Novell 78

År 2049

Mitt namn är Alex och jag är endast 15 år gammal men det här året kan också vara mitt sista. Året är 2049 och världen är i fred. Hat och terrorism existerar inte. Men det var vad jag trodde, tills en dag, 18:e september klockan 16.39, flygplan kom till vår stad Stockholm. Men det var inte vilka plan som helst, det var krigsplan. För tillfället var jag på torget med min kompis Simon. Han bad mig kolla upp på himlen när planen kom förbi, han sa:

-          Alex? Snälla säg att det där är vanliga flygplan och inte det jag tror att det är.

Folket gick ovetande runt på torget utom att veta vad som skulle hända.

-          Vi måste varna dem andra på torget! Skrek jag.

Folk stirrade på mig och Simon skrek:

-          Krigsplan är ovanför oss, behåll lugnet och gå hem!

Folk började skrika och sprang för deras liv. Jag och Simon började också springa. Jag kollade på honom och sa:

-          Du skulle bli en bra ledare.

-          Fokusera på att springa hem till din familj och varna dem. Jag tar min moped och åker till försvarsmakten. Sa Simon.

Jag nickade och sprang hem. Många tankar for genom mitt huvud:

-          Vart kom planen ifrån? Vad vill de Sverige? Kommer vi klara oss? Hur många kommer dö? Kommer jag att dö eller kommer jag att leva?

När jag kom hem satt mamma och min 7 åriga lillasyster Ylva vid matbordet.

-          Varför ser du så oroad ut? Frågade Ylva.

-          Sätt dig ner och ät lite. Sa mamma.

-          Jag är inte hungrig. Svarade jag och gick in på toan.

 Jag kollade på min spegelbild. Hur skulle jag kunna berätta för mamma och Ylva att vi skulle dö? Jag gick ut från toan och stängde dörren med en smäll.

-          Alex? Mår du bra? Frågade mamma.

Jag nickade.

-          Du är alldeles kritvit, har du feber? Fortsatte hon.

-          Jag mår bra! Skrek jag.

Ylva kollade på mig med en rädsla i sin blick.

-          Vad är det? Frågade hon tyst.

-          Vi kommer dö, allihop. Svarade jag.

Mamma och Ylva kollade på mig. Ylva började gråta.

-          Jag vill inte dö! Skrek hon.

Mamma gick fram till henne och sa:

-          Allt kommer att bli bra.

Hon lät väldigt lugn i sin röst. Mamma gick fram till Ylva och gav hon en kram. Sedan gick hon ram till mig och sa:

-          Vad menar du med att alla kommer att dö?

Hon hann bara avsluta sin mening så small det utanför.

-          Krigsplan är ovanför oss, de kommer skjuta närsomhelst. Sa jag.

-          Vart är Simon? Frågade Ylva.

-          Han åkte till försvarsmakten. Sa jag.

Var han okej eller hade något hänt honom? Dörren small igen och Simon kom in.

-          Tack gode gud att du lever! Sa jag.

-          Försvarsmakten ska ta hand om det. Sa han.

-          Men vi måste komma på ett sätt att få folket att gå till försvarsmaktens skyddsceller. Fortsatte han.

Vi satt och funderade i 30 minuter innan Ylva sa:

-          Varför springer vi inte från hus till hus och säger att om de vill överleva får de ta skydd i cellerna.

För att vara 7 år är hon väldigt smart.

-          Det kan funka! Sa Simon.

Ylvas gröna ögon tindrade av lycka och vi gjorde en plan.

-          Ylva går med mamma, Simon och jag går själv. Sa jag.

-          Varna så många ni kan! Vi har bara en timme på oss innan de börjar bomba. Sa Simon.

Mamma och Ylva sprang först, Simon var tätt efter. Jag ville inte göra det här men jag måste, detta avgör om vi har någon framtid eller inte. Simon kom in igen:

-          Du kommer behöva en sådan här. Sa han och räckte fram en pistol.

Han sprang ut igen och jag följde efter.

-          Ylva och Company tar norra delen av staden, du tar väst och jag tar öst och syd. Hörde jag Simons röst säga inne i mitt huvud.

Jag sprang mot den västra delen av staden och sprang in i ett hus där det bodde en fru, en man och tre barn i 5års åldern. De såg skräckslagna ut.

-          Ni måste ta er till försvarsmaktens skyddsceller! Skrek jag åt dem.

-          Tror du vi litar på dig?! Skrek mannen.

-          Du för oss rätt in i en dödsfälla! Skrek kvinnan

Jag blev förvånad av deras reaktion

-          Ni kan lita på mig och leva eller stanna här och dö! Hur vill ni ha det? Sa jag.

Ett av barnen gick fram till sin mamma och mumlade något som jag inte hörde.

-          Hur kommer man dit? Frågade kvinnan.

-          Ni springer på den norra huvudgatan i 0,5 km sedan fortsätter ni i 0,3 km på den södra huvudgatan. Berättade jag för dem.

-          Behöver du hjälp att varna alla så ställer jag upp. Sa mannen.

Mannen heter Magnus och är runt 40års åldern.

-          Jag tar den högra sidan så tar du den vänstra. Sa jag till honom.

Jag såg hur Magnus sprang dörr till dörr, jag sprang också tills jag kom på: Vart skulle vi träffas när vi hade varnat alla? Varför fick jag en pistol av Simon? Alla tankar fick mig att tappa fokus. Några minuter senare hade vi varnat alla på den västra sidan. Jag och Magnus gick till mitten av torget. 3 minuter senare kom Simon.

-          Vart är Ylva och mamma? Frågade jag

-          Jag träffade dem för 4 minuter sedan och jag sa att de skulle springa i förväg.

Simon började gå och jag och Magnus följde efter. 10 minuter senare var vi framme till försvarsmakten. Där träffade vi en kvinna som heter Jolin.

-          Din familj väntar i cell 301 B. sa hon till Magnus.

Magnus såg lättad ut och han sprang iväg mot cellen.

-          Din familj väntar på dig i cell 439 C. sa hon till mig.

-          Simon, din cell är 439 B. Fortsatte hon.

Jag och Simon började gå till cellerna, tills jag frågade:

-          Vart är din familj?

-          Har jag inte berättat för dig? Sa han

Jag skakade på huvudet och han sa:

-          Mina föräldrar dog för 2 och ett halvt år sedan.

Det blev tyst och han gick till sin cell, ensam. När jag kom fram till cellen där min familj skulle bo, kom mamma och Ylva springandes fram till mig. De kramade om mig och vi gick och lade oss. Jag kunde inte sova någonting den natten. Jag låg bara och tänkte på hur Simon hade klarat sig själv ända sedan vi var 12,5 år. Jag vaknade dagen efter av en högljudd smäll.

-          Så det har börjat. Sa jag för mig själv.

Jag tog på mig lite kläder och gick ut från cellen. Till min förvåning var jag helt ensam i hela byggnaden. Jag gick runt och kollade i ungefär 30 minuter. Jag tog fram min IPhone 23 och jag kollade klockan 12.27. Vart var alla? Jag gick ut för att se hur förödelsen så ut. Allt såg helt normalt ut. Jag blev förvånad och jag testade ringa Simon. Det kom tre signaler innan han svarade:

-          Alex?

-          Vart är du? Vart är alla? Sa jag

Det surrade i telefonen när han pratade, det enda jag hann uppfatta var:

-          Rädda dig själv.

Telefonsamtalet avbröts och jag började springa mot torget. Jag stannade tvärt när jag kom dit. Det var ingen där heller. Jag testade ringa mamma. Hon svarade efter 5 signaler:

-          Alex, hjälp oss!

-          Mamma, vart är ni? Sa jag.

-          De tog oss till Göteborg i natt när alla låg och sov. De sa att det inte skulle vara någon mening att ta med dig. De sa att du skulle ta för mycket plats och även att du inte skulle ha modet att komma efter oss. Svarade hon.

Samtalet bröts.

-          Tänk Alex, tänk! Skrek jag högt för mig själv. Jag ringde upp henne igen:

-          Mamma, vart i Göteborg tog de er? Sa jag

-          Vi är på torget i Göteborg. Sa hon.

Jag hörde ett pistolskott i telefonen.

-          Mamma? Sa jag. Inget svar.

-          Mamma? Frågade jag igen. Inget svar.

 Jag avslutade telefonsamtalet och jag gick med bestämda steg mot Simons hus. Tårarna började forsa ner för mina kinder.

-          Varför? Frågade jag mig själv.

Varför skulle de döda mamma? Det är mitt fel! Hon dog bara för att jag inte kan stå på mina egna fötter och att jag är så dum och inte kan ta egna beslut. Nu kommer de döda Ylva, sen Simon och resten av alla stockholmare på grund av att jag är så feg.

-          Jag kommer! Vänta ni bara! Skrek jag högt.

När jag var framme vid Simons hus gick jag mot garaget i hopp om att hans moped stod kvar där. Jag hade inte moped körkort men det var för oviktigt att tänka på för tillfället. Jag öppnade garageporten och jag såg att hans gröna moped stod kvar. Jag gick mot mopeden och startade motorn. Den funkade. Jag stängde av motorn igen och jag tog ut moppen till vägen. Jag satte mig på den och startade motorn ännu en gång. Sen susade jag iväg i blixtens hastighet. Några timmar senare var jag framme i Göteborg. Jag tog fram pistolen som Simon hade gett mig tidigare. Nu ska jag ha hämnd.

 

Sally