Svarta
hål med oss
Föräldrar… gud, när man var liten så trodde man att de skulle leva för alltid. Tyvärr har jag aldrig kunnat känna saknaden av en förälder, för jag visste redan hur de skulle dö. Mamma skulle dö i en bilolycka och pappa i en OCD attack. Jag visste redan hur jag skulle dö; Nicolaus Benjamin Argent, 83, ärftlig OCD attack.
Jag heter Nicolaus eller ibland Paula, men jag föredrar det första. Anledningen varför jag har två namn är dagen jag kom till. 20:35 kom Nicolaus och 20:52 kom Paula. Nej, det är inte min födelsetid… det är den tiden mina föräldrar valde att skapa mig. Själv har jag aldrig förstått mig på det, men mina krafter påverkades inte. Lugn, jag kommer till det snart. Vi börjar med varför jag finns, varför vi alla finns: ja, det finns ingen anledning. Vissa säger kärlek och andra säger lycka, men att jorden är som den är finns det ingen anledning. Kärleken och lyckan finns inte i luften, det är en hormonell känsla. Vi säger att när man spiller ett glas vatten eller när grönsaker ruttnar så arbetar jorden på att förstöra sig själv, så är det med människor också. Så hur var det nu med mina krafter? Jo, just det, jag kan se in i framtiden. Inte så att jag kan se vilken häst som kommer vinna på bana sex i en hästkapplöpning 300 år från nu, men jag kan se saker som påverkar mig, mitt öde. Och sedan finns det en sak till, men det kommer ni få veta senare -vi hinner nog innan domedagen.
Tick, tack, tick, tack… ”nu om bara några sekunder ringer klockan, nu om bara några sekunder tappar min lärare kaffekoppen han har i handen inom tre, två ett… det hände och nu strax efter det kommer klockan ringa… det hände”. Alla i klassen går ut och jag kommer långsamt efter. ”Jag hatar den här skolan, jag hatar de här personerna och jag hatar den här världen. Krig och slaveri, våldtäkter och misshandel, varför ska man ens försöka ha det perfekt. Inget är perfekt förutom Permela från parallellklassen. Världens finaste tjej, hennes ljus men fräkniga ansikte kunde ljusa upp ett helt rum, det vågiga mörkbruna håret som är det första man ser och de havsblå ögonen, de havsblå ögonen jag drunknade i för länge sedan. Men den saken som gör mig säker att jag kommer stanna under vattenytan är att jag inte kan se vad som skulle hända med Permela och mig, vare sig jag sa hej eller om jag tryckte mina läppar mot hennes.”
Klockan 18.30, 11 November, regnigt. Jag kom hem från tentan. Jag slängde av mig ryggsäcken och sparkade av mig skorna på bara någon sekund, eller egentligen 4.22, men detaljer kvittar. När jag var redo att gå vidare med mitt liv genom att plugga för nästa tenta så hann jag bara öppna boken innan Harrison kom in, en kille rummet bredvid. Stackarn hade varit med om mycket, förlorade sin lillasyster för fem år tidigare i en båtolycka, hans farsa och morsa bedövade sorgen genom att skylla på honom och nu är han inte ens tillåten in i huset. Det är inget Harrison har berättat och jag har inte smygläst hans fil, nej, det är saker jag måste leva med, av någon anledning såg mitt förflutna att detta kommer påverka mitt öde så då var det klart nödvändigt för mig att veta. Harrison har inte ens berättat det för sin bästa vän Jim, men jag vet det och det fick jag ingen chans att välja.
- Du Nico, ska du med till EPQ?
- Nee, jag har mycket att göra.
- Får jag fråga, är du en fladdermus som inte tål varken sol eller mörker?! Du är ju här inne 24/7.
- Om du måste veta så kan det förekomma att man ser fladdermöss flyga runt oftare i dagsljus än i mörkret, de tål solljus.
- Jaja, smartskaft. Jag frågar en gång till, ska du med?!
”Låt mig tänka… vill jag gå dit, Nej. Dock kunde jag inte klandra Harrison för hans försök.”
- Låt gå, jag satte mig upp och började gå mot dörren samtidigt som jag drog på mig skorna.
När vi kom till festen så var jag beredd på att ha den tråkigaste tiden någonsin. Den höga musiken, de påverkade människorna och jag med mitt handikapp. ”Det kommer sluta med att jag kommer springa runt och försöka stoppa varje slagsmål som kokar upp och det skulle jag göra om exakt två timmar, 12 minuter, 23 sekunder och 16 hundradelar. Vilken kväll jag kommer att ha…” Men då såg jag Permela, tjejen i mitt hjärta, tjejen som alltid funnits där, den tjejen jag tog med mig på skoldansen. Var har hon varit? Senaste gången jag såg henne var när vi tog studenten. Det är fem år sedan. Vad skulle jag säga?! Jag började gå långsamt mot köket där hon stod lutande mot kylskåpet, men när jag bara hade fem meter kvar så stelnade jag till. De havsblå ögonen, de kvinnliga kurvorna gick inte att ta miste på, men det en gång långa håret fanns inte kvar. Varför klippte hon bort det? Jag minns att hon alltid hade pratat om hur mycket hon älskade sitt hår. Nu var det axellångt. Hon har nog förändrats på alla sätt.
- Nicolaus, är det du? sade hon med en glad röst, och där stod jag helt förstelnad. Och jag var än en gång under ytan.
- Okej! Allihopa, hitta en partner som ni kan paddla med.
”Åh nej, jag kommer få vara med Roger.”
- Nicolaus du är med Roger och Louise kan vara med Permela och Cassie.
- Ursäkta mig, sade Roger samtidigt som han försiktigt streckte upp sin hand, jag kan inte paddla.
- Det är klart att du inte kan, det är det vi ska lära oss, sa lägerledaren.
- Nej, jag menar att jag inte kan vara ute på vattnet, har bathofobi.
- Okej, gå upp till huset och hjälp Georgie med lunchen. Då får vi göra så här, Permela är med Nicolaus.
- Jag? sade Permela förvånat.
- Ja, du! sade lägerledaren. Hon gick långsamt mot mig och ställde sig rakryggat bredvid.
- Så, slå er ner så går vi igenom grunderna. Vi gjorde som han sade och var snart ute på vattnet. Hon satt bakom mig, vilket gjorde det extra svårt för mig att inte titta bak. Vi satt tysta i några minuter, men tystnaden bröts för att hon hade slutat paddla.
- Behöver du en paus? sade jag, samtidigt som jag tittade bak försiktigt.
- Nej, jag tänkte bara på att du har en väldigt fin nacke.
- Min nacke? Det är nog den konstigaste komplimangen jag någonsin fått, sade jag med ett litet skratt.
- Varför då? Det är faktiskt vanligt att nacken är den finaste delen på en killes kropp.
- Okej, men du har väldigt fina ögon i alla fall, sade jag för att ge tillbaka komplimangen.
- Tack, sade hon med ett leende, kan du vända dig om?
Jag gjorde som hon sade och nu fanns det inget tillbaka, antingen vinna eller förlora, leva eller dö.
- Så du heter Nicolaus, något mer?
- Nicolaus Benjamin Argent.
- Hej, jag heter Permela Flora Lancaster, sade hon samtidigt som hon sträckte ut handen. Jag tog nervöst emot den. Berätta något om dig? sade hon med en nyfiken röst.
- Det finns inte så mycket att berätta…
- Jo, det är klart att det finns.
- Allvarligt talat, så finns det inget intressant att berätta, sade jag blygt.
- Okej då, jag kan i alla fall berätta att jag bodde 500 mil borta tills jag var tio, och just när vi hade kommit hit så skildes mina föräldrar och jag flyttade åter igen. Men sedan så bestämde sig pappa för att skaffa sig en ny familj så jag flyttade hem till mamma.
- Det måste ha varit jobbigt.
- Äsch, pappa var ett svin, sade hon med ett leende.
”Ska jag berätta något? Kommer hon kolla på mig och säga usch, du har problem, skaffa hjälp så kanske du har en liten chans att inte bli som din pappa. Nu gör jag det…”
- Jag har bott här i hela mitt liv, min pappa har OCD och min mamma jobbar alltid för att kunna försörja oss. ”Är jag räknat som en freak för henne än?”
- OCD alltså… stackarn. Hur illa är det?
- Om vi räknar på skala ett till tio, så ligger han på en elva.
- Det kommer att ordna sig. Jag lovar. Jag var redan mer förälskad än någonsin.
- Hej, sade jag med darrig röst, vad gör du här?
- Samma sak som du, sade hon medan hennes kropp gungade med i musiken.
- För att festa?
- Sedan när har Nicolaus Argent varit en festare? Nej, för att döda tid.
- Jaha, hur har du haft det då? frågade jag för att låta som en normal person som träffar en från ”förr i tiden”
- Ja du, det har varit bra. Efter studenten så började jag jobba som en assistent för en fotograf. När jag hade kärnat tillräckligt med pengar så flyttade jag hit och började studera.
- Så du ville hålla dig i den miljön, sade jag med ett leende.
- Assistentjobbet? Ja, jo… det var kanske inte min dröm att hämta kaffe åt personen bakom linsen, men om jag fick bra kontakter nu så kanske jag har en chans.
”Jag känner henne fortfarande, hon älskar fortfarande att fotografera. Jag har en närhet till henne, det är inte över… jag har en chans”.
- Just det, hur har du haft det då? sade hon med den nyfikna rösten som jag har hört många gånger.
- Varit lite här och där, men just nu är mitt liv bara nudlar och tentamen. Hon blev tyst för en minut, hon tittade upp på mig, ner på sina fötter och sedan upp på mig igen. Jag kunde se hur hennes hjärna sammanfattade och försökte få hennes nästa replik att låta rätt.
- Du, jag hörde om… sade hon med osäkerhet i rösten. Hon försökte få orden att låta mjuka. Hon ville inte råka blåsa ut det rangliga korthuset, som om jag var gjord av det tunnaste material.
- Ja, många har hört det… jag tittade ner på golvet och fokuserade på en halv illaluktande ostbåge som låg där helt ensam. Jag kollade på allt annat förutom henne bara för att inte visa mitt trasiga ansikte. Det var inget man kunde se på utsidan, men på insidan kunde man se det klart och tydligt, blåmärken, likblek hy och blodsprängda ögon, en ensam själ som var trasig. ”Ostbågen och jag var inte så olik varandra´”.
- Jag är ledsen, jag borde inte tagit upp det, sade hon med en ångerfull röst.
- Det gör inget, min pappa tyckte verkligen om dig, sade jag med ett leende för att få henne att känna sig bättre. ”Hon kanske hade lovat att allt skulle ha ordnat sig, men hur skulle hon ha vetat… det var ju bara något jag visste”.
- Jag är också ledsen för det jag sa till dig, den där kvällen, du vet… skoldansen, sade hon med en skam i blicken.
- Vi sa båda dumma saker.
- Det är just det. Du sa inga hemska saker, du bara stod där. Hon försökte få ut meningen så klart och tydligt som möjligt men tårarna gav inte upp. ”Det var sant. Den kvällen sade jag ingenting, jag bara stod där och tog in allt”.
Under konversationen hade jag kommit närmare henne, och nu kunde jag inte stå emot. Jag lät min handrygg nudda hennes kind och torkade den ensamma tåren.
”En underbar dag, solen skiner, himlen är blå och jag håller om den finaste tjejen i världen”. Det hade redan gått åtta månader sedan jag och Permela hade suttit i paddel båten, det hade redan gått åtta månader sedan jag blev så förälskad att jag nästan höll på att spricka! Jag älskade henne så mycket så att det gjorde ont och vad hon sade så älskade hon mig också.
- Mm, det är en underbar dag! sade hon samtidig som hon sträckte upp händerna för att känna sommarvärmen.
- Den är verkligen perfekt, sade jag med en låg röst. Vi låg där på gräset och pratade om allt möjligt. Hon berättade om hur galet det hade varit på mattelektionen och jag berättade hur det periodiska systemet fungerade. Även om vi var så olika så hade vi samtidigt så mycket gemensamt.
- Jag är så lycklig, sade hon med en kvävd röst.
- Blunda, sade jag med en exalterad röst. Jag sträckte upp mig och behöll balansen genom att använda stöd från armbågen. Jag tog upp blombuketten och den lilla smörgåsburken som jag hade fixat dagen innan.
- Varför ska jag blunda? sade hon med ett litet skratt.
- Du ska få se. Jag ordnade det sista. Nu får du öppna ögonen. Hon gjorde som jag sade och överraskade mig med det största leendet någonsin.
- Gud vilka fina blommor, åh Nico! Vad du är gullig, tack! sade hon och gav mig en puss på kinden.
- Och här, jag räckte fram smörgåsburken.
- Tack, jag är faktiskt lite hungrig. Hon öppnade burken och lyfte på smörgåsen och när hon såg det som låg under så vad det ett tusen gånger större leende än vad jag hade fått för blommorna. Och vad var det i bottnen av burken, ni kanske undrar? Två biljetter till skoldansen.
- Permela, vill du gå till skoldansen med mig?
- Det är klart jag vill, sade hon.
”En underbar dag och jag var så lycklig”.
Föräldrar… gud, när man var liten så trodde man att de skulle leva för alltid. Tyvärr har jag aldrig kunnat känna saknaden av en förälder, för jag visste redan hur de skulle dö. Mamma skulle dö i en bilolycka och pappa i en OCD attack. Jag visste redan hur jag skulle dö; Nicolaus Benjamin Argent, 83, ärftlig OCD attack.
Jag heter Nicolaus eller ibland Paula, men jag föredrar det första. Anledningen varför jag har två namn är dagen jag kom till. 20:35 kom Nicolaus och 20:52 kom Paula. Nej, det är inte min födelsetid… det är den tiden mina föräldrar valde att skapa mig. Själv har jag aldrig förstått mig på det, men mina krafter påverkades inte. Lugn, jag kommer till det snart. Vi börjar med varför jag finns, varför vi alla finns: ja, det finns ingen anledning. Vissa säger kärlek och andra säger lycka, men att jorden är som den är finns det ingen anledning. Kärleken och lyckan finns inte i luften, det är en hormonell känsla. Vi säger att när man spiller ett glas vatten eller när grönsaker ruttnar så arbetar jorden på att förstöra sig själv, så är det med människor också. Så hur var det nu med mina krafter? Jo, just det, jag kan se in i framtiden. Inte så att jag kan se vilken häst som kommer vinna på bana sex i en hästkapplöpning 300 år från nu, men jag kan se saker som påverkar mig, mitt öde. Och sedan finns det en sak till, men det kommer ni få veta senare -vi hinner nog innan domedagen.
Tick, tack, tick, tack… ”nu om bara några sekunder ringer klockan, nu om bara några sekunder tappar min lärare kaffekoppen han har i handen inom tre, två ett… det hände och nu strax efter det kommer klockan ringa… det hände”. Alla i klassen går ut och jag kommer långsamt efter. ”Jag hatar den här skolan, jag hatar de här personerna och jag hatar den här världen. Krig och slaveri, våldtäkter och misshandel, varför ska man ens försöka ha det perfekt. Inget är perfekt förutom Permela från parallellklassen. Världens finaste tjej, hennes ljus men fräkniga ansikte kunde ljusa upp ett helt rum, det vågiga mörkbruna håret som är det första man ser och de havsblå ögonen, de havsblå ögonen jag drunknade i för länge sedan. Men den saken som gör mig säker att jag kommer stanna under vattenytan är att jag inte kan se vad som skulle hända med Permela och mig, vare sig jag sa hej eller om jag tryckte mina läppar mot hennes.”
Klockan 18.30, 11 November, regnigt. Jag kom hem från tentan. Jag slängde av mig ryggsäcken och sparkade av mig skorna på bara någon sekund, eller egentligen 4.22, men detaljer kvittar. När jag var redo att gå vidare med mitt liv genom att plugga för nästa tenta så hann jag bara öppna boken innan Harrison kom in, en kille rummet bredvid. Stackarn hade varit med om mycket, förlorade sin lillasyster för fem år tidigare i en båtolycka, hans farsa och morsa bedövade sorgen genom att skylla på honom och nu är han inte ens tillåten in i huset. Det är inget Harrison har berättat och jag har inte smygläst hans fil, nej, det är saker jag måste leva med, av någon anledning såg mitt förflutna att detta kommer påverka mitt öde så då var det klart nödvändigt för mig att veta. Harrison har inte ens berättat det för sin bästa vän Jim, men jag vet det och det fick jag ingen chans att välja.
- Du Nico, ska du med till EPQ?
- Nee, jag har mycket att göra.
- Får jag fråga, är du en fladdermus som inte tål varken sol eller mörker?! Du är ju här inne 24/7.
- Om du måste veta så kan det förekomma att man ser fladdermöss flyga runt oftare i dagsljus än i mörkret, de tål solljus.
- Jaja, smartskaft. Jag frågar en gång till, ska du med?!
”Låt mig tänka… vill jag gå dit, Nej. Dock kunde jag inte klandra Harrison för hans försök.”
- Låt gå, jag satte mig upp och började gå mot dörren samtidigt som jag drog på mig skorna.
När vi kom till festen så var jag beredd på att ha den tråkigaste tiden någonsin. Den höga musiken, de påverkade människorna och jag med mitt handikapp. ”Det kommer sluta med att jag kommer springa runt och försöka stoppa varje slagsmål som kokar upp och det skulle jag göra om exakt två timmar, 12 minuter, 23 sekunder och 16 hundradelar. Vilken kväll jag kommer att ha…” Men då såg jag Permela, tjejen i mitt hjärta, tjejen som alltid funnits där, den tjejen jag tog med mig på skoldansen. Var har hon varit? Senaste gången jag såg henne var när vi tog studenten. Det är fem år sedan. Vad skulle jag säga?! Jag började gå långsamt mot köket där hon stod lutande mot kylskåpet, men när jag bara hade fem meter kvar så stelnade jag till. De havsblå ögonen, de kvinnliga kurvorna gick inte att ta miste på, men det en gång långa håret fanns inte kvar. Varför klippte hon bort det? Jag minns att hon alltid hade pratat om hur mycket hon älskade sitt hår. Nu var det axellångt. Hon har nog förändrats på alla sätt.
- Nicolaus, är det du? sade hon med en glad röst, och där stod jag helt förstelnad. Och jag var än en gång under ytan.
- Okej! Allihopa, hitta en partner som ni kan paddla med.
”Åh nej, jag kommer få vara med Roger.”
- Nicolaus du är med Roger och Louise kan vara med Permela och Cassie.
- Ursäkta mig, sade Roger samtidigt som han försiktigt streckte upp sin hand, jag kan inte paddla.
- Det är klart att du inte kan, det är det vi ska lära oss, sa lägerledaren.
- Nej, jag menar att jag inte kan vara ute på vattnet, har bathofobi.
- Okej, gå upp till huset och hjälp Georgie med lunchen. Då får vi göra så här, Permela är med Nicolaus.
- Jag? sade Permela förvånat.
- Ja, du! sade lägerledaren. Hon gick långsamt mot mig och ställde sig rakryggat bredvid.
- Så, slå er ner så går vi igenom grunderna. Vi gjorde som han sade och var snart ute på vattnet. Hon satt bakom mig, vilket gjorde det extra svårt för mig att inte titta bak. Vi satt tysta i några minuter, men tystnaden bröts för att hon hade slutat paddla.
- Behöver du en paus? sade jag, samtidigt som jag tittade bak försiktigt.
- Nej, jag tänkte bara på att du har en väldigt fin nacke.
- Min nacke? Det är nog den konstigaste komplimangen jag någonsin fått, sade jag med ett litet skratt.
- Varför då? Det är faktiskt vanligt att nacken är den finaste delen på en killes kropp.
- Okej, men du har väldigt fina ögon i alla fall, sade jag för att ge tillbaka komplimangen.
- Tack, sade hon med ett leende, kan du vända dig om?
Jag gjorde som hon sade och nu fanns det inget tillbaka, antingen vinna eller förlora, leva eller dö.
- Så du heter Nicolaus, något mer?
- Nicolaus Benjamin Argent.
- Hej, jag heter Permela Flora Lancaster, sade hon samtidigt som hon sträckte ut handen. Jag tog nervöst emot den. Berätta något om dig? sade hon med en nyfiken röst.
- Det finns inte så mycket att berätta…
- Jo, det är klart att det finns.
- Allvarligt talat, så finns det inget intressant att berätta, sade jag blygt.
- Okej då, jag kan i alla fall berätta att jag bodde 500 mil borta tills jag var tio, och just när vi hade kommit hit så skildes mina föräldrar och jag flyttade åter igen. Men sedan så bestämde sig pappa för att skaffa sig en ny familj så jag flyttade hem till mamma.
- Det måste ha varit jobbigt.
- Äsch, pappa var ett svin, sade hon med ett leende.
”Ska jag berätta något? Kommer hon kolla på mig och säga usch, du har problem, skaffa hjälp så kanske du har en liten chans att inte bli som din pappa. Nu gör jag det…”
- Jag har bott här i hela mitt liv, min pappa har OCD och min mamma jobbar alltid för att kunna försörja oss. ”Är jag räknat som en freak för henne än?”
- OCD alltså… stackarn. Hur illa är det?
- Om vi räknar på skala ett till tio, så ligger han på en elva.
- Det kommer att ordna sig. Jag lovar. Jag var redan mer förälskad än någonsin.
- Hej, sade jag med darrig röst, vad gör du här?
- Samma sak som du, sade hon medan hennes kropp gungade med i musiken.
- För att festa?
- Sedan när har Nicolaus Argent varit en festare? Nej, för att döda tid.
- Jaha, hur har du haft det då? frågade jag för att låta som en normal person som träffar en från ”förr i tiden”
- Ja du, det har varit bra. Efter studenten så började jag jobba som en assistent för en fotograf. När jag hade kärnat tillräckligt med pengar så flyttade jag hit och började studera.
- Så du ville hålla dig i den miljön, sade jag med ett leende.
- Assistentjobbet? Ja, jo… det var kanske inte min dröm att hämta kaffe åt personen bakom linsen, men om jag fick bra kontakter nu så kanske jag har en chans.
”Jag känner henne fortfarande, hon älskar fortfarande att fotografera. Jag har en närhet till henne, det är inte över… jag har en chans”.
- Just det, hur har du haft det då? sade hon med den nyfikna rösten som jag har hört många gånger.
- Varit lite här och där, men just nu är mitt liv bara nudlar och tentamen. Hon blev tyst för en minut, hon tittade upp på mig, ner på sina fötter och sedan upp på mig igen. Jag kunde se hur hennes hjärna sammanfattade och försökte få hennes nästa replik att låta rätt.
- Du, jag hörde om… sade hon med osäkerhet i rösten. Hon försökte få orden att låta mjuka. Hon ville inte råka blåsa ut det rangliga korthuset, som om jag var gjord av det tunnaste material.
- Ja, många har hört det… jag tittade ner på golvet och fokuserade på en halv illaluktande ostbåge som låg där helt ensam. Jag kollade på allt annat förutom henne bara för att inte visa mitt trasiga ansikte. Det var inget man kunde se på utsidan, men på insidan kunde man se det klart och tydligt, blåmärken, likblek hy och blodsprängda ögon, en ensam själ som var trasig. ”Ostbågen och jag var inte så olik varandra´”.
- Jag är ledsen, jag borde inte tagit upp det, sade hon med en ångerfull röst.
- Det gör inget, min pappa tyckte verkligen om dig, sade jag med ett leende för att få henne att känna sig bättre. ”Hon kanske hade lovat att allt skulle ha ordnat sig, men hur skulle hon ha vetat… det var ju bara något jag visste”.
- Jag är också ledsen för det jag sa till dig, den där kvällen, du vet… skoldansen, sade hon med en skam i blicken.
- Vi sa båda dumma saker.
- Det är just det. Du sa inga hemska saker, du bara stod där. Hon försökte få ut meningen så klart och tydligt som möjligt men tårarna gav inte upp. ”Det var sant. Den kvällen sade jag ingenting, jag bara stod där och tog in allt”.
Under konversationen hade jag kommit närmare henne, och nu kunde jag inte stå emot. Jag lät min handrygg nudda hennes kind och torkade den ensamma tåren.
”En underbar dag, solen skiner, himlen är blå och jag håller om den finaste tjejen i världen”. Det hade redan gått åtta månader sedan jag och Permela hade suttit i paddel båten, det hade redan gått åtta månader sedan jag blev så förälskad att jag nästan höll på att spricka! Jag älskade henne så mycket så att det gjorde ont och vad hon sade så älskade hon mig också.
- Mm, det är en underbar dag! sade hon samtidig som hon sträckte upp händerna för att känna sommarvärmen.
- Den är verkligen perfekt, sade jag med en låg röst. Vi låg där på gräset och pratade om allt möjligt. Hon berättade om hur galet det hade varit på mattelektionen och jag berättade hur det periodiska systemet fungerade. Även om vi var så olika så hade vi samtidigt så mycket gemensamt.
- Jag är så lycklig, sade hon med en kvävd röst.
- Blunda, sade jag med en exalterad röst. Jag sträckte upp mig och behöll balansen genom att använda stöd från armbågen. Jag tog upp blombuketten och den lilla smörgåsburken som jag hade fixat dagen innan.
- Varför ska jag blunda? sade hon med ett litet skratt.
- Du ska få se. Jag ordnade det sista. Nu får du öppna ögonen. Hon gjorde som jag sade och överraskade mig med det största leendet någonsin.
- Gud vilka fina blommor, åh Nico! Vad du är gullig, tack! sade hon och gav mig en puss på kinden.
- Och här, jag räckte fram smörgåsburken.
- Tack, jag är faktiskt lite hungrig. Hon öppnade burken och lyfte på smörgåsen och när hon såg det som låg under så vad det ett tusen gånger större leende än vad jag hade fått för blommorna. Och vad var det i bottnen av burken, ni kanske undrar? Två biljetter till skoldansen.
- Permela, vill du gå till skoldansen med mig?
- Det är klart jag vill, sade hon.
”En underbar dag och jag var så lycklig”.
Hon kollade upp långsamt, men samlade sig snabbt.
Hon snörvlade och torkade andra kinden och skakade av sig känslorna.
- Förlåt än en gång, det var inte meningen att såra dig och att få dig att hata mig.
- Jag hatar inte dig, sade jag med en självklarhet i rösten. ”Jag skulle aldrig kunna hata dig, men kan jag säga det?”
- Det borde du göra, det jag sa var det hemskaste jag någonsin sagt. Jag var arg, ledsen och dum. Men tack att du inte gör det.
- Jag skulle aldrig kunna hata dig… Hon blev tyst, öppnade munnen och stängde den igen. ”Var det så illa? Gjorde jag det alldeles för tydligt att jag fortfarande älskade henne?”
- Jag har saknat dig så mycket, sade hon med en lättnad i rösten men ändå blygt.
- Jag med… Vi båda var som en spegelbild, vi log mot varandra men hade fortfarande en sorg i blicken. ”Behöver jag henne, behöver vi varandra? Duger jag till för någon att älska mig?”.
- Minns du dagen vi träffades för första gången, sade hon med ett litet skratt.
- Som om det var igår. ”Det är klart att jag minns det. Jag kunde se det klart och tydligt, men tanken på att hon kom ihåg, det drog mig längre ner från ytan”
- När jag såg dig sitta där på bänken, så såg jag dina ansiktsdrag så tydligt. Det var som om jag kunde se kugghjulen arbeta i ditt huvud genom dina miner, sade hon eftertänksamt.
- Ja, nog tänkte jag mycket på den tiden, sade jag lite skamset. ”Men det gjorde jag nu också, miljoner tankar passerade alla mina hjärnceller samtidigt. Om hon kunde se det då, kan hon se det nu?”
- Nicolaus… sade hon som om hon hade sett en stor elefant springa in i rummet. Hon var rädd.
- Ja, sade jag oroligt. ”Ser hon det?! Nico, vad fan är ditt problem? Dölj det bättre!”
- Jag älskar dig.
”Jag gillar det jag ser, för första gången i mitt liv.” Kavajen passade perfekt, byxorna var inte för långa och inte för korta. Skorna var matta och den svara slipsen gömde sig lite där kavajen var knäppt. ”Jag kommer snart hämta upp henne. Jag kommer att ha världens finaste tjej på min arm.”
Hon var värd allt, alla pengar jag hade samlat för kostymen, alla timmar jag hade tänkt på henne och alla gånger jag hade sprungit ner till staden för att köpa Alvedon för att minska hennes kramper. Jag skulle ge henne en miljon, mina armar och ben, ja, vad som helst. Mitt hjärta? Det hade jag redan gett… Mitt leende ändrades till en seriös blick, nu måste jag öva.
- Permela… jag älskar dig! Nej, det lät för barnsligt. Permela, jag älskar dig. Nej för kallt. Permela, jag älskar dig… ”Hur fan ska jag göra det här, hon kommer skratta och bara gå iväg, hon kommer inte ta mig seriöst. Hon kommer bli skraj och dumpa mig.” Jag skulle just gå från spegeln och strunta i det hela, men vände tillbaka och testade tre gånger till.
- Förlåt än en gång, det var inte meningen att såra dig och att få dig att hata mig.
- Jag hatar inte dig, sade jag med en självklarhet i rösten. ”Jag skulle aldrig kunna hata dig, men kan jag säga det?”
- Det borde du göra, det jag sa var det hemskaste jag någonsin sagt. Jag var arg, ledsen och dum. Men tack att du inte gör det.
- Jag skulle aldrig kunna hata dig… Hon blev tyst, öppnade munnen och stängde den igen. ”Var det så illa? Gjorde jag det alldeles för tydligt att jag fortfarande älskade henne?”
- Jag har saknat dig så mycket, sade hon med en lättnad i rösten men ändå blygt.
- Jag med… Vi båda var som en spegelbild, vi log mot varandra men hade fortfarande en sorg i blicken. ”Behöver jag henne, behöver vi varandra? Duger jag till för någon att älska mig?”.
- Minns du dagen vi träffades för första gången, sade hon med ett litet skratt.
- Som om det var igår. ”Det är klart att jag minns det. Jag kunde se det klart och tydligt, men tanken på att hon kom ihåg, det drog mig längre ner från ytan”
- När jag såg dig sitta där på bänken, så såg jag dina ansiktsdrag så tydligt. Det var som om jag kunde se kugghjulen arbeta i ditt huvud genom dina miner, sade hon eftertänksamt.
- Ja, nog tänkte jag mycket på den tiden, sade jag lite skamset. ”Men det gjorde jag nu också, miljoner tankar passerade alla mina hjärnceller samtidigt. Om hon kunde se det då, kan hon se det nu?”
- Nicolaus… sade hon som om hon hade sett en stor elefant springa in i rummet. Hon var rädd.
- Ja, sade jag oroligt. ”Ser hon det?! Nico, vad fan är ditt problem? Dölj det bättre!”
- Jag älskar dig.
”Jag gillar det jag ser, för första gången i mitt liv.” Kavajen passade perfekt, byxorna var inte för långa och inte för korta. Skorna var matta och den svara slipsen gömde sig lite där kavajen var knäppt. ”Jag kommer snart hämta upp henne. Jag kommer att ha världens finaste tjej på min arm.”
Hon var värd allt, alla pengar jag hade samlat för kostymen, alla timmar jag hade tänkt på henne och alla gånger jag hade sprungit ner till staden för att köpa Alvedon för att minska hennes kramper. Jag skulle ge henne en miljon, mina armar och ben, ja, vad som helst. Mitt hjärta? Det hade jag redan gett… Mitt leende ändrades till en seriös blick, nu måste jag öva.
- Permela… jag älskar dig! Nej, det lät för barnsligt. Permela, jag älskar dig. Nej för kallt. Permela, jag älskar dig… ”Hur fan ska jag göra det här, hon kommer skratta och bara gå iväg, hon kommer inte ta mig seriöst. Hon kommer bli skraj och dumpa mig.” Jag skulle just gå från spegeln och strunta i det hela, men vände tillbaka och testade tre gånger till.
En timme senare var jag helt klar, håret var fixat
och blomman var redo. Jag satte mig i min nystädade bil. På vägen dit var jag
så nervös att jag var nära att kissa på mig, men när jag hade parkerat utanför
hennes hus så kände jag mig helt lugn. Jag ställde mig upp, stängde dörren,
gick fram och ringde på ringklockan. 6,5 sekund senare öppnade hennes mamma
dörren och gav mig ett välkomnade leende.
- Hej Nicolaus!
- Hej, fru Lancaster. Jag steg in och sneglade försiktigt uppför trappan i hopp om att vinna en liten glimt av henne.
Två minuter senare kom hon långsamt nerför trappen. Jag blev knäsvag, fick svårt och andas och ville gråta av lycka. Hon hade på sig en lång, lila klänning som var gjord av spets med silverdetaljer i midjan. Hon var perfekt, men för mig så spelade det ingen roll, hon skulle kunna gå i en teddybjörnkostym och jag skulle fortfarande vara knäsvag. Hon formade ett hej med läpparna och jag gjorde samma sak tillbaka. ”Hon är lycklig, det kan jag se. Det skulle jag se på kilometers avstånd och hennes lycka var det enda som spelade någon roll.”
Vi hade varit på dansen i några timmar och jag kände bara hur allt blev värre och värre. Under hela kvällen hade jag försökt att säga Ä-ordet, men jag lyckades aldrig. När jag hade hjälpt henne med att sätta på blomarmbandet och hon hade satt fast min blomma i bröstfickan så tänkte jag säga det, men just då så kysste hon mig. Nästa gång var när jag öppnade bildörren för henne så vi kunde gå in till dansen, men då ville alla ta kort på paren och klasserna. När vi satt vid rundborden och pratade, så blev det ett mellanrum där jag just hade fått henne att skratta, men då så frågade hon om jag ville dansa. I slutet av kvällen, just innan vi skulle åka gick hon till toaletterna. Efter tio minuter började jag undra om det hade hänt något, men till slut kom hon ut. ”Något är fel. Hon går så snabbt och stelt och säger inget”. När vi var ute på parkeringen gick hon så snabbt att jag var tvungen att småjogga efter henne.
- Permela stanna! Vad är det som har hänt? Jag fick inget svar. Permela? Vad är det? När jag inte fick något svar så tog jag försiktigt i hennes hand och när hon vände sig om såg jag hur hennes mascara hade förflyttat sig till kinderna. Hon vred sig ur mitt grep och backade.
- Vad är det?! sade jag förvånat. Hon kollade på mig vädjande. Har det hänt något? Har jag gjort något fel? sade jag skräckslaget.
- De har rätt, du är patetisk…
- Vad? Vad menar du? Vem säger det?
- Alla! Det är hur du pratar med mig, du blir aldrig arg, du blir aldrig förbannad. Jag skulle kunna slå dig nu, krossa ditt hjärta och du skulle ända älska mig lika mycket… Det hon sade skulle vara omöjligt att tyda för någon annan. Gråten tog över alla ord, men jag hörde allt tydligt, som om inga andra ljud fanns. Bilarna, alla elever som gjorde sig redo för att åka hem och mina bankande hjärtslag.
- Förlåt, sade jag medan jag tittade ner.
- Sluta vara så jävla snäll! Hon tog till med båda händerna och puttade mig bakåt. Mina ben backade några steg. Sluta vara ett freak!!! Vad är ditt problem?! Är det OCD:n som pratar, det som lugnar dig?! Är du lika sjuk som din pappa?! Är du en elva av tio?
- Permela, jag älskar dig… Jag grät. Jag kunde inte hålla tillbaka. Hon blev tyst för en sekund, men sedan kom ilskan tillbaka.
- Och det är något som gör dig sjukare.
”En underbar kväll, solen höll på att gå ner. Himlen var färgsprängd och jag satt bredvid världens finaste kvinna”. Efter att Permela hade berättat att hon älskade mig så var allt så lätt. Jag simmade runt och inget kunde förstöra min frid.
- Permela, sade jag nervöst, samtidigt som min hand sökte sig efter hennes och när de båda fann varandra blev jag förlamad av hannes närhet.
- Ja? sade hon undrande.
- Det är en sak jag måste berätta… ”Nu gör jag det, nu ska jag berätta min hemlighet”.
- Vadå? sade hon nyfiket.
- Det är så att jag har ett… något… en… Hon tittande undrande på mig med huvudet på sned. - Det jag försöker säga är att jag har en typ av kraft som gör att jag kan se in i framtiden, min framtid, det som kommer att förändra mitt öde.
- Men inte med mig, avslutade hon med. Hon verkade inte alls förvånad.
- Precis… sade jag häpet.
- Jag vet, jag har vetat det hela tiden.
- Hur?
- För jag är precis som dig, sade hon med en suck och tittade på mig med ett leende, för att jag inte kunde se det heller… I flera år gick jag och grubblade efter detta, men jag kom aldrig på det.
- Varför sa du inget? frågade jag.
- Samma anledning varför du inte sa något. Jag var inte redo, jag visste inte hur du skulle ta emot det. Men den kvällen på parkeringen så förstod jag att du var precis som jag.
Jag bara stirrade på henne.
- Jag visste att du var som jag för jag kunde höra ditt hjärta bulta… lika hårt som mitt… jag kunde känna ditt hjärta dras itu… lika mycket som mitt. Och när jag krossade ditt hjärta så krossade jag mitt, men jag kände hur du fortfarande älskade mig och jag älskade fortfarande dig… ”En perfekt kväll och jag var så lycklig”
- Hej Nicolaus!
- Hej, fru Lancaster. Jag steg in och sneglade försiktigt uppför trappan i hopp om att vinna en liten glimt av henne.
Två minuter senare kom hon långsamt nerför trappen. Jag blev knäsvag, fick svårt och andas och ville gråta av lycka. Hon hade på sig en lång, lila klänning som var gjord av spets med silverdetaljer i midjan. Hon var perfekt, men för mig så spelade det ingen roll, hon skulle kunna gå i en teddybjörnkostym och jag skulle fortfarande vara knäsvag. Hon formade ett hej med läpparna och jag gjorde samma sak tillbaka. ”Hon är lycklig, det kan jag se. Det skulle jag se på kilometers avstånd och hennes lycka var det enda som spelade någon roll.”
Vi hade varit på dansen i några timmar och jag kände bara hur allt blev värre och värre. Under hela kvällen hade jag försökt att säga Ä-ordet, men jag lyckades aldrig. När jag hade hjälpt henne med att sätta på blomarmbandet och hon hade satt fast min blomma i bröstfickan så tänkte jag säga det, men just då så kysste hon mig. Nästa gång var när jag öppnade bildörren för henne så vi kunde gå in till dansen, men då ville alla ta kort på paren och klasserna. När vi satt vid rundborden och pratade, så blev det ett mellanrum där jag just hade fått henne att skratta, men då så frågade hon om jag ville dansa. I slutet av kvällen, just innan vi skulle åka gick hon till toaletterna. Efter tio minuter började jag undra om det hade hänt något, men till slut kom hon ut. ”Något är fel. Hon går så snabbt och stelt och säger inget”. När vi var ute på parkeringen gick hon så snabbt att jag var tvungen att småjogga efter henne.
- Permela stanna! Vad är det som har hänt? Jag fick inget svar. Permela? Vad är det? När jag inte fick något svar så tog jag försiktigt i hennes hand och när hon vände sig om såg jag hur hennes mascara hade förflyttat sig till kinderna. Hon vred sig ur mitt grep och backade.
- Vad är det?! sade jag förvånat. Hon kollade på mig vädjande. Har det hänt något? Har jag gjort något fel? sade jag skräckslaget.
- De har rätt, du är patetisk…
- Vad? Vad menar du? Vem säger det?
- Alla! Det är hur du pratar med mig, du blir aldrig arg, du blir aldrig förbannad. Jag skulle kunna slå dig nu, krossa ditt hjärta och du skulle ända älska mig lika mycket… Det hon sade skulle vara omöjligt att tyda för någon annan. Gråten tog över alla ord, men jag hörde allt tydligt, som om inga andra ljud fanns. Bilarna, alla elever som gjorde sig redo för att åka hem och mina bankande hjärtslag.
- Förlåt, sade jag medan jag tittade ner.
- Sluta vara så jävla snäll! Hon tog till med båda händerna och puttade mig bakåt. Mina ben backade några steg. Sluta vara ett freak!!! Vad är ditt problem?! Är det OCD:n som pratar, det som lugnar dig?! Är du lika sjuk som din pappa?! Är du en elva av tio?
- Permela, jag älskar dig… Jag grät. Jag kunde inte hålla tillbaka. Hon blev tyst för en sekund, men sedan kom ilskan tillbaka.
- Och det är något som gör dig sjukare.
”En underbar kväll, solen höll på att gå ner. Himlen var färgsprängd och jag satt bredvid världens finaste kvinna”. Efter att Permela hade berättat att hon älskade mig så var allt så lätt. Jag simmade runt och inget kunde förstöra min frid.
- Permela, sade jag nervöst, samtidigt som min hand sökte sig efter hennes och när de båda fann varandra blev jag förlamad av hannes närhet.
- Ja? sade hon undrande.
- Det är en sak jag måste berätta… ”Nu gör jag det, nu ska jag berätta min hemlighet”.
- Vadå? sade hon nyfiket.
- Det är så att jag har ett… något… en… Hon tittande undrande på mig med huvudet på sned. - Det jag försöker säga är att jag har en typ av kraft som gör att jag kan se in i framtiden, min framtid, det som kommer att förändra mitt öde.
- Men inte med mig, avslutade hon med. Hon verkade inte alls förvånad.
- Precis… sade jag häpet.
- Jag vet, jag har vetat det hela tiden.
- Hur?
- För jag är precis som dig, sade hon med en suck och tittade på mig med ett leende, för att jag inte kunde se det heller… I flera år gick jag och grubblade efter detta, men jag kom aldrig på det.
- Varför sa du inget? frågade jag.
- Samma anledning varför du inte sa något. Jag var inte redo, jag visste inte hur du skulle ta emot det. Men den kvällen på parkeringen så förstod jag att du var precis som jag.
Jag bara stirrade på henne.
- Jag visste att du var som jag för jag kunde höra ditt hjärta bulta… lika hårt som mitt… jag kunde känna ditt hjärta dras itu… lika mycket som mitt. Och när jag krossade ditt hjärta så krossade jag mitt, men jag kände hur du fortfarande älskade mig och jag älskade fortfarande dig… ”En perfekt kväll och jag var så lycklig”
Mijo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar