Novell 119

Mitt livs mardröm!

 

Jag satt på bryggan nere vid vattnet, solen lyste på den spegelblanka sjön, kl var 21.00 när något hemskt plötsligt hände. Jag hörde ett olyckligt skrik från min syster som stod i köket och bakade paj. Jag sprang genast upp och skulle kolla vad som hade hänt. När jag kom in i köket satt Amanda på knä bredvid våran mamma som låg i sängen och var alldeles blek och kall, ambulansen kom....

Mamma låg på sjukhus i några veckor i koma, innan hon gick bort i en svår hjärnblödning. Det var då allt förändrades.

Jag och Amanda bodde hos våran moster Linda och hennes familj. Mamma och moster Linda hade haft väldigt tight kontakt. Vi spenderade till största delen av våra liv tillsammans. Linda hade en man som hette Martin, dom hade också två barn, en kille som var tjugo och en tjej som var sexton, lika gammal som mig. Men det var bara min kusin Alva som bodde hemma fortfarande.

Amanda kom in i en djup depression, hon skar sig, drack hela dagarna för att dämpa smärtan, gick aldrig utanför huset på dagarna bara på nätterna. Hon försökte till och med ta självmord genom att hoppa från en bro, hoppa framför tåget, hon orkade helt enkelt inte leva längre.

En dag fick jag ett sms från Linda att jag skulle komma hem, när jag kom hem satt familjen i soffan och var ledsna, Amanda hade tagit självmord.

Allt bara svartnade för mig, Amanda hade lämnat ett brev.

-Förlåt Anna, jag älskar dig mest av allt men jag var tvungen, jag hade för ont för att leva!

Jag kunde inte förstå att hon inte fanns mer. Allt jag trodde hade blivit bättre hade bara gått utför.  Jag hade blivit deprimerad och gick inte till skolan längre. Jag visste längre inte vad som var meningen med livet när jag varken hade mamma eller Amanda kvar. Jag drömde hemska mardrömmar nästan varje natt. Jag hade ingen kontakt med mina vänner längre. Jag försökte länge att släppa allt, men hade inte modet nog att ta det steget för jag var rädd att jag inte längre skulle minnas dom. Men mitt i all skit fick jag reda på en sak...

Jag skulle få en liten kusin om några månader. Det fick mig att stanna upp ett tag, vi kunde ju inte ha det såhär när det kommer en liten bebis. Jag försökte med allt, det var en riktigt tuff tid men familjen och den lilla bebisen fick mig att inte ge upp. Månaderna gick och en dag kom Linda och Martin hem med en liten tjej som jag fick bestämma namn åt.

Hon skulle heta Naomi. Naomi fick mig alltid att tänka ljust på livet och att inget var omöjligt. Hon var den som räddade mig från allt hemskt.

Idag är Naomi två år och det är tre år sedan mamma och Amanda dog. Jag hoppade på skolan igen när Naomi började på dagis. Nu känns det inte lika hemskt att gå till mamma och Amandas grav när Naomi alltid är med och håller handen och säger,

-Jag älskar dig!

 

 

Tittut