43

Nazisternas tid

 Det var i mitten av andra världskriget, 1942, tiden då Adolf Hitler styrde ”helavärlden” med sina soldater (Nazister). Den tiden kallade jag för Nazisternas tid. Det var jag och mina kompisar som satt på tåget som snart färdades till Dortmund. Det regnade ute och nästan alla har paraply. Det hörs hur det regnar och man hör hur det smattrar på gatustenen och taket på tåget. När tåget börjar rulla så ramlar min kaffemugg ner på min högra blöta sko som blir ännu mer blöt. Tåget är fullproppad och man ser folk som står och håller i handtaget. Det vilar en kall tystnad över tåget det enda man hör är hjulens kontakt med den blöta rälsen. Plötsligt hör man nazister marschera på lerigmark, man hör hur de stampar på den ”kladdiga” våta marken. Helt oförväntat så tvärnitar tåget, och då rycker en nazist i dörren bakom jag satt, jag blir rädd och hoppar till och slår huvudet i det låga tågtaket. Plötsligt kändes det som om alla i tåget blev ännu mer tyst. När man såg på nazisten ansiktsuttryck kändes det som att han började misstänka något. Josefin och Amanda började skaka av rädsla och jag skrattade retfullt mot dem. Nazisten går fram till en kvinna i tåget som satt med sina två barn och grät, jag vet inte varför hon grät men jag tyckte synd om henne. Soldaten gick fram till kvinnan och tittade på henne djupt i ögonen i några sekunder. Sedan tar han upp hennes svarta handväska utan att fråga. Alla i tåget sneglade mot nazisten. Kvinnan börjar snacka på polska och plötsligt klappar Nazisten kvinnan rätt på vänstra kinden. Kvinnans barn börjar gråta, jag blev förbannad på soldaten och ryckte han i högra handen, jag ser honom djupt i ögonen och säger till honom att han ska sluta med det där genast. Jag sa till honom att han skulle tänka på barnet som satt bredvid kvinnan som blev slagen. När jag vände mig om och skulle gå sätta mig drog soldaten fram sin pistol och siktade mot mig.

Fortsättning följ…

 

Mayo