Jag ville så gärna gå
på den där festen. Festen som alla på skolan snackade om. Festen som skulle bli
den bästa någonsin. Festen som var hemma hos honom. Skolans nya kille. Men jag
fick inte gå. Alla skulle få gå på den där festen förutom jag. Varför skulle
just jag få dem föräldrarna som alltid säger nej? Varför just jag?
Visst, jag är glad att
jag fick just de föräldrarna jag fick. Ibland i alla fall. Kanske inte när det
ska vara fest hos superheta killar och jag inte får gå, men annars så. Men jag
brukar faktiskt också försöka tänka på allt det de gör för mig, hur mycket de
ställer upp när jag behöver dem, hur mycket de finns där för mig och stöttar
mig och mina beslut till hundratio procent. Hur omtänksamma och generösa de är,
hur dem bryr sig och vill att jag ska lyckas. Men hur de än försöker ge mig
allt jag vill ha, när pengarna räcker till, så kan det aldrig mätas med hur
mycket kärlek och omtankar jag får. Kärleken och omtankarna som betyder så
otroligt mycket mer. Jag blir alldeles glad när jag egentligen tänker på att
jag fick just dem föräldrarna jag fick. Trots bråken och trots allting annat så
är de de bästa och jag är så otroligt glad och tacksam för det. Jag älskar dem
så otroligt mycket och jag vet inte vad jag skulle kunna göra för att visa de
hur mycket de egentligen betyder för mig.
Men jag var fortfarande
besviken. Besviken på att inte fått gått på den där festen. Festen där jag
skulle få träffa han. Han, den nya killen.
Jag låg i sängen dagen
efter festen när mobilen plingade till. Först ville jag inte ens kolla på
mobilen. Jag tänkte att det säkert var någon från festen igår som ville berätta
hur kul dem hade och hur roligt alla haft. Men det jag nog var räddast för att
se i sms:et var nog att se hans namn. Att han träffat någon annan, någon annan
från festen, när det egentligen skulle ha varit jag. Jag tog försiktigt upp
mobilen för att se om jag såg hans namn i meddelandet. Det gjorde jag, såg hans
namn alltså. Fast inte i sms:et, utan som avsändare. Han. Den nya killen hade
skrivit till mig.
Jag var så nervös att
jag knappt kunde kolla sms:et. Händerna darrade och jag fick något konstigt
flimmer framför ögonen. Jag var så nervös. Vad kunde den nya killen vilja mig?
Kanske kände han samma sak för mig som jag för honom? Jag hade ingen aning. Men
när händerna slutat darra och flimmern för ögonen lagt sig så kollade jag
försiktigt sms:et. Det var som jag trodde. Eller i alla fall hoppats på. Han
kände samma sak för mig. Han skrev att han tyckte att det var synd att jag inte
hade kommit på festen igår. Att den skulle ha blivit mycket roligare om jag
varit där. Jag satt i sängen och bara log. Han ville träffas. Typ som en dejt.
Ikväll.
Men samtidigt som jag
blev glad fanns det ändå en rädsla. En rädsla om att jag kanske inte skulle få
gå. Att mamma och pappa skulle säga nej. Jag ville ju så himla gärna gå.
Jag sprang ner till
köket för att verkligen be om att få gå. Jag kände att jag skulle kunna göra
vad som helst för att få gå. Vad som helst. Jag berättade vad han skrivit och
frågade om jag skulle kunna få gå. Svaret som kom ut, kom ut snabbt och bestämt
och jag visste att jag inte skulle kunna få de att ändra sig. Men jag tänkte
ändå ge det en chans. Jag var på väg att börja förhandla när jag stannade upp
och verkligen insåg vad de verkligen sa. De sa ja. De sa verkligen ja!
Jag har faktiskt länge
undrat varför jag fick gå på dejten men inte på festen. Kanske insåg de att jag
blivit stor nu. Eller så förtjänade jag bara de efter att ha stannat hemma från
festen när jag inte fick istället för att gått ändå. Nej, jag har faktiskt
ingen aning. Men en sak jag har en aning om och definitivt är säker på är i
alla fall att jag har världens bästa föräldrar.
Nana
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar