Tjugonio...

                                                                                                                           

En aning mer intressant dag

Nicholas suckade medan han drog blicken från sin datorskärm för att se ut genom fönstret i sitt inskränkta kontor. Utsikten bestod av den gigantiska gråa muren av skyskrapor som inte gick att undvika i New Yorks centrum. Medan han blickade ut över den gråa massan undrade han varför ingen kunde hoppa från den och göra hans dag en aning mer intressant.

Eftersom han satt försjunken i sina egna tankar undgick Nicholas att märka den plufsiga mannen som nu harklade sig bakom honom.

–                                        Fullt upp i arbete ser jag!

Han talade som vanligt i en mycket munter och skämtsam ton.

–                                        Nej, inte direkt.

–                                        Du har väl inte glömt att powerpointen måste vara färdig till imorgon?

–                                        Jag skickade den till dig för 2 timmar sedan, Joseph.

–                                        Kalla mig bara Joe, Joseph låter så opersonligt.

Nicholas ignorerade honom och återvände till datorskärmen. Han visste att Joseph hatade att kallas vid sitt fullständiga förnamn.

–                                        Jag måste gå och kolla igenom powerpointen nu men du kan ju sluta för dagen. Vi ses

             imorgon!

Nicholas svarade inte utan satt istället kvar vid datorn. Han avskydde Joseph och hans ständiga försök att vara den ”snälla” chefen. Om han var kompetent nog att göra sitt eget arbete istället för att störa andras så skulle inte företaget vara på väg att gå i konkurs. Nicholas drog ett djupt andetag och lugnade ned sig. Han hade viktigare saker att tänka på än det där svinet.

Efter ett kort sökande på nätet hittade Nicholas en karta över brottsstatistiken i New Yorks olika områden. Han bestämde sig för att han skulle besöka Midtown senare på kvällen. När han hade stängt av datorn hörde han smattrandet av regn på fönsterrutorna och tog sitt paraply. På vägen ut passerade han receptionisten, som önskade honom en trevlig kväll. Han klev sedan ut på gatan och tog ett djupt andetag för att supa in den klara höstluften innan han började promenera.

Han kände fukten tränga igenom hans skosulor när han trampade i en brunfärgad vattenpöl fylld med förmultnade höstlöv. Plötsligt hörde Nicholas ljudet av en bil som bromsade in kraftigt.

Han märkte att han stod mitt i vägen och att bilens förare blängde argt på honom.

Nicholas hostade lite på grund av avgaserna och blängde tillbaka på föraren innan han fortsatte gå.

Han ägde ingen bil själv. Inte för att han inte hade råd utan eftersom han ansåg att det var ett tecken på lathet.

Nicholas hade tagit en omväg hem eftersom han behövde köpa några saker för att kunna genomföra sin plan. Han stod nu utanför en sportbutik som han hade letat efter.  Skyltfönstret var fullt med färgglada kläder och en mängd sportartiklar. Nicholas studerade kort bilderna av vältränade modeller med plastleenden som täckte butikens fasad innan han gick in.

Han behövde inte leta länge innan han hittade ett basebollträ av aluminium på en av hyllorna. På vägen till kassan tog han med sig en baseboll och en basebollhandske. Han tänkte att det skulle verka misstänkt att bara köpa slagträet. Nicholas gick fram till kassan och la varorna på disken.

Expediten verkade väldigt energisk och log med samma leende som Nicholas hade sett utanför butiken.

–                                        Dig har jag inte sett här förut!

–                                        Nej, jag handlar inte här särskilt ofta.

–                                        Tja, du verkar ju inte direkt vara den sportiga typen.

Nicholas tittade ned på sig själv. Han var inte direkt otränad men han antog att den svarta kostymen fick honom att se för ”fin” ut för sådana aktiviteter.

–                                        Bättre sent än aldrig, antar jag.

Han betalade expediten och tog sedan kassen som hon hade fyllt med hans varor och lämnade butiken.

Nu behövde Nicholas bara en sak till, en mask. Eftersom Halloween var så nära inpå fanns det ingen brist på masker i affärerna. På sin promenad stannade han till vid ett dussintal butiker men hittade ingenting han gillade. Varenda mask var amatörmässigt gjord, stank av billig plast och blockerade praktiskt taget hela synfältet. Medan han vandrade nedför 4^th Avenue funderade han på om han skulle strunta i det hela.

Masken var egentligen inte nödvändig. Det skulle inte spela någon roll om han identifierades.

Det fanns en anledning till att han hade stuckit så långt bort som möjligt från sina föräldrar när han hade flyttat  hemifrån. Hans närmaste vän var killen vid kaffeautomaten, vars namn han inte mindes. Han ägde inte ens ett jävla husdjur. Ingen skulle komma till skada om han upptäcktes eller dödades.

Plötsligt fångade någonting Nicholas blick. Han stod nu framför en maskeradbutik. Eftersom han antog att kvalitén måste vara mycket bättre där än i en vanlig butik gick han in. På hyllorna fanns massvis med olika sorters kostymer och masker. Han ville helst undvika kända och massproducerade masker eftersom han för en gångs skull ville göra något unikt.

Efter att ha lagt ifrån sig en Scream-mask med avsky såg han någonting vitt inkilat längst bak på en hylla. Han sträckte in handen och tog upp föremålet för att inspektera det. Masken han nu höll i sina händer var nästan helt vit. Ögonhålen var så subtilt gjorda att masken såg ut att sakna ögon. Han blev lättad när han märkte att de inte påverkade sikten. På maskens nedre del satt ett brett grin med handmålade blodröda läppar. Han kom precis på varför han hade velat ha en mask. Han ville se ansiktsuttrycken. Nicholas tog masken och gick till kassan för att betala. Han började sedan vandra hemåt med ett leende på läpparna som inte var helt olikt det på masken i hans kasse. Han förvånade sig själv eftersom han inte hade lett på så länge. Han hade inte haft mycket att le åt.

När han kom fram till kvarteret där han bodde noterade Nicholas en kraftigt byggd man med ett stort antal vulgära tatueringar på armarna. Mannen ifråga försökte diskret erbjuda en liten förpackning till ett par high school-elever. Nicholas förstod inte varför mannen ens försökte att undgå uppmärksamhet. Alla i grannskapet visste redan vad som försiggick. De var bara antingen för rädda eller för upptagna för att göra någonting åt saken. Nicholas var varken rädd eller upptagen men han var inte heller en idiot så han ignorerade mannen för tillfället.

Nicholas brydde sig egentligen inte om vad mannen gjorde eller vad som hände med ungdomarna.

Han ville bara kunna skada någon med gott samvete för att ha någonting att göra med sin tid.

Detta hindrade honom dock inte från att ha enstaka tillfällen av självrättfärdigande. Nicholas var nu framme vid sitt hyreshus. Han passerade den gamle mannen som hade ockuperat trapphuset och gick upp för trapporna.

 När han låste upp dörren möttes han av den familjära lukten av rök och urin som lägenhetens förra ägare hade lämnat efter sig. Lägenheten var ytterst minimalistisk och spartansk för att uttrycka det milt. Möbleringen bestod av en madrass på golvet, en glödlampa utan skärm och en gammal mikrovågsugn i hörnet. Nicholas använde varken köket eller toaletten i lägenheten eftersom han tyckte att de var för ohygieniska. Offentliga toaletter var betydligt fräschare.

Han gillade inte onödiga utgifter. Det mesta av pengarna gick till att se presentabel ut på arbetet.

Han var alltid den med den dyraste kostymen och den nyaste mobilen. Det han hade på sig var värt mer än hela lägenheten och förmodligen hela hyreshuset. Nicholas tömde ut sina varor ur kassarna och la dem i en sportväska bredvid madrassen. Sedan la han sig ned och sov i ett par timmar.

Han vaknade abrupt av sitt mobilalarm klockan 12:00 för att sedan ta väskan bredvid sig och gå ut genom dörren. På vägen ut ur trapphuset stannade han till vid den hemlöse mannen som nu sov under en hög med tidningar. Nicholas ställde ned väskan och tog upp basebollen och basebollhandsken och la dem bredvid mannen. Kanske skulle mannen sälja dem för mat eller för något annat.

När Nicholas steg ut ur trapphuset tog han ett djupt andetag för att supa in den klara höstluften och påbörjade kort därpå sin kvällspromenad. Han vandrade tillbaka till den plats där han hade sett den tatuerade mannen och överraskades av att han fortfarande var där. Han antog att mannen ”arbetade” från eftermiddagen till morgonen och sov från morgonen till eftermiddagen.

Mannen verkade upptagen med en mycket hetsig diskussion med en kvinna. Kvinnan såg mycket äldre ut än hon borde och hennes otvättade hår hängde i stripor ned till axlarna. Hennes ögon hade mörka ringar under sig och var fyllda med tårar. När kvinnan sträckte ut en hand för att försöka ta något från mannen backade han undan och slog henne i magen. Ett uttryck av chock hann spridas över kvinnas ansikte innan det träffades av mannens näve.

Nicholas ställde nu ned sin väska för att ta upp masken och basebollträet. Han tog på sig masken och gick fram bakom mannen, som nu sparkade på kvinnan som låg på marken. När mannen lyfte ena foten för ytterligare en spark lyckades Nicholas träffa mannens andra ben och fick honom att falla ihop. Mannens uttryck av förvåning, skräck och smärta var obetalbart. Han gav mannen ingen chans att kliva upp utan slog och sparkade oavbrutet på de ställen som orsakade mest skrik av smärta. Kvinnan reste sig långsamt, tog upp ett litet paket som mannen hade tappat och stapplade därifrån.

När mannen hade förlorat medvetandet la Nicholas ifrån sig basebollträet och började leta igenom mannens fickor. Där hittade han en stilettkniv som han stoppade i bakfickan och en mobiltelefon. Med telefonen ringde han 911 och berättade var mannen kunde hittas innan han släppte den och krossade den med klacken. Sedan la han tillbaka sina saker i väskan och började vandra mot Midtown.

Han besökte nästan aldrig Midtown eftersom han föredrog de områden han kände till. Enligt hemsidan han hittade så hade Midtown den högsta brottsligheten i New York. Efter att ha vandrat runt ett tag började Nicholas känna sig lite besviken. Han funderade på om han kunde ha läst fel på kartan när han plötsligt blev indragen i en gränd.

Han stod nu framför en tämligen mager man med en skidmask på huvudet och en pistol i handen.

Mannen försökte på ett hotfullt sätt be Nicholas lämna över sina värdesaker. Mannens ljusa röst gjorde att han misslyckades fatalt men Nicholas spelade med och lämnade över sin mobil.

–                                        Är det allt!?

–                                        Ja.

Nicholas vände blicken mot sin väska.

–                                        Ge mig väskan!

Nicholas sa inget utan sparkade bara fram väskan till mannen. När mannen böjde sig ned för att öppna väskan sparkade Nicholas pistolen ur hans hand och utom synhåll. Sedan sparkade han till mannen, som trillade omkull och låg orörlig.

Nicholas vände sig om för att försöka hitta pistolen när en hand plötsligt tog tag i hans ben.

Han tappade balansen och föll ned i asfalten. Eftersom han var för omtöcknad lyckades han inte ta sig upp förrän mannen höll honom i ett stryptag. Mannen var mycket starkare än han såg ut och Nicholas kunde inte få bort honom. När det började svartna för hans ögon fick han panik och greppade efter kniven i bakfickan. Utan att tänka körde han in kniven i mannens hals.

Mannen gav ifrån sig ett förvånat gurglande ljud och kollapsade. Nicholas hostade och kippade efter andan medan han knuffade bort mannen från sig. Efter att ha lugnat ned sig gick han fram och kände på mannens hals. Han kände ingen puls och fick plötsligt en känsla av yrsel.

Att döda någon hade inte varit en del av planen.

Han lämnade kroppen för att plocka upp pistolen som hade hamnat bakom en soptunna. Efter att ha lagt ned pistolen i väskan satte han sig på huk vid kroppen. Han hittade ett par magasin i mannens fickor som han stoppade i sina egna. Innan han reste sig upp drog han av skidmasken från mannens huvud för att se ansiktet på den han hade dödat. Mannen hade ljusbrunt hår och skäggstubb. Han såg mycket ung ut, han var kanske i 20-årsåldern. Nicholas illamående växte och han kände sig som om han skulle spy.

Efter en stund lyckades han kliva upp och vandra hem. Han sprang nästan upp genom trapphuset och smällde igen dörren och låste den. Han lutade sig mot dörren och andades långa, djupa andetag. Om han skulle få någon sömn innan morgonen så skulle han först vara tvungen att skingra sina tankar. När han tänkte efter så borde han egentligen inte känna någon skuld över vad han hade gjort.

Han hade ju inte sökt upp den unge mannen. Han hade bara försvarat sig. Han hade verkat väldigt aggressiv och Nicholas skulle förmodligen inte ha varit hans sista offer. Egentligen hade han gjort världen en tjänst. Han kom fram till att han måste vara beredd att döda om han var tvungen. Han var den enda som kunde straffa dem och döden var ju det mest passande straffet för dem som dödar. Nicholas la sig ned på madrassen för att sova med gott samvete.

De följande veckorna fortsatte Nicholas med samma rutin som han alltid hade haft. Han vaknade, gick till jobbet, gick hem och sov. Han hade bara något att göra med sin fritid nu. Många skadades och många dödades. Själv ansåg han att han bara hade dödat dem som verkligen förtjänade det. Det fanns bara väldigt många av dem. Han satt nu framför datorn på sitt kontor och gäspade medan han läste nyheterna.

”Gängmedlem knivhuggen 27 gånger i ansiktet. Rivaliserande gäng misstänks.” Nicholas var inte sjuk nog att räkna knivhugg. Om det var sådant som polisen sysslade med så var det inte konstigt att de inte hade fångat honom. När han hörde någon vid dörren suckade han och vände sig om.

–                                        Hej, hur är läget?

Nicholas svarade inte på Josephs muntra fråga utan gav honom bara en bitter blick. Josephs inkompetens hade förstört företagets ekonomi ytterligare. Nedskärningarna hade lett till att lönerna hade sänkts och att en stor del av de anställda hade avskedats. Nu satt Nicholas på sitt kontor med fler uppgifter och nära inpå minimilön medan Joseph såg lika välmående ut som alltid. Joseph mötte hans blick med en nervös hostning innan han fortsatte.

–                                        Jo, jag skulle behöva din hjälp med bokföringen.

Nicholas svarade fortfarande inte.

–                                        Tja, jag ser att du är mycket upptagen så jag lägger bara papperna här.

Han la dem på Nicholas skrivbord och gick därifrån överraskande hastigt. Efter ett tag tog Nicholas motvilligt upp högen med papper och började kolla igenom dem. Han läste igenom pappersbunten om och om igen i ett par timmar men kunde inte få siffrorna att gå ihop. Till slut kom han fram till att Joseph måste ha gjort någon form av misstag. Han tog upp papperna och gick till Josephs kontor.

Josephs kontor var inte en grå låda, till skillnad från alla andra kontor i byggnaden. Väggarna var täckta av en vinröd tapet och prydda med en mängd oljemålningar. Vid dörren låg en svart matta som ledde fram till mahognyskrivbordet som Joseph satt bakom.

–                                        Gick det bra med bokföringen?

–                                        Siffrorna stämde inte.

–                                        Vad är problemet?

–                                        Även om det går väldigt dåligt för företaget så är vinstsiffrorna alldeles för låga.

–                                        Jaså det. Du har väl märkt hur mycket jag har behövt skära ned på kostnaderna?

Nicholas tittade sig omkring i rummet och gav Joseph en blick som om han var dum i huvudet.

–                                        Tja, hur som helst, om vi förlorar mer pengar går vi i konkurs.

–                                        Jag gjorde en liten ändring för att slippa skattmasarna. Du förstår väl?

–                                        Jag förstår precis, Joseph.

Nicholas vände sig om och gick tillbaka till sitt kontor. När han väl hade stängt dörren sparkade han ett hål i sin datorskärm. Han lyckades på något sätt sansa sig innan han slängde ut den genom fönstret och ställde i stället ned den. Om det där övergödda svinet trodde att han skulle komma undan med det här så misstog han sig.

Joseph hade stulit från Nicholas, alla anställda och hela jävla nationen. De saknade pengarna kunde få fatala konsekvenser. Kvalitén på sjukvården och vägarna skulle försämras och fler skulle skadas eller dö i sjukdom och olyckor. Han var ju praktiskt taget en massmördare. Även om Nicholas inte ville erkänna det hade han förmodligen kunnat döda Joseph för parkeringsböter vid det här laget.

Eftersom datorn var ur funktion kollade han snabbt upp Joseph Conrads adress på sin mobil.

Han tog upp väskan från under skrivbordet och lämnade kontoret. Enligt hans klocka hade Joseph lämnat kontoret för 17 minuter sedan och var förmodligen snart hemma. Nicholas praktiskt taget sprang förbi receptionisten, som sa något han inte hann uppfatta. Han slutade inte springa förrän han var framme vid Josephs hem.

Joseph bodde i en ganska lyxig våning med utsikt över Central Park. Medan han skyndade upp för trapporna tog han på sig masken och drog upp pistolen ur väskan. Eftersom han fann det opassande att ringa på sköt han sönder låset och sparkade in dörren. Nicholas hörde ingenting när han gick genom våningen och in i köket. Han hörde inte skriken eller protesterna från kvinnan och de två barnen i rummet när han tömde pistolens magasin i Josephs ansikte.

Efter vad som verkade vara en evighet kände Nicholas någonting i sin vänstra axel. Han såg kvinnan stå framför sig med tårar i ansiktet och tittade ned på köttyxan som satt i hans axel. Nicholas tittade förundrat på såret innan han drog ut köttyxan. Några ögonblick senare låg kvinnan på golvet med ett oigenkännligt ansikte. Det äldre barnet var upptaget med ett telefonsamtal medan det yngre sa något som Nicholas knappt uppfattade.

–                                        Få monstret att försvinna.

Nicholas tittade ned på det vanställda ansiktet på kvinnan som låg i en pöl av blod vid hans fötter och mådde värre än han någonsin hade gjort. Han slängde masken på golvet innan han föll ihop och spydde i ett försök att ta sig till diskhon. Hans tårfyllda ögon fokuserade på masken, vars grin nu hånade honom. I ilska och frustration högg han masken om och om igen med köttyxan. Även när masken var totalt förstörd kunde han fortfarande se grinet.

När han hörde ljudet av sirener lyckades han kravla sig upp från golvet och stappla ut genom dörren. Nicholas hade inte för avsikt att hamna i fängelse. Enligt honom förtjänade mördare att dö och han var i allra högsta grad en mördare. Han ville inte heller tvinga en polis att skjuta honom och riskera att någon annan blev lika sjuk som han själv. När han hade tagit sig upp för trapporna till byggnadens tak gick han fram till kanten. Han blickade ut över de gyllene och orangea trädkronorna i Central Park och de höstlöv som dansade i vinden. Han tog ett djupt andetag för att andas in den klara höstluften och gjorde sedan någons dag en aning mer intressant.

Lida