Etthundratjugotre

How My World Change On A Minute

Ingen skulle tro om jag berättade för dem.

Dom skulle bara tro att jag berättade en saga.

Men det är sant.

Allt av det.+

 

Min första tanke jag hade var vart jag, för jag kände inte igen mig på något sätt. Och det första jag kände, var att jag kände mig ensam. Sen började det klarna mer och jag kunde se igen. Jag var i ett mörkt rum, men jag såg inga väggar. Allt jag kunde var en brun trädörr. Jag gick närmare dörren och såg något jag inte förväntade. Det var inget bakom dörren. Dörren var mitt i rummet. Jag förstog inte, hur kunde dörren bara stå där, utan någon vägg till synes.

Konstigt.

Jag gick sakta fram mot dörren och jag öppnade den försiktigt. Den öppnades med ett knarr. Först såg jag ingenting, för det var så ljust. Sen började jag se mer. Jag kunde inte tro mina ögon...

 

Hej, det är jag som heter Emma Smart och är 16 år gammal. Jag har choklad brunt hår och smaragd gröna ögon. Jag bor i England, i Brighton. Jag är inte som alla andra tonåringar, som att jag gillar inte mode eller smink så värst mycket. Inte sport heller, jag joggar såklart för att hålla mig i form. Men jag gör det mest för att kunna tänka bättre. Dom flesta skulle välja att shoppa eller sporta på fritiden, men jag, skriver hellre. Jag har inte många vänner, men det är inte för att jag är ensam. Det är för att jag har valt att inte ha mycket vänner, min vän det är min skrivbok. Jag har en passion för att skriva. Jag älskar det!

För jag har en stor fantasi, men jag tror också på magi. Och då menar jag inte gud, för han tror jag inte på. Jag tror på mirakel, magi och fantasi. Jag tror också på att alla få tro på vad dem vill.

Men det jag tänker berätta nu, tro det eller ej, men det är sant. Förut trodde jag på det. Nu vet jag det. Jag ska nu berätta om hur min värld förändrades på en minut...

Jag gick till mitt skåp för att lämna mina böcker från min lektion. Skolan såg väll ut som vanligt, den väldigt tråkiga byggnaden, grått tegel och vit tak. Jag beskriva det med ett ord; färglös.

Det är fredag och sista lektionen är över. Plötsligt stängdes mitt skåp rätt framför ögonen på mig.

- Tommy!, skrek jag till och kramade om honom hårt.

Tom är min storebror och han bor i London så vi ses inte så mycket.

- Hey sis', hur är det?, frågade Tom medans han höll om mig.

- Allt är bra som vanligt, men vad gör du här?, frågade jag förvånad över att han är här, jag har saknat han så otroligt mycket.

- Tänkte hämta upp dig efter skolan.

- Nej, jag menar vad gör du här i Brighton, har du inte jobb i London?, sa jag medans jag slog han löst i armen.

- Jo men, jag tänkte hälsa på dig, mamma och pappa lite, jag har saknat dig du vet, sa Tom.

- Jag har saknat dig med, sa jag och slängde mig i hans famn igen.

- Haha, ta det lugnt!, skrattade Tom och la sin hand på mitt huvud.

Nu började korridoren fyllas med elever som skyndade att få komma hem.

- Kom igen, så går vi, sa Tom och drog mig ner för trapporna.

Vi hoppade in i hans svarta Range Rover.

- Så hur är det i London?, frågade jag för att bryta den rätt härliga tystnaden.

- Det är rätt bra där, har vänner, jobb, hus, allt man kan önska sig.

Jag såg i hans ögon att något var fel.

- Du glömde flickvän.

- Vad?, sa han tveksamt och bet sig i läppen.

Hans blick växlade mellan vägen och mig.

- Flickvän, går allt bra med Melissa?

- Jag och Melissa träffas inte mer, sa han tyst.

- Åhh, jag är så ledsen.., började jag säga men han avbröt mig.

- Var inte, det är inte ditt fel.

- Låt oss prata om något annat, sa jag ock la min han på hans och gav han en tröstande blick.

- Okej, sa han och log mot mig.

- Så hur är det hemma då?, frågade Tom.

- Som vanligt, pappa reser mycket och mamma är sjukskriven , suckade jag.

Min pappa är en egenföretagare, så han reser mycket på affärsresor. Min mamma är en författare så hon är hemma för det mesta men just nu är hon sjukskriven. Fast hon skriver ändå. Efter det var vi framme vi vårt hus. Vårt hus är väldigt stort, eftersom vi har ett stort bibliotek i vårt hus. Det är ett jätte fint hus i en ljus gul färg.

- Jag är hemma!, skrek jag som vanligt.

- Jag med!, ropade Tom.

Jag skyndade mig upp för trappen, till mitt rum för att slippa höra på mamma när hon säger hej till Tom.

Jag tog fram en av mina böcker som jag inte har fyllt än och sätter mig på min skrivbordstol och börjar skriva. Jag skriver om allt möjligt. Det är inte en dagbok. Jag skriver av mig all fantasi jag har och allt jag tänker på. Det kan vara från magi till jordens undergång. Jag har nog fått min skriv talang av mamma.

Hon och jag är väldigt lika.På söndagskvällarna brukar hon och jag sitta tillsammans i vårt stora bibliotek och skriva. Sen när vi har skrivit klart en bok, så tar vi med den på söndags kvällarna och läser den för varandra. När mamma läser för mig är det som om jag får ett nytt perspektiv. Jag verkligen lever mig in i berättelsen. Det lätt för oss att läsa för varandra eftersom vi gillar samma genre; fantasy. Det var hon som fick mig att börja tro på magi och lyckliga slut. Efter att jag har skrivit i ungefär två timmar, så brukar jag plugga. Men idag har vi ingen läxa så jag fortsatte skriva i en timme till.

- Em, det är mat!, hörde jag mamma ropa.

Dom flesta kallar mig Em.

- Jag kommer!, ropade jag tillbaka medans jag började plocka ihop böckerna.

Jag ställde skrivbordstolen intill skrivbordet och ställde boken i bokhyllan, med alla böcker jag har skrivit själv. Jag gick ner för trappen och kollade runt mig. Jag fastnade vid ett foto som fanns på väggen i trappen. Fotot föreställde mig och min bror, när vi var små. Jag kanske var sju år och han var 12 år, jag hade precis fått min första skrivbok. Det var den lyckligaste dagen i mitt liv. Men snart blev jag avbruten i mitt tänkande av Tom.

- Kommer du Emma?, frågade han.

- Ja, jag kommer, sa jag och gick ner i köket.

Det är ofta bara mamma och jag hemma, eftersom min pappa är ofta på affärsresor.

- Vad ska vi äta i dag då?, frågade jag medans jag satt mig bredvid Tom vid köksbordet.

- Pekingsoppa, det är ett nytt recept jag har hittat, sa mamma.

Min mamma älskar att laga soppa. I bland gör hon egna recept på soppor, eftersom pappa är sällan hemma, kanske en vecka i månaden, så kan hon lagga något både hon och jag gillar. Mamma och jag är verkligen ett par soppälskare.

- Tack för maten!, sa jag och gick upp för trappen igen för att gå och sova.

Jag gick in i badrummet för att borsta tänderna och tvätta av mitt smink. Jag vet att jag sa att jag inte gillar smink, men jag sminkar mig till skolan ändå, för att få lite färg på ansiktet. När jag hade gjort det tog jag en bok från min bokhylla. Jag älskar att skriva men jag gillar även att läsa. När jag hade valt en bok gick jag och la mig i sängen. Jag läste några kapitel i boken sen la jag den på mitt skrivbord.

Jag la mig ner igen och slöt ögonlocken. Snart där efter så somnade jag och kom till drömmarnas värld.

När jag sover, drömmer jag om allt möjligt. Jag drömmer oftast om min bok jag skriver och får där med mer inspiration.

När jag vaknade, öppnade jag ögonen försiktigt och kände ljuset blända mina ögon. Snart kunde jag se igen och klev upp sakta. Jag släpade mig till badrummet och när jag såg mig själv i spegeln, blev jag chockad av hur mitt hår såg ut. Det stod ut åt alla håll. Jag började borsta håret, ja jag försökte iallafall. Sen borstade jag tänderna och tvättade ansiktet. Jag tog på mig mina joggingkläder, som innehöll ett par jogging tights och ett träningslinne. Jag brukar alltid ta en jogging tur på lördagsmorgnar. När jag var klar gick jag som vanligt ner för trappen och gick in i köket. Där tog jag ett äpple och bet en tugga av den. Jag fortsatte äta på det medans jag satte upp håret i en hästsvans. Sen när det var upp ätet, slängde jag det i komposten. Vår familj är väldigt rädd om miljön. Jag knöt på mig mina jogging skor och gick ut ur ytterdörren för att på börja min jogging tur.

Men det jag inte visste då var att den jogging turen skulle förändra mitt liv. Jag trädde in min hörlurar i mina öron och hörde den ljuvliga musiken strömma in. Jag sprang i skogen. Skogen här är så vacker, massa trädd och doften är så ljuvlig. Man känner säg fri här. Det är också vackert, för ängen ligger precis bredvid skogen. Jag såg dom ljuvliga blommorna på ängen och den blåa himlen. Det tilltalade mig bara en sak; det är vår. Jag fortsatte springa och när jag var framme så satt jag mig på en sten bredvid ängen. Jag var alldeles slut efter springturen. Det här var min skrivplats, några mossiga stenar i en cirkel, björkar och det låg bredvid ängen. Jag tog fram boken jag håller på att skriva, ur min väska och började skriva. Jag tycker det är en bra stämning i skogen för att skriva, bättre än vad det är hemma. När jag hade skrivit i en halv timme, så kände jag mig iakttagen. Jag kollade upp från min bok och såg en brun trädörr.

En dörr i skogen?! Jag la ner boken i min väska och gick sakta fram till dörren. Jag öppnade den försiktigt. Jag klev över tröskeln, och gick igenom dörren. Det var då det hände. Det fanns inget golv.

- Ah!, skrek jag när jag plötsligt for ner i det flera meter långa hålet.

Med en duns låg jag på ett kallt trägolv. Jag höll om min arm som jag hade slagit i det hårda golvet. Sen försökte jag kravla mig upp på fötter igen. När jag stog upp igen så såg jag hur mörkt det var här.

- Hallå!, ropade jag och hörde hur det ekade.

Där stog en till brun trädörr, den stog i mitten av rummet. Men det fanns inga väggar och framför dörren fanns en lampa på ett litet brunt träbord. Jag började gå sakta fram till dörren. Sen öppnade jag den försiktigt. Den öppnades med ett knarr. Jag blev bländad av ett starkt ljus. Men sen började jag se mer. Jag kunde inte tro mina ögon. Dörren var en portal, men till vad? Det finns bara en väg att ta reda på det. Jag över tröskeln på portalen och såg en så vacker plats. Jag var på en väg gjord av gula och blåa plattor. Långt ifrån hur en motorväg ser ut. På sidan av vägen var det en äng, fullt med blommor.

Det var allt från röda rosor till tulpaner. Himlen var en blandning mellan grön och blå, men ändå så vacker. Och träden var underbara, jag har aldrig sett något liknande. Då kom det någon gående på den vackra vägen.

- Ursäkta, sa jag och joggade fram till personen.

- Vet du vad det här är för plats?

- Jag såklart, det här är Dreamland, och jag är Anne, sa hon som tydligen heter Anne.

Anne har långt blont hår och is blåa ögon. Hon bär en vit jacka i läder och ett par svarta byxor också i läder. Hon har ett svärd och en pilbåge, med pilar i ett läderfodral på ryggen.

- Jag heter Emma.

- Du är inte här ifrån, eller hur?, frågade hon.

- Nej, jag är från England.

- Vad är England?, frågade hon skeptiskt.

- Det är ett regnigt land på jorden.

- Jorden!, det var ett tag sen man var där, sa hon.

- Skulle jag kunna följa med dig, vart du än är på väg?

- Ja, om du klarar av det, min trupp ska nämligen dräpa ett odjur som har länge stört vårt kungadöme, sa hon.

- Dom borde komma alldeles strax och hämta upp mig.

Sen såg vi en häst komma travande mot oss med en trä vagn. Dom stannade bredvid oss och ut ur en av vagnarna kom en kille i ungefär min ålder, med brunt hår och honungsgula ögon.

- Hej, Anne!, sa han och kramade om Anne.

- Och vem är detta? frågade killen.

- Det här är Emma och Emma det här är Ethan, sa Anne och presenterade oss för varandra.

- Hej, sa jag och skakade hand med Ethan.

Sen gick vi på vagnen och red iväg. Vagnen var ett träsläp, fast formad som en vagn. Det var några enstaka lådor på vagnen. Vi åkte in i en skog. Sen stannade vi plötsligt.

- Är vi framme nu?

- Nej, vi kommer behöva gå resten av vägen, sa Ethan och klev av vagnen.

Vi började gå utan doms trupp, för dom skulle stanna och vakta vagnen och komma lite senare.

- Så varför följer du med oss Emma, du vet väll att vi ska leta efter ett livsfarligt odjur?, frågade Ethan.

- Jag, jag vet, varför tror alla att jag inte klarar av det?

- Du är en tjej och du ser inte så stark ut, skrattade Ethan.

- Jag är också en tjej, att dräpa odjuret handlar inte om styrka, det handlar om teknik och fokus, sa Anne.

- Vad heter den här så kallade '' bästen ''?, frågade jag.

- Om du tänker dig ett lejon, fast med sten kropp och eld istället för man, sa Ethan.

- Den kallas Yoaguai, sa Anne.

Yoaguai har jag faktiskt läst om. Det är ett odjur som ofta lever i små grottor i skogar, men kan också gå fritt. Men dom brukar aldrig störa en by.

- Jag har läst om dom så jag vet en hel del, sa jag.

Vi fortsatte gå till vi kom fram till ett vackert slott.

- Vad gör vi här, ska inte Yoaguai vara i skogar?, frågade jag.

- Jo men den ät här för det mesta, det här är vårt kungadöme, sa Anne och gjorde en gest mot det vackra slottet. Det var ett fint slott i beige tegel och blommor överallt.

- Så ni är soldater eller?

- Ja, sa Ethan.

- Akta Ethan!, skrek Anne.

Precis när Ethan han vända sig, kom Yoaguai rusande mot han och attackerade. Ethan kastade sig på sidan och Yoaguai hann precis ta tag i hans fot och han slängde Ethan på sidan. Anne sprang fram till Ethan.

- Han har brutit benet Emma!, ropade Anne oroligt.

-Jag kollade runt om mig och såg en brunn. Jag sprang dit och hämtade vatten. Som tur fanns det redan vatten i hinken så jag tog hinken snabbt och sprang tillbaka. Just då kom Yoaguai mot mig. Jag tog hinken och kastade vattnet på han. Förvånat föll Yoaguai ihop och elden slocknade.

- Anne!, skreck jag oroligt.

Då kom Anne springande med sitt svärd i handen på väg att attackera. Då såg jag Yoaguai skriva tecken i jorden.

- Vänta!, ropade jag och Anne stannade.

Jag gick fram mot det han skrivit.

- Kan du läsa det här?, frågade jag Anne.

Anne kom fram mot mig och böjde sig ner.

- Det betyder '' rädda mig '', sa hon.

- Kan odjur skriva?

- Det kanske inte är ett riktigt odjur egentligen, sa jag.

- Ja och han eller hon behöver definitivt hjälp, sa Anne och tog fram en liten flaska ur hennes väska.

- Vad är det där?

- Det är en magisk dryck, sa Anne och hällde drycken över Yoaguai.

Då förvandlades Yoaguai till en människa.

- Ni räddade mig, ni bröt förbannelsen, sa människan som tydligen var en kille.

- Är det du som är prins August?, frågade Anne.

- Ja, jag blev förvandlad av en man vi namn Rumplestiltskin, när jag bröt en av våra avtal, sa prins August.

Prins August var prins över detta slott och vi gick med han tillbaka till slottet. Anne och jag hjälptes åt att hjälpa Ethan att gå.

- Förlåt Ethan, att jag skadade dig, det var inte meningen att skada någon, jag ville bara att någon skulle se att det var jag, ursäktade sig August.

- Jag förstår, men kan vi få något att äta och kanske lite hjälp med mitt ben?, frågade Ethan.

- Jag såklart!, skrattade August.

Vi gick in i slottet skrattandes. Vi åt en underbar middag hos August, kanske bättre än min mammas soppor till och med.

- Tack för den goda måltiden, prins August, sa vi alla.

- Det var så lite, det var det minsta jag kunde göra för att ni har räddat mig, sa August.

- Jag borde nog be ge mig av hem, sa jag.

- Ja, Etan och jag borde gå och hämta truppen, dom undrar nog vart vi är nu, sa Anne.

- Så du är säker att du inte vill stanna med oss Emma?, frågade Ethan.

- Ja, jag har ett liv hemma också, ni vet.

- Men du får ha ett bra liv och tack för hjälpen!, sa Anne.

- Ja tack för äventyret, hej då!, sa jag och vi började gå skilda vägar.

Det här har varit den största händelsen i mitt liv. Det var så min värld förändrades på en minut.

- Så vad tyckte du om boken mamma?, frågade jag min mamma.

Det var nu söndag och vi satt som vanligt i vårt bibliotek och läser för varandra.

- Den var jättebra, hur kom du på allt det där?, frågade mamma förvånat.

- Ja, du vet min fantasi, sa jag och ryckte på axlarna.

- Ja du har verkligen en livlig fantasi, sa hon. Hon kan få tro att det är fantasi.

Men jag vet att allt är sant.

 

Blund