Novell 109

En förändrad värld

Johan sover tills klockan ringde klockan sju på morgonen, han är morgonpigg så han kliver upp direkt, går till köket och gör frukost. Johan fantiserar varje dag om att ha en liten hund som springer efter honom hela tiden. Men mamma och pappa tycker inte att det är värt det. Johan går mot sin garderob och klär på sig. Mamma står vid dörren och säger att han inte ska glömma bort mötet de ska ha på eftermiddagen.

Han går motvilligt till skolan i kylan. Första lektionen är svenska. Varje tisdag går han med en klump i magen, Johan kommer till skåpet där hans vänner väntar, de pratar och fortsätter till svenskan. De ska skriva en berättelse och Johan har gjort halva sin medans nästan alla är klara. Läraren kommer med jämna mellanrum och rättar det han stavar fel.

När lektionen äntligen är över går han ut och då får han reda på att nästa lektion är inställd, så Johans kompisar frågar om han vill följa med till kiosken, han säger ja och tar på sig sin jacka. När de ska gå över vägen fick Johan ett sms av mamma. ”Ännu en påminnelse bara” tänker han när han tar upp telefonen, Johans kompisar hade redan kommit över vägen, när han kollar upp från telefonen går han snabbt över vägen för att hinna ikapp, då hörde han en bil tuta och allt blev svart.

Johan klev upp och kollade runt sig, ambulans, polisbil och chockade människor som bara kollar. Johan går fram till ambulansen och kollar på vem det är som ligger på båren. Det är Johan, nu svävar han mellan liv och död.

Han blir förvirrad, ingen ser eller hör honom, tillslut förstår Johan, ”min kropp ligger där och min själ är här.”

En av sköterskorna viskar till Johans medvetslösa kropp ”Det är bara du som kan avgöra det här, om du ska leva eller släppa taget.”

I flera dagar kämpar Johan för sitt liv, för att hålla sig kvar. Sedan en dag när mamma satt där bredvid Johan och berättade om när han var liten, kände han hur själen drogs tillbaka till kroppen, han öppnar ögonen och mamma börjar gråta och krama om honom.
 Sakta men säkert återställs Johan, men han har förlorat talet.

När Johan är tillräckligt frisk för att gå till skolan får han hela tiden gå till ett litet rum med en lärare och jobba där, dem tror att Johan har fått det svårare, men det tycker inte han.

”-Jag vill inte vara här, jag vill vara i klassrummet som alla andra” skriver Johan på ett papper.

”-Men du kan inte prata, du behöver hjälp” säger läraren.

”-Men jag kan ju fortfarande höra, se och känna!” skriver Johan.

”-Det här är slutdiskuterat, du ska sitta här med mig och jobba här” säger läraren.

Johan har inget annat val än att göra som han säger och sitta kvar.

Flera dagar går och Johan fortsätter sitta enskilt med en lärare, han får sämre kontakt med sina vänner för var dag som går. Tillslut vill han verkligen inte längre, han trivs inte med att sitta där ensam, så Johan pratar med mamma och rektorn för att få hjälp och berätta att han inte gillar det. Rektorn nekar och säger att han måste fortsätta för att komma ikapp den tiden han var borta på sjukhuset.

Johan tycker inte att detta är rättvist, "jag får kanske mer hjälp ensam men det är annars ingen större skillnad på att sitta i klassrum och här" tänker Johan.

Han fortsätter hela terminen ut och har nästan ingen kontakt med sina vänner längre, de säger kanske bara "hej" i korridorerna ibland, men Johan tänker att det kommer nog att bli bättre under sommaren, "då har jag ju tid att träffa dem" tänker han.

Den första dagen av sommarlovet kommer Johans kusin Hanna som har en kompis med sig som heter Lovisa, de umgås mycket och skrattar hela dagen, dem bryr sig inte alls om att Johan inte kan prata, dem tycker att det är intressant. Hanna och Lovisa bor inte långt från Johan alls, så de bestämmer sig för att göra något dagen efter också. När Hanna och Lovisa har gått hem kan han inte släppa tanken om Lovisa, hennes mörkbruna hår, bruna stora ögon med tjocka ögonfransar också hennes röst, Johan skulle kunna lyssna på den i timmar.

Nästa dag vaknar han tidigt för att hinna med sig, han ska duscha, välja kläder som ser bra ut och fixa håret såklart. När han är helt klar plingar det till i telefonen, det är Hanna som skriver att dem är på väg till honom.

När de kom gick dem ner på stan för att fika. De går runt lite och går sedan hem igen för att se på film. De väljer film och kollar på den, Johan satte sig bredvid Lovisa och båda ler mot varandra. Efter filmen går Hanna och Lovisa hem så Johan kramar om båda två och vinkar till dem när de går.

Senare den kvällen stod Johan där framför spegeln i hans rum och sa till sig själv:
"-Tänk om jag kunde prata, vad mycket lättare allt skulle bli. Slippa skriva hela tiden och stava fel.."
 Johan skriver på ett papper: "Jag vill lära mig prata igen" och visar den för mamma.

"-okej, det kommer inte att vara lätt men vill du det verkligen så klarar du det" säger mamma.

Johan är fullt medveten om att det inte kommer att vara lätt att lära sig prata igen, men han ska försöka.

Mamma säger ett ord först och sedan säger han det efter, det börjar väldigt trögt och han får knappt ut ett ord, men det bättrar sig efter några dagar.

Varje dag har han skrivit med Lovisa och han har berättat att han ska försöka lära sig prata igen, Lovisa säger att hon ska hjälpa honom så mycket hon kan för att han ska lära sig.

Några dagar senare är Johan bara med Lovisa och de sitter inne i hennes rum och försöker prata. Johans första mening att säga igen var "jag är stolt" och det är han också. Lovisa blir jätteglad och de sätter sig i sängen och sneglar försiktigt mot varandra och båda ler. Solen skiner mot dem genom fönstret och utsikten från Lovisas rum är helt fantastisk, man ser berg som ligger långt borta och en fin grön äng. Nästa minut får Johan ett sms, det är pappa som skriver att han ska hem och äta. De kramar om varandra, kollar varandra djupt i ögonen och ler. Johan vinkar och börjar gå hemåt, hela vägen har han ett leende på läpparna och tanken på Lovisa ger honom fjärilar i magen.
Johan berättar senare för mamma att han lärt sig säga en mening, det låter såklart inte helt rent men lyssnar man verkligen så förstår man vad han säger. Mamma och pappa blir stolta och glada över det framsteg Johan har gjort.

Han lägger sig och sover efter att han har ätit, med en pirrande mage läggar han sig i sägen och tänker, tänker på allt, Lovisa, bilolyckan, svårigheterna med stavningen osv.
 ”Vad mycket som har hänt, på bara ett halvår ungefär.. Det går fort” tänker han innan han sluter ögonen och somnar.

Johan är väldigt mycket med Hanna och Lovisa den närmaste månaden och Hanna börjar att märka av något mellan Lovisa och Johan, så när Hanna är ensam med Johan säger hon att han absolut inte får bli tillsammans med Lovisa. Johan undrar varför och bryr sig inte så mycket. ”-Därför att Lovisa inte har några känslor alls för dig, jag känner henne och jag märker det”
”-Men du har ju inte frågat henne, då vet du ju inte” skriver Johan
”-Men jag känner det på mig”

Johan bryr sig inte alls och fortsätter att vara med Lovisa som förut. Johan och Lovisa kommer närmre varandra hela tiden och de är ensamma en dag. De sitter i Johans säng och kollar på film, det är mörkt i rummet och de sitter lutade mot varandra. Johan märker att Lovisa sakta flyttar sin hand närmre hans hand, Johan flyttar sin hand närmre också, efter en kort stund sitter de och håller händer, de sneglar mot varandra och ler försiktigt. Efter ett tag lutar Lovisa hennes huvud mot Johans axel och de bara myser. När filmen är slut ska Lovisa gå hem, de kramas och Johan får en liten kyss innan hon går.
 Dagen efter skriver Johan till Lovisa men får inget svar, han antog att hon hade fullt upp och kunde inte svara. Men hon svarade inte på hela dagen efter heller, Johan blir fundersam och undrar varför hon inte svarar. Efter den tredje dagen skriver Lovisa till Johan, men det var inte det han förväntade sig att hon skulle skriva. Det var ett långt sms, när Johan hade läst halva texten ville han inte fortsätta, men gjorde det ändå för att det kanske fanns ett hopp om att det skulle stå att hon skojade, men det fanns inte det, allt var seriöst. Johan önskade att han hade lyssnat på Hanna, hon hade ju rätt, Lovisa hade inga känslor för honom.

Johan har hamnat i botten, ingen livslust kvar. Det ända som snurrade i huvudet var negativa saker som gjorde honom ännu mer nere.
”-Det finns ingenting att leva för ju, jag kan inte prata, knappt skriva och mitt hjärta är i småbitar”
 Johans mamma märker att något är fel och sätter sig för att prata med honom, han berättar hur han känner och hur allt ligger till.
”-Jag sa att det inte skulle vara lätt, det är väldigt svårt att börja prata igen och mötet ska vi försöka ha nu snart när skolan börjar igen. Istället för att tänka på allt negativt ska du tänka på allt positivt”

Johan försöker att leva upp till det mamma sa och tänker på allt positivt numera. Sommarlovet är snart över och han har ingen kontakt alls med Lovisa längre, han har varit med Hanna några gånger men det har bara varit med släkten. Skolan börjar snart igen och mamma har haft kontakt med specialpedagogen som de ska ha möte med, så att de har mötet så snabbt som möjligt.
 När skolan börjar rullar det på, han har bevisat att han inte längre behöver sitta enskilt från klassen och han ska ha mötet på eftermiddagen. De har mötet och de kollar på resultaten från utredningen för dyslexi, Johan får reda på att han har det och får hjälpmedel för funktionsnedsättningen i skolan, det går mycket lättare och han lär sig mer. Prata övar han på varje dag, och det bättrar sig hela tiden.

Mamma och pappa har tänkt ett bra tag nu, de åker till djur affären och köper en liten hund. De är så stolt över det Johan har tagit sig genom och vill ge honom det han önskar sig mest.
 När Johan kommer hem från skolan möter han en liten hund som springer runt fötterna på honom, mamma och pappa kommer fram och de kramar hon honom.

Johan tar hand om lilla Sally, han går ut med henne, borstar henne, gosar med henne och matar henne såklart. Han vaknar varje morgon med ett leende när Sally ligger och sover bredvid honom.

 Moma