Novell
Ebrima var helt utmattad efter den långa och soliga
dagen i hemstaden Hamah. Han var dessutom äldsta barnet i familjen så han hade
mest sysslor att göra, hans yngre bror Jawou är inte tillräckligt gammal för
att ha några göromål. Marken är fylld med minor och eftersom han har för lite
erfarenhet så kan han inte gå längre än 20 meter ifrån huset.
Deras mor Zuzanny går igenom en depression då hennes make försvunnit under kriget så hon spenderar numera stor tid i sängen. Eftersom pojkarna sällan träffade deras far så tog dom det inte riktigt lika hårt och har därför mycket press på sig för att familjen ska överleva.
Brödernas högsta önskan är att få flytta till Sverige. Zuzanny har berättat historier om släktingar som nu bor i Sverige har berättat om hur underbart det är, hur fint det är och om hur dom tar hand om invandrare. Om något hände deras mamma lovade dom varandra att de skulle ta sig an en flykt till Sverige, endast för att Zuzanny inte kunde lämna sitt hus, hennes enda minne av sin man. Hon var inte redo att flytta.
Kvällen var ovanligt tyst. Raketbeskjutningar som vanligtvis brukade höras i fjärran lät inte. Ebrima la sig ovanligt lättad i sinnet för att sova. Vid 02.00 väcktes han av en öronbedövande explosion bara någon gata bort. När som helst kan nästa komma fast på deras gata, de måste fly. Alla tre möttes i hallen med panik i blicken, de skyndade sig att packa endast det nödvändiga innan de lämnade sitt hem. Zuzanny var långt ifrån redo att lämna sitt hem, men det var för pojkarnas bästa, hon hade inget val.
Dom var på god väg till den större staden Halab. Zuzanny hade släktingar där som skulle hjälpa familjen på tre att fly från Syrien. Zuzanny hade raggat åt sig skjuts, för att gå sträckan till Halab på 10 mil hade varit ett hopp ner i graven. Väldigt lite vatten och minor utsatta här och var efter vägen.
Väl framme i Halab var hela familjen aningen förvirrad, Zuzanny har ett väldigt svagt minne om vart sina släktingar var bosatta. Efter minst en timme och trettio minuters vandrande hade dom lokaliserat rätt gata. Zuzanny blev känslomässigt skakad av att få träffa sina 2 yngre kusiner som båda två nyligen blivit gravida. Pojkarna som aldrig träffat Zuzannys släkt vart aningen vilse i alla känslor. De såg inget annat än 2 tjocka kvinnor i mammas ålder och 2 äldre karlar med stabil kroppsbyggnad, förmodligen soldater tänkte pojkarna.
Deras mor Zuzanny går igenom en depression då hennes make försvunnit under kriget så hon spenderar numera stor tid i sängen. Eftersom pojkarna sällan träffade deras far så tog dom det inte riktigt lika hårt och har därför mycket press på sig för att familjen ska överleva.
Brödernas högsta önskan är att få flytta till Sverige. Zuzanny har berättat historier om släktingar som nu bor i Sverige har berättat om hur underbart det är, hur fint det är och om hur dom tar hand om invandrare. Om något hände deras mamma lovade dom varandra att de skulle ta sig an en flykt till Sverige, endast för att Zuzanny inte kunde lämna sitt hus, hennes enda minne av sin man. Hon var inte redo att flytta.
Kvällen var ovanligt tyst. Raketbeskjutningar som vanligtvis brukade höras i fjärran lät inte. Ebrima la sig ovanligt lättad i sinnet för att sova. Vid 02.00 väcktes han av en öronbedövande explosion bara någon gata bort. När som helst kan nästa komma fast på deras gata, de måste fly. Alla tre möttes i hallen med panik i blicken, de skyndade sig att packa endast det nödvändiga innan de lämnade sitt hem. Zuzanny var långt ifrån redo att lämna sitt hem, men det var för pojkarnas bästa, hon hade inget val.
Dom var på god väg till den större staden Halab. Zuzanny hade släktingar där som skulle hjälpa familjen på tre att fly från Syrien. Zuzanny hade raggat åt sig skjuts, för att gå sträckan till Halab på 10 mil hade varit ett hopp ner i graven. Väldigt lite vatten och minor utsatta här och var efter vägen.
Väl framme i Halab var hela familjen aningen förvirrad, Zuzanny har ett väldigt svagt minne om vart sina släktingar var bosatta. Efter minst en timme och trettio minuters vandrande hade dom lokaliserat rätt gata. Zuzanny blev känslomässigt skakad av att få träffa sina 2 yngre kusiner som båda två nyligen blivit gravida. Pojkarna som aldrig träffat Zuzannys släkt vart aningen vilse i alla känslor. De såg inget annat än 2 tjocka kvinnor i mammas ålder och 2 äldre karlar med stabil kroppsbyggnad, förmodligen soldater tänkte pojkarna.
De snappade upp namnet på en av karlarna som var den
som skulle hjälpa familjen att fly, hans namn var Yusuf. Han sa att billigaste
och lättaste vägen att ta sig till Sverige var genom Egeiska havet. Yusuf
skulle ta dem till hamnen imorgon där en båt står och väntar. Båten går 23:00
så nu återstod bara en evig längtan med blandade känslor från alla håll.
Pojkarna vaknade dagen därpå med lycka i hela kroppen. Varken Ebrima eller Jawou hade fått mycket till sömn men dom var endå spralliga som aldrig förr. Det återstod snart bara en timme tills Yusuf skulle ta dom ner till hamnen. Ebrima har aldrig varit med om en sån lång och tråkig timme i hela sitt liv. När Yusuf hade jobbat färdigt och steg in genom dörren möttes han av 2 förväntansfulla pojkar och en aningen nervös mamma.
Väl framme i hamnen var alla nervösa, kaptenen har sagt att det är storm ute på havet. Familjen tackade och sa adjö till Yusuf som även gett dom förfalskade pass. Väl ute till havs så får Zuzanny en dålig magkänsla, hon känner hur vågorna slår mot båten. Pojkarna har blivit sjösjuk och spyr ut middagen och lite till, båten har tagit in massvis med vatten så besättningen står med hinkar och skyfflar tillbaks det i havet.
Som tur var hade hennes dåliga magkänsla fel, stormen har lugnat sig och båten har tömts på vatten.
Efter många timmars illamående har dom äntligen kommit fram till staden Venezia i Italien. Yusuf har gett dom 3 flygbiljetter från Italien till Sverige, det enda dom behövde göra var att hitta flygplatsen och be till gud att passen fungerar.
När dom klivit av båten så står Zuzanny förvirrad och funderar på om Yusuf sa något om hur dom skulle ta sig till flygplatsen. Dom hade inte pengar till Taxi så det slutade med att dom fick fråga andra som varit med på båten hur dom skulle ta sig dit. En kvinna med en yngre dotter hade pengar till Taxi och hjälpte familjen att ta sig till flyplatsen.
Inne på flygplatsen berättade Ebrima att han har en viss rädsla för att flyga, Jawou fnittrade och sa att ingenting skulle kunna vara värre än båtresan de just hade. Ebrima höll till viss del med men det hjälpte inte faktumet att han var flygrädd. Vad som dock hjälpte var att han hade turen att somna strax innan avfärd.
Varken Jawou eller Zuzanny kände av någon turbulens under färden, Både Zuzanny och Jawou stirrade ut igenom fönstret på flyplanet och dagdrömde. Zuzanny längtade efter ett riktigt hus med ett riktigt kök, Jawou längtade efter att få börja studera.
När familjen gick ut från flyplanet kände dom en vägg av kyla, dom var aningen oförberedd på det och hade ingen vidare klädsel för att kunna vara utomhus, men dom fick bita ihop tills vidare.
Dom satte sig i bussen som var påväg mot Migrationsverket i Stockholm och kände sig aningen lättad.
Zuzanny trodde att det skulle vara aningen krångligare att söka asyl men nu när ansökan var ifylld så fick dom ett tillfälligt boende i en lägenhet strax utanför Stockholm. Där skulle dom bo i cirka tre månader medans deras ansökan bearbetas.
Tre månader senare var hon tillbaks på Migrationsverket där beslutet har tagits att hon och sina 2 pojkar har fått tillåtelse och stanna, dom är nu svenska medborgare. Hon har aldrig upplevt en sån underbar känsla, och snart kommer pojkarna få uppleva exakt samma känsla.
Påväg ut från kontoret och in i väntrummet möttes hon av ett ansikte hon aldrig skulle kunna glömma, maken som försvann i Syrien var inte längre lika försvunnen. Hon visste inte om hon skulle skratta eller gråta.
Pojkarna vaknade dagen därpå med lycka i hela kroppen. Varken Ebrima eller Jawou hade fått mycket till sömn men dom var endå spralliga som aldrig förr. Det återstod snart bara en timme tills Yusuf skulle ta dom ner till hamnen. Ebrima har aldrig varit med om en sån lång och tråkig timme i hela sitt liv. När Yusuf hade jobbat färdigt och steg in genom dörren möttes han av 2 förväntansfulla pojkar och en aningen nervös mamma.
Väl framme i hamnen var alla nervösa, kaptenen har sagt att det är storm ute på havet. Familjen tackade och sa adjö till Yusuf som även gett dom förfalskade pass. Väl ute till havs så får Zuzanny en dålig magkänsla, hon känner hur vågorna slår mot båten. Pojkarna har blivit sjösjuk och spyr ut middagen och lite till, båten har tagit in massvis med vatten så besättningen står med hinkar och skyfflar tillbaks det i havet.
Som tur var hade hennes dåliga magkänsla fel, stormen har lugnat sig och båten har tömts på vatten.
Efter många timmars illamående har dom äntligen kommit fram till staden Venezia i Italien. Yusuf har gett dom 3 flygbiljetter från Italien till Sverige, det enda dom behövde göra var att hitta flygplatsen och be till gud att passen fungerar.
När dom klivit av båten så står Zuzanny förvirrad och funderar på om Yusuf sa något om hur dom skulle ta sig till flygplatsen. Dom hade inte pengar till Taxi så det slutade med att dom fick fråga andra som varit med på båten hur dom skulle ta sig dit. En kvinna med en yngre dotter hade pengar till Taxi och hjälpte familjen att ta sig till flyplatsen.
Inne på flygplatsen berättade Ebrima att han har en viss rädsla för att flyga, Jawou fnittrade och sa att ingenting skulle kunna vara värre än båtresan de just hade. Ebrima höll till viss del med men det hjälpte inte faktumet att han var flygrädd. Vad som dock hjälpte var att han hade turen att somna strax innan avfärd.
Varken Jawou eller Zuzanny kände av någon turbulens under färden, Både Zuzanny och Jawou stirrade ut igenom fönstret på flyplanet och dagdrömde. Zuzanny längtade efter ett riktigt hus med ett riktigt kök, Jawou längtade efter att få börja studera.
När familjen gick ut från flyplanet kände dom en vägg av kyla, dom var aningen oförberedd på det och hade ingen vidare klädsel för att kunna vara utomhus, men dom fick bita ihop tills vidare.
Dom satte sig i bussen som var påväg mot Migrationsverket i Stockholm och kände sig aningen lättad.
Zuzanny trodde att det skulle vara aningen krångligare att söka asyl men nu när ansökan var ifylld så fick dom ett tillfälligt boende i en lägenhet strax utanför Stockholm. Där skulle dom bo i cirka tre månader medans deras ansökan bearbetas.
Tre månader senare var hon tillbaks på Migrationsverket där beslutet har tagits att hon och sina 2 pojkar har fått tillåtelse och stanna, dom är nu svenska medborgare. Hon har aldrig upplevt en sån underbar känsla, och snart kommer pojkarna få uppleva exakt samma känsla.
Påväg ut från kontoret och in i väntrummet möttes hon av ett ansikte hon aldrig skulle kunna glömma, maken som försvann i Syrien var inte längre lika försvunnen. Hon visste inte om hon skulle skratta eller gråta.
Peggy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar