Novell 92

Som en animerad värld

Spegel, spegel på väggen där -"säg mig vem som vackrast i landet är?", sa Liv när hon tittade på hennes mörka hår och flinade därefter till. Det var lördag och första dagen på sportlovet. Liv lutade huvudet mot fönstret och det ända som hon såg var gräs och massa löv. Hon snurrade runt på sin rullstol och tittade mot fönstret igen. Liv tänkte för sig själv. Ett sportlov med cancer, utan snö och mitt ute i skogen. Men värst av allt var att de hade inget internet. Liv tittade in i spegeln och såg inte sig själv i spegel. Spegeln visade en vacker animerad äng där en vit kanin stod. Kaninen bar på en liten klocka som han tittade på flera gånger. Liv kom närmare spegeln för att försöka höra vad han sa. Kaninen tittade ivrigt på Liv och vinkade mot henne som att hon skulle komma. Liv sträckte långsamt ena handen mot spegel. Handen gick rakt igenom spegeln. Hon tog därefter sin andra hand som också gick rakt igenom spegeln. Liv tittade förvånat på sina händer, när hon såg att de var animerade. Hon drog händerna snabbt från spegeln men de var fortfarande animerade. Liv lyfte sin blick mot kaninen och såg att kaninen stampade. Stampljudet hördes genom spegel och det blev högre och starkare för varje sekund som gick.  Ljudet blev så starkt att Livskropp lyftes upp från rullstolen till taket. Animeringen från Livs händer spred sig långsamt över Livskropp och från hennes kropp till taket och sedan var allt i hennes lilla rosa rum animerat. Liv tittade ner på sin rullstol och höll iför öronen och blundade så hårt hon kunde. Hon tänkte högt för sig själv att det bara var en dröm, en konstig dröm.

Plötsligt slutade det hemska stampljudet och istället hördes ynkliga fågelkvitter, Liv öppnade sakta ögonen. Hon tittade sig runt och allt hon såg var animerat, som en animerad värld. En värld bortom vår egna. En värld med långa vackra ängar där änglarna vakade på molnen. Bortom ängen fanns höga berg där getterna klättrade, stort hav där en sjöjungfru simmade och en skog utan ände. En skog med en historia om både sorg och glädje.

Kaninen med klockan skuttade fort mot ängen där Liv stilla låg och tittade.

-Vi har bråttom, du måste skynda! Men kliv upp, vi har bråttom! Ropade kaninen ivrigt. Liv ville se vem det var som pratade med henne och försökte därför trycka sig upp med armarna. Kaninen ställde sig bredvid Livs huvud och tittade surt på henne.

-Hej pratande kanin, såg du vart min rullstol tog vägen, fick Liv fram tillslut. Kaninen tittade förvånat på Liv och drog sedan i hennes armar.

-Det är meningslöst att du ens försöker, för att jag har en sjukdom som gör att jag inte kan gå, förklarade Liv. Men kaninen låssades inte lyssna och fortsatte att dra i Livs armar. Liv gav upp och tryckte sig snabbt upp från marken. Liv kunde stå, hon kunde stå utan någon hjälp. Liv började skratta av glädje och sprang så fort hon kunde runt hela ängen.

Kaninen hoppade och ropade på Liv tills hon kom. Han drog i Livs arm och pekade mot skogen.

-Ser du skogen? frågade kaninen. Liv nickade som svar, men kaninen nekade.

-Det du ser är inte vad jag menar. Jag menar att du måste rädda skogen från det onda, sa kaninen med sin ivriga röst. Kaninen drog Liv närmare skogen tills de kom till ett svart hål. Han tittade in i Livs rädda blåa ögon och förklarade tyst för henne att hon måste hitta hennes rullstol någonstans i en gammal by.

-Hålet leder dig till den gamla byn, förklarade kaninen. Liv tittade ner i hålet och tog ett stort andetag. Hon lyfte blicken mot molnen och såg då de rädda änglarna. Kaninen ställde sig på sina händer och gjorde en stark knuff på Livs ben så att hon föll ner i hålet. Det blev mörkare och mörkare ju längre ner hon kom. Hon tittade upp mot kaninen som lutade sig över hålet och försvann sedan i mörkret. Liv blundade hårt. Plötsligt så stannades Livskropp, hon låg i mitten av skogen bredvid den gamla byn. Liv öppnade sakta ögonen, hon andades in den fuktiga luften, tittade sig runt och hörde ett marscherande ljud. Hon hörde även en tung kedja som släpades mot marken. Liv knuffade sig snabbt upp från den våta marken och sprang sedan mot den gamla byn. Hon lutade sig flåsande bakom en medeltidskyrka, Liv sträckte sig långsamt mot kanten av kyrkan för att se om hon såg sin rullstol i mörkret.

Det var en väldigt liten by med en fontän som inte sprutade något vatten. Liv gick sakta mot fontänen som var i mitten av byn. Hon lutade ena foten mot en stor sten, det enda som syntes till var de gamla husen och skuggorna. Allt var släkt, förutom en gatulyckta. Plötsligt hördes ett ljud bakom ett litet hus. Liv blev rädd och tog därför ett steg bak, hon hörde ett till ljud, vilket var en pojkes röst.

-Du behöver inte vara rädd, sa rösten. Skuggan bakom huset förvandlades till en liten mörkhårig pojke, pojken tog ett steg närmare Liv.

-Visst är det du som är Liv? frågade pojken. Liv nickade sakta som svar medans pojken flinade.

-Det är du som ska rädda byborna från en hemsk varg, sa pojken. Liv tittade förskräckt mot alla skuggor bakom husen. Plötsligt hördes dem släpande kedjorna igen. Liv tittade på pojken med det mörka håret och såg att han hade kedjor fast runt händerna. Hon tog försiktigt ett steg bak när hon även såg att pojkens ögon var svarta. Pojken flyttade sig sakta närmare Liv. Medan han kom närmare och närmare Liv så berättade han att Liv måste hitta hennes rullstol.

-Rullstolen fanns där du lämnade den, i ditt rum, sa pojken och skrattade tyst för sig själv. När Liv försökte ta ännu ett steg bakåt så kände hon att foten tog emot någonting. Hon tittade ner på sin fot och såg att hon stod emot en trappa. Hon kände plötsligt att det droppade drägel på hennes fötter. Liv lyfte sakta sitt huvud och såg att den stora vargen stod där pojken hade stått. Vargen morrade och slickade sig runt munnen när han tittade på Liv. Plötsligt kastades en sten på vargpojken. Han vände snabbt om med huvudet mot den springande skuggan och sprang därefter mot den.

Liv sprang upp för den lilla trappan som gick till kyrkan, hon drog i ett handtag på ytterdörren och sprang in till kyrkan. Liv såg en ung ängel framför en lång trappa kyrkan.

-Du måste upp för trappan och gömma dig inne i en av rummen! ropade ängeln. Liv litade på ängeln och sprang upp för den branta trappan. Det fanns tre olika dörrar. Hon  valde den som var vit för den såg ut som hennes dör och stängde den med en smäll. Liv tittade sig runt och hon såg att det var hennes lilla rosa rum som hade endast en säng. Hon hörde när ängeln skrek vid trappen, rullstolen stod i mitten av golvet. Liv skulle precis ta ett steg mot rullstolen men hon kände att hennes ben gjorde ont och hon ramlade ihop. Hon hörde när en av dörrarna öppnades med en smäll.

Liv släpade sina ben fram till rullstolen, andra dörren öppnades också med en smäll. Liv tryckte sig upp med händerna på rullstolen. Det ända som hon hörde var hennes ansträngande andning. Liv tittade sig runt om i rummet om hon kunde hitta en utväg från sitt rum. Hennes dörr öppnade med en smäll och där stod vargen. Han tittade på Livs sönderslitna t-shirt och byxor och log. Han tog ett steg in i rummet och nu flinade Liv, hon tog ett hårt grepp om  hjulen på rullstolen och körde rakt på vargen. De flög över hela trappen ut till fontänen. Vargen klev långsamt upp och tittade på Liv som låg en bit från sin rullstol. Vargpojken skulle precis ta ett kliv närmare Liv när det kom änglar över hela himlen. De hade pilbågar och sköt pilar på vargens rygg.

En strid hade börjat mellan änglar och getter mot vargen, det mörka hade lättat. Liv såg när tusentals änglar flög över den klara skyn. De stora getterna trampade i skogen, byborna som hade flytt till änglarna, kom vandrandes med vassa svärd och med barnen i famnen. Vargen hade flytt långt bort. Genom de långa vackra ängarna. Över dem höga bergen och simmat över dem stora haven. Liv såg glädje och lycka i byn.

Hon hörde de höga stampljudet igen. Stampljudet blev högre och starkare för varje sekund som gick. Ljudet blev så starkt så att Liv lyftes upp i luften, animeringen på Livs händer försvann sakta och sedan spred sig det över hela hennes kropp. Liv tittade ner på hennes leriga rullstol och höll iför ögonen och blundade så hårt hon kunde. Hon tänkte högt för sig själv att det bara var en dröm, men den bästa drömmen som hon har drömt.

Liv öppnade sina ögon sakta och såg hennes vanliga rum, hon tittade på hennes händer som var också vanliga. När hon kände på hennes rullstol att den var lerig, den var lerig efter hennes äventyr och visste att det inte var en dröm. Hon tittade in i spegeln och där var kaninen. Han vinkade till henne, det var ingen dröm.

Tiyti