En förändrad värld
Jag öppnade ögonen. Jag såg inget först
men snart började det vita sterila väggarna skimra fram. Jag var i ett
sjukhusrum. I rummet var en nästan tom bokhylla, i fönstret en dammig
plastblomma och resten av rummet var av mesta del tomt. Jag hade inte märkt att
en kvinna låg och sov i en liten soffa i andra änden av rummet.
Vad hade hänt egentligen? jag var så
förvirrad jag kunde inte komma ihåg vad som hänt, det var som en tjock dimma
över allt i mitt huvud. Paniken började ta över mig jag ville gå ut från det
här rummet och ta frisk luft och hitta en doktor. Jag skulle ställa mig upp för
att gå men mina ben typ slutade fungera och jag föll ihop på golvet, aj! det
gjorde ont och alla möjliga tankar började komma i mitt huvud. Vem är jag?
varför är jag på sjukhuset? Varför kan jag inte gå och så vidare. Men dom
avbröts snabbt av att kvinnan som sovit i soffan nu stod framför mig med en
chockad blick. Innan jag hann säga något kastade hon sig ner bredvid mig och
attackerade mig med en kram. Vem var denna människa och varför kramar hon mig?
-Micaella gumman, hur mår du?
-Ehhh vem är du? sa jag men blicken hon
gav mig var hemsk hon såg så ledsen och förvirrad ut. Efter att ha stirrat på
mig ett tag reste hon sig upp och små joggade till dörren och försvann. Jag
kunde höra hur hon ropade efter en doktor. Efter ett tag kom hon in med en man
i medelåldern. Han förklarade att jag hade varit med i en bilolycka för 2
månader sedan. Jag hade varit full och kört ett par kompisar hem efter en fest
och krockat mot en lastbil. Jag hade inte haft bälte och for ut genom rutan och
slagit i huvudet men dom 2 andra i bilen hade klarat sig men jag fick en
hjärnblödning och hamnade i koma i 2 månader. Kvinnan som var i rummet var min
mamma.
Det var svårt att få in allt som han just
sa .hur kunde jag inte minnas min mamma och varför skulle jag ha gjort något så
dumt som att köra bil full? Vem mar minns jag inte?
Doktorn sa att jag inte fick åka hem på
minst en vecka eftersom min kropp håller fortfarande på att läka efter skadorna
från kraschen.
2 dagar senare när jag var i
sjukhusmatsalen klev en kille som såg ut att vara ungefär i min ålder in och
började leta med blicken över borden för att hitta någon. Han var ganska snygg
faktiskt. Han hade en punk aktig still med svarta tighta byxor med hål och en
stor t-shirt med ett tryck på, när han såg mig då stannade hans blick att fara
runt och han log stort. Va? Kände han mig eller tyckte han bara att jag var för
söt för att inte säga något?
-Tja snygging! Sa han medans han gav mig en
stor kram och en puss på kinden. Jag bara kollade frågande på främlingen
framför mig. Efter en stund av tystnad sa han
-Jag vet att du kanske inte minns mig men
du och jag var faktiskt väldigt bra vänner. Jag försökte
tänka på vad jag skulle säga men kom inte på något tills han sa.
-Så vill du dra härifrån eller?
-ehhh....okej. Han tog mig till mitt rum
så jag kunde fixa mig.
-Vart ska vi?
-Se dina andra vänner sa han glatt och
drog med mig till utgången. Vi åkte tåg i typ en halv timme och vi pratade
mycket sen klev vi av och gick till ett ställe som hete White Hourse ,en över
ful liten pub. Två tjejer och en kille kom fram och kramade oss båda hastigt
-Omg Micaella hur mår du?Sa en av
tjejerna men hann inte svara innan andra tjejen sa "men gud gumman vad har
du på dig?"
-Vadå? Sa jag frågande och tittade på
mina kläder, jeans och en svart hoodie.
-kom så fixar jag något åt dig. sa en av
tjejerna som hette Bea och drog med mig till övervåningen och började rota i en
hög med kläder på golvet.
-HÄR! Sa Bea och kastade ett par plagg på
sängen. Jag satte på mig dom och kollade i spegeln. Det var ett par väldigt
korta shorts, en magtröja med urringning och ett par nät strumpbyxor till
knäna. Jag såg som en slampa men mina "kompisar" verkade gilla det så
jag sa inget.
-nu känner jag igen dig! Sa killen som om
till sjukhuset som tydligen heter Jonas. Dom tog ned mig till puben igen
-Här! Botten upp sa Sara och gav mig ett
glas med whisky.
-Jag tror inte jag borde dricka efter
allt som hänt sa jag med en nervös röst. Dom här människorna skrämmer mig lite.
Jag fick en konstig känsla av dom eller så kanske det bara är det här stället ,jag
vet inte. Efter ett tag av övertygande började jag dricka upp. Andra glaset var
tomt och snart skulle det tredje också vara det. Men i botten av glaset fanns
en liten vit fläck som såg ut som ett piller som höll på att smälta. Jag
stirrade in i glaset ett tag och när jag kollade upp kändes det som om en
jordbävning. Hela byggnaden skakade eller typ snurrade?
Vad är det som händer? Jonas kom fram och
la armen runt min höft.
-Så hur känns det? sa han med en konstig
attityd.
-Vad menar du? sa jag förvirrat.
-Var det du som la pillret i mitt glass?
-Ja! Visst är den grym?....juste du minns
inte men det var du som hjälpte mig att göra den där drogen, DU ÄR FANTASTISK!
Jag har vadå? Har jag gjort en drog?
- varför skulle jag göra det?
-för pengarna! och att ha kul!
Vem är jag egentligen och vad hade jag
förra jag för liv.
- Vadd heter den? sa jag efter en stund.
-MJ3X som Micaella och Jonas gånger 3.
Alla möjliga tankar kom till mitt huvud
och drogen började verka. jag kände mig fett glad och det allt kändes som i en
film. jag dansade med Jonas och mina andra kompisar och det kändes som en
evighet. Det va som att vakna ur en dröm. jag visste inte hur eller vad jag
gjorde där, men jag stod på trottoaren med Jonas, Bea och Sara. det är kallt och
mörkt, de regnar lite smått. Vi står framför en klädesaffär.
- Micci vad tycker du? Sa Bea och alla
kollade på mig.
- De är du som gillade att göra det här
mest sa Sara.
-Ehhh...göra vadå? Sa jag helt omedveten
om vad de pratade om.
-Ser du jackan är? Säger Bea.
-Ja...? Sa jag som fortfarande inte kunde
tänka ordentligt av drogen.
-Jag tycker den ser häftig ut och tänker
låna den sa hon och blinkade mot mig samtidigt som hon tog upp en stor sten
från marken. Sara tog tag i min ärm och drog mig några steg bort från
skyltfönstret.
-Vänta vad hän....det var för sent Bea
kastade stenen på glasrutan och den gick i tusen småbitar. Jag fick
glassplitter på mig. Jag backade back åt men allt var så snurrigt, drogerna
hade fortfarande effekt på mig.
-KOM! skrek Jonas och tog tag i min hand och
började springa i motsatthåll som Sara och Bea.
-Vänta! ropade jag efter att vi sprungit
ett tag.
-Vad håller du med? Vi måste fortsätta sa
han och försökte ta tag i min hand för att fortsätta springa men jag ryckte
bort min arm.
-Nej! det räcker jag är inte såhär.
-Micaella du har ingen aning om hur eller
vem du är! JAG vet för JAG minns. Du var värst av oss.
-Jag kanske inte vill vara så längre, jag
har ändrats. Sa jag och började gå mot ett annat håll.
-Du har ingen aning om vad vi hade tänkt
göra innan olyckan. Du och jag gjorde drogen för att slippa leva såhär, vi
behövde pengar för att åka från London och vi tänkte skaffa ett nytt liv
tillsammans i Nya Zeeland.
Jag vart så förvirrad över allt som hänt
och jag behövde komma här ifrån, jag sa inget mer till Jonas, jag bara gick. Jag
vet att det var taskigt men jag visste inte vad jag skulle göra. När han var
bortom synhåll tog jag en taxi till sjukhuset igen.
Jag vaknade med värsta huvudvärken och
jag försökte tänka på allt som hände igår men det gjorde för ont i huvudet.
-Vart var du igår? frågade mamma bärskt.
Hon såg trött ut som om hon inte hade sovit.
- Med Jonas.
- Micaella snälla, jag har just fått
tillbaka dig, jag vill inte att dem och deras affärer ska driva bort dig igen.
- Jag vet, men jag är inte sån längre. Jag
har ändrats.
Två dagar senare fick jag åka hem igen. Mamma
försökte övertala doktorn att det var bäst om jag stannade hos henne men han sa
att jag fick välja själv. Så jag åkte till min lägenhet i London.
- Är du säker att du inte vill komma med
mig gumman? Sa mamma när hon låste upp dörren till min lägenhet.
- Ja, det är okej. Vi syns ju ändå på
lördag.
Min lägenhet var faktiskt ganska fin. En
blandning av modernt och gammalt. Men just nu ganska stökigt. Jag började att
diska och städa. När det knackade på dörren. det var Jonas. jag öppnade dörren
och kände en pirrande känsla i magen, kan det vara att jag börjar få känslor
för honom...... Igen.
-Hej…jag ville bara säga att….jag vet att
allt detta som hänt kan inte ha varit lätt för dig men här är pengarna från
mjx3. Du kanske inte vill ha dom men du jobbade hårt för dom….det gjorde vi
båda. Sa han och gav mig ett kuvert full med pengar
-Tack, det behövde du inte göra…. Förlåt
för att jag bara gick ifrån dig här om dagen det vart bara liksom för mycket
-mmmm….jag åker till Nya Zeeland imorgon
med min del av pengarna och jag tänkte om du verkligen ville börja ett nytt liv
så skulle du kunna följa med. sa han och gav mig en lapp där det fanns en flyg
biljett. innan jag ens hann säga något var han borta. Kunde jag verkligen bara
åka. Doktorn hade ringt och sagt att vi behövde ett akut möte imorgon men det
var efter flyget åker.
Efter en lång stund beslöt jag mig för att jag verkligen vill göra det
hår. Jag började packa och det tog hela natten.
Jag vaknade och hade 4 missade samtal
från min läkare men jag brydde mig inte, jag skulle bort här ifrån med Jonas.
Jag var så sjukt glad, jag skrev ett brev åt mamma och sa att jag skulle ringa
henne när jag kommer fram.
När jag kom ut från min lägenhet såg jag
Jonas, det märktes att han vart glad att se mig. Jag små sprang över gatan och
kastade mig i hans armar.
-Jag är så glad att du kom. sa han
-Det är jag med.
AJ! Det sved till i naken och jag kände
min kropp falla på asfalten.
Micaella dog av en hjärnblödning och det
var det som hennes doktor ville ta upp men det ända han skulle säga var att den
var där, det fanns inget som kunde ha räddat henne.
Jonas åkte till Nya Zeeland 2 månader
efter Micaellas död.
Anri
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar