Min relation till verkligheten.
- "Det var
kul att du kunde komma på studentfesten Diana! Du får ta det lugnt på hemvägen
för ingen vet vad som lurar i buskarna, ellerhur?"
- "Haha,
nejdå Isabelle. Jag har ju pepparsprayen!"
Kylan biter sig
in genom mina svarta tunna tights när jag står och väntar på bussen. Min
guldiga paljettkjol stänger inte kylan ute när vinden slår sig mot mina ben. En
gammal tant ställer sig vid vägkanten när hon ser ljusen av bussen spegla sig
mot marken framför oss. Jag reser upp från bänken i busskuren och ställer mig
bakom tanten. Bussen saktar in och stannar framför oss samtidigt som chauffören
öppnar dörren. Tanten kliver in och drar sitt busskort mot kortläsaren, sedan
tar hon hennes tygkasse och sätter sig snabbt på ytterplatsen längst fram. Jag
tar ett kliv upp för sista trappsteget samtidigt som jag pressar busskortet mot
kortläsaren tills jag hör ett pip. När
jag vänder mig om och är redo att ta plats i bussen så ser jag att alla säten
är upptagna.. utom en, bredvid en kille med en marinblå huvtröja. Killen sitter
med luvan över huvudet och kollar ner i knät. Jag tar platsen bredvid honom och
försöker sätta mig så långt ut på sätet som möjligt. I högtalarna hörs en
kvinnlig röst som berättar alla hållplatser som vi passerar. Det är en lukt jag
känner igen, en starkare doft av herrparfym. Plötsligt känner jag ett tryck mot
mitt ben, jag kollar upp och ser en hand på mitt lår. Killen bredvid mig börjar
stryka sina hand mot mitt lår och jag drar hastigt en blick på honom. Han böjer
sakta upp sitt huvud så att man kan skymta hans ansikte. Vi får ögonkontakt
ganska snabbt och då våra blickar möts så märker jag något.. Jag har sett denna
kille förut. Det tar mig bara någon sekund innan jag kommer på att killen som
just nu vidrör min kropp är min expojkvän. Jag ser på ansikte då han letar fram
ett litet försiktigt leende, och i samma sekund så drar jag bort hans hand från
mitt ben och undviker ögonkontakt. Han upprepar att lägga sin hand på mitt ben,
samtidtigt som jag flyttar bort hans hand om och om igen. Han blir plötsligt
mycket aggresivare då han inte får hålla kvar sin hand och börjar då nypa lite
i min arm samtidigt som han försöker föra in sin hand under min kjol.
-
"Sluta!" skriker jag och ställer mig genast upp och går fram emot
chauffören.
Han svänger in i
en bussficka och jag bankar hårt på dörren och ber chauffören att snabbt öppna
den. Dörren åker långsamt upp och jag tar ett kliv ut ur bussen. Den rullar
sakta iväg och jag kan pusta ut, jag stoppar in händerna i jackfickorna och
letar efter pepparsprayen, men den är borta.. Den trygghet jag precis fått
efter att jag har klivit av bussen seglar nu iväg och jag börjar istället bli
väldigt nervös och otrygg med kylan bitandes i nacken. Jag börjar gå in mot
skogen och det är ungefär två kvarter bort till mitt hus. Gatulamporna blinkar
i takt med varandra och ju närmre stigen jag kommer mellan mitt kvarter och
detta kvarter så tar lamporna slut, en efter en och det blir bara mörkare.
Frasen som Isabelle sa innan jag gick spelas upp i mitt huvud. "Ingen vet
vad som lurar i buskarna". Jag blir räddare och räddare ju mer jag tänker
på vad som kan hända. Jag slänger hastiga blickar åt alla håll och inbillar mig
ljud från buskarna då det egentligen bara är vinden som slår mot kvistar och
löv. Längst bort på gatan är det bara en gatulampa som lyser och under lampan
skiftar det en skugga, en stor skugga. Ju närmre jag kommer desto mer mänsklig
blir den. En man med huva har nu närmat sig mig. Jag vänder hastigt om och
börjar springa. Jag känner hur han knappar in på mig och under en sekund har
han greppat tag om min hals. Jag skriker av rädsla och försöker slita mig loss.
-
"Lugn!" skriker mannen och tar ett hårt grepp om min arm och vänder
mitt ansikte mot honom. Jag möter hans blick och inser då att min expojkvän som
stött på mig på bussen har förföljt mig. I ena handen håller han ett hårt grepp
om min arm och med andra handen så riktar han nu något mot mitt ansikte, en
liten vit flaska som jag mycket väl kände igen, min pepparspray. I samma
ögonblick sprutar han mot mina ögon och jag tappar helt kontrollen. Greppet om
min arm har nu blivit ett hårt slag mot min kropp och jag faller hjälplöst ner
mot marken. Det är nu jag inser att min chans att komma undan är ett minne
blott.
*
"12 timmar senare.."
Mitt huvud
bultar och mina fötter värker. Ljuset lyser så starkt mot mina ögon och tvingar
mig att öppna dom. Jag öppnar ögonen försiktigt och ljuser bränner som då man
precis kommit ut från ett mörkt rum och har svårt att se då man varit van
mörkret. Jag kollar upp och ser att jag sitter i en bil, sedan slänger jag en blick ner mot mina ben. Mina svarta tunna
tight har slitits sönder av fallet mot marken och små blodiga sår har bildats.
Framför mig sitter en kille, han böjer huvudet bakåt och kollar på mig. Det är
Eric, min expojkvän, och det är inte förrän nu jsg inser vad han har gjort med
mig.
- "Jag sa
ju att jag en dag skulle få tillbaka dig sötnos." säger han med ett
leende.
- "Jag går
och handlar, men du sitter kvar." fortsätter Eric och stänger igen
bildörren och ljudet av låsknappen ekar som en evighet, som att ljudet var det
enda jag kunde höra. Jag förstår inte vad som har hänt, bara oskyldiga jag
skulle hem från studentfesten men blir istället kidnappad av den person som jag
fruktar mest. Ljudet av en bil blir högre och jag kollar ut genom fönstret och
skymtar en bil som parkerar bredvid. En jämnårig tjej med långt platinablont
hår sitter i framsätet. På förarsätet bredvid flickan så sitter det en kille
med kort brunt hår och en marinblå märkesjacka. Medans jag studerar paret så
vänder flickan anisktet mot mig. Det tar inte lång tid innan jag inser att
flickan i bilen bredvid är Isabelle, min bästa tjejkompis och hennes pojkvän.
Isabelle säger något till hennes pojkvän och sen slänger han också en blick mot
mig. Isabelle's ansiktsutryck är svår att beskriva. Hon är i chock och
samtidigt försöker hon förstå varför jag är smutsig och ser så risig ut. Hon
håller upp hennes telefon samtidigt som hon säger något. Jag kan tyda på hennes
läppar att hon undrar varför jag inte svarar på hennes sms. Jag säger med
tydliga ord att jag har tappat telefonen. Hon nickar och berättar det för
hennes kille. Sedan vänder hon blicken till baka på migh och rynkar med pannan
samtidigt som hon vinkar med handen att jag ska komma dit. Men jag skakar på
huvudet och pekar mot låset på dörren.
Isabelle förstår ganska snabbt att jag är kidnappad och inlåst i bilen.
Hon får panik och börjar konfrentera med hennes pojkvän. Sen vänder hon sig mot
dörren och ska precis öppna den då Eric kommer melan bilarna och nästan blir
tillslagen med bildörren. Jag ser att Isabelle ber om förlåtelse och kort där
efter dörren. Eric slänger bara en blick på henne och öppnar sedan bildörren
och slänger sig in på förarsätet framför mig.
- "Att folk
inte kan se sig för nu för tiden" säger Eric och startar bilen med en
hastig fart.
Jag både hoppas
och tror att Eric inte känner igen Isabelle. Medans Eric backar ut så startar
Isabelles kille deras bil och samtidigt som vi åker ut från parkeringen så ser
jag i bakrutan att Isabelle ligger tätt bakom med deras bil. Det är nu jag
inser att Isabelle tänker hjälpa mig, och jag förstår ganska snabbt att Eric
tänker ta mig till hans sommarhus ute vid vattnet strax utanför Göteborg. Det
enda jag tänker på är hur orolig mamma och pappa är där hemma i Angered och hur mycket dom
ringer runt och letar efter mig. Jag
brukar inte vara borta i mer än ett dygn utan att höra va mig, och nu i all
stress runt studenten så är jag knappt ute på kvällarna och det vet mamma
mycket väl om. Nu har det gått mer än ett dygn utan att någon har höret något
ifrån mig, förutom Isabelle såklart. På tal om Isabelle så ligger hon och
hennes pojkvän bakom oss i deras bil och vi börjar närma oss sommarhuset.
*
Eric parkerar
ovanför huset och tar mig runt armen påväg mot trappan ner till gården. Innan
jag tar första steget i trappan så kollar jag snabbt upp till kurvan längst upp
i backen. Isabelle far bakom ett buskage och smyger sig ner efter oss. Eric
drar mig till honom så att jag snubblar på trappsteget av ruttna träplankor.
Huset är en liten röd stuga vid vattnet, närmsta granne bor fler meter bort.
Sommarhuset är väldigt gömt och det är nästan omöjligt att rymma till fots.
Eric håller koll på mig medans han låser upp ytterdörren och jag ser i ögonvrån
att Isabelle smyger sig på bakom oss. Eric tar mig i armen och stänger snabbt
dörren efter sig. Han tar mig genom huset, bort till rummet längst in. Han
öppnar sovrumsdörren och puttar in mig.
- " Du
stannar här medans jag fixar lite saker." säger Eric och slänger igen
dörren. Jag tror att det kommer bli lätt kunna fly ut från rummet... tills jag
hör nyckeln i nyckelhålet vridas om, och Eric har alltså låst in mig. Hur
ska jag komma ut? Vad tänker han göra med mig? Hur länge blir jag kvar här? Alla
tankar flyger runt i stressen och rädslan jag har i min kropp. Eric går runt i
alla rum och jag hör hur saker går sönder och flyttas, vad planerar han?
Plötsligt hör jag en duns mot fönstret. Någon knackar på fönstret och jag
kliver upp och går mot fönstret för att kolla, det är Isabelle. Det är nu jag
ser min chans att komma härifrån, vid liv. Jag öppnar fönstret snabbt och ger
Isabelle en stor kram. Efter bara några sekunder så har ljudet från rummen i
huset tystnad. I vilken sekund som helst kan Eric komma in. Jag tar ett kliv
upp i fönstret och börjar ta sats för att hoppa. Min ena fot hinner precis
lyfta innan jag känner en hand på min axel.
- "Det är
dax att börja fokusera Diana" säger någon. Jag vaknar, kollar upp och ser
min kompis Isabelle, min pojkvän Eric som jag är tillsammans med sen ett år
tillbaka och min lärare. Min lärare ler mot mig och går iväg. Isabelle och Eric
sitter och skrattar. Det är inte förrän nu jag inser att allt bara varit en
dröm.
Date
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar