En
förändrad värld
Jag vaknar alldeles kallsvettig igen efter samma
mardröm som jag haft flera nätter i rad nu. Det var är samma dröm, att det kom
någon och kidnappade min familj och lämnade mig ensam.
När jag äntligen lyckats somna om igen så hör jag
ett skrik. Jag sätter mig hastigt upp i sängen och kollar runt i mitt stora rum
som det inte är någon i. Så jag lade mig till rätta i min stora säng under det
varma, blommiga duntäcket och försökte somna om. Men det gick verkligen inte.
Så jag låg och vände mig fram och tillbaka ända tills lakanet låg som
fastklistrat på min kropp. Då bestämde jag mig för att gå och kolla vad som var
fel. Så jag steg upp från den varma sängen och satte ner fötterna på det kalla
golvet. Jag tog på mig min vita fluffiga morgonrock och tog på mig vita
machande tofflor och gick ut från mitt stora men mysiga rum och ut i den tomma
korridoren. Jag fortsatter mot mina föräldrars sovrum som är mittemot mitt, men
det är tomt där också. Jag börjar bli lite smått orolig så jag fortsätter mot
min 5-åriga syster Idas lilla söta rosa rum som ligger vägg i vägg med mina
föräldrars men det är också tomt. Jag känner då hur någon grabbar tag i mig
bakifrån och trycker en trasa för min mun och näsa. Lukten från trasan riktigt
fräter i näsan. Sedan blir allt svart.
Jag vaknar fastbunden i en stol med ett bultande
huvud, det känns som att det ska sprängas. Och min kropp är alldeles öm och
full med blåmärken. Mina händer och fötter är fastbundna i den obekväma
trästolen och mitt annars självlockiga hår är alldeles trassligt och bara
hänger där alldeles livlöst. Vafan har hänt egentligen? Vad gör jag här? Sakta
men säkert börjar minnena komma tillbaka. Skriket, hur alla var borta,
mardrömmarna… det är precis som i mardrömmarna! Bara det att det är jag som
blivit kidnappad.
Jag sitter
mitt i det medelstora men ändå fräscha rummet. Det ända som finns i rummet är
en marinblå liten soffa och en säng. Men i sängen ligger det en person. Jag var
inte beredd på det så jag rycker till och helt plötsligt har jag och stolen
vält på golvet. Det var axeln som fick ta emot smällen och det så ont! Men jag
tror inte att den är ur led eller något sådant. Inte för att det spelar någon
roll men… jag väcks ur mina tankar när jag hör ett harklande. Jag vred
försiktigt upp huvudet och möttes genast av ett par hasselnötsbruna ögon. Han
stod och kollade in i mina blåa ögon i vad som kändes en evighet men i själva
verket bara var i några sekunder. Jag vek sedan försiktigt undan med blicken
och började ”studera” honom. Han hade mörkbrunt, nästan svart hår som var rakat
på sidorna och det övriga håret mitt på huvudet var uppsatt i en hästsvans. Han
var lång, riktigt lång enligt mig. Han var kanske 1,85cm och han var kanske
nått år äldre än mig, alltså 18år. Han var även vältränad, det såg man igenom
den vita tajta tröjan han hade på sig. Han hade även ett par svarta mjukisbyxor
och ett par vita låga converse till det.
Han sa inte
ett ord utan kom bara fram och ställde upp stolen så att jag helt plötsligt
satt jag upp igen. Efter det vände han sig bara om och gick utan att säga ett
ord.
”Du?”sa jag
Han vände sig om och gav mig en nick som menade att
jag skulle fortsätta.
”Vad gör jag här egentligen?” fortsatte jag
”Är inte det uppenbart?” svarade han
”Jo, men varför är jag här?”
Han svarade inte på det utan vände sig bara om och
gick ut härifrån.
”Tack för hjälpen då” mumlade jag surt för mig
själv.
Dagarna segade sig förbi och jag hade inte sett
killen något mer förutom den andra dan då han och in och knöt loss mig och vid
dom tillfällen han gett mig mat. Det är ju visserligen fyra gånger om dan så
jag ser han ju ganska ofta, men han pratar aldrig med mig utan han ignorerar
bara mig. Själv tycker jag det är konstigt att jag inte brutit ihop än, men jag
antar att jag inte ville visa mig svag för den där killen. Men jag känner på
mig att jag kommer att göra det snart för jag är egentligen inte så stark som
jag verkar.
Så nu har jag precis fått lunch och jag sitter bara
här på sängen och kollar in i väggen. Helt plötsligt börjar ag tänka på att det
var ju faktiskt ett tag sedan jag sjöng och dansade så jag började nynna på
”you’re nobody ’Til somebody love you” av James Arthur eftersom jag varken hade
telefon eller något annat att spela musik på. Jag började nynnade högre och
började dansa i takt med musiken.
“you’re nobody
’Til somebody love you, it’s hard times when when nobody want’s you… “
sjöng jag
Jag började känna mig iakttagen så jag slutade dansa
och sjunga och vände mig istället om mot dörren. Och där stod ingen mindre än
killen med de hasselnötsbruna ögonen som ignorerat mig de senaste dagarna. Han
stod bara där i dörröppningen och stirrade på mig. Precis när jag skulle slänga
ur mig någon onödig kommentar om varför han stirrade på mig öppnade han munnen
och började prata.
”Jag visste inte at du kunde dansa och sjunga” sa
han förvånat
”Och jag visste inte att du kunde prata heller”
svarade jag surt tillbaka
Jag brydde mig inte om hur jag pratade med honom för
jag var faktiskt inte rädd för honom, även fast han kidnappat mig. För han hade
inte skadat mig hittills så varför skulle han göra det nu då?
”Nämen seriöst du är jätteduktig!” sa han med ett
snett leende
”Tack” sa jag och kollade tyst ner i golvet och
rodnade. Rodnade? Va? Det var väl inte så att jag hade känslor för honom,
eller? Shit, helvete det kan inte vara sant! Jag tror jag börjar falla för min
kidnappare.
Jag har varit fast här i några dagar nu och jag
börjar faktiskt trivas, tro det eller ej men jag gör det. Jag har ställt många
frågor till Alec (som jag fått reda på att han heter) om min familj. Men det
ända jag fått ur honom är att Det ända jag har fått reda på är att dom mår bra
och att jag inte ska oroa mig. Inte oroa mig?! Pfft, det kommer aldrig att
hända, det är klart att jag kommer att oroa mig. Och jag förvånas fortfarande
över att jag inte brutit ihop än. Men i alla fall så har vi tillbringat mycket
tid tillsammans. Vi har nog dansat och pratat om allt mellan himmel och jord
varje dag. Jag hatar att erkänna det men jag faller mer och mer för honom varje
dag som går
Mitt i mina funderingar rusar Alec in i rummet och
bokstavligt slänger mig över hans ena axel.
”Vad gör du?!” skriker jag
”Jag räddar dig” flåsar han fram
Jag blev helt ställd. Räddar mig? Va? Längre hinner
jag inte tänka innan ett skott ekar genom korridoren ”vi” springer genom och
Alec ramlar ihop på golvet.
”Alec!” skriker jag samtidigt som jag känner tårarna
hopa bakom ögonlocken
”Mia” sa han och kollade rakt in i min ögon
”Du måste springa” fortsätter han
”Men, jag kan inte lämna dig här” gråter jag fram
”Du måste, jag kommer att leta upp dig senare mig
prinsessa” sa han och kysste mig försiktigt innan han plötsligt slutade andas
”NEEJ!” skrek jag
Jag kan inte fatta det han är död. Men jag gjorde
som han sa, jag sprang. Jag sprang fortare än vad jag någonsin sprungit förut.
För det var det minsta jag kunde göra. Han offrade sitt liv för mig och det var
något jag aldrig skulle kunna återgälda. Jag sprang tills benen inte bar
längre. Då orkade jag inte stå emot längre, så jag bröt ihop här mitt ute i
ingenstans. Jag grät, jag skrek och jag var förtvivlad. Nej, förtvivlad är helt
fel ord. Jag var helt jävla förkrossad. Jag har ont i hela kroppen men den
största sorgen finns i mitt hjärta. Sedan domnade kroppen bort, jag blev
alldeles tom och allt blev svart.
Nu exakt fem år senare sitter jag på ett café
någonstans och dricker kaffe och tänker tillbaka på allt. På Alec, på min
familj. Min familj… jag har inte pratat med dom sen den dagen jag försvann. Jag
klarade inte av det. Så jag gör det jag är bäst på, att gömma mig. Så nu reser
jag mest runt och besöker världen och försöker glömma mitt tidigare liv. Men
det är helt omöjligt. Det går inte. Jag är fortfarande helt tom, och det känns
som att mitt hjärta aldrig kommer att läka. Jag tänker på honom varje dag, jag
kan verkligen inte släppa honom. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker
att glömma honom, tro mig jag har försökt. Det går helt enkelt inte.
Jag hör klockan i dörren plinga så jag vänder mig om
och kollar vem det är. När jag ser vem det är stelnar hela jag till. Jag möter hans
hasselnötsbruna ögon och jag ser hur han stelnar till då han ser mig.
”Alec?” säger jag förvånat innan jag kastar mig i
hans armar
Villy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar