tjugofyra...

En förändrad värld

Nu slutar vi, säger läraren och alla skyndar sig ut ur klassrummet. My tar sina saker och går ut ur korridoren utan att ens kolla tillbaka på mig. Vi har alltid gått med varandra både hem och till skolan. Så jag går till Hanna.

- Hej kan jag gå med dig? Frågar jag

- Ja men jag ska också gå med Lisa, säger hon

Jag och Hanna började i samma klass i förskoleklass och efter det blev vi som bästa kompisar. Men Lisa känner jag inte så bra, fast nu på senaste tiden så har vi börjat varit med varandra på rasterna.

Jag tar på mig mina ytterkläder och sätter mig på en stol och väntar. Varför gick bara My sådär? Tänker jag.

- Kommer du? Frågar Lisa och börjar gå mot dörren.

- Vet ni varför My bara gick sådär? Frågar jag då vi kommit ut.

- Jag tror det är för att hon är sur på dig, säger Hanna.

- Vet du varför hon är sur? Frågar jag.

- Ja, det är nog för att du har börjat att vara med Lisa så mycket och ignorerar hon, säger Hanna.

Jag kollar ner i marken och fortsätter att gå.

-Annie vill du följa med mig hem? Frågar Lisa

Ja det vill jag för Lisa är så himla rolig och bryr sig inte om vad andra tycker om henne. Fast  jag vill ju inte förlora My, tänker jag.

-Nej jag måste hem och göra läxan, ljuger jag.

-Men vi kan göra den tillsammans, säger Lisa glatt.

-Okej, säger jag

Vi går hem till Lisa och då vi kommit fram har det redan hunnit att bli mörkt ute.

Det är första gången jag är hos Lisa, hennes hus är ganska stort. När hon öppnar dörren så kommer det en hund skällande och jag gillar inte hundar. För då jag var liten så bet en hund mig i benet och jag har ett stort ärr av tänderna. Hunden skäller och hoppar på mig jag blir jätte rädd, men Lisa tar den i halsbandet och stänger in han i ett rum. Vi går in på Lisas rum, hennes rum är gult och gammeldagst.

Jag sätter mig på sängen och tar fram mina läxböcker.

-Ska vi göra engelskan eller matten först? Frågar jag.

-Jaha men jag har de sakerna på skolan, säger hon.

-Men du sa ju att vi skulle göra läxorna tillsammans, säger jag frågande.

-Okej, jag ljög. Jag ville bara att vi skulle vara med varandra och lära känna varandra mer. Jag har så kul när jag är med dig, säger hon.

Jag vill verkligen stanna och vara med Lisa, men då kommer jag att förlora My och det får bara inte hända. Men Lisa har rätt vi borde lära känna varandra bättre för vi har samma intressen och allt jag gör med hon är så roligt. Men jag kan bara inte. För jag kommer ihåg då My bara var med Hanna då kände jag mig utanför och jag vill inte göra så mot My, tänker jag.

-Ja, det är jättekul att vara med dig Lisa. Men jag måste hem och göra läxan för ifall jag får bra betyg i alla ämnen så har mamma lovat att vi ska åka till USA och detär min dröm, säger jag.

-Okej man kan jag vara med dig imorgon då? Frågar Lisa.

-Kanske vi får de säger jag och går ut ur Lisas rum.

Jag andas ut tungt av lättnad för att inte hunden är där. Hennes hund heter Lessie och är en Grand Danois. Hon har haft Lessie sen hon var två år så Lessie är ganska gammal. Lisa kommer nog att bli förkrossad då Lessie dör.

-Hej då, säger jag och går ut.

När jag kommer ut så har det blivit ännu mörkare ute. När jag gått en stund och nästan är hemma så ser jag My! När hon ser mig så skyndar hon sig in i hyreshuset. Jag börjar springa för att hinna ikapp henne men när jag kommit upp för alla trappor ser att hon stänger dörren snabbt och låser. Så jag suckar och ställer mig mot dörren och frågar vad jag har gjort fel. Men jag får inget svar. Så jag går in till vår lägenhet. Jag och My har bott bredvid varandra ända senad vi var jättesmå.

-Hallå är det någon hemma? Frågar jag.

Jag får inget svar så jag går in till mitt rum och tar upp Lia, Lia är ett av mina marsvin. Jag har två stycken den andra heter Sixten och är en kille. Jag har haft de i fyra år, ända sen de var ungar.

Det ringer på dörren så jag skyndar mig att lägga tillbaka Lia i buren och skyndar mig till dörren.

När det öppnar så står den en polis utanför.

-Hej är det du som är Annie Sandin? Frågar han.

-Ja, säger jag med darrande röst. Vad har jag gjort nu tänker jag.

-Ja det är så att din mamma har varit med om en bilolycka och har hamnat på sjukhus och vi vet inte ifall hon kommer att klara sig. Så vi vill att du följer med till sjukhuset, säger han.

-Okej säger jag med darrande röst och får en klump i magen och ögonen fylls med tårar.

-Jag tar på mig mina skor och följer med polisen. När jag sitter i polisbilen så ber jag till gud att hon ska överleva. Tidigare i år så dog pappa och jag trodde inte att jag skulle klara mig. Jag kände mig så tom men då fanns mamma där och då kändes allt bättre. Och nu ifall mamma dör så kommer jag inte ha någon inte ens My! Jag känner hur en tår rinner ner för min kind. Jag vill inte ens tänka tanken att mamma kommer dö för hon ska överleva!

När polisbilen har stannat så springer jag mot dörren till sjukhuset med polisen stoppar mig och säger : Ta det lugnt, få ingen panik. Allting kommer att bli bra ska du se! Jag får inte ut några ord så jag följer bara med polisen. Vi kommer till ett rum, men doktorerna säger att jag inte får komma in så jag sätter mig på en stol utanför och sluter ögonen och tänker att allting kommer att bli bra igen.

Jag vaknar av att någon säger mitt namn.

-Annie Sandin? Säger hon

Jag öppnar ögonen och nickar mot en tjej i en vit rock.

-Kan du följa med mig en stund säger hon och pekar mot ett rum.

Jag nickar igen och känner klumpen i magen som blir större och större. Jag går in till rummet och hon säger åt mig att sitta ner.

-Okej, som du vet har din mamma råkat ut för en bilolycka. Och vi har verkligen försökt att göra allt vi kan. Hon blir tyst och kollar på mig med en ledsen min.

Åh nej tänker jag och känner hur det bränner till i ögonen och det kommer tårar.

Hon kommer fram till mig och säger: Du behöver inte alltid vara så stark, det är okej att gråta. Hon kramar mig samtidigt som mina tårar bara forsar ner.

-Okej kan jag fortsätta att berätta nu? Frågar hon

Jag nickar.

-Okej som jag sa så har vi verkligen gjort allt vi kan men krocken gav hon så många skador som vi inte kan göra någonting åt. Så din mamma har bara upp till en timme kvar att leva, säger hon.

Jag bryter ihop och tänker på då pappa dog. Det var precis så här det kändes, fast då hade jag i alla fall mamma vid min sida. Och att veta att de inte kan göra någonting åt saken gör det bara värre.

-Mamma var den ända jag hade! Pappa dog tidigare i år då han fick åka ut på en utryckning eftersom han var polis och då blev han skjuten. Då sa ni också att ni inte kunde göra någonting åt det! Jag har ingen släkt eller någonting vart ska jag bo!? Jag är bara tretton,säger jag.

Jag kollar på doktorn samtidigt som tårarna bara forsar ner för mitt ansikte. Hon heter Meredith det var hon som hjälpte pappa.

Meredith kommer fram och kramar mig.

-Allting kommer att bli bra, kom så ska du få träffa hon.

Hon tar min hand och vi går mot ett annat sjukhusrum.

När jag kommer in så har hon massa slangar och det är minst tio doktorer där. Jag springer fram till mamma och kramar henne. Hon säger : allting kommer att bli bra gumman, jag kommer alltid att finnas här med dig och skydda dig glöm inte det. Och jag älskar dig mest av allt i hela världen glöm inte det!

-Nej mamma lämna mig inte! Du får bara inte du är den enda jag har! Allting kommer att fixa sig jag lovar! Jag älskar dig mest av allt och jag vet att du överlever! Säger jag med tårar som bara rinner ner.

-Gumman du kommer att klara dig utan mig, du har blivit så pass stor. Ingenting är ditt fel och du får aldrig…Aldrig glömma att jag älskar dig! Säger hon.

Hon sluter ögonen och jag hör ett pipande ljud. Hennes hjärta har stannat säger en av doktorerna och springer fram till hon.

-NEEEEEEJ! Mamma, mamma vakna! Det är inte över än vakna! Mitt huvud faller ner på hennes mage och jag tror aldrig att jag har känt så här mycket smärta förut.

 En doktor flyttar på mig medans en annan tar någon slags el grej för att starta hennes hjärta igen men dom säger att det är för sent.

Jag springer ut ur sjukhuset jag springer hela vägen hem utan att stanna. Jag har aldrig varit så förkrossad i hela mitt liv. När jag kommer hem så springer jag in på mammas rum och tar fram en bild av henne.

-Du lovade att aldrig lämna mig! Jag kommer aldrig att klara mig nu! Men det är inte ditt fel. Säger jag

En tår faller ner på bilden jcg skyndar mig att torka bort den och pussar bilden.

-Allting kommer att bli bra! Vi båda kommer att klara oss bara ifall du lovar att vara med mig här hela tiden. Säger jag och kollar på bilden.

Efter att bara ha suttit inne på mammas rum i flera timmar så ber jag till gud att han ska ta hand om henne och mig.

Jag hör hur någon kommer in i rummet.

Jag vänder mig om och säger: mamma?! Men det var bara My så jag gråter ännu mer och sätter mig på golvet. Hon kommer fram och håller om mig.

-Jag har hört vad som har hänt och jag ska inte ställa massa frågor för jag vet hur det känns. Jag kommer ihåg hur du var där för mig då morfar dog. Och nu är det min tur att vara här för dig. Vi kommer att klara detta jag lovar, säger hon.

Dom säger ju att i slutet när det är som värst så är det bara dina sanna vänner som finns kvar. Och nu vet jag att det är sant. My är och kommer alltid att vara min bästa vän. Det spelar ingen roll vad hon är alltid här för mig och det är så en riktig vän ska vara, tänker jag.

Jag ler mot My och säger: vi kommer att klara detta som allt annat. Bara vi håller ihop så går allt bra.

Jag känner hur det rinner en tår ner för min kind och tänker på mamma. Men som mamma sa hon kommer alltid att vara här för mig och att vi kommer att klara oss. Så då vet jag att allt kommer att gå bra. Det här är början av mitt nya liv!

Salsa