Novell 63

En förändrad värld

Just nu är jag glad. Gladare än vanligt faktiskt. Jag ska berätta varför jag är glad, men först ska jag presentera mig och min familj.

Jag heter Ines och jag är 15 år. Jag bor med min familj i ett stort hus på Bottengatan 12. Jag har två syskon som är tvillingar, Adam och Alice. Dom är 7 år och riktigt irriterande ibland faktiskt. Mina föräldrar är väl helt normala, lite sådär lagomt pinsamma och väldigt snälla.

Nu ska jag berätta varför jag är glad.. För några dagar sedan berättade mina föräldrar att min pappa hade fått ett jobb utomlands så vi skulle flytta inom ca två månader. Jag blev nästan hysterisk, så glad blev jag. Flytta utomlands liksom! Hur coolt var inte det?! Sedan kom jag på att jag på att jag skulle måsta lämna alla mina vänner. Mitt humör gick verkligen från toppen till botten.

- Nå, vad tycker du Ines? frågade mamma.

- Jo visst det blir väl roligt men...

- Men vadå? frågade pappa.

Jag började skruva på mig lite.

- Då måste jag ju lämna alla mina kompisar. fick jag fram. Gråten var  inte långt borta nu, den satt liksom som en klump i halsen. Klumpen fanns även i magen. Kall och hård, usch!

- Ja men det finns ju mobil telefoner, någon nytta måste ju de där små manickerna göra.  muttrade pappa.

Det spelade ingen roll vad jag sa, två månader senare satt vi där med alla våra grejer i kartonger och väskor i ett helt främmande land. Vi hade visserligen varit i Grekland förut men då var det verkligen inte på samma sätt. Nu hade jag fått lov att säga hejdå till Emmy, min bästa vän. Jag ville knappt släppa taget om henne när vi kramades adjö.

Huset var stort, mörkt och gammalt. Nästan lite små läskigt om man får säga så. Vi hade en stopr tomt också. Mycket träd, växter och grönt. Blommor i alla möjliga färger. Strand och hav låg bara några hundra meter bort så när man skulle sova kunde man höra vågorna som slog mot stranden lite svagt. Jag och min familj stortrivdes! Man behövde inte heller åka långt för att ta sig till staden. Och det var i staden jag träffade honom, Roberto! Roberto hade mörkt hår, perfekt längd, enligt mig då.. Muskulös och knallblåa ögon.

Jag satt och fikade på ett café en dag inne i staden då han kom in. Han satte sig på andra sidan av bordet jag satt vid.

- Can I sit here? frågade han på engelska dåå..

Åh nej! Jag som är så dålig på engelska!

- Ehm.. Yes of course you can. svarade jag.

- So.. How are you? frågade han.

Och trots min dåliga engelska flöt konversationen på väldigt bra.

Dagarna flöt också på väldigt bra.. Enda tills den dagen.. Dagen som allt rasade samman.

Mamma fick ett samtal den morgonen, jag tror det var någon slags polis som ringde.

 - Yes, this is Marie. Sa mamma när hon svarade. Sedan satt hon bara och sa "okey" resten av samtalet. Hon lät bara mer och mer nervös och orolig efter varje "okey."

När hon hade lagt på gick hon till vardags-rummet där pappa satt och läste.

- Du och jag kan väl gå en promenad? frågade hon pappa. Inte för det verkade som att han hade så många val.

Pappa kollade upp på henne lite förvånat, och bara nickade.

- Ines du får passa Adam och Alice. sa mamma till mig.

- Men.. började jag.

Mamma behövde bara lyfta lite på ena ögonbrynet så förstod jag att jag inte hade något annat val.

Det gick en halv timme, sen en halv timme till och till sist efter ungefär en och en halv timme kom mamma och pappa tillbaka. Det satte sig i köket och ropade dit mig. Jag gick dit, öppnade kylen, tog ett äpple och vände mig sedan mot dem. Dom bad mig sätta mig  och jag satte mig mitt emot dem.

- Vi måste berätta en sak.. började mamma.

- Jaha? svarade jag lite kaxigt eftersom att jag fortfarande var lite irriterad på dem för att jag behövde sitta barnvakt.

- Och det kan kanske bli lite svårt att ta in. fortsatte hon.

Jag bet en stor tugga i äpplet.

- Ja ja, berätta nu då!

Pappa satt  bara tyst

- Vi kan inte bo kvar i det här huset. sa mamma.

- Vänta, va? frågade jag förvånat.

- Ja du vet samtalet jag fick imorse?

Jag bara nickade och fortsatte äta mitt äpple.

- Det var från polisen. fortsatte hon.

Jag fattade ingenting.

- Vadå har vi gjort något fel?

Först då var det pappa som svarade.

- Nej nej inte alls.

Jag var ännu mer förvirrad nu och jag tror att mamma och pappa märkte det på mitt ansiktsuttryck.

- Nej jag måste ha kaffe innan vi fortsätter. sa pappa.

Precis då fick jag ett sms från Roberto. Han undrade om vi kunde gå och fika.

- Nej, berätta klart! sa jag bestämt och pappa som redan hade hunnit ta fram muggar ställde bara tillbaka dem in i skåpet. När jag var irriterad fanns det inte mycket att säga till om.

- Kan ni förklara varför vi inte får bo kvar i huset? frågade jag.

Och sedan satt de och förklarade i ungefär 45 minuter. Jag satt mest och kollade på klockan så jag hängde inte med så bra i diskussionen. Men jag förstod att det var för att huset vart ett gammalt och väldigt heligt hus för grekerna, så det var många som hade varit och klagat hos kommunen. Då hade de beslutat att vi inte fick bo kvar.

Vad skulle hända nudå? Det var det enda som fanns i mitt huvud den dagen till och med då jag var med Roberto.

Dagen gick fort och det var måndag dagen därpå. Skola.. Trots att jag hade fått några vänner var jag ändå nervös inför skoldagarna. Men även denna dag gick fort.

 När vi senare den dagen satt vid middags bordet berättade pappa att han hade pratat med sin chef och att han kunde hjälpa oss att flytta tillbaka till Sverige igen. Dagarna bara rullade på därefter.

Men en dag när pappa kom hem från jobbet sa han att vårat hus i Sverige redan var sålt.

- Kan vi inte bara flytta till ett annat hus i Sverige då? frågade mamma.

- Jo det är klart men.. började pappa men jag avbröt han genom att gå därifrån. Jag orkade inte en till sån här diskussion.

- Vart ska du gumman? frågade mamma.

- Träffa Roberto, är hemma om ungefär en timme. svarade jag och gick.

Jag berättade allt för Roberto den dagen. Han verkade inte riktigt förstå att jag inte skulle bo kvar i Grekland för han brydde sig typ inte alls. Det blev bara tyst och stelt mellan oss.

- I have to go, see you. sa jag och bara gick. Det var faktiskt sista gången jag såg honom för när jag kom hem berättade mamma och pappa att de hade hittat ett hus i Sverige som vi skulle flytta till. Jag blev både glad och ledsen på samma gång, svårt att förklara känslan.

Jag försökte ringa Roberto minst 10 gånger men han svarade inte. Vi skulle flytta inom ca 2 veckor den här gången.

Under den första veckan försökte jag få tag på Roberto. Sedan tappade jag hoppet. Om han inte ville ha något med mig att göra så ville inte jag hålla på att försöka heller. Då lurar jag ju bara mig själv liksom.

När det sedan hade gått tre dagar till och jag satt och lyssnade på musik i mitt rum ropade mamma på mig.

- Ines kom ner hit, vi måste prata med dig! ropade hon

Jag gick såklart ner till dem och de bad mig att sätta mig.

- Vi har hittat ett hus i Italien som vi ska flytta till. sa pappa.

Jag fattade absolut ingenting. Det här var helt sjukt! Jag kände mig ungefär som en död fisk som bara satt och glodde. Inte för att döda fiskar kan glo men ni fattar hur jag menar. Vi skulle ju flytta tillbaka till Sverige om två dagar! De kan ju inte bara ändra sig nu!

- Men Sverige då? frågade jag.

- Ja vi vet, men.. Och efter kanske 15 minuter hade de förklarat varför Italien var så bra.

Jag ville ju flytta till Italien så jag sa inte emot.

En vecka senare satt vi på ett flyg påväg till Italien. En ny start på ett nytt liv.

Lassie