Symmetri
Symmetri, jag älskar symmetri. Jag är inte
helt säker på varför men jag har gjort det sedan jag var liten, de flesta barn
är stökiga och tappar bort sina saker, inte jag, jag visste att allt har sin
egna plats och i mitt rum var allt precis där de hörde hemma.
Mina föräldrar hade inte ”det”, mina
farföräldrar hade inte ”det” heller, inte en enda person i min släkt har ”det”,
jag började referera det som ”det” för jag tror verkligen att den är en sak inom
mig, något som inte borde vara där men det är inuti mig. Det är ett begär, en
önskan om att vara perfekt, perfekt på båda sidorna.
Som en vuxen människa så har jag kommit till
den punkten där jag inte kan leva mitt liv vanligt längre, jag kan inte behålla
ett jobb, kvinnor stannar inte med mig för att dom inte kan hantera ''det'',
ärligt talat så bryr jag mig inte när de lämnar mig - dom är stökiga och gör
bara saker svårt, de är över på min sida av sängen istället för att stanna på
deras egen, dom lämnar disk i ena sidan av diskhon men inte i den andra och jag
kan inte jobba mer så när de lämnar huset på morgonen så måste jag stanna hemma
och fixa allt, det är en stor lättnad då de lämnar mig för gott men känslan
försvinner aldrig, så småningom så kommer 'det'' tillbaka och hittar något
annat som måste fixas. Du kanske undrar varför jag ens träffar någon från
första början om jag ändå inte tål dem? Jo... tja... det är väldigt svårt för
mig att ligga i mitten av sängen hela natten utan att röra mig.
Utöver relations problemet så är nästan allt i
sin ordning, jag säger ''nästan allt'' för att det är fortfarande ett problem
som måste lösas. Du ser jag har något som kallas ''heterokromi'' eller två
olikfärgade irisar. Mitt högra öga var havsblått och det vänstra en blek nyans
av grön. Båda mina föräldrar har havsblåa ögon, mina syskon och kusiner också. Mitt
gröna öga är det trasiga, det gör mig ostabil, varje gång jag tittar mig själv
i spegeln så stirrar de tillbaka på mig. Det är allt jag tänker på nu, allt är
på sin plats! Förutom mitt lilla gröna misstag!
De gjorde inte ont först... när jag grävde
skeden in under ögat, de gjorde inte ens ont när de hoppade ut och hängde
längst min kind! Var det chocken som höll smärtan borta? Eller var det ”det”?
Jag klippte den optiska nerven, min syn blev halverad, det var en ovanlig
sensation, jag torkade upp den varma vätskan som rann ner för mitt ansikte. De
som var kvar av den dinglande nerven la jag tillbaka i de nu tomma hålet, jag
la om såret, sköljde skeden, det knackade på ytterdörren, först tänkte jag
låtsas som om jag inte var hemma och inte öppna dörren, jag tänkte inte ens gå
och kolla vem det var men just idag så ändrade jag mig och öppnade dörren, det
var min inkompetenta granne, han hade två olika strumpor på sig som vanligt,
jag tål honom inte, hans liv är en enda röra...
– Hej är det här ditt? Jag tror att de har
kommit fel, sa han.
Han gav mig ett kuvert, räkningar.
– Ja, tack, sa jag och var på väg att stänga
dörren när han såklart var tvungen att säga någonting mer.
– Vad har hänt med ditt öga? Han stirrade på
mig nu också.
Måste alla lägga sig i andras liv hela tiden?
Dom kan ju börja med att skicka posten till rätt. Jag svarade något trovärdigt
och slängde snabbt igen dörren och gick sedan och la mig.
Jag vaknade... glad, jag sov bättre än vad jag
hade gjort på år, det var äntligen gjort, jag var fixad! Jag klev upp ur sängen
och masade mig till badrummet, min kropp värkte och mitt huvud dunkade. Jag
tände lampan, ljuset var bländande, jag tog långsamt bort bandaget som var
dränkt med blod och klibbade fast vid mitt ansikte som tejp. När jag tittade
upp i spegeln så mådde jag illa... då insåg jag vad jag hade gjort med mig själv,
och jag kunde inte tro det. Det var ett hål i vänstra sidan av ansikte, inte i
det högra... det var obalanserat IGEN!
Det var mycket svårare att gräva ut det andra
ögat, mina händer skakade och när jag grävde skeden in under så missade jag ett
antal gånger, punkterade min pupill tre gånger tills jag äntligen fick in den
på rätt ställe! När ögat hoppade ut så sträckte jag mig efter saxen för att
avsluta jobbet, blodet från den föregående kvällen hade torkat på bladen så
saxen klippte inte... så bra, du vet när man var liten, gick på dagis och din
lärare fick dig att klippa i lite tjockare papper? Provade du nån gång att
klippa för många ark samtidigt men saxen klarade inte av det, bladen la sig
liksom över varandra och pappret fastnade emellan dom? De var vad som hände med
mitt öga, nerven var fast precis emellan de två bladen. Den var fast! Och när
jag försökte DESPERAT och FEBRILT att få lös den så halkade jag på blodet och
började falla mot golvet, reflexerna sattes igång och jag släppte taget om mitt
öga för att dämpa fallet med mina händer. Vikten av saxen som hängde i nerven
var outhärdlig. Jag visste att jag inte kunde klara av det länge nog för att ta
mig till köket och hämta kniven så jag drog... jag drog den rakt ut ur mitt
huvud, jag kände hur det gick sönder inuti min skalle. Jag kände hur den gick
av och spillde vätskor överallt. Jag visste att jag grät men det gick inte att
utskilja vad som var tårar och vad som var blod.
När jag hörde de blöta ljudet av nerven som
träffade kakelgolvet så visste jag att jag var färdig, jag visste att ”det” var
borta, jag kunde äntligen leva mitt liv utan att behöva se folks hemska,
stökiga, ojämna liv. ”Haha”, lättnaden sköljde över mig och jag visste att de
skulle hålla den här gången. Jag har aldrig känt såhär förut, aldrig haft så
här mycket hopp. Och när jag låg i mitt badrum, på de där kalla, blöta,
klibbiga golvet på log jag för första gången på år.
Henry
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar