Novell 38

Min relation till...

"En del av denna berättelse är helt sant. Och en del av det är det inte. Liksom sanningen, kommer ondska i alla möjliga smaker. Några bitter. Några bedrägligt söt. Ibland kommer den med ett högt pris. Medan de flesta människor inte bjuder in ondskan sitt liv, är den smutsig lilla hemligheten att en inbjudan inte är nödvändig. Låsta dörrar spelar ingen roll. Inte heller tjusiga säkerhetssystem. Ondskan är ganska fantastisk när man tänker på det. Hon vet hur man tar sig in in. " - Gregg Olsen

 

Jag stänger skåpet med en smäll.

- Åh varför?! Jag fattar inte varför jag måste jobba ihop med honom! säger jag argt och suckar.

- Jag förstår inte varför du gör en sån stor grej av det hela, det är liksom bara två veckor, säger Sophie.

- Ah visst. Bara för att du fick vara med Aaron, sa jag och hon bara himlade med ögonen.

Ethan Jones. Av alla personer så hamnade jag med honom! Försöker Gud straffa mig?! Han är den mest självupptagna och självgoda personen jag träffat. Jag vet for sure att det inte finns någon annan än han i hans värld.

Dagen fortsätter och varje gång jag mött Ethan i korridoren så har han kollat på mig och flinat.

 

Klockan 15.00 ringer det ut och jag samlar snabbt ihop mina böcker och går med raska steg mot skåpet. Jag hör hur någon ropar på mig och jag vet precis vem det är. Ethan. Men av ren reflex vänder jag mig om och PANG så ligger jag på golvet med en skrattandes Ethan över mig. Hur pinsamt kan det inte bli.

- Men vafan, säger jag och puttar bort honom. Skrattandes reser han sig upp och sträcker ut sin hand, men jag bara ignorerar den och reser mig upp och går. 

- Aa, men Celine, hallå vänta! ropar han men nu tänkte jag inte stanna.

Jag kom fram till mitt skåp och han var där två sekunder senare

- Sååå vart ska vi vara? frågade han men jag bara ignorerade honom, jag var fortfarande sur.

- Okej förlåt Celine, det var inte meningen att springa in i dig så där men jag trodde inte du skulle vända dig om.

Jag väntade ett tag innan jag sa: Okej men pappa ska ha besök, så hos dig? han såg först lite tveksam ut men sa tillslut okej.

Vi började gå och efter 15 minuter var vi framme vid ett stort vitt hus. Min blick for mellan Ethan och huset, aldrig hade jag trott att han kom från en familj med så mycket pengar.

- Hahaha, vad? sa han och kollade på mig.

- Det här är inte ditt hus, sa jag fundersamt.

- Jo det är det nog, sa han och tog fram nycklarna. Jag bara följde efter, jag trodde inte riktigt på honom. Ett sånt här stort hus har säkert larm.

Ethan låste upp och skyndade sig att slå in koden och avlarmade huset.

- Så du tror mig fortfarande inte, sa han och log. Jag skulle precis öppna munnen men stängde den igen när jag inte kom på något att säga.

- Tänkte väl det, sa han  och lutade sig mot väggen.  Det blev en pinsam tystnad mellan oss och jag kollade runt i hallen och jag försökte komma på något att säga.

- Kan du inte visa mig runt?  frågade jag tillslut.

- Visst, sa han och vi började gå. Huset var inte litet, dom hade flera sovrum och två hobbyrum.

Tillslut kom vi till de jag tror var sista rummet.

-          Och här har vi mitt rum, sa han och öppnade dörren. Wow, hans rum var stort. Väggarna var mörkt cappuccinofärgade med stora fönster och i hörnet stod en stor svart säng med ett nattygsbord som såg ut att vara en stapel med böcker, bredvid stod en stjärnkikare mot det stora fönstret. På andra sidan rummet stod ett stort skrivbord av något mörkt träslag och på sidan om en stor bokhylla i samma mörka trä fyllt med böcker. Ethans rum var verkligen hur mysigt som helst. 

 

Men något som fångade mitt intresse var ett av hörnen, där fanns ett staffli och runt om fanns det teckningar, både på golvet och väggarna. 

Jag gick fram och tog upp två från golvet och kollade på dom.

- Gud vilka fina, har du gjort dom? Frågade jag och kollade på honom.

- Japp, men dom är inte så bra… sa han. 

- Skämtar du?! Dom är hur bra som helst, sa jag och kollade ner på dom. Aldrig att jag trott att Ethan Jones gillade konst, men skenet kan bedra.

 

Jag fortsatte kolla runt och frågade en massa saker och han frågade alltid något tillbaka. Det var som att han var en helt annan person, en helt annan Ethan, än den som brukade vara stöddig och självupptagen. Efter ett tag hör jag ett lite lätt mullrande ljud och vände mig om och kollade på Ethan med en frågande blick tills jag förstod att det var hans mage ljudet kom från och sa.

- Hungrig? och började skratta så jag fick tårar i ögonen.  

- Japp, så jag tycker vi ska gå ner och göra något att äta haha. sa han och vi började gå ner till köket som hade silvriga tapeter, svarta bänkar med stenskivor, vitt kakel runt spisen och i mitten en köksö. Det stod även några växter lite här och var, det var det enda som gav rummet färg.

- Vad vill du ha? frågade han och tittade på mig .

- Vad har du? sa jag. -Jo vi har pizza, mackor och en massa sallad haha, sa han.

- Okej, pizza blir bra, sa jag och han böjde sig ner och började leta runt i frysen efter pizza.

 

Ethan's perspektiv.

Jag böjde mig ner och började leta efter pizzan. Plötsligt blir allt svart. 

 

Jag vaknade upp några timmar senare eller jag tror de, de var iallafall mörkt ute. Med en rejäl huvudverk försöker jag rör mig men upptäcker att jag är fastspänd i en stol.  Jag började gripas av panik och försökte få loss mig men det resulterade bara till att jag ramlade baklänges.

Jag började ropa efter Celine och kollade ut mot hallen där en mörk skugga stod. Jag blev lättad när jag insåg att det var hon. Hon kom närmare men istället för att ta loss mig reste hon bara stolen och gick skrattande bort mot köksön och började tända ljus. Köket fick allt mer ljus.

Jag fattade ingenting.

- Celine, vad är det här?! sa jag och försökte hålla mig så lugn som möjligt.

- Hahaha vadå? sa hon och började kolla runt i lådorna och tillslut tog hon fram en kökskniv, den brukade pappa använde när han skar kött när vi skulle grilla.

Nu började paniken verkligen komma.

- Snälla döda mig inte. bad jag. 

- Haha döda dig? Nänänä, så lätt ska du inte få de, sa hon och tog fram en matkniv och höll den över ett av ljusen ett bra tag innan hon sa.

- Jag vill ha lite kul först.

Och stack kniven i min arm. Smärtan spred sig i kroppen och jag bet ihop hårt och började andas häftigt. 

Hon gjorde så några gånger och efter vad som kändes som en evighet slutade hon och tog upp kniven.

-          Och nu till den roliga delen. sa hon och tog upp köttkniven, som jag sett min pappa så många gånger använda under grillkvällarna vi har haft. Och drog den med den vassa sidan mot min kind. Jag kände hur det sved till och någon sekund senare kände jag en strimma blod som rann ner för min kind. Sedan drog hon baksidan av kniven längst min kropp fram och tillbaka.  När hon kom till min mage stannade hon. Inte förrän då förstod jag vad som skulle komma. Paniken jag kände innan var inte ens i närheten av den jag kände nu. Det fanns inget att göra, jag skulle dö nu. Det här var mina sist minuter vid liv. Tänk dig själv sittandes där fast i en stol och någon annan har ditt liv i deras händer och du kan inte göra något för att stoppa dom från att ta det i från dig.

 Och bara så där kände jag ett hugg emot magen. Jag kollade ner och såg kniven i mig. Hon började vrida runt kniven och jag riktigt kände smärtan. Jag började hosta upp blod samtidigt som jag kollade upp och mötte hennes iskalla blick. Men det var inte samma mörkbruna glada och varma ögon som innan. Det var inte Celine.

        -Va- va- varför gö-gör du så hä-här. Lyckades jag stammade fram.

Hon drog ut kniven och böjde sig fram och viskade.

-          För att någon måste dö...

Och stack kniven i mitt bröst.

Celine's perspektiv

-          För att någon måste dö...viskade jag och stack kniven i hans bröst. En minut senare var han död. Jag drog ut kniven och la den i diskkon, tog på mig mina skor och min jacka och gick ut.

Två dagar senare kom polisen och vårdare från ett mentalsjukhus. Jag visste precis vad som skulle hända men jag gjorde inget motstånd, bara satt där och log. 

Jag fördes iväg och diagnosticerades med schizofrenia och  dömdes till mental vård eftersom jag ansågs vara psykiskt störd. Men det var jag inte det, Satan talade till mig... Jag är satan.

 

Jove