trodde på sig själv att han skulle klara det, och det gjorde han. Denna händelse har fått mig att inse hur skört livet är, man vet aldrig när det kan ta slut. Därför uppskattar jag alla stunder jag får dela med min mormor och morfar, mina nära och kära, extra mycket. Bara småsaker som jag inte alls tänkte på förut, uppskattar jag idag så enormt mycket.

”Så ta aldrig något för givet, utan njut varje minut. Vi har bara ett liv och det ska vi vara rädda om.”

Lilly