En förändrad värld
Novell
Att fråga någon när de slutade tro på
tomten är så dumt att det inte ens borde få räknas som en riktig konversation.
Men om du fortfarande vill veta hur länge jag trodde på någon tjock skäggig
gubbe i röd kostym så har jag aldrig trott på honom, någonsin. Tomten på vårat
dagis till exempel. Jag visste att han var fake, och jag såg aldrig mamma kyssa
tomten eller någonting. Jag måste erkänna att till och med som ett litet barn
förstod jag bättre än att tro på nån gammal gubbe som bara jobbar en dag om
året. Med det sagt, det var inte förrän jag blev äldre som jag insåg att
aliens, transformers, tidsresare, espers och annat sci-fi stuff var också fake,
eller, jag trodde inte verkligen att det fanns men jag ville bara inte erkänna
det. Men jag antar att jag vande mig vid idén av att leva i en normal värld.
Och bara sådär så hade jag börjat på mitt gymnasie, och det var då jag träffade
”hon”.
-Jag är Arwen från Eddaskolan. Först och främst så är jag
inte intresserad av vanliga människor, men om någon skulle råka vara en alien,
tidsresare eller en esper, ta gärna kontakt med mig. Det är allt.
Skulle det där vara roligt?
Bakom mig stod en otroligt vacker
tjej. Jag antar att alla trodde att hon skämtade, men det var inget skämt.
Arwen är alltid döds-seriös. Och det var så vi först träffades. När jag ser
tillbaka på det så vill jag tro att det bara var en slump.
Så länge Arwen sitter tyst så är hon precis som vilken
sextonårig tjej som helst, och min plats i klassrummet var bara tvungen att
hamna med hennes. Lektionen efter att alla hade presenterat sig frågade jag
henne om hon var seriös med allt hon sa, men till svar fick jag bara höra att
om jag inte var på något sätt övernaturlig så var det bara meningslöst att jag
pratade med henne och att jag slösade hennes tid. Jag kollade runt och märkte
hur vissa personer började snegla och småskratta, först blev jag irriterad på
dem, men fick senare veta att de hade gått på samma högstadie som Arwen.
Lektionen tog slut och det var äntligen lunch. Jag satte mig med Frits och
Birger som jag hade umgåtts med rasten innan. Frits var en lång pratglad kille
som påminde mig lite om Ola-Conny från ullared, och i sånna fall så var Birger
utan tvekan Morgan, han sa inte så mycket utan han bara hängde med.
-Ifall du trodde att Arwen verkade vara ett bra ragg så glöm
det. Efter att ha gått i samma klass som henne i tre år så känner jag henne
ganska väl. Från förra skolan kan jag inte komma ihåg en enda dag som Arwen
inte gjorde något helknäppt. Du vet den där grejen man använder för att göra
vita linjer på fotbollsplan? Hon tog sig in på skolan mitt i natten för att
rita några konstiga symboler på skolgården med den...
Frits fortsatte berätta konstiga historier om vad Arwen hade
gjort, men av nån anledning så kändes det om skolgården och linjemaskinen
bekant, som om jag hade varit med om exakt samma sak.
-... ”Så innan du får några förhoppningar, glöm det. ”
Avslutade Frits sitt babbel med.
Glöm? Vad finns att glömma när jag inte ens hade tänkt på
det?
Tiden gick, och redan efter en månad så hade Arwen hunnit
testa alla typer av skolaktiviteter och klubbar som fanns. Och förutom det så
hade jag märkt att hon byter frisyr och antal hårtofsar beroende på vilken dag
på veckan det är. Innan idrotten så bytte killar om i killarnas omklädningsrum,
och tjejer i sitt. Men det spelade ingen roll ifall killar stod runt omkring
henne, Arwen bara bytte om i hemklassrummet som om ingen annan var där. För
Arwen var killar ungefär samma sak som säckar med potatis. Och innan jag visste
ordet av det så hade första veckan efter första lovet börjat. Jag hade blivit
bra vän med Frits och mötte honom på väg till skolan. Vi anlände och jag satte
mig i vanlig ordning på min plats brevid Arwen som alltid är jättetidig.
-Jag hörde att du hade testat alla skolaktiviteter, säg till
ifall du vet någon bra!
Jag vet inte vad som hade flugit i mig, men jag bokstavligt
talat pratade med Arwen.
-Absolut ingen! Jag trodde faktiskt att det skulle bli lite
bättre när jag började på den här skolan, men det är precis likadant här som på
alla tidigare skolor.
-”Så varför startar du inte en egen” Frågade jag. Och efter
jag hade ställt den frågan så skulle mitt liv förändras för alltid. Arwen sken
upp och det var nog första gången jag hade sett henne glad. Efter lektionen så
drog hon med mig in i nån gammal korridor och sa till mig att fråga nån
blankett medans hon skulle leta upp en ledigt rum och fler medlemmar. Om jag
ska vara ärlig så förstod jag inte varför jag skulle hjälpa henne att bilda
någon dum klubb, men jag gick iallafall till rektorn och fick den där
blanketten. ”Minst fem medlemmar, en lärare som revisor, namnet på klubben och
syftet med den.” Det var kraven på att få bilda den, och det var inte som om
jag kunde fixa något av det på egen hand. Medans jag satt och kollade igenom
papperet som rektorn hade gett mig kom Arwen och drog med mig åter igen. Den
här gången till ett tomt rum hon hade hittat som skulle vara högkvarteret.
Rummet tillhörde egentligen en bokklubb, men alla medlemmar hade gått ut skolan
förra året så det vara bara en kvar. En kort tjej satt i ett hörn och läste en
bok. Hon sa att hon inte brydde sig om Arwen tog över så länge hon hade
någonstans att läsa. Nästa dag så ville jag bara hem när sista lektionen hade
slutat, men jag antar att jag inte hade något annat val än att gå till
”högkvarteret” som Arwen kallade det. När jag kom dit så hade Arwen lyckats
hitta två nya medlemmar, och jag orkade inte ens bry mig om hur, eller varför
de hade gått med på det. Den ena var en söt liten tjej, något yngre än mig
själv. Den andra var en kille med kort mörkt hår som jag kände igen ifrån en
annan klass. Förutom det, så hade Arwen också lyckats hitta en lärare som
ställt upp på att vara revisor. Den dagen fortsatte precis som igår. Arwen blev
sur över att ingen hade mailat henne på hela dagen, och boktjejen satt i ett
hörn och läste. Jag som försökte skapa stämning satt och spelade bordspel med
de nya medlemmarna, men till slut blev dom också less. Klockan sju var det bara
jag och boktjejen kvar. Jag försökte starta en konversation men det blev bara
sämre stämning, så jag sa till henne att låsa när hon gick och att jag gick
hem. Men då stoppade hon mig, vilket förvånade mig då hon inte hade sagt ett
ord sedan klubben startade. Hon gav mig en bok och sa att jag skulle läsa den
när jag kom hem. Jag försökte förklara att jag inte brukade läsa böcker och att
hon verkligen inte behövde ge mig den, men ändå fann jag mig själv cyklandes hem
med boken i ryggsäcken. Medans jag bläddrade igen boken senare på kvällen så
ramlade en fint klippt papperslapp ut. En tid och en plats var angivet och jag
var redan sen när jag upptäckte det, så jag sprang ner till cykeln och tog mig
dit på knappt tio minuter! Det var konstigt att den tystaste tjejen på skolan
plötsligt hade bjudit hem mig till hennes lägenhet. När jag tänker efter så ser
jag henne inte ens på skolan, enda gången jag ser henne är i klubbrummet, och
där sitter hon bara tyst och läser böcker.
Men det var inte av någon vanlig anledning som Yuki hade kallat hit mig.
Nej nej, det Yuki talade om för mig den dagen har jag fortfarande inte riktigt
fattat än.
Du förstår, Arwen är ingen vanlig tjej, bokstavligt talat. I
princip, vad Arwen än ville så skedde det. Man skulle kunna se henne ungefär
som en gud. Det var inte av slumpen jag träffade Arwen, och det var inte heller
en slump att hon bildade klubben. Arwen ville precis som jag, att aliens,
tidsresare och andra övernaturliga varelser skulle existera, och därför
skapades klubbmedlemmarna. En alien, en tidsresare och en esper. Även om Arwen
inte vet om det, så är all hennes vilja naturens lag, och var o en i klubben
har sin övernaturliga kraft. Var och en, utom jag. Och det håller mig vaken om nätterna
än idag. Varför valde hon mig? Finns jag också bara för att Arwen önskade det?
Allt jag hade drömt om som barn hade faktiskt varit verklighet hela tiden, vi
hade bara inte träffats. Så även om världen hade varit den samma hela tiden, så
var min värld förändrar för alltid.
Dipp
Dipp
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar