88

2044,fjärde december. Jag heter Lee Richards. 23 år gammal stolt medborgare i det amerikanska imperiet. Kriget mot storbrittanien startade för fyra dagar sedan och nu var jag påväg , mot europa efter fyra dagars snabb träning, det behövdes inte mer eftersom våran utrustning var praktiskt taget självkötande. Jag hadde längtat i hela mitt liv på att få gå i krig och slåss för mitt land. Jag älskar att leva i amerika eftersom teven och radion sa att det var det bästa landet i världen, och varför skulle "riksdagen" som tog hand om allting här i landet åt oss, ljuga för oss. De tar hand om oss, ger oss plats att bo, mat och gratis tv, men viktigast av allt "frihet". På teven finns bara en kanal men det spelar ingen roll för den är min favorit, "kunskapskanalen. De andra kallar den för "propagandakanalen" . De säger så eftersom de inte förstått hur fantasktiskt amerika är. De är förädiska separatister, vilka svin. Jag sitter i en stor bepansrad "tesla helikopter" som dom kallades. Den drivs men en stor tesla spole.

 Jag satt bredvid min gruppledare: Montang, jag visste inte hans förnamn, det ville han inte berätta. En stor och snaggad karl. Min ända vän i gruppen. De andra var inte patrioter som jag. De tyckte bara krig var dummt och ville gå tillbaka till sina monotona jobb som rörmockare eller tv reparatör och gå tillbaka till sin stora tråkiga fyrkantiga betonghus utan fönster. Nu började plötsligt  den stora röda snurrande lampan i taket lysa och tjuta. Det betydde att vi skulle hoppa. Vi ställde oss alla på en lång radgenom det trånga utrymmet vi stod i med Montang på höger sida vid dörren. På tre så hoppar ni alla en efter en. Ett! Två! Tre! Skrek Montang. dörren flög upp och med ens började ledet maka sig ut genom dörren som en stor tusenfoting. Vi hadde landat mitt på en huvudgata med söndersprängda hus så långt ögat kan nå. Så det här var london.

 Jag trodde inte att våra bomber skulle ha gjort sådan skada, men dom förtjänade det ju! Teven sa att de var terrorister. Vi började vandra igenom ruinerna. Vårat uppdrag var att ta oss till den 33dje battaljonen och hjälpa dom att storma en av de ända fortfarande stående byggnaderna i london: Big ben. jag kunde se den sticka upp bakom ruinerna. På något sätt hadde den inte blivit nedskjuten ännu. Underligt, de kanske hadde byggt någon sorts sköld. Och som för att bekräfta min teori, kom hellt plötsligt ett missilbombardemang från himlen och träffade tornet, ett gigantiskt eldmoln slukade byggnaden. Vi kände tryck vågen ända här ifrån. Tornet stod fortfarande upp efter att röken hadde skingrat sig, inte en skroma. En sköld, britterna var listigare än vad jag trodde.

 Längre fram på vägen såg vi ett par siluetter. Montang gjorde handrörelsen för att söka skydd. Vi la oss alla ner i ruinerna. Jag satte mig i en sönderskjuten dörrkarm och tog fram min kikare, kanske fyrtio meter fram stog en gammal dam och ett barn och skopade upp snönn med små hinkar. Förmodligen var för att smälta det och dricka. Jag märkte något konstigt, dessa människor såg ut precis som oss amerikaner. om man bortser från trasorna till kläder så var dom människor precis som jag. Teven hadde beskrivit dem som hedniska barbarer. Jag skulle just vända mig om och signalera montang att det var civil när jag hörde skottlossning. Jag vände mig om och fick se montang öppna eld på människorna. Jag försökte skrika på honnom men jag dränktes i ljudet av Montang hög-krafts gevär. Efter några sekunder hadde han skjutit klart.

 Vårat uppdrag var att eliminera ALL brittiskt närvaro i området, sa Montang. De andra i truppen stirrade på honnom med förakt. Juste sa jag tyst, jag glömde. De var britter. Men jag kunde fortfarande inte få tanken ur mitt huvud att britterna kanske också var människor. Sprid ut er och hitta resten av svinen! Röt montang. Vi var tvungna att lyda order. Alla satte iväg i olika riktningar in i ruinerna. Jag ville inte skjuta någon längre, jag ville bara hem. Jag tittade runt varje hörn efter civila, jag kanske kunde hjälpa dom att fly. Fasst då skulle inte america välkommna mig längre... Men om americaner dödar oskylldiga människor så ville inte jag vara amerikan. Plötsligt hörde jag något. Bakom väggen några meter bort. Jag smög försiktigt fram men min klumpiga skottsäkra rustning allt för mycket och upp bakom väggen flög två brittiska pojkar.

 Det såg ut som arton åringar iförda brittiska armen grå tyg uniform, beväpnade med gamla fn fals, sånna hadde jag bara sett i vapen historie böckerna. De såg hellt skräckslagna ut, som om de hadde sett ett monster... De började skjuta på mig i panik men de gamla kulorna studsade bara av min rustning, jag hörde plötsligt Montang bakom mig. Skjut dom Lee! Skrek Montang Skjut dom! De är monster! Jag tänkte inte göra det, det var vi som var monstren, men innan jag hann dra mitt vapen mot montang kännde jag ett brännande stick i bröstet. Jag titta ner och såg blodet forsa ur ett hål i min mage. Jag såg upp och fick se Montang sikta sitt handelds vapen mot mig, pipan rykte.

 Allting började bli svart, jag kunde höra Montang säga: Vi behöver inga veklingar här. Jag såg min mamma och pappa flyga förbi. Jag såg bomberna, alla de oskylldiga människorna som försvann tillsammans med sina hus och familjer. Jag såg barn och föräldrar skiljas i kaoset. Amerikanska soldater öppnar eld på civila. Jag såg mig själv, men det var något fel, det där var inte jag. Det var ett monster.

 

ella