Jag gömmer mig, alla i
byn är rädda. Några försöker fly men blir ihjälskjutna. Man ser blodet forsa.
Min högsta önskan är att det ska vara över. Att terroristerna sticker och att
vi vanliga människor får leva i fred.
Det är år 1993. Det var
tre år sedan det hände, mina minnen sitter kvar och man drömmer om samma sak
som hände då, under terrorattacken. Jag hade väldigt tur, alla mina vänner och
släktingar lever och har ett bra liv nu. Livet har förändrats mycket sedan
attacken och vi som lever har nu börjat planera en attack mot terroristernas
läger under marken. De kommer inte att ha en aning när det händer. Vi har
skapat nya vapen med hjälp av ny teknik inom kärnvapen. Borrar, kärnvapen, gas
och annat kommer att hjälpa oss när vi borrar oss in i deras läger. Hela min
släkt, alla vänner och några från byn ska hjälpa till. När vi slår till kommer
dem ångra vad de gjort mot oss och allt de har förstört i byn Rift där jag
lever.
Det är torsdag och
imorgon slår vi till. Vi förbereder vapnen med fulla magasin och kärnvapen
laddas upp. Borrarna går näst intill ljudlöst för att de inte ska kunna höra
när vi kommer. Helikoptrar görs redo för att flyga. Planen är väl förberedd så
det gäller att vi också är det. Detta är den enda chansen vi har att hämnas på
terroristerna för allt de förändrat. Vi går och lägger oss så att vi är redo
när vi ska attackera dem imorgon.
Vi vaknar klockan fem
på morgonen och kliver upp, tar på oss skyddsvästar, hänger vapnen på ryggen
och bomber och annat sätter vi fast i bältet. Radion och mikrofonerna är redo,
det är bara att prata i micken på västen. Vi sätter oss i de stora borrarna som
ser ut som traktorer med en borr där fram och kör iväg till berget där lägret
ligger. Det är väldigt varmt och dåligt underlag att köra på. Men berget är
väldigt gammalt så det är lätt att borra genom berggrunden. Det är inte så
långt dit men borrarna går så sakta så det tar ganska lång tid. Efter vi har
åkt i 30 minuter går vi ur borrarna och går bakom istället. Vi gör oss beredda
för en strid vi måste vinna. Vi vet att de är där eftersom Dario, vår tekniker,
har programmerat in kameror i lägret så vi vet att alla är där. Om det är något
på tok meddelar han det. De är inte så jättemånga men alla har gjort skada mot
vår by och vi ska ge igen,
-
Nu är vi äntligen framme, säger jag till
min bror Yacine
-
Nu ska de få igen för vad de gjort mot
oss, säger Yacine
-
Stanna Borrarna! Skriker jag till
allihop
-
Vi är precis vägg i vägg, säger Dario
-
Gör er redo! Skriker jag
Det är helt tyst, alla
står beredda. Dario räknar ner 5, 4, 3, 2, 1 Tänt var det här! Alla springer in
i lägret och skjuter alla vakter och terrorister. Efter en stund säger Dario i
radion att alla på övre våningen är döda och att vi måste borra oss ner till
undervåningen för att ta död på alla. Dario ser 23 personer där nere. Vi borrar
oss genom golvet och in till terroristerna. Vi dödar 21 terrorister men 2
lyckas fly. Vi bestämmer oss för att leta rätt på terroristerna som flyr för
att döda dem. Dario skickar hit helikoptrar så att det blir lättare att hitta
dem. Vi flyger en stund men hittar dem inte så Dario föreslår att vi ska släppa
ner några stycken som ska leta från marken på gömda ställen som man inte ser
från helikoptern.
Ett dygn senare ser vi
skymten av två svartklädda personer som går på en äng. Vi kallar på dem som
letar nere på marken och efter några timmar ser de helikoptern. Vi hissar ner
en stege och tar upp alla i helikoptern, tyvärr så hann terroristerna fly.
-
Var är Yacine? skriker jag
-
Han säger att han ska leta reda på dem
själv och döda båda två.
-
Men vi måste hitta honom, han kommer att
dö annars!
Helikoptern ökar farten
och till slut får vi syn på honom helt ensam. Vi landar helikoptern på marken
och pratar med honom.
-
Terroristerna kom undan, säger han.
-
Men när jag tänker efter så kan inte två
personer göra så mycket.
-
Nej, det har du rätt i.
Vi alla åker hem nöjda
och glada. Vi firar och är uppe hela natten. Äntligen har vi tagit död på
terrorismen, tänker jag.
Slut
Malla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar