Novell 82

Det värdefulla beskedet

Solen håller på att gömma sig bakom de branta och höga bergen. Jag ser hur fåglarna flyger mot söder. Det är lugnt och fint här men jag kan ändå höra barnens rop och skratt från gatan. Jag har en bror som heter Omid, han håller på med bollen på andra sidans gård. Själv sitter jag här på en matta. Han är 18 år gammal och han är lång, stark och omtänksam. Och just det för han tycker också om att spela fotboll, han vill bli fotbollsproffs i framtiden. Mamma är i köket och lagar middag för oss. Hon heter Sara och är 38 år gammal. På förmiddagarna jobbar hon som lärare på en skola. En av hennes bästa kompis är min lärare. Mamma är en av dem personerna som är väldigt nära till mig. Jag brukar säga mina hemligheter till henne. Vet ni att hon brukar ge mig positiva uppmärksamheter som gör att jag får mera självfortoroande? Jag vill inte berätta mycket om pappa eftersom han dog i en bilolycka när vi var på en resa. Jag mår lite dåligt nu!!! Jag saknar honom. Själv heter jag Sima och jag är endast 16 år gammal. Jag är en modig tjej som är väldigt snäll. Mina drömmar är att bli doktor och jobba på ett sjukhus och rädda folkets liv. Jag giller också att läsa böcker och mamma brukar hjälpa mig att välja dem bästa böckerna. Förresten, jag har också en kompis som heter Ziba. Hon är min bästa vän, vi brukar vara med varandra och göra roliga saker. En dag mitt på sommaren när vi var på skolan och hade lektion då hände en ovanlig sak. Våran lärare som är mammas kompis kom aldrig tillbaka till skolan. Alla vi blev oroliga eftersom hon brukade säga till oss om hon inte skulle komma. Men den dagen visste vi inte ens vart hon var. Den sista dagen som vi hade träffat henne sa hon bara att hon skulle på en resa men hon sa inte ens vilken dag. Sedan rektorn kom och sa till oss att hon hade åkt till USA. Hon fick en antagningsbesked från Californiauniversitetet . Hon åkte dit för att hon var en duktig lärare i Kabul. Kanske hon har sagt det till mamma,eller? Den dagen fick vi sluta tidigare. Det var inte bra för oss för att vi missade våran lektion. Då ville Jag gå hem fort för att berätta för mamma att hon hade åkt till USA. Jag går alltid hem från Centrumvägen, det tar cirka 20 minuter för mig att gå. Det är fullt med människor där. Man kunde se hur folk rörde sig fort på den slitna marken. Jag hörde hur butiksinnehavare ropade för att sälja sina varor. Många av dem har sina saker utanför butiken. Det är olika saker som de säljer det är frukt, kläder, skor, halsband och med mera. Den dagen var det jättevarmt, jag började att bli törstig plötsligt mina blick mötte glassaffären. Jag fick vatten i munnen av glassbilden. Jag började gå mot affären som om jag gick i sömnen. Det stod att en glasstrut kostar panch ropie alltså 5 kr. Jag kollade i väskan om jag hade pengar. Jo! det hade jag faktiskt! Och köpte glassen. Jag tänkte samtidigt på henne medan jag åt glassen.

Hur kunde hon åka till USA? frågade jag mig själv! Aha de sa ju att hon var duktig lärare i Kabul.

Min mamma sa en gång till mig att hon var duktigt på skolan sen dess när hon var en liten tjej. De var kompisar då också.

Jag vill också bli som henne och åka till USA. Om jag får en chans så klart! Sa jag sedan.

Tre år senare

Det har gått cirka tre år nu från den dagen. Nu är jag en stor tjej som går i universitet, den heter cherag  som betyder lights på engelska. Min bästa vän går fortfarande i min klass. Nu ligger jag på min säng. Jag kan höra TVs ljud från vardagsrummet. Jag tror att det är Omid som kollar på fotbolls match. Ibland är han beroende av fotboll som jag har märkt. Jag tänker just nu vad jag blir i framtiden?

Kanske en författare? Säger jag

Kanske det hörru du! Sa jag till mig sedan. För att jag läser mycket böcker. Men min största dröm är att bli en läkare.

Min lärare brukar säga att jag är duktigt på matte och no-ämne. Han säger att jag kan bli en doktor i framtiden, han säger också att jag måste kämpa och slösa inte bort min tid. Ja ja! Det är sent nu. Mm Jag måste sova inser jag och gäspar. På morgonen vaknar jag med mobilens ljud. Jag ska till universitet, nu är det lite sent. Jag vaknade för sent idag. Jag hinner inte äta frukost.

Vart ska du? Du måsta äta frukost annars kommer du inte klara dig på universitet. Säger mamma.

Nej! Jag hinner inte. Jag börjar gå mot universitet, på vägen dit ser jag Ziba på andra sidans vägen. Det var jättevarmt som vanligt. Min mage kurrade av hunger. På första lektionen har vi matte men jag ser att rektorn är där. Undrar varför han är där? Alla vi elever går i klassen nu, då börjar han prata.

-Jaha! Hej alla elever, mår alla bra på skolan? Säger rektorn

- Ja! Svarade alla elever i klassen.

Kommer ni ihåg en lärare som ni hade i högstadiet som kom aldrig tillbaka till skolan. Vi har ju kontakt med henne nu. Igår ringde hon och sa att californiauniversitetet vill skicka 3 stycken antagningsbesked till er elever. Och hon sa att det var hon som nämnde vårat universitet. Hon sa också att det kommer finnas prov med det. Det är om läkarprogram, teknikprogram och naturprogram. Den elev av varje program som tar den högsta poängen får det och åker till USA. Hon sa också att hon kommer att bygga skolor här, för att alla ska kunna gå i skolan och lära sig. En viktig sak också som jag inte ska glömma bort, det är att hon ska komma hit nästa år och kanske träffa er för att hon har en egen organisation här och besöker den.

- Hoppas att vi två får ett eget antagningsbesked, sa Ziba

- Hallå, vi går ju i samma program och det går ju inte! Förklarar jag till henne

Båda suckade!!! Alla börjar prata med varandra. Jag kollar ut från fönstret och ser på den klarblåa himlen. Tänk om jag klarar provet, då åker jag i ett flygplan i den där himlen.

- Sima! Sima! rektorn har gått, vi har lektion nu.

Jag skakar mitt huvud och blinkar några gånger som om jag var i en dröm.

-Ja, ja! Säger jag till henne.

Det är eftermiddag, klockan är 14:00. Jag tar ut min vattenflaska för att hälla på mitt huvudet eftersom det är jättevarmt, man svimmar nästan av det heta solskenet. Jag vill gå hem fort för att berätta för mamma. På vägen dit ser jag Navid, han är Omids kompis.

- hej Ziba! Kan du säga till Omid att han ska skynda sig? Det blir sent. Säger han till mig

- Hej! Ja absolut, har ni fotbollsträning eller?

-Ja det har vi, svarar han

Jag börjar gå mot dörren. Plötsligt öppnas dörren av Omid .

- Skynda dig, Navid väntar på dig där ute, säger jag till han och frågar om mamma har kommit från jobbet. Jag får inget svar av han för han susade ut med blixtens hastighet. Jag lägger min väska i mitt rum och känner hur svetten rinner från min panna. Jag går mot handfatet för att skölja mitt ansikte med kallt vatten. Jag torkar ansiktet med en handduk, sen går jag och sätter mig framför den vita bordsfläkten. Det känns som att jag faller ner från ett högt berg och känner hur vinden slår mot mitt ansikte. Det är så skönt!!! Plötsligt rycker jag för dörrens smäll. Det är säkert mamma, tänker jag.

-Mamma! Mamma! jag har en bra nyhet till dig. Du blir jätteglad om jag berättar den till dig, säger jag till henne.

-Är det sant? Får jag höra då? Svarade hon

Jag berättar precis allt vad rektorn har sagt och frågar om det är verkligen sant om hennes kompis, som var min lärare fast inte nu längre.

-          wow är det sant eller skojar du bara? Antagningsbesked från USA? Ja! hon är min kompis som har åkt till USA. Jag hoppas att du kan klara provet. Men du kommer så klart för du är min intelligenta dotter. Säger hon

-Tack mamma! Säger jag och sedan frågar jag om hon kan hjälpa mig med mina läxor.

- Ja! så klart att jag kan, och kramar mig.

Jag mumlar att jag vill också åka till USA. om du vill så måste du vara med på lektionerna och koncentrera dig på att vad läraren säger i klassen, säger mamma.

Efter den dagen brukar jag göra som mamma har sagt. Jag tar detta väldigt hårt och satsar mycket. Jag vill inte missa chansen. Omid säger också att jag är en duktigt lillasystrar för honom. Jag brukar gå på biblioteket och läser med Ziba. Hon är också en duktig tjej med en smart hjärna. Jag brukar få hjälp av henne med de frågor som jag inte kan. Hon är jättesnäll tjej och jag litar på henne också.

Det har gått två veckor nu, gamla dagar går och nya dagar börjar med ett stort leende för mig. Förresten vet ni vilket program jag har valt? Så klart läkarprogrammet eftersom det är mitt favorit- ämne. Hallå, om jag klarar provet kommer jag verkligen att åka till USA? Det känns jättespännande nu.

Jag är i vardagsrummet och kollar på en film. Vi ska äta middag snart, och mamma är i köket.

-Sima! Det är mat nu, ropar mamma från köket.

-Ja! Jag kommer nu, svarar jag tillbaka.

-Kan du hjälpa mig med det här? Och säg till Omid att han ska äta nu! Han är i sitt rum.

Jag går mot hans dörr, men jag tror att han hörde för att han kom precis.

-Det är mat nu!

-Ja! jag hörde , vad är det för mat då? säger han till mig.

-Jag vet inte, du får veta snart. Svarar jag honom.

Alla vi sitter här och äter. Det är väldigt tyst nu. Hallå så här tyst giller jag inte, säger jag till dem.

-Ja just det! Jag skulle precis säga att när vi hade träning idag, då fick vi träffa en som spelar i A laget. Han var superduktig på att dribbla. Han lärde oss några trick också. Dem var inte så svåra, jag fick lära mig på en gång .

-Jaha! Kul för dig. Säger mamma till honom. Men hur går det med dig Sima?

-Det går bra för mig, tror ni att jag kommer att klara proven? Säger jag med en ledsen blick.

-Jag tror det går bra för dig eftersom du sitter med boken i handen hela tiden. Märker du inte själv att du satsar för mycket? Jag är hundraprocent säker på att du kommer klara proven.

-Är det så! tack säger jag till honom.

Efter att vi ätit klart går jag till mitt rum. Jag ser nästan ingenting när jag öppnar dörren så jag tänder lampan som ligger på mitt sängbord. Jag har allting i sitt ordning och det giller jag. Jag öppnar byrån för att ta boken, plötsligt ser jag pappas bild under boken.

-Pappa! varför är du inte här med oss? Vill du inte se hur stor din dotter har blivit? Vill du inte se hur duktig jag är på universitet? Pappa, jag saknar dig!!!

Jag tar hans bild och kramar den. Tårarna rinner på mina kinder. Då kommer tankarna om att när jag var i högstadiet brukade pappa alltid säga till mig: jag vill gärna se dig en dag när du tar din student, den dagen blir jag lycklig i mitt liv.

-Pappa, snart så ska jag ta min student, vi har en tävling också i mitt universitet. Jag vill gärna vinna för din skull. Den dagen kommer jag nå mina drömmar, då ska jag åka till USA.

Det är sent nu, mamma kom till mitt rum och sa att jag måste sova. Hon frågade också varför jag var ledsen! Jag sa bara att jag saknade pappa.

Tutut! Tutut! Det är bara en ringklocka. Idag måste jag gå tidigare till universitetet eftersom vi ska få mera information om provet.

-God morgon! Har du sovit gott i natt, frågar mamma.

-Ja, fast jag kunde inte sova från början men sen sov jag gott, svarar jag henne.

Jag äter frukost, samtidigt ringer jag till Ziba för att jag vill gå med henne. Efter två ringsignaler så svarar hon.

-Hej Ziba! Kan du komma till mig, vi går tillsammans till universitet.

-Hej! Ja det kan vi, jag är redan på väg till universitet, men jag kommer till dig om fem minuter.

-Okej! Hejdå vi ses då

_Ja! Hej.

Efter några minuter börjar jag gå. Jag ser att Ziba vinkar till mig. Jag vinkar tillbaka till henne.

Vi går tillsammans till universitetet. När vi kommer till universitet då ser vi att alla andra var där redan. Kanske vi var försenade? Säger jag till Ziba. Rektorn säger att proven är på fredag och idag är det måndag. Vi har typ fyra dagar kvar tills proven. Han säger att det är 40 frågor av varje program, och man måsta svara ordentlig för att det inte är vi som rätter utan vi ska skicka till californiauniversitetet och där har de en kvinna som kan farsi (persiska)och det är hon som rättar. Det är en sak till som jag måste säga, och det är att ni får inte glömma bort att skriva ert namn annars så är det ert fel. När rektorn pratar klart så försätter vi med våran vanliga lektion. Vi slutar lite sena idag eftersom vi hade långa lektioner. Jag går hem från skolan, jag är jättetrött. När jag kommer hem så lägger jag mig ner på den tunna mattan som vi har på gården under den kalla skuggan. Jag vill sova säger jag till mig, det var jättetyst på gården Plötsligt somnar jag där, jag orkade inte ens gå på mitt rum.

Det har gått tre dagar och idag är det den sista dagen inför proven. Jag är ledigt idag eftersom de som ska göra proven har en dag på sig att träna. Jag sitter med Ziba på gården, vi har inget att göra. Vi frågade varandra dem frågar som kanske kommer på proven.

-Sima !Är du inte nervös för imorgon? Frågar hon mig

- Lite, fast man ska inte vara nervös, annars så kommer man att glömma bort allting. Ta det bara lugnt, okej? Svarar jag till henne.

-Okej men du, jag måste gå nu, det blir sent för mig! Vi ses imorgon i skolan.

-Mm! Ja, det gör vi så klart.

Efter kvällsfikan går jag till mitt rum. Jag kollar genom fönstret, jag ser ingenting förutom den vita månen. Jag tänder inte lampan eftersom jag ska lägga mig snart.

Mamma kommer till mitt rum och säger till mig att jag måste sova snart. Fast jag kan inte somna för att jag känner mig lite nervös för imorgon. Hur det kommer att gå, kommer jag att klara proven?

 Jag måste sova nu annars kommer jag inte att vakna på morgonen.

-Sima vakna nu! Det kommer att bli sent. Säger mamma.

Jag öppnar mina ögon och känner mig jättetrött, jag vill fortfarande sova.

-Sima du har prov idag! Vakna nu, har du glömt eller? Säger hon igen

Va? Just det, jag har ju prov idag. Oj då jag måste skynda mig. Nu glömmer jag bort att sova och resar upp mig fort. Klockan är 7:30 på morgonen, proven börjar klockan 9:00 och det är lugnt. Jag behöver inte stressa nu. Mamma är klar och hon ska till jobbet nu.

-Sima jag går! Lycka till med provet, säger hon till mig medan hon går mot dörren.

-Tack, men jag ska sluta tidigare idag, efter proven kommer jag direkt hemma. Vi ses då, säger jag till henne.

-Mm, okej! Hejdå.

Då går hon, Omid äter frukost i köket. Han ska också till universitet men jag vet inte när.

Jag måste gå nu klockan är 8:20. Omid har redan gått, jag tar nyckel från min väska och låser dörren. Jag ser den halva solen bakom de höga bergen när jag vänder mig bakåt. Den är inte ens hel. Jag tycke om när det är så här, sedan tar jag en stort andetag och jag känner den fräscha morgonluften. Det är så härligt nu. Jag ser två små flickor som kommer mot mig med sina skoluniformer, de skrattar och pratar med varandra. Jag är snart framme vid universitet, då ser jag Ziba. Jag småspringer mot henne, och hon ser mig också och vinkar.

-Hej! Säger hon till mig.

-Hej! Säger jag till henne.

Nu går vi in i klassen och vi ser läraren med provlappar i famnen.

-God morgon! Har ni sovit gott på natten? Säger hon till oss.

Alla säger ja med en lugn röst. Det känns som att alla är trötta eller så kanske de är nervösa. Ja, jag vet inte! Säger jag till mig sedan. Ni börjar när ni får lappen och glöm inte och skriva erat namn. Okej! Ni har 2 timmar på er att svara.

Jag får lappen och börjar med att skriva mitt namn. Sedan tänker jag bara på proven. Gud hjälp mig! Nu har jag bara dig, säger jag till honom. Jag tar pennan hårt och stänger mina ögon och sedan…………………….

-Hur gick det Ziba? Var det svårt eller lätt? Frågar mamma.

Nu har jag kommit hem från universitet, jag är hemma nu.

-Ja! Det gick bra men den var ganska svårt, svarar jag till henne.

-Okej! Men när får ni reda på resultatet.

-Nästa vecka på torsdag! Tror jag. Mamma tror du verkligen att jag kommer få antagningsbeskeden?

-Ja! Du borde veta mycket mer än vad jag vet, för att du har gjort provet, svarar hon

Mm! Hon har faktiskt rätt. Jag går mot kylskåpet och tar ett äpple och tuggar på det.

Dem här dagarna går väldig sakta för mig. Det känns som att det har gått ett år för mig att veta resultatet. Ikväll är det den sista kväll innan jag får veta mitt resultat. Jag ligger i sängen nu, det känns som att jag vet redan resultatet, jag vet inte hur men jag är bara glad. Det är samtidigt spännande. Tror du att jag har klarat proven? Vet du hur jag mår den här tiden imorgon? Kommer jag vara glad eller ledsen?

Den här kvällen är den mest spännande kvällen i hela mitt liv! Jag får veta resultatet imorgon.

Titut ! titut! Det är mobilens ringsignal. Jag tar och stänger av den. Jag tar mina favoritkläder och klär mig. Sedan kollar jag på en spegel som ligger i vardagsrummet bredvid TV om jag passar i den. Jag är ganska nöjd och tar mina saker som jag behöver sen går jag  mot universitet.

Det är inte så många elever idag, det är bara dem som har gjort provet. Mest ser jag bara tjejer än killar och en av dem är jag. Jag är stolt över mig att jag är en tjej och säger sedan att tjejerna är alltid bäst. Då ser jag att rektorn kommer med några priser i handen. Alla blir tysta på en gång och kollar på honom.

-Hej till er alla, hoppas att ni mår bra. Jag är ganska stolt över er som har gjort provet. Jag vet också att ni är jätteduktiga. Det måste ni veta själv också , vet ni att ni är Afghanistans nya ungdomar så ni måste ta hand om ert land på ett bra sätt, vi lever några år till sen kommer vi försvinna. Dem priser som jag har i handen nu kommer förändra hans eller hennes liv som kommer få dem snart. Jag vill att den personen som kommer får den ska vara snäll och använda den på ett bra sätt så att alla ska säga att ni är Afghanistans nya ungdomar. Jag vill inte slösa bort eran tid så mycket och tack för att ni har lyssnat på mig. Sen så börjar alla klappa.

-Jag vill också säga grattis till dem som kommer att få antagningsbeskedet. Säger han sedan.

-Jag börjar med naturprogram först. Från naturprogram fick Ahmad den högsta poängen, han ska komma fram och ta sitt pris. Säger han sedan.

Alla klappar och visslar. Jag ser att Ahmad är jätteglad och han går mot rektorn. Rektorn tar hans hand hårt och kramar honom och sedan ger honom det tjusiga antagningsbeskedet med en brun ram. Alla gratulerar honom och slår honom på axlarna. Grattis! Grattis! Grattis, säger alla till honom.

Jag är nervös och känner hur mitt hjärta bultar. Det slår fortare och fortare. sedan lägger jag min hand på mitt hjärta, mina händer och ben darrar. Jag kan bara höra mitt hjärteslag.

-Från teknikprogram fick Abbas den högsta poäng, gratulera honom med hårda klappar, säger rektorn sedan.

-Sima var är alla tjejer, vad fick dem för poäng? Två killer hittills, säger Ziba som står bredvid mig.

-Jag vet inte, jag har samma fråga som du har. Vad fick tjejerna för poäng? Frågar jag henne.

-Från läkarprogram måste det va du. Jag känner inom mig att det är du. Säger hon sedan.

Jag skulle precis svara henne, då sa rektorn från läkarprogram fick, och jag fort stänger mina ögon och frågar mig själv, om det är inte du, vad ska du göra då? Frågar jag mig själv.

-Från läkarprogram fick Ziba den högsta poäng, hon fick rätt på alla frågor. Oj, oj säger han sedan.

Är det verkligen jag? frågar jag Ziba.

-Ja det är du! Och kramar mig sedan och säger att jag måste gå upp till rektorn!

På vägen dit hör jag bara min röst att säger. Yes Ziba! du klara det! Du gjorde det. Jag går och ställer mig bredvid rektorn. Han ger mej den bruna och stora ramen med den värdefulla beskeden.

-Grattis Ziba, jag är stolt över dig. Hoppas du träffar din lärare i USA, säger han till mig.

Jag tar emot det med båda mina händer och visar det till dem andra.

BRA JOBBAT ZIBA, BRA JOBBAT! Äntligen fick du det. Du fick dina drömmar uppfyllda, du är………

Fem år senare

Jag är i USA nu med min familj. Mamma och Omid ficka åka efter mig för att jag skickade inbjuden till dem. Livet är bra här, jag fick verkligen mina drömmar av den där proven. tack vare rektorn och Californiauniversitet. Nu jobbar jag som doktor på ett stort sjukhus, på mina lediga tider jobbar jag också som en person i en organisation som heter HTAC den betyder HELP THE AFGHAN CHILDREN. Den ligger i själva California. Vi och några Amerikaner skänkar pengar för Afghanistans barn särskild de barnen som inte har råd att gå i skolan. Då skickar vi pengar till dem. Omid spelar fortfarande fotboll. Han spelar i A laget som heter Californiaklubb. Han har blivit jätteduktig på att dribbla och såna saker. jag måste berätta en sak till dig, för några månader sen kom ett brev till mig på den stod att jag fick Nobel-pris från Sweden (Sverige). Jag fick den för att jag är en av dem personer som jobbar för mitt lands frihet. Kanske jag kommer åka till Sverige som ligger i Europa. Jag kommer träffa Sveriges kung, folk, statsminister och de personer som har skickat nobelpris till mig. Undra hur det kommer att vara där? Jag har hört talas om att Sverige är ett bra land.  För vår år sen åkte jag till Afghanistan  och hjälpte barnen, jag gav dem pengar och böcker så att de skulle kunna gå i skolan. Det är inte bara det utan att jag byggde några skolor i små byar med hjälp av de pengarna som jag jobbade in och de amerikaner som hjälpte oss, fast det var inte själv jag som byggde utan det var mina pengar som de kunde bygga av. Jag är verkligen glad över mig själv och jag kommer aldrig glömma bort antagningsbeskedet från USA.

Från början när jag kom hit då kunde jag bara lite engelska men nu kan jag helt och hållet eftersom jag har tränat, jag slösade inte bort mina dagar på onödiga saker. Det är en mening på engelska som är så här ( If you try, you kan fly ) det innebär att om du kämpar hård så kan du göra saker som är omöjliga. Det var svårt för mig också att lära mig engelska, men jag kämpade och kämpade till slut så lärde jag mig. Alla de som känner mig är stolta över mig. Jag kände ingen här förutom en kvinna som hjälpte mig, hon hette Merry. Hon var jättesnäll och det var hon som hämtade mig till min lärare som var här förut. När jag gick till stan och kollade på människorna, vägarna, butikerna och luften, det var helt annorlunda. Det kändes som att jag lever i ett annat värld. Jag tänkte bara på Centrumvägen, på människorna och på den slitna marken. Det var nått nytt för mig här. När jag andades luften blev jag fräsch på en gång. Varför finns det skillnad mellan Afghanistan och USA brukade jag alltid fråga mig tills en dag när jag åkte tillbaka. Det var första gången när jag åkte från USA till Afghanistan. Jag var jätteglad eftersom jag ville se Kabul igen, mitt universitet, mina kompisar, särskild Ziba, jag ville se den igen, Centrumvägen som var min kända väg, eftersom jag gick på den nästan alltid. Men när jag åkte tillbaka, då var det inte samma sak. Centrumvägen och den slitna marken var något nytt för. Allting har förändrats, butikerna, vägarna och skolorna. Jag kunde inte ens tro det. Hur då? Hur kan allting förändrats på tre år. När jag besökte skolorna blev jag jätteglad. Jag splittrades nästan av en glittrande glädja som hittade sin plats i mitt hjärta. Jag fick nästan tårar i mina ögon när jag såg på de 8-9 åriga tjejerna. De var lyckliga och glada, nu kunde de gå i skolan, nu kunde de lära sig något nyttig, nu kunde de bygga sitt land med sina egna händer, nu kunde de förändra landet och världen med de pennor som de har i sina små händer. Afghanistan var inte det gamla Afghanistan, Afghanistan var ett nytt land, Afghanistan var ett land i förändring. Afghanistan ligger i ungdomarnas händer, de ungdomarna som har landet i sina utbildade händer. De gamla är bortglömda, nu är tiden för de nya. Det var också olika organisationer som hjälpte till  och en av de var min och min lärares organisation . Jag kunde hitta datorer i varje skolan och jag kunde hitta skolor i varje by. Jag var så stolt över mitt land och folket som bodde där. Varje gång när jag träffade skolbarnen så köpte jag något som de kunde använda i skolan.  Från mitt hjärta, kommer jag offra mig för mitt land eftersom nu kan jag och alla ungdomar tro på att Afghanistan var ett land i FÖRÄNDRING.

 

Fina