Novell 46

Jag kommer ihåg hur det var på den tiden, människorna runt mig och händelserna som pågick. Jag kände hur sömnen tog sakta över mitt sinne och hur jag föll in i en djup sömn.

 

Alarmets klocka ekade genom rummet. Tanken slog att jag inte kommer hinna med allt och komma i tid till skolan. Jag flyger upp ur den mjuka sängen och kastar mig mot garderoben och letar efter något att ha på mig. Klockan slog halv och det var dags för mig att springa ut till bussen. Jag funderar på bussen hur jag ska förklara för Sara att jag rev sönder hennes nya tröja av ren ilska. Jag ser hennes ilska framför mig och hennes fula ord flygandes ur hennes mun. Jag hoppas att vår 10 år långa vänskap ska underlätta för hennes reaktion. Bussen stannade ett par meter utanför skolans ingång.  Jag tog snabba steg för att komma i tid till min första lektion. Det är alltid en lättnad att veta att första lektionen på måndagar är kemi, eftersom det är det ända ämnet jag känner att jag presterar i och verkligen lägger ned tid på. Den ända obekväma tanken är att jag delar bänk med Sara. Jag öppnar dörren och möts av blickar från 20 personer, inklusive Sara. Jag gick och satte mig bredvid Sara och berättade vad som hade hänt med hennes nya tröja. Hennes reaktion förvånade mig. Enligt henne gjorde det inte så mycket eftersom det var jag som gjort det. Skolklockan ringde och alla elever rusade ut i ''friheten''.  Eftersom jag inte hann packa min gympakläder för jag försov mig. Eftersom jag då av den anledningen inte kunde vara med så bestämde jag mig för att ta igen den lektionen genom skippa bussresan och promenera hem istället. 

 

Jag känner att det blir kallare och mörkare runt mig. Det känns inte som jag kommer närmre hem. Det känns som jag går i cirklar. Mina ögonlock sluter sig sakta och jag känner hur min kropp börjar dras mot den mörka asfalten. Jag kände hur paniken ökade men jag kunde inget göra. Jag var helt borta. Jag hade sakta börjat klarna till. Jag var nästan helt vaken, men ändå inte. Jag kände hur bortdomnad hela min kropp var, det ända som fanns kvar av mig var mina tankar. Det var som att jag drömde fast jag visste att jag var där just nu i stunden. Jag försökte minnas vad som hänt och vad jag gör här. Men jag var fast. Det kändes som jag var den ända levande varelsen på jorden. Jag kände mig ändå levande fast i min egna lilla värld. Jag kände mig fri. Det kändes som en stor klump i magen släppt.

 

Jag vaknade upp i min säng. Det var sommar ute. Solen sken utanför och jag kunde höra hur fåglarna sjöng. Jag kände hur vinden blåste sakta in genom mitt vidöppna fönster. Mamma ropade att  frukosten stod på bordet. Jag sprang ned för trappan och gick och satte mig vid bordet. Alla i familjen satt samlade och alla njöt av mammas fantastiska pannkakor som alltid brukade göra när vi var mindre. Jag vet inte vad det var men allt kändes så bra, som om jag flyger bland molnen. Vi har alltid som tradition i familjen på somrarna att gå ner till vattnet och se när båtarna åker förbi. Det var något jag uppskattade, speciellt tiden jag spenderade med min familj.

Jag måste börja inse att jag faktiskt är död, men att jag lever vidare i mina tankar.

Ricky