Novell 45

En förändrad Värld

Solen skiner in i George Seawalls öga som ett spjut när han drar iväg den fransiga gardinen i det nu allt för damiga rummet han fick av sin pappa när dom flyttade in. Han drar på sig sin smutsiga hoodie, den han har haft på sig dem senaste två veckorna, dem mörkgråa jeansen som egentligen ska vara ljusgrå och dem två alldeles för stora strumporna. Dörren är tung som vanligt på morgonen. Huset byggdes 2001 men rasar redan, möglet har utvecklas på väggen som kontinenter och golvet ruttnar mer och mer.  George går ut ur rummet och kommer in i tv rummet på övervåningen. Tvn i rummet är säkert femtio tum och tung som en elefant, när Niclas, George och pappa skulle lyfta in den kom dom inte en centimeter så dem fick ringa efter hjälp. Den har varit död i 3 år nu, ändå försöker George starta den varje morgon och hoppas på att pappa har fixat den. Sofforna är nu fyllda till bredden med grejer, lådor med Niclas kläder, mina gamla leksaker, damm, allt man skulle kunna hitta i ett övergivet hus. Men vårt hus är ju inte ens övergivet, så varför? Pappa har bott på nedervåningen i flera år nu. ''Giftet'' som Niclas kallade det tog över. Pappa kunde inte stå emot, att bara kuna va hemma och ha dets könt.

-Fy fan vad skönt! Att kunna ligga i soffan och kolla tvn hela dagen, ta en öl och ta det  lugnt, sa pappa när han hade vunnit sina femtio miljoner på den vita hästen som sprang som en antilop från dem andra, den ingen trodde på, den bara pappa trodde på. Niclas var bäst, Georges förebild. När George föddes var Niclas redan fjorton år. Det värsta som hänt honom i hela hans liv är när Niclas försvann, enligt pappa vart han bortrövad av pirater. Nu är George elva år ju, klart han fattar att det inte var pirater som rövade bort honom. Hans egen bror, hans bästa vän, bara borta.

 

Trappan ner är enormt lång. Etthundratjugo steg hade han räknat till men det var ett tag sen så det var nog inte rätt. George hoppas att synen när han kommer ner inte är den vanliga men han har som vanligt fel. Det händer aldrig längre, att han ser pappa stå och göra frukost nere till han och George. George drömmer om att när han kommer ner ska få se pappas spritskåp tomt att tvn ska funka, att det ska vara rent, och att han inte ska behöva hitta pappa på golvet brevid sin enorma fåtölj varje morgon, han drömmer om att det ska bli bra. Med det händer aldrig. Varje morgon när han kommer ner, liksom denna ligger han där, på golvet, med sin pritflaska i handen. George minns det så väl, han hade nyss börjat på dagis så det var ett tag sen ändå.
-Jaaaaaaaaaaa! femtio mille Nicke. Femtio! sa han, pappa. den vita hästen som bara pappa trodde på vann. Vann honom femtio miljoner. Femtio miljoner dollar. Det jobbiga var att pappa inte riktigt använde pengarna på rätt sätt. Dem första tio tusen la han på huset och bilen.  Tvåmiljoner lambon, den med dörrar som öppnas uppåt, den som spann som en katt som pappa sa. Också huset, det enorma, ståtliga, dyra och extremt fula huset. Gammalt och fult, men pappa brydde sig inte. Så länge det var dyrt.

-Här ska vi bo som kungar! sa han när vi kom dit för första gången. Och såklart spriten, den som gör att george måste hitta sin pappa däckad på golvet varje morgon  , den som gör att George måste steka ägg och bacon och ställa på bordet och den som gör att George inte får någon skjuts till skolan på morgonen. Han tar en av dem säkert tjugo odiskade tallrikarna och lägger masten på. Han drar på sig sina kängor, han har inga sommarskor eftersom pappa inte har orkat gå med George och köpt några. Pappa börjar vika sig och rynka pannan så George sätter fart. Han öppnar dörrarna till omvärlden och går ut på gården. En dag i George Seawalls skor, eller kängor rättare sagt är inte lätt. Vägen till skolan är flera kilometer. Härrgården står mitt ute i ingenstans  och det tar säkert tio minuter att lämna uppfarten från vägen. När man väl når den stora vägen får man vänta säkert femton minuter för att sedan kunna rålöpa över vägen för att inte bli överkörd av alla stressade individer i sina bilar på väg till sina jobb. Där hade pappa kunna varit om han  inte hade vunnit. När man har tagit sig över vägen kommer man till parken, där den stora reklamskylten finns, där det står om "Seawall's" bensin, den största bensinmacken i usa just nu. En gång när han skulle följa pappa till macken då "Seawall's" var nytt då trodde han direkt att det var pappas mack, men det förklarade pappa att det inte var. Skolan ligger hundra meter därifrån.  Den är stor och låg med galler för fönstren.

-Ser ut som ett fängelse, hade pappa sagt när han först såg stället. Jag höll med. Men trots den unkna lukten, den instängda känslan och den otroligt tråkiga skolgården för en ensamvarg som George Seawall fanns det en sak som toppade det dåliga. Mobbarna. Dem värsta kallades Phill n' Will. Dem heter egentligen Phil Martin och William Wall. Will är den större av dem två, han är den som ger stryk, Phil är mer den som ger order, "ledaren" så att säga. Dem har tagit Georges lunchpengar, kastat hans glasögon och eldat hans böcker så många gånger att han inte minns. George har inga vänner och han känner heller ingen som är något vidare sjysst alls. Trots allt gillar han det bättre i skolan än hemma. Här känner han inte skyldigheten, skyldigheten att han inte hjälpte pappa, att han dödade mamma genot att födas.

 

George sliter blicken från den svarta sörja som tydligen är köttgrytra och tittar ut genom fönstret. Där står Phill, Will och Alex och leker. Alex går i fyran, han är nio år, men det bryr dem sig inte om, om han gråter njuter dem. Dom stoppar jord i munnen på honom, slår honom i magen och puttar runt honom trots att han är ett huvud kortare än dem. Att se detta gör att George slutar tro på mänskligheten, vem vill slå någon och sedan tycka att det är kul? Bara idioter tänker han. Han sätter sig vid sin bänk och tar upp sin studsboll, den med ett riktigt grodöga inuti.

-Vill du ha en studsboll ska du ha den bästa! hade pappa sa när han köpte den för flera dollar. Han tittar ut, och rycker till. Phill och Will är inte där. Kommer dem in? Just när tanken tar plats i Georges huvud hör han ytterdörren till skolan öppnas och två killar kommer in. George stänger bänken och sticker in i det lilla rummet, där dem som behöver extra hjälp är när dem andra har lektion. Där finns datorer, pennor, suddar och  också lådor med idrottsgrejer. George sätter sig mellan två av lådorna med grejer.

-Tennis eller? hör han Phill säga när dem öppnar dörren till lilla rummet. George börjar skaka.

-Aa, tennis. Men hörru har du sett blondie idag? George har kallats blondie hela sin skolgång eftersom han är ljusare i håret än alla tjejer.

-Han brukar ju alltid komma på skolan!

-Äsch, han är väl ute och kysser Linda! Linda går i specialklassen, hon har en cp-skada och sitter i rullstol.

-Ja där har du säkert rätt! Dem två fula grisarna skapar ett dint par! glufsar Will ur sig med sin allt för utvecklade röst.

-Snart får dem väl kultingar också! Dem skrattar så högt att dem inte hör att George ställer sig upp och drar ett baseballträ ur en av lådorna och klubbar ner Will så det smäller i golvet. Världen stannar upp  i en minut. Phil och George står och tittar på Will som ligger avsvimmad på golvet tills tårarna når Georges ögon. Han springer, ifrån skolan, ifrån området, över vägen utan att kolla, han hör tutningar och hoppas på att han blir påkörd. Han slåss med tankar han aldrig ens har vittnat förr, han springer in på gården utan att märka den svarta mini vanen från "Seawall's" som står på gården. Precis när han ska öppna dörren öppnas den innifrån, men det är inte pappa, det är en man med rånarmask. Han släpar med sig George till vanen, nu slåss George med så många tankar att han svimmar.

 

Han drömmer om mamma. Han drömmer om henne ibland. Att hon levde, att hon inte dog i Georges födsel, att hon var där och älskade George, städade huset och fick pappa att börja jobba igen. Han vaknar i det finaste rummet han någonsin sett. Framför honom sitter en man och en kvinna. Mannen känner han igen direkt.

-Jag rymde. Jag hatade farsan, eller den han blev. Här ska du ha det bra, säger han. George somnar om. Han vet nu att när han trodde det var pappas bensinmack hade han fel, det var hans brors.  

Leo