En förändrad värld.
En vanlig lektion, i en vanlig skola, i en vanlig stad.
Vanliga elever som satt i ett vanligt klassrum. En av dem eleverna var Nicole,
hon var kanske inte så vanlig, i alla fall skulle hon inte vara det länge till.
’Ansökan’ stod det längst upp på papperet som varje elev
hade fått.
Namn: Nicole Arella. Det var ett ovanligt namn, det visste
hon, hennes pappas, men hon visste inte vad det kom ifrån, när Nicole hade
försökt ta reda på det hade hon inte fått något svar.
Ålder:15
Favoritfärg: Svart.
Intresse/fritidsaktivitet:
Nicole bara suckade, det här var frågor där dem egentligen
inte ville ha ärliga svar. Allt dem ville var att man skulle skriva normala
saker. Det var en liten stad, alla kände alla, och helst skulle man inte sticka
ut alls, alla skulle bara vara normala. Usch, vad Nicole hatade det ordet,
“normal”, som att det fanns några sorts riktlinjer om hur man skulle vara, hur
man skulle se ut och vilka intressen man skulle ha.
Tillslut skrev Nicole i alla fall läsa och lyssna på musik.
Efter vad som kunde ha varit en evighet ringde äntligen
klockan igen och klassrummet tömdes snabbt.
Ute i korridoren var det fullt med elever som trängdes för
att komma fram till sina skåp. Alla verkade ha bråttom någonstans men Nicole
misstänkte att alla bara ville komma bort från skolan så snabbt som möjligt.
På vägen till sitt skåp såg hon sin reflektion i ett av dem
stora fönstren som satt på ena sidan av korridoren, mitt emot raden av skåp.
Hennes spegelbild såg ungefär lika trött ut som hon kände
sig, med mörka ringar under dem blåa ögonen och den ljusa huden såg lika vit ut
som snön utanför. Både ögonen och den ljusa, nästan bleka huden hade hon ärvt
av sin mamma medan det tjocka, nästan svarta håret var en av dem få sakerna hon
ärvt av sin pappa.
Det hade växt mycket dem senaste åren, det räckte henne
halvvägs ner för ryggen, alltid i envisa lockar som vägrade att ge efter.
Utanför snöade det lätt, allt såg ut att vara täckt i
tjocka, vita filtar, vilket fick det att se mysigt ut på någon sätt. Men
sekunden man klev utanför dörren var mysigt det sista man tänkte på, det var
iskallt och dessutom blåste det.
Men inifrån såg det vackert och orört ut, lamporna lyste upp
snön och den annars kolsvarta himlen.
Det var en av dem få, om inte den enda, saken som Nicole
gillade med vintern.
Att det alltid var mörk och hur man kunde se stjärnorna.
Plötsligt blinkade lamporna till, för en sekund var hela
korridoren lika svart som himlen utanför. Det märkets hur dem andra eleverna i
korridoren blev oroliga och längre bort kunde man höra någon som skrek.
När ljuset kom tillbaka blinkade Nicole förskräckt, under
den korta sekunden det var mörkt kunde hon svära på att hon sett någon stå
bakom henne.
Hon hade sett hans spegelbild i fönstret precis bakom hennes
egen, helt klädd i svart och med ljust kortklippt hår.
Någon knuffade till Nicole bakifrån och sa irriterat ’’Se
upp med var du går.’’
Nicole brydde sig inte ens om att påpeka att det var han som
gått in i henne och inte tvärt om.
Istället tänkte hon på spegelbilden hon sett i fönstret.
Ingen annan tycks ha märkt honom och när hon vände sig om var det ingen där.
Nicole var säker på att hon hade sett honom men innan hon började
undra vem det var eller varför ingen annan hade märkt något övertalade Nicole
sig själv att det bara var en inbillning, det var ingen som stod bakom henne,
punkt.
Istället skyndade hon sig vidare mot sitt skåp, lämnade
böckerna, tog sin jacka och väska och skyndade mot parkeringsplatsen där hennes
mamma väntade på henne.
Just för att det var
så mörkt ute ville inte Nicoles mamma att hon skulle gå själv till och från
skolan. Inte för att Nicole klagade, det var skönt att slippa gå hem, speciellt
när det var så kallt.
Väl hemma lämnade Nicole väskan i hallen och fortsatte upp
på sitt rum medan hennes mamma åkte tillbaka till jobbet. Nicoles mamma skulle
inte vara tillbaka före nio och hennes pappa var på någon affärsresa och skulle
inte komma hem på flera dagar, vilket betydde att Nicole skulle vara ensam hela
kvällen.
Efter att ha läst en
kort stund märkte Nicole att klockan redan var ganska mycket så hon bestämde
sig för att laga någon sorts middag. Resultatet blev kyckling från dagen innan
och sallad hon hittat i kylen. Tillsammans blev det en okej kycklingsallad.
Efter hon var klar gick Nicole upp på sitt rum och tog fram
sin Bok. Den hade egentligen inget namn hon kallade den bara för sin Bok. Det
var lite som en dagbok förutom att hon inte skrev ned hur sin dag varit i den,
det skulle bli ganska tråkigt med samma saker om och om igen. Istället skrev
hon ned saker som hon ville komma ihåg, så som minnen, saker hon läst eller
bilder som hon ritade.
Utsidan var helsvart utan text eller andra dekorationer,
andra skulle kanske tycka att den var tråkig men Nicole gillade den, precis som
den var.
Innan hon hunnit öppna boken märkte Nicole att bokmärket var
på fel sida.
Samma morgon hade hon suttit och ritat medan hon väntade på
sin mamma och lämnat bokmärket i slutet av boken. Nu satt bokmärket i mitten. Nicole
tittade sig runt i rummet.
Hon hade ingen
aning om vad hon väntade sig att hon skulle hitta, men rummet såg precis ut som
det gjord tidigare samma morgon.
Nicole skakade på huvudet, ’Skärp dig!’
Hon visste att det inte var hennes mamma som tittat i boken,
hon visste knappt om att Nicole hade den, dessutom var hon tillräckligt smart
för att komma ihåg att sätta tillbaka bokmärket på samma plats.
Det kunde inte ha varit hennes pappa, han var bortrest och
hon hade inga nyfikna småsyskon som kunde rota runt bland hennes grejor, inga
storasyskon heller för den delen.
Det måste ha varit någon annan, men vem?
Försiktigt öppnade Nicole boken på den sida där bokmärket
satt. Först såg sidan tom ut, men tittade man närmare kunde man utskilja
konturerna av en teckning. En teckning av en fjäder? Linjerna blev starkare
tills man kunde se hela teckningen, det var definitivt en fjäder och den som
gjort den var väldigt duktig på att rita, fjädern såg ut som att vara helt
verklig. Under den hade någon skrivit ´´Var försiktig´´.
Men vem hade ritat den, för Nicole visste att det inte var
hon.
Hon ryste, det var svårt att säga vilket som var värst,
texten och bilden som var ritad i hennes bok eller tanken på att någon hon inte
kände hade varit i hennes rum, hur dem kommit in ville hon inte ens tänka på.
För att få någonting annat att tänka på satte sig Nicole för
att göra läxorna, och det var också det hon gjorde när hennes mamma, några
timmar senare, kom hem.
Senare när den gamla klockan nere i hallen senare slog tio
bestämde sig Nicole för att det var tillräckligt sent för att kunna gå och
lägga sig. Hon slog ihop boken som hon läst och gick upp för att borsta
tänderna.
Innan hon somnade ställde Nicole väckarklockan till nästa
morgon.
Den natten sov Nicole oroligt. I drömmarna blev hon jagad av
hundar, fåglar som inte såg ut som fåglar och hela tiden kunde hon höra hur
någon skrek. I drömmen snöade det också, förutom att det inte var snö som föll
från himlen, utan det var stora vita fjädrar.
Men sekunden dem träffade marken blev dem fläckade av någonting
rött, någonting som var skrämmande likt blod.
När väckarklockan ringde nästa morgon var hon för den första
gången i sitt liv glad att bli väckt.
Drömmen hade skrämt henne mer än vad hon ville erkänna och
det var något med det där skriket som hon inte kunde få ut ur huvudet.
Samma morgon hade hennes mamma erbjudit sig att skjutsa
henne till skolan men Nicole skakade på huvudet och sa att hon hellre gick.
Av någon anledning ville hon inte att hennes mamma skulle
köra i närheten av skolan.
’’Mamma var försiktigt idag, okej?’’
’’Självklart gumman.’’ När hon såg Nicoles ansiktsuttryck la
hon till:
’’Har någonting hänt?’’
Nicole skakade på
huvudet, men det var någonting som oroade henne, hon visste bara inte vad.
Eftre att ha borstat tänderna och bytt om vinkade hon hej då
till sin mamma och gick mot skolan.
Nicoles hus låg några kilometer från skolan så det tog lite
över en halvtimme att gå.
När Nicole var tillräckligt nära för att kunna se skolan var
hon redan kall över hela kroppen och hennes kinder var ilsket röda.
På parkeringsplatsen utanför skolan var det fullt med
föräldrar som skjutsade sina barn till skolan. I just det här området låg det
två skolor och ett dagis, vilket betydde att det alltid var fullt med folk på
mornarna.
Just för att det var så mycket folk så saktade Nicole ner
farten så att dem flesta skulle hinna försvinna innan hon nådde skolan.
Bakom sig kunde Nicole höra fotsteg, men när hon vände sig
om för att se vem dem var, var det ingen där. Nicole fortsatte att gå och igen
kunde hon höra fotsteg bakom sig, men även den här gången var vägen bakom henne
tom.
Hela tiden hade Nicole en känsla av att någon iakttog henne,
men hur mycket hon än tittade fanns det ingen i närheten. Känslan av att
någonting skulle hända kom krypande tillbaka och den här gången ännu starkare
än förut. Nicole lyfte blicken mot skolan igen, skulle någonting verkligen hända
eller var det bara en inbillning?
Nicole fortsatte mot skolan, men tittade hela tiden runt
omkring sig med samma obehagliga känsla.
Under ett ögonblick när hon tittade bort mot skogen kunde
hon se någon stå lutad mot ett träd. En kille i Nicoles egen ålder, kanske lite
äldre, helt klädd i svart och med ljust kortklippt hår. I nästa ögonblick var
han borta men Nicole var säker på att hon sett honom och han hade tittat rakt
mot henne.
Hon hade samma känsla som dagen innan när hon sett någon i
fönstret, samma känsla av chock och nyfikenhet, men konstigt nog inte av
rädsla.
Medan Nicole fortsatte mot skolan kunde hon fortfarande höra
fotsteg bakom sig, men den här gången lät hon det vara. Men ju närmare hon kom
skolan desto oroligare blev hon. Det fortsatte att komma fler bilar med
föräldrar som skjutsade sina barn till skolan, några körde lite väl fort med
tanke på att vägen var mer eller mindre täckt av is.
Nicole var nu alldeles utanför skolan men stod fortfarande
kvar på trottoaren.
Bara någon meter ifrån henne var två barn på väg över gatan,
antagligen på väg till lågstadieskolan på andra sidan vägen.
En pojke på runt åtta år och en mindre flicka, förmodligen
hans lillasyster. Plötsligt längre bort på gatan tutade en bil skarpt. En bil hade halkat på isen och fortsatte
nu rakt fram utan att kunna stanna. Med
en smäll krockade den in i bilen framför som också den gled framåt och krockade
in i nästa bil. Det fortsatte tills hela gatan så ut som ett slagfält av bilar.
Ingen verkade ha kontroll över sin egen bil och alla krockade in i
varandra.
Plötsligt såg
Nicole hur en av bilarna var på väg mot syskonen hon sett tidigare.
Båda stod
helt stilla mitt på vägen och såg förundrat på hur bilar tutade och hur flera
körde av vägen, ingen av dem var medveten om bilen som kom i full fart rakt mot
dem. Andra hade också lagt märke till syskonen men igen verkade göra något.
Utan att
tänka knuffade Nicole snabbt syskonen ur vägen för bilen och hon såg hur båda
två landade på trottoaren bredvid, skakade men oskadda. Det var allt hon hann
se innan allt plötsligt blev svart.
När Nicole vaknade till kunde hon höra samma skrik som hon hört i
sin dröm. Men nu insåg hon vem det var, det var inte något skrämt barn som
skrek, det var hon själv.
När Nicole öppnade ögonen var hon inte längre på marken, hon var i
luften ovanför. Under sig kunde hon sin egen kropp som låg på gatan, helt
stilla och med armar och ben i konstiga vinklar.
Människor hade samlats i en cirkel runt hennes kropp, alla viskande
med varandra. Nicole kunde se syskonen som hon knuffat ur vägen, nu var
dem inte ensamma. Tillsammans med dem var en vuxen kvinna, förmodligen deras
mamma och hon grät och kramade om dem. Hon kastade en blick bort mot Nicoles
kropp, hon hade fått höra av dem som såg det att Nicole hade knuffat hennes
barn ur vägen och själv tagit smällen.
Då förstod Nicole vad som hänt, hon hade blivit träffad av bilen.
En ambulans var på väg fram och Nicole såg hur hennes egen kropp lyftes
upp på en bår och bars in i ambulansen.
På sjukhuset rullades hon in i ett mörkt rum fyllt av människor
klädd i gröna förkläden och med skydd över deras mun och huvud.
Maskiner pep och läkarna sprang jäktat runt i rummet, dem pratade
med varandra men Nicole kunde inte höra vad dem sa, hela hennes huvud verkade
vara i en dimma.
Över bordet som stod mitt i
rummet hängde ett skynke och en stark lampa lyste upp det som var bakom. Under
skynket kunde hon se ett huvud sticka fram, hennes eget.
Plötsligt började alla i rummet
springa runt fortare, deras röster blev högre men Nicole kunde fortfarande inte
höra var dem sa.
Sen blev allt tyst, alla stod
helt stilla och till och med maskinerna tystnade, då gick det upp för Nicole
vad som hänt. Hade hon kunnat kräkas
hade hon definitivt gjort det då.
Utan att veta hur eller varför
hamnade Nicole i väntrummet utanför, hon kunde se hur en av läkarna gick fram
till hennes mamma. Igen kunde inte Nicole höra vad han sa, alla ljud var
dämpade men hon kunde se hur han skakade på huvudet och hur hennes mamma brast
ut i gråt.
Nicole kände hur hennes egna ögon
brände av tårar och allt hon önskade var att kunna springa fram till sin mamma
och krama om hennes, men hon kunde inte röra sig.
Ingen verkade lägga märket till
Nicole och när en av sköterskorna passerade rakt igenom hennes som om hon var
gjord av luft var hon redo att skrika.
’’Ingen annan kan se dig, bara vi
kan.’’ Nicole hörde en röst bakom sig och när hon vände sig om för att se vem
det var kände hon igen killen hon sett i fönstret dagen innan och vid skogen
tidigare samma dag.
’’Och exakt vilka är “vi”?’’
Frågade Nicole innan hon vände sig tillbaka mot sin mamma.
’’Du skulle inte tro mig om jag
sa det.’’ Svarade han.
’’Inte? Någon gick just rakt
igenom mig som att jag inte fanns och jag såg en läkare tala om för min mamma
att jag är död. Testa.’’
Nicole vände sig om och stod öga
mot öga mot honom igen. Nu var hon arg, inte irriterad, inte rädd som för bara
en sekund sedan, utan rasande.
’’Min mamma står och gråter över
att jag är borta och samtidigt står jag här och tittar på.’’
’’Jag vet hur det känns men det
finns inget du kan göra.’’
Nicole skakade på huvudet, nu
började tårarna komma.
’’Jag vet, men jag önskar bara
att någon kunde vara där med henne, att hon inte är ensam.’’
Sekunden hon sa det öppnades hissdörrarna
och ut kom någon springande, någon med mörkt, nästan svart hår.
Nicole kunde se hur hennes pappa
kom fram och kramade om hennes mamma, också han med tårar i ögonen. Nicole log
genom tårarna, nu behövde hennes mamma inte vara ensam längre.
’’Änglar.’’
’’Va?’’ Nicole vände på huvudet,
hon hade nästan glömt att han stod kvar.
’’Änglar.’’ upprepade han ’’Vi är
änglar.’’
Nicole nickade stumt, av någon
anledning kändes det inte så förvånande, kanske hade hon alltid vetat. Eller nej, förmodligen inte, men efter allt som hänt var det
svårt att bli överraskad igen.
’’Du sa vi, hur många andra finns
det?’’ Han ryckte på axlarna.
’’Ingen har egentligen räknat,
men kanske runt 25 nya varje århundrade. Vi åldras inte på samma sätt som
människor, därför finns det ändå några hundra.’’
Nicole nickade igen, det lät väl
ganska logiskt, eller? Hon visste inte längre, världen hade förändrats, nej
världen var fortfarande densamma, det var hon som hade förändrats.
’’Så i vilket århundrade är du
född?’’ frågade Nicole. Han höjde ena ögonbrynet men svarade inte, istället
frågade han;
’’Vad sa du att ditt namn var?’’
’’Det gjorde jag inte, men
Nicole, Nicole Arella. Och ditt?’’ Den här gången höjde han båda ögonbrynen när
han hörde hennes namn.
’’Vad?’’ Frågade Nicole.
’’Ingenting.’’ Han skakade på huvudet men skrattade lågt.
Nicole korsade armarna framför sig och frågade igen;
’’Vad?’’ Och den här gången med
mer kraft i rösten. Han log fortfarande.
’’Ditt namn.’’
Nicole rynkade ögonbrynen.
’’Arella, det är hebreiska för
ängel.’’
Nicole gapade, men när hon
tittade tillbaka mot sina föräldrar kunde hon se hur hennes pappa lyfte på
huvudet och tittade henne rakt i ögonen, på något sätt visste han.
’’Kom igen, du måste träffa dem
andra innan du kan bli antagen som helgon.’’
Nicole nickade och med en sista
blick på sina föräldrar vände hon sig om och joggade ikapp honom eftersom han
redan var halvvägs ner för korridoren.
’’Du sa aldrig varför just jag
blev “utvald”.’’ Nicole gjorde citattecken i luften runt ordet utvald. Han
ryckte på axlarna.
’’Man måste offra sitt eget liv
för att rädda någon annans.’’ Under en kort sekund kunde Nicole se något som
såg ut som lidande i hans ögon, med det var borta så snabbt att hon undrade om
det var en inbillning. För att lätta upp stämningen frågade hon istället;
’’Så det här med att änglar har
vingar, är det sant?’’ Han skrattade.
’’Nej och jag har faktiskt ingen
aning om var det kommer ifrån. Allt vi gör är att vi hjälper dem som inte kan
hjälpa sig själva, räcker ut en hjälpande hand när ingen annan gör det. Och
allt utan att någon någonsin märker det. Blev du besviken över vingarna?’’
’’Lite, men jag kan tänka mig
värre saker att göra under resten av mitt liv, eller död beroende hur man ser
på det.’’ Nicole skakade på huvudet. ’’Det är ganska förvirrande.’’
Han skrattade igen.
’’Jag vet men det går över.’’
Några månader senare…
Nicole slog ihop sin Bok, det här
var en historia som hon ville komma ihåg.
Längre bort kunde hon se sina
föräldrar gå genom parken, numera var hennes pappa hemma oftare och åkte nästan
aldrig iväg på långa resor längre.
Han tittade upp och såg Nicole
stå lutad mot ett träd, han log mot henne och nickade, Nicole vinkade och log
tillbaka.
Solen sken och den varma
vårluften var efterlängtad efter den kalla vintern. Nicole lutade huvudet
tillbaka och lät solen skina henne i ansiktet.
Längre bort, i utkanten av parken
ropade någon hennes namn, hon log när hon kände igen rösten, den tillhörde
någon helt klädd i svart och med ljust kortklippt hår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar