Novell 112

Min kärlek till min bästa vän

Jag vaknar av 3 stenhårda knackningar tills min vitspräckliga knarriga dörr slogs upp, i dörröppningen står hon. Min allra bästa vän, hon bara står där med hennes kolsvarta hår åt alla håll och kanter, och ett leende med hennes lite sneda tänder. Hon ger mig en stor kram och jag känner hennes revben mot min kropp. Jag kan inte bestämma mig om jag tycker att det är snyggt att vara så lång och spinkig som Tilde är. Ja, Tilde så heter hon, men jag tycker inte att hon är lika glad som hon alltid är. Jag undrar vad som var fel, så jag frågar:
- Har det hänt något? Du verkar lite nere.
- Eh.. Umm.. Vi måste skynda till skolan, så vi inte kommer alldeles för sent som alla andra dagar svarar hon.
Undra varför hon undviker min fråga, varför vill hon inte svara?

Jag struntar i det, jag orkar inte argumentera med henne. Jag kliver upp ur min otroligt mjuka, sköna säng för att klä på mig. Under mina fötter knarrade det vita trägolvet. Tilde sitter kvar i sängen och pillar på det randiga täcket. Jag känner att jag inte riktigt kan släppa varför hon är så nedlåten.

Jag väljer en pösig röd tröja som det står Rangers på, ett par svarta urtvättade jeans och randiga strumpor. Jag sätter upp mitt blonda solblekta hår i en hög hästsvans.
- Nu drar vi, säger jag.
Tilde studsar upp ur sängen. På väg ut till hallen tar jag en apelsin och ser att mamma har glömt att diska, igen..
Jag skulle verkligen vilja ha ett nytt kök, vårt är så gammaldags. Det är någon slags senapsgul färg på både väggar, kylskåp och frys.

Vi klev ut genom ytterdörren och jag kände den råa kylan slå emot mig. Vi var mitt i höstmånaderna, jag gillar verkligen inte hösten eftersom att jag upplever att alla blir så deppiga och trötta. Vi börjar gå långsamt med tunga steg emot skolan. Jag blir så stressad av skolan, vi har så mycket prov så jag hinner knappt med.

Idag känns promenaden till skolan väldigt annorlunda. Vi är ovanligt tysta, vi som brukar prata och skratta så mycket. Allt är så enkelt med Tilde, om jag var kille skulle jag säkert bli kär i henne. Jag gick och sparkade på en sten och funderade på hur annorlunda hon och jag var. Jag som är så tyst och hon så högljudd, hon är kaxig men jag är blyg. Det kanske är därför vi fungerar så bra tillsammans, hon och jag.
Vi hade inte sagt ett ord på hela vägen så nu tackade jag Gud att jag såg vår fula, gamla, vitspräckliga skola. Tänk att allt här i stan ska vara så gammalt och fult, jag är less på allt och alla. Enda anledningen till att jag är kvar i stan är att Tilde bor kvar här.

Vi gick upp mot skåpen och jag kände den äckliga lukten av rök, varför ska så många behöva röka i stan? Jag gick mot mitt fula gulfläckiga skåp, nummer 304. Tilde försvinner mot sitt skåp i nästa korridor.
Jag letar fram de slitna svenska böckerna ur mitt stökiga skåp. Jag letar sedan upp Tilde som jag hittar sittande på golvet, hon är fortfarande på dåligt humör. Tilde visar tydligt att hon inte har någon lust att gå i skolan idag, trots detta så lyckas jag få med henne till klassrummet.
Vi går snabbt mot klassrummet, väl framme så stöter jag upp den tunga klassrumsdörren med vänster arm. Jag känner en smärta ila genom armen, eftersom jag skadat mig på fotbollsträningen igår.
På väg in i klassrummet råkar jag tappa min telefon så att jag får en liten spricka i vänstra hörnet. Alla i klassen stirrar på mig med en frågande blick, men jag förstår att det inte bara var för telefonens skull.

Jag går och sätter mig på min plats längst bak med Sofie. Hon rör inte en min på hela lektionen. När lektionen är slut så kommer Tilde upp bakom mig och säger med gråten i halsen:
- Jag måste få prata med dig!
Plötsligt är hon bara försvunnen, vad är det som händer egentligen? Vad är det med alla?

Sofie undrar på nästa lektion:
- Har du inte hört eller?
- Hört vadå, frågar jag.
Hon hinner inte längre innan vår magister avbryter oss och börjar prata om annat.
Frågan ”Har du inte hört eller?” snurrar runt, runt i mitt huvud under hela lektionen. Vad har egentligen hänt? Har det hänt något riktigt allvarligt, varför är alla så konstiga? Frågorna är många.

Efter lektionen så springer jag ikapp Sofie när hon var på väg mot nästa lektion. Jag sprang nog lite för snabbt eftersom jag höll på att ramla på det hala stengolvet. Men som tur var så höll jag mig på fötterna. Medan jag frustade av ansträngning sa jag:
- Kan du berätta vad som händer med Tilde och alla andra?
- Jag tror att Tilde vill ta det med dig själv, svarar hon.

Jag hittar inte Tilde så jag börjar gå hemåt på den grusiga vägen i det dystra gråa vädret. Jag kommer in i mitt hus och går snabbt upp för trappen till mitt rum, och där sitter hon, Tilde. Hon snyftade, och jag undrar vad hon har på hjärtat. Jag frågar henne:
- Vad har du på hjärtat Tilde? Vad är det som har hänt?
Hon börjar storgråta så att all hennes mascara rinner ner för kinderna. Hon får tillslut fram det hon ville säga.
- Jag ska flytta härifrån, tvärs över hela landet.
När hon berättar det krossas mitt hjärta i tusen bitar och smärtan ilar fram i hela min kropp.

 

Lia