Etthundratjugoåtta

 Min relation till min kompis.

Jag öppnar brevet, mina händer skakar. I brevet ligger ett ihop vikt papper, jag vecklar upp det. Jag kan nästan inte hålla i papperet utan att tappa det, för jag skakar så mycket. Mina ögon vattnas och en tår faller ner. Jag läser de första raderna hastigt och tårarna börjar forsa. Jag sätter mig och sätter händerna över ansiktet, jag klarar inte av att läsa mer. Det känns som att mitt huvud håller på att sprängas på grund av alla tankar. Jag reser mig och fortsätter försiktigt att läsa brevet.

 

Ett år tidigare.

 

- Får jag låna den här tröjan av dig imorgon?

- Ja, de är klart du får.

- Tack, den kommer passa mig så bra, haha.

- Den kommer va super fin på dig.

- Jag måste gå nu, 8.15 imorgon som vanligt?

- Ja vi syns då, men Linnea glöm inte svenskaläxan tills imorgon.

- Nejdå, hejdå älskar dig.

- Älskar dig.

Det hade varit en vanlig måndags kväll, då jag och Linnea hade vår så kallade Emma & Linnea kväll. Vi hade det minst en gång i veckan, oftast på måndagar. Vi pratade om precis allt och gjorde saker som man bara gör med sin allra bästa vän. När Linnea hade gått hem gick jag till toaletten för att göra mig klar för att sova. Jag satte upp mitt hår i en boll mitt på huvudet. Tog fram mitt sminkborttagningsmedel och tvättade ansiktet. Min rosa handduk låg i en hylla till vänster om handfatet. Jag tog fram den samtidigt som jag släppte ut mitt hår. Jag borstade håret och gjorde en inbakad fläta. Innan jag ska sova så lyssnade jag alltid på musik. La mig i sängen och tog mina rosa hörlurar. Jag spelade min sova lista och låg där och funderade på allt och inget.

Dagen där på klev jag upp som vanligt runt sju tiden och gjorde mig i ordning för skolan. Jag och Linnea skulle träffas vi en fyrvägskorsning på väg till skolan. Linnea bodde bara en gata bortanför mig så vi kunde gå större del tillsammans. Ibland kunde klockan bli 20 och 25 över innan Linnea kom. Hon var inte den som var bäst på att hålla tider och stressade inte i onödan. Linnea brukade säga ” man ska inte ha bråttom då kan man missa något viktigt, och man lever ju bara en gång”. Den dagen höll Linnea tiden bra, hon kom 16 över så det var bra. På väg till skolan köpte vi en chai Latte på Espresso House som låg precis bredvid vår gymnasieskola. Vi började skoldagen med en svenskalektion. Jag och Linne hade våra skåp bredvid varandra, vi hade de vita skåpen. På mitt skåp hade Linnea skrivit sitt namn med ett hjärta runt och lika jag så på hennes. Inuti mitt skåp hade jag en bild på mig och Linnea från dagis. Vi gick samma linje, båda gick samhälle men med olika inriktningar. Det var bara vissa lektioner vi hade tillsammans.

-Emma kommer du? Matsalen har öppnat nu.

Jag kommer, svarade jag samtidigt som jag stängde och låste skåpet. Vi kom precis då de öppnade dörrarna till matsalen så vi slapp stå i kö. Jag tog en tallrik och la på lite morötter, en potatis, en fiskpanett och lite vitsås. Linnea och jag brukade alltid sitta på samma ställe i matsalen. Det var ett två bord som låg lite avskärmat vid ett fönster i matsalens vänstra del. Vi satta oss ner och började äta, men Linnea rörde nästan inte maten. Fiskpanett var en av hennes favoriter vilket gjorde att de var lite konstigt. Linnea hade känts lite nere de senaste dagarna. Jag kände att det var något som inte var rätt. Hon satt och kollade ut genom fönstret och var inte närvarande. Det var som att hon försökte visa att det inte var något som hänt, som att hon inte ville att jag skulle veta. Men efter att ha känt Linnea hela mitt liv visste jag när något inte stod rätt till. Är allt bra, frågade jag Linnea samtidigt som jag torkade mig runt munnen med en servett. Det tog ett tag innan Linnea svarade. -Ja allt är bra, jag är bara lite trött. Efter lunchen skulle vi inte ha några fler lektioner tillsammans, så vi bestämde att vi skulle träffas utanför skolan då vi slutat.

När min sista lektion hade slutat tog jag mina böcker och gick till mitt skåp. Jag såg inte Linnea någonstans på vägen till mitt skåp. Hon var inte vid skåpen heller. Jag låste upp skåpet, la i mina böcker och tog min blåa michael kors väska. Linnea hade inte kommit under tiden jag stod vi skåpet så jag låste och gick ut ur skolan. Jag kollade runt på skolgården men såg hon inte någonstans. En tjej ur hennes klass klev på en buss vid busshållsplatsen vilket betydde att hon måste ha slutat. Efter att ha stått och väntat i 15 minuter bestämde jag mig för att gå hem. Mobilen hade dött så jag kunde inte ringa Linnea heller.

När jag kom hem la jag min mobil på laddning och loggade in på facebook. Jag skrev och frågade vart hon var. Linnea svarade varken på mina sms eller då jag ringde. Jag började bli orolig om det hade hänt något, efter hur hon varit på senaste tiden skulle inte det vara så förvånande. Klockan 23:00 fick jag ett sms, det var från Linnea.

” Förlåt Emma att jag inte svarat. Mobilen dog och jag blev tvungen att åka till min farmor ett tag. Hon behövde hjälp med lite saker och mamma måste jobba. Jag hoppas att du inte är arg och behövde vänta för länge idag. Älskar dig/ din Linnea”.

Det kändes som att det Linnea skrev inte var riktigt sant. Att det var något som hon ville dölja för mig. Det gick fem dagar utan att Linnea hade kommit hem. Vi smsade varje dag och hon skrev att allt var bra, att hon snart skulle komma hem igen. Efter att Linnea hade varit borta mer än en och en halv vecka gick jag hem till hennes hus. Linnea bodde i en stor vit villa. Jag klev upp för trappan in till huset och knackade på.

- Hej Emma.

- Hej, har Linnea kommit hem än?

- Nej tyvärr Emma, hon kommer nog inte hem något mer.

- Vadå tyvärr? Är inte Linnea hos sin farmor?

- Farmor?

- Ja, hon sa att hon skulle vara där ett tag för hon behövde hjälp med lite saker.

- Emma vännen, Linnea är inte hos sin farmor, Linnea är på sjukhuset. Kom in så ska jag berätta.

Jag gick in i deras stora hall och tog av mig mina vita converse. Jag hängde min skinnjacka på en krok. Det var en konstig känsla när jag gick genom hallen och köket för att komma till vardagsrummet. Sätt dig, sa Linneas mamma Maria.

- Emma jag trodde att du visste det här redan, men Linnea verkar inte ha berättat något.

- Berättat vad?

- De är så här att Linnea har blivit sjuk, väldigt sjuk. Vi fick beskedet att hon hade cancer för tre veckor sedan.

När Maria sa cancer kändes det som jag fick ett slag i magen. Jag fattade inte riktigt först vad som hände. Efter att jag och Maria suttit och pratat om hur allt hade gått till senaste tiden började jag förstå. Jag började förstå varför Linnea hade varit så nere. Nu började jag inse vad som egentligen hänt. Maria frågade mig om jag ville följa med och hälsa på Linnea på sjukhuset. Jag visste först inte om jag skulle klara av att se Linnea på det sättet, men bestämde mig för att åka med. Jag gick tillbaka till hallen klädde på mig och gick ut mot bilen. Det var en vit BMW.

När vi hade kommit fram till sjukhuset och parkerat bilen bad Maria mig att hämta en parkeringsbiljett. Jag tog biljetten och la den framme vid rutan i bilen. Vi gick bort mot entren. Jag öppnade dörren in till sjukhuset och möttes av en speciell doft. Ni vet, sjukhusdoft. Vid en pelare direkt till höger satt en hanspritsflaska. Jag tog lita handspritt och tvättade händerna. Emma följ med, rummet ligger här borta, sa Maria. Vi gick genom en lång korridor. När vi kom fram till rummet sa Maria att jag skulle gå in först. Jag var så nervös och rädd så det kändes som att hjärtat skulle hoppa ut. Jag tog tag i handtaget, mina händer var svettiga och skakade. Jag öppnade dörren försiktigt. När jag kom in i rummet ser jag Linnea ligga nerbäddad. Hon hade vita sjukhuskläder och gula sängkläder. Det var massvis med olika slangar som gick från en apparat till Linneas kropp. Linnea sov. Det står en röd rosbukett på ett sängbord till höger om Linnea. På sängbordet står även ett gals vatten. Jag gick försiktigt fram mot Linnea. Hon var så blek och smal. Hennes kropp var mycket smalare sen jag såg henne sist. Linnea hade varken ögonbryn eller några ögonfransar. Hon var blå runt ögonen. Största skillnaden var att Linneas långa blonda hår inte längre fanns. Det var som att bli stucken av en kniv att se Linnea så här. Jag tog en filt som låg på en stol och la över Linnea. Hon vred på sig och mumlade lite. Tack för lånet av tröjan, hörde jag hur Linnea fick ur sig. Jag var så nära att brista ut i tårar men försökte hålla masken. Jag satte mig på sängkanten. Linna lutade sig upp och gav mig en kram. Förlåt, förlåt, förlåt, sa Linnea med darrande röst. Jag kände hur hon kramade om mig hårdare. Samtidigt som vi släppte taget frågade Linnea om jag visste vad som skulle hända. Om jag visste att hon skulle dö, och att det inte var länge kvar. Ja, jag vet, svarade jag samtidigt som jag kände hur tårarna började rinna. Gråt inte snälla, sa Linnea nära till tårar själv. Kläderna här är inte så snygga, sa Linnea och skrattade lite. Hon försökte hålla humöret uppe men jag såg hur rädslan lyste igenom.

-          Emma kan inte du stanna här i natt?

Jag tog Linneas hand och nickade med huvudet.  Jag ringde min mamma och bad hon komma till sjukhuset med lite grejer som jag behövde. När mamma hade lämnat mina saker gick jag in på en toalett som låg mitt emot Linneas rum. Jag tog av mig min silvriga marc jacobs klocka och la den i ytterfacket på väskan. Jag tvättade mina händer och mitt ansikte. Mascaran rann under ögonen då jag stannade upp och kollade in i spegeln. Jag stirrade in i spegeln. Vad gjorde jag här? Allt jag ville var att allt bara hade varit en dröm och att jag snart skulle vakna. Jag torkade mig med en blå handduk som mamma packat ner. Jag tog min väska och gick ut från toan och in till Linnea. En sjuksköterska hade ställt in en likadan säng som Linneas i rummet. Jag ställde ifrån mig väskan och satte min mobil på laddning.  Det kändes konstigt att jag skulle sova på ett sjukhus tillsammans med min bästa vän.

Jag är så glad att du är här, sa Linnea och log lite. Linneas ansikte var så magert och hennes ögon var insjunkna. Jag är rädd, sa jag och kollade ner. Det är jag med, svarade Linnea samtidigt som hon tog min hand. Hennes fingrar var kalla och så smala att jag kände benen.

- Linnea asså, eh, ja hur länge har du kvar?

- Vet inte, max ett par dagar.

Jag kände hur Linnea greppade min han hårdare och jag såg hur hennes ögon vattnades. En tår föll ner hennes öga. Jag kände hur jag också sakta började gråta.

- Linnea du får inte lämna mig!

- Jag kommer alltid att finnas hos dig lika som du kommer finnas hos mig.

Linnea tog sin hand och la mitt hår bakom örat och sa ” god natt Emma ” Linnea kramade om mig. Jag kände hur hennes slangar låg längs med min arm och upp över min axel. Det kändes så fel att säga god natt, jag visste ju inte om Linnea skulle vakan nå mer. Nästan hela den natten låg jag vaken och kollade på Linneas monitor. Det var inte många timmar jag sov den natten. När jag vaknade morgonen där på sov Linnea fortfarande. Det var en lättnad att se att hon fortfarande levde. Jag klev upp ur sängen och satte på mig mina kläder. Jag gick försiktigt bort mot dörren så att jag inte skulle väcka Linnea. Det låg en pressbyrå på andra våningen så jag tog hissen upp. Jag köpte två ostmackor och en tropicana fruktjuice. Det var Linneas favorit juice. Jak skyndade mig hela tiden, jag ville inte vara utan Linnea för länge. När jag hade handlat klart gick jag tillbaka till hissen och tryckte på hissknappen. Hissen öppnades och ut kom Linneas mamma.

- Hej, jag hade tänkt och köpa lite frukost vad vill du ha?

- Jag var precis på pressbyrån och köpte frukost till mig och Linnea.

- Okej va bra, då går jag och köper lite till mig själv då.

- Ja gör de, vi syns sen då.

- Emma!

- Aa

-  Du är stark.

Jag log lite mot Maria samtidigt som dörren till hissen stängdes. När hissen hade stannat tog jag min påse och gick tillbaka till Linneas rum. Jag öppnade dörren försiktigt. Linnea låg precis likadant och stilla som innan jag gick. Jag tog fram två glas och två tallrikar. Linnea vred lite på sig, hon öppnade sakta ögonen. Jag blev lättad varje gång Linnea öppnade ögonen. Hon fick ut ett litet svagt ” god morgon”.

-          Jag har köpt ostmackor och din favorit juice.

Linnea såg inte speciellt närvarande ut. Det kändes som att hon blev blekare och smalare för varje gång jag kollade på henne. Det knackade på dörren och in kom en sjuksköterska. Hej, hur är det idag då, frågade hon samtidigt som hon tog Linneas hand. Det är okej, jag är väldigt trött bara, svarade Linnea lite tyst. Sjuksköterskan strök tummen över Linneas hand.

-Försök att få i dig lite frukost vännen.

När sjuksköterskan hade gått satte sig Linnea sakta upp och drack lite av juicen. Linnea åt bara en tugga av mackan sen orkade hon inget mer. Den dagen gjorde Linnea ingenting, låg i sin säng och halvsov hela tiden. Det var nu jag började inse att jag skulle förlora min närmaste vän. Hon kunde dö om en minut, en timme, en dag eller nu. Jag ville tillbringa varenda sekund med henne. Även fast hon inte var så närvarande. Jag låg bredvid Linnea i sängen och höll hennes hand. Min och Linneas favorit låt spelade på radion som stod på sängbordet. Jag låg där och tänkte på hur allt skulle vara och kännas då Linnea inte längre fanns. En tår rann ner för kinden och ner på Linneas arm. Hon sov djupt och andades tungt och långsamt. Jag log lite för mig själv då jag tänkte på allt jag och Linnea gjort tillsammans. Hennes blonda hår och bruna ben på somrarna, som jag alltid är lika avis på. Allt var så tyst när jag låg där och höll Linneas hand. Det enda som hördes var lite musik från radion och pipen från monitoren.

Det var då jag hörde hur pipens frekvens ökade. Jag satte mig hastigt upp och kollade bort mot monitoren. Skärmen såg inte ut som den brukade. Pipen ökade och ökade. Jag kastade mig över nödknappen samtidigt som jag skrek ” LINNEA ”.  Hon svarade inte. Jag böjde mig över sängkanten och skakade på Linnea, men jag fick ingen kontakt med henne.

-LINNEA NEJ, NEJ LÄMNA MIG INTE!

Tårarna forsade ut. Jag tog tag i Linneas hand så hårt jag kunde. Jag la mitt huvud på sängkanten samtidigt som jag kände hur någon tog tag i min andra arm. Flera läkare kom inspringande. En sjuksköterska sa att jag var tvungen att följa med henne ut. Hon drog mig i armen och försökte få med mig ut. Jag skrek ”NEJ, NEJ, NEJ”, tårarna sprutade. Jag klarade nästan inte av att stå på mina egna ben. Jag blev tvungen att släppa taget om Linneas hand. Det sista jag såg innan dörren stängdes var ett grönt skynke som drogs över Linneas kropp.  Jag sprang till fönstret som var in till Linneas rum, men precis när jag kollade in drog en läkare igen persiennen. Jag lutade mig mot väggen och gled sakta ner tills jag tillslut satt på golvet.  Jag satte händerna över ansiktet och tårarna slutade aldrig rinna. Pipen ekade i mitt huvud. Maria satte sig på huk framför mig och tog bort ena handen från mitt ansikte.

-Hon får inte lämna mig nu, jag kan inte leva utan henne.

Maria kramade om mig hårt. Hur kunde Maria vara så lugn? Det enda jag ville göra var att springa in till Linnea igen. Kom här gumman så sätter vi oss i soffan här borta, sa Maria med tröstande röst. Vi satte oss ner i en sliten röd tygsoffa. Märken av de som suttit där innan fanns kvar. Hela min kropp skakade av rädsla. Vi satt där och väntade på att någon skulle komma och berätta hur allt låg till. Det var den längsta väntan i hela mitt liv. Efter ett tag såg jag lite längre bort i korridoren en människa komma gående. Det var en kvinna med vita kläder, det såg ut som en sjuksköterska. Mitt hjärta slog fort. När hon närmade sig oss såg jag vem det var, det var sjuksköterskan som varit hos Linnea under dagarna jag varit här. Hon ställde sig framför mig och Maria. Det var inte en positiv känsla jag fick när hon kom. Sjuksköterskan korsade sina händer.

-          Linneas kropp orkade tyvärr inte mer, hon har nu somnat in.

Det kändes som att det blev ett stort hål i mitt hjärta. Jag kollade på Maria, hon satt med händerna över ansiktet och jag hörde hur hon grät.

-          Nej, nej, nej det är inte sant, du ljuger, skrek jag.

Jag ställde mig upp och var på väg att springa då Maria tog tag i mig. Hon kollade mig i ögonen men sa inget. Hennes blick sa stanna men jag kunde inte. Jag drog till i armen och sprang därifrån. Jag grät som aldrig förr när jag sprang så fort jag kunde genom korridoren. Jag smällde upp entré dörren och sprang ut på parkeringen. När jag kom ut gick jag till höger för att komma till närmsta busshållsplats. Jag hörde hur det kom en buss, så jag sprang de sista metrarna. När bussen hade stannat och öppnat dörrarna klev jag på, jag tryckte mitt busskort mot läsaren. Det var tre andra på bussen, en äldre man och kvinna och en yngre man. Jag satte mig längst bak till höger. När bussen hade åkt ett tag hörde jag hur min mobil ringde, det vara mamma. Jag tryckte upptaget och la ner mobilen i fickan igen. Det började regna ute, jag hörde hur vattendropparna slogs mot fönsten. Där satt jag ensam och kollade ut på hur det regnade. Det var som i en sorglig film, en sann film. Detta hände på riktigt även fast jag aldrig slutade hoppas på att jag skulle vakna upp ur en dröm. Jag hörde inget annat runt om mig, det var som att jag var i min egna värld. Efter att vi hade åkt förbi sista busshålsplatsen innan där jag skulle kliva av, tryckte jag på den rödgula stoppknappen. Bussen saktade in och stannade helt, dörrarna öppnades där bak och jag klev av. Jag började gå hem mot mig, det var bara en gata bort.

När jag kom hem öppnade jag dörren och mamma kom springandes. Hon kramade om mig, men jag skrek ” låt mig va”, kastade mina saker och sprang upp på mitt rum. Jag hörde hur mamma ropade på mig men jag ignorerade det. Det kändes som att jag inte hade varit hemma på flera dagar. Jag satte mig på sängen och öppnade min väska. Jag tog upp min necessär. Under necessären låg tröjan som Linnea hade lånat av mig för någon vecka sedan. Jag tog upp tröjan, den luktade precis som Linnea. Jag la mig ner i sängen och tryckte tröja intill mig. Tårarna började rinna ner för mina kinder.

I flera dagar och veckor låg jag i min säng och stirrade rakt in i väggen. På helgerna festade jag och försökte dämpa smärtan med cigaretter, alkohol och tabletter men inget hjälpte. Jag pratade inte med någon, jag åt inget, och jag var inte mig själv. Jag färgade håret svart och bar svarta kläder. Jag skrev statusar på twitter om hur livet sög, och att det inte var någon mening att leva. Flera gånger var jag nära på att ta mitt liv. Det kändes som att jag hade förlorat allt jag hade då Linnea dog, så varför ska jag fortsätta leva? Jag klarade inte ens av att gå på Linneas begravning. Vänner och folk jag aldrig brukade prata med skrev saker till mig som: ledsen för din skull, du är stark, finns för dig, förstår hur du mår osv. Det var ingen som förstod hur dåligt jag mådde. Ingen eller inget kunde få mig att må bättre. Allt kändes så meningslöst. Mamma och pappa var upp till mig flera gånger om dagen och försökte trösta och hjälpa mig, men jag ville inte ha med någon att göra.

Jag klev upp ur sängen och gick in på toaletten. Jag öppnade skåpet och tog ut tablettburken jag fått av en kille på festen föra helgen. Han lovade mig att om jag tog dom så skulle de dämpa smärtan. Jag hällde ut några i min hand och böjde mig över handfatet för att dricka lite vatten. När jag böjde mig ner hörde jag hur det knackade på dörren. Jag la tillbaka tabletterna i burken och ställde in den i skåpet snabbt. In kom Maria. Jag blev chockad av att se henne, senast vi sågs var på sjukhuset, samma dag som Linnea dog.

- Hej Emma, hur mår du?

- Hej, det är bra, själv då?

- Efter omständigheterna så är det bra med dig, men du däremot.

- Jag lovar allt är bra.

- Okej gör inget dumt bara, här ta den här.

Maria gav mig en låda, det såg ut som en skokartong.

- Vad är det för något?

- Det tillhör dig, sa Maria samtidigt som hon släppte lådan och gick därifrån.

När Maria hade gått ställde jag ner lådan och gick till toalettdörren och låste den. Jag satta mig med ryggen mot dörren och öppnade lådan. I låg ett brev, en liten ask och ett foto. När jag kollade på fotot förstod jag att det var grejer från Linnea. Det var en bild på mig och Linnea, bilden som hon hade haft i sitt skåp i skolan. Jag öppnade brevet, mina händer skakade. I brevet låg ett ihop vikt papper, jag vecklade upp det. Jag kunde nästan inte hålla i papperet utan att tappa det, för jag skakade så mycket. Mina ögon vattnades och en tår föll ner. Jag läste de första raderna hastigt och tårarna började forsa. Jag la händerna över ansiktet, jag klarade inte av att läsa mer. Det kändes som att mitt huvud höll på att sprängas på grund av alla tankar. Jag reste mig och fortsatte försiktigt att läsa brevet. Det var ett brev som Linnea hade skrivit innan hon dog, som hon ville att jag skulle läsa nu när hon dött. Jag läste brevet tyst för mig själv: Hej Emma! Jag är ledsen att vi inte kommer att växa upp tillsammans. Det handlar om att ha tur i livet, och min tur tog slut. Jag önskar att saker och ting såg annorlunda ut än vad dom gör idag. Jag är ledsen att du behövde se mig ha så ont och må så dåligt. Emma du ska veta att utan dig hade jag inte kämpat lika länge som jag gjorde. Det var du som höll hoppet uppe. Det var tack vare dig som jag fick dö lycklig. Jag förstår att du har haft de jobbigt och kommer ha de jobbigt efter min död. Men Emma du är stark, du är starkare en någon annan. Jag kommer alltid att finnas hos dig och vaka över dig. Ge inte upp Emma, du är en sådan begåvad människa. Ge upp är för förlorare. Min största önskan är att du ska vara glad. Att se att du mår bra är det bästa för mig. Snälla lova mig att när du läst detta brevet att du inte är ledsen mer, utan vänder det negativa till något positivt. Jag vet att du kommer göra mig stolt. Tack Emma för att du har gjort min uppväxt till den bästa möjliga. Tack för att du är du. Tack för att du lärt mig mer om glädje och kärlek än någon annan. Rusa inte genom livet, njut av det. Jag kommer vänta på dig/ din Linnea

 

10    år senare.

-          Hej Linnea, idag har jag min nyfödda dotter med mig. Hon föddes i måndags och heter Sandra, Sandra Linnea Andersson.

 

Halo