En förändrad värld
Daniel var 13 när han upptäckte att det bodde
någon i hans spegel. Han hade, med sin bror, flyttat från centrum till ett hus,
mitt ute i ingenstans. Han hade knappt spenderat en dag i det åldrande huset,
när han upptäckte luckan i taket, bara några steg från hans nya rum. Den
gråsvarta luckan smälte nästan in i det lika deprimerande taket, och det var
bara en tillfällighet att Daniel hittade den alls. Trots sin korta uppsyn,
nådde han upp till den kvadratiska gluggen i korridorstaket. Rummet han fann
var en ljusfattig vind, innehållande ett flertal möbler, övertäckta med dammiga
skynken. Ett enstaka fönster lyste upp de virvlande dammpartiklarna i luften.
Driven av sin nyfikenhet, fortsatte Daniel längre in i rummet, förbi fler
övertäckta möbler, och knakande golvbrädor. Efter att ha kollat igenom den
större delen av våningen, hittade han ett enstaka föremål som inte var
övertäckt. En ensam spegel stod lutad mot ett av de bortre hörnen. Daniel kunde
ännu inte se något i den reflektiva ytan på grund av det envisa solskenet, men
när han ställde sig i vägen för strålarna, såg han fortfarande ingenting i
spegeln. Vid närmare inspektion, upptäckte han att spegeln visst visade något,
den visade bara inte honom. Bilden han såg i spegeln gestaltade ett mörklagt
rum, fullt av möbler som verkade ligga på sina dödsbäddar, med vingliga
bordsben och malätna lakan. Daniel hade först antagit att föremålet var en
tavla, tills han uppmärksammade att ett av de sköra skynken som låg slängda
över en av de ruttnade stolarna, rörde sig i en lätt gungande rörelse,
förmodligen på grund av någon svag vindpust som blåste in från de öppna
fönstret. Daniel vände sig om, och samma cirkulära fönster var där framför
honom. Ju längre han tittade på spegeln, desto mer identiska punkter fann han.
Han var både skrämd och fascinerad, och han kunde också inte låta bli att vara
nyfiken.
Han var osäker på hur länge han satt där på golvet
med spegeln i sitt knä, sökande efter mer bevis att bilden i spegeln rörde sig,
när en röst plötsligt drog ur honom ur sina tankar. ”Schyst spegel,” flinade
Alex, hans äldre bror. Daniels ögon drogs genast tillbaka till föremålet, och
den här gången såg han bara sitt egna förvirrade uttryck reflekteras. Den
antika spegeln visade honom med hans röda virrvarr till hår, och sina malakit
färgade ögon. Den mörka vinden var borta. ”Vad är det med dig?” frågade Alex,
då Daniel inte svarade. ”Ingenting,” svarade han tyst, och såg upp på sin bror.
”Tror du jag kan ha mitt rum här?”, fortsatte han
Några veckor efter att Daniel hittat vinden,
flyttade han in där. Med hjälp av sin bror, städade han ut alla möbler som hade
stått orörda, förutom spegeln. Spegeln hade varit just det, en spegel, varje
gång han hade kommit upp med Alex, och han hade nästan gett upp hoppet på att
den någonsin skulle ändras tillbaka. Spegeln hängde nu på kortsidan av hans nya
rum. Alex, som fungerade som Daniels vårdnadshavare efter olyckan, hade gjort i
ordning rummet i tid till Daniels födelsedag. Efter att deras föräldrar varit
med om en bilolycka, och fastnat i koma, hade Daniel lovat sig själv att han
aldrig skulle bli glad igen, men det löftet hade brutits den dagen. Alex, som
nyligen fyllt 18, försökte så gott han kunde med Daniel, men vid enstaka
tillfällen glömde han bort att han behövde vara hans pappa, och inte hans bror.
Daniel var kanske för ung för att förstå hur det påverkade Alex handlingar mot
honom, och på grund av detta hade han övertalat sig själv att Alex hatade honom
och var i full gång med att förstöra Daniels liv.
Med dessa tankar somnade Daniel den natten. Han
fick dock inte många timmars sömn, innan han väcktes av fotsteg. Röster.
Rörelse. Han satte sig upp hastigt, och förväntade sig att se Alex stå där
bredvid hans säng, men hans nya rum var helt tomt. Han kunde fortfarande höra
röster, tysta viskningar, på ett språk som lät som en uråldrig version av hans
eget, som han bara läst om i böcker. På grund av tonen på rösterna i dialogen
behövde Daniel inte ens förstå språket för att fatta att de bråkade. Det var en
äldre, maskulin röst, mot en yngre, hesare röst. Daniel hade suttit i sin säng
och bara lyssnat ett bra tag, när han kom på att man oftast inte hörde röster
mitt i natten i sitt tomma rum. Han kvicknade till igen, och skannade rummet
för att se var rösterna kom ifrån. Plötsligt såg han det. Spegeln hängde kvar
på sin plats i rummet, nu en stark kontrast mot resten av våningen. Månens
ljusblåa sken lyste upp vinden, men spegeln gav ifrån sig ett svagt gult ljus,
som bara påverkade en liten radie runt sig. Den var också källan för rösterna.
Daniel tog sig upp ur sängen, och gick sakta över till spegeln. Det gamla,
mörka rummet var där igen, men den här gången med två personer i mitten av den
dunkla kammaren. En ung pojke som såg som om han var ett fåtal år äldre än
Daniel, och en äldre man. Han nådde spegeln med en blandning av känslor inom
sig. Han var förvirrad, rädd, men mest nyfiken. Han studerade föremålet framför
sig, som inte längre var en spegel. Personerna i det andra rummet verkade inte
kunna se honom, det var antingen det, eller så hade de inte märkt honom än.
Grälet fortsatte en bra stund efter att Daniel nått spegeln, och slutade med
att den äldre mannen gav pojken en örfil, innan han tog sig ner för luckan i
golvet.
Pojken stod kvar där på golvet på samma plats utan
att röra sig, med en mager hand pressad mot sin solbrända hud, som nu var
färgad en röd. Pojkens hand dolde större delen av hans ansikte, och Daniel
kunde bara urskilja enstaka drag av honom. Det han kunde se, var att pojken var
smutsig, underviktig, och lång. Försiktigt, osäker på om det skulle funka,
knackade Daniel på spegeln. Pojken på den andra sidan rycktes ur sin
självömkan, och vände sig mot spegeln. Daniel fick nu ett tillfälle att studera
pojken mer i detalj. Han hade svart, fett hår, och det verkade inte som om det
hade blivit tvättat på ett bra tag. Hans ögon var mörkt bruna, på gränsen till
svarta, och i nuläget stirrade de förbryllat på Daniel. ”Hej..?” sa Daniel,
försiktigt. ”Hej,” svarade pojken framför honom. Han hade förflyttat sig från
mitten av rummet, och stod nu framför spegeln, precis som Daniel. Daniel var
osäker på vad han skulle säga, så han började med något enkelt. ”Vad heter du?”
frågade han. ”Christopher,” svarade pojken, som om det här hände varje dag.
”Och du?” fortsatte han. ”Daniel.” Christopher iakttog honom en lång stund, men
så småningom slet han blicken från Daniel, till rummet bakom honom. ”Vilket år
är det för dig?” frågade han Daniel, med ett höjt ögonbryn. ”2005. Och för
dig?” Christopher vände sin blick till Daniel igen. ”1705,” svarade han, hans
röst monoton. Det slog Daniel att han kanske fortfarande sov, men allt verkade
för verkligt för att vara en dröm. ”Hur gammal är du?” frågade Christopher.
”13,” sa Daniel, och inspekterade det malätna, ruttnande rummet bakom
Christopher. Det såg i alla fall ut som om det skulle kunna vara från 1705.
”Samma här.”, sa Christopher, och såg upp på Daniel igen. Daniel hade svårt att
tro på det. Christopher såg bra mycket äldre ut än han själv. Kanske var det
smutsen, eller hans långa kroppsbyggnad. ”Är du gift?” frågade han plötsligt.
Daniel vart smått förbryllad över frågan. ”Va? Eh.. nej,” svarade han, och
mötte Christophers blick. Pojken såg ledsen ut, utsliten på något sätt. ”Jag
ska gifta mig om ett par dagar,” sa Christopher, hans röst nedstämd. Daniel
visste inte riktigt vad han skulle säga, eller varför pojken i spegeln ens
berättade detta för honom. ”Blir det.. blir det bättre? I framtiden, alltså?”
Daniel visste inte vad han skulle svara. ”Jag vet inte. Det är väl.. det är väl
ganska bra nu.”, sa han, efter en stunds tystnad. ”Jag kommer inte leva tills
ditt ”nu”, påpekade Christopher, och skakade på huvudet åt Daniel. ”Kommer det bli
bättre för oss här?” sa han, irriterat. ”Jag vet inte,” sa Daniel försiktigt,
rädd för den andra pojkens temperament. Han kan inte röra dig, intalade Daniel
sig själv. Det är ingen fara. ”Du borde veta,” muttrade han. ”Visa mig hur
saker har blivit bättre,” krävde Christopher.
Den kommande timmen spenderades med att Daniel
visade diverse saker från hans tid, och med att Christopher blev ännu argare,
och mer fascinerad. Daniel kunde inte låta bli att känna sig som om han
promenerade över ett minfält, och så småningom skulle han säga något som fick
alla bomber att exploderat. Christopher hade redan skrikit på honom mer än en
gång, då Daniel inte haft de rätta svaren, eller då svartsjukan inom honom hade
överkokat.
”Så du behöver inte jobba? Alls? Du sitter bara i
en skolbänk?” frågade Christopher, med ett skeptiskt ansiktsuttryck. ”Ja.
Större delen av tiden,” sa Daniel försiktigt, och lade undan sin telefon, som
han nyss gått igenom för Christopher.
”Och du får jobba med vad du vill? I framtiden?” frågade han, lika
skeptisk som alltid. ”Ja. Fast egentligen, så skulle jag nog kunna strunta i
att jobba om jag ville,” sa Daniel, med ett litet leende. ”Jag är tvungen att
bli jordbrukare,” sa Christopher tyst. ”Synd för dig,” flinade Daniel, men
ångrade sig så fort orden lämnade hans mun. Christophers ansikte förvreds från
självömkan och svartsjuka, till ren ilska. Han hade redan varit arg under
större delen av deras möte, men nu kunde han inte hålla det inne längre. Han
ställde sig upp, knöt ihop sina händer till knytnävar, och krossade spegeln i en miljon bitar, med sin
knutna hand. Daniel hade inte varit beredd på det alls, och hann bara knappt
hoppa bakåt när skärvor och flisor flög över golvet runt honom. ”Vad håller du
på med!?” utbrast Alex, som nyss kommit upp genom luckan i golvet. ”Jag..”
Daniel hade ingen bra förklaring för vad som hänt. Han kände hur hand högerhand
sved, och när han vände sin blick till den, var ett dussin glasbitar inkörda i
hans knogar, och en stadig ström av blod sipprade ner på golvet, som om det
varit han som slog till spegeln.
Han är fortfarande osäker på om det verkligen
hände.
Foma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar