Novell 102

Hundfångarna

Det började med att jag föddes 14 maj 2012 tillsammans med tre syskon, en syster och två bröder. Jag heter Lilleskutt och mina syskon heter Mimmi, Musse och Skalman. Min mamma heter Flora och min pappa heter Ludde. Vi är chihuahuor. Jag och mina syskon föddes i Stockholm hos ett rikt par. Men när jag var 10 veckor gammal såldes jag till en ny familj. Från början var jag jätterädd, jag trodde att de skulle slå mig eller inte ge mig mat. Men de var jättesnälla.

Jag flyttade till en liten stad som heter Kramfors med min nya familj som bestod av husse, matte och Joel, min bästa kompis. Han gick i femman och varje dag när han kom hem från skolan brukade han gå ut och leka med mig. Jag brukade sitta på gården och vänta på honom. Men en dag kom han inte hem. Jag väntade och väntade, men han kom aldrig hem. Jag blev så trött så jag tänkte att jag kunde vila lite.

Efter en timme vaknade jag och låg i en säck. Jag blev rädd och skällde och sprattlade så mycket jag kunde. Sedan kastades jag in i en bur som ställdes i en bil. Jag undrade vart de skulle ta mig. Sedan såg jag att jag inte var ensam i bilen. Bredvid mig satt en annan chihuahua. Hov var jättevacker. Hon hade vackra bruna ögon och lång, ljusbrun päls.       
  -Jag heter Lilleskutt, vad heter du? frågade jag.                                                                                     -Kitty, svarade hon.                                                          
 -Vart åker vi? frågade jag.                                                                                                        -Hundfångarna har tagit oss. De kommer sätta oss i ett slags hundfängelse och sedan kommer de slakta oss, svarade hon.                                                                                                       Jag blev rädd när jag hörde det. Tänk om jag aldrig får träffa Joel mer. Tänk om jag aldrig får äta mattes goda köttbullar mer eller sitta i mattes cykelkorg och känna vinden blåsa i pälsen, tänkte jag.

Sedan stannade bilen och två män lyfte ut oss. Jag tittade mig omkring. Jag kände inte igen mig, jag hade aldrig varit där förut. Det luktade äckligt. De bar in oss i en stor byggnad och vi gick i en lång korridor. Längs väggarna stod det burar med hundar. De ställde oss längst in i korridoren och sedan gick de in i ett annat rum och låste dörren. Alla de andra hundarna tittade på oss. Hunden bredvid oss var en gammal bulldogg. Han hette Bill. Jag frågade honom hur länge han hade varit där. Han sa att han hade varit där i nästan två veckor.            -Får man någon mat här? frågade Kitty.                                                                   -Ja, man får gott om mat, men den är inte så god. Men man vänjer sig, svarade Bill.             

Plötsligt hörde jag ett rasslande ljud av nycklar på andra sidan dörren. Dörren låstes upp och in kom en av männen som fångat oss. Han gick och tittade på alla hundar och till sist öppnade han en bur och tog ut en liten hund. Hunden såg livrädd ut. Jag tyckte synd om honom. Mannen tog med sig hunden och låste dörren. Tänk om jag står på tur, tänkte jag.

Sedan blev det kväll och jag skulle sova första natten där. Jag kunde inte sova. Jag tänkte bara på mamma, pappa, mina syskon, husse, matte och Joel. jag saknade dem så mycket. Jag bestämde mig för att jag skulle ta mig därifrån levande. Jag började titta på dörren på buren och såg att den bara var låst med en hasp. Den skulle jag kunna få upp lätt med mina små tassar, tänkte jag. Men jag var så trött så jag får göra det imorgon, tänkte jag.

Jag vaknade ganska tidigt på morgonen och alla andra var vaken.                                                                -När kommer de med mat? frågade jag.                                                                                                        -De kommer om ungefär en timme, svarade Bill.                                                                                      Det är gott om tid, tänkte jag. Jag sträckte ut tassen genom en springa i gallret och öppnade haspen. Jag hoppade ut ur buren och alla andra hundar tittade på mig. Nu började alla genast försöka göra likadant. De små hundarna kom ut , men de stora hade för stora tassar. Vi bestämde oss för att vi skulle hjälpas åt att rädda de andra, så alla hundar började springa runt och öppna burar. Till slut var alla ute och nu väntade vi bara på att männen skulle komma med maten.

Till sist öppnades dörren och alla rusade ut. Männen var så chockade att de bara stod och stirrade. Sedan släppte de maten på golvet och började springa efter. Men alla vet väll att hundar är snabbare är människor. Vi bara sprang och sprang, så långt ifrån dem vi kunde komma. Till slut orkade dem inte mer och gav upp. Alla var jätteglada. Men det fanns ett problem. Ingen hittade ju hem. Vi tänkte att det enda sättet att komma hem var att börja gå.

Vi gick alla tillsammans över berg, genom skogar och ängar. När vi hade gått i 2 timmar började jag känna igen mig. Vi är snart hemma, tänkte jag.

Nu var vi på min gata och jag blev så glad att jag rusade hem. In genom hundluckan i dörren, upp för trappan och in på Joels rum. Där inne satt Joel på sin säng och grät. Jag hoppade upp i sängen och satt mig i hans knä. Han tittade ner på mig och han blev så förvånad och glad och gav mig en stor kram.                                                                                                                                                                                          -Jag trodde att jag aldrig skulle få se dig igen, sa han.                                                                               Jag blev så glad att jag slickade honom i hela ansiktet. Sedan kom jag på att de andra hundarna fortfarande var ute. Jag försökte få Joel att följa efter mig, och det gjorde han. Vi gick ut och där stod alla hundar och väntade på oss. Sedan bad Joel oss att vänta där medan han sprang och hämtade husse och matte, som var ute och plockade hallon på baksidan. De var lika glada att se mig som Joel. Jag sprang mot dem och gjorde ett glädjeskutt rakt upp i luften. Matte klappade mig på huvudet och sedan frågade hon Joel vilka de andra hundarna var. Joel sa att han inte visste och jag sprang fram till dem och ställde mig bredvid Kitty. Husse, matte och Joel gick fram och hälsade på dem. Sedan började vi springa åt samma håll vi kom från.               -Vart ska dem? frågade Joel.                                                                                                                      -Jag vet inte, men jag tror att de vill att vi ska följa efter, svarade husse. Sedan hoppade dem in i bilen och följde efter oss.

Efter en stund var vi framme och de klev ur bilen och tittade sig omkring. Vi gick in i den stora byggnaden och in i den långa korridoren. Där inne stod båda männen och bytte lås på burarna. När husse och matte såg dem ringde de polisen och strax därefter kom en polisbil som tog fast männen. Sedan hoppade alla hundar in i bilen och vi åkte hem.

När vi kom hem hoppade alla ut ur bilen och sprang hem till deras familjer. Alla utom Kitty. -Varför springer inte du hem? frågade jag.                                                                                                                              -Jag har inget hem, svarade hon sorgset.                                                                                                     -Du kan bo här, med mig, sa jag.                                                                                                                 -Får jag det? frågade hon.                                                                                                                             -Ja, svarade jag glatt.

Ett år senare gick jag in i mitt och Kittys rum där Kitty låg i sängen med två dagar gamla valpar. Jag gick in i köket där jag kände doften av mattes köttbullar. Sedan hörde jag Joel ropa på mig utifrån. Jag sprang ut och där stod han och väntade på mig med en fotboll.

Movie