54

En värld i förändring – D-Dagen

Vattnet slog emot skrovet. Jag var nervös. Vi visste inte vad som väntade på stranden vid franska viken. Men vi skulle snart få veta. Vi började närma oss, och ju närmare vi kom, ju mer rädd blev jag vad jag skulle få sen vid stranden. Vattnet slår åter igen mot skrovet. Jag hörde en explosion höger om mig och jag fattade snabbt blicken mot det brinnande fartyget. Vid det tillfället förstod jag vad jag hade givit mig in på. Kaptenen skriker plötsligt, ”30 sekunder!”. Jag förberedde mig. Jag kollade så jag verkligen hade laddat vapnet innan jag klev på fartyget för ett par timmar sedan. Plötsligt slår fartyget till och jag förstår att vi är framme. Portarna till fartyget öppnar med gnekande ljud. En och en springer de ut och en efter en faller de till sin grav. Jag förstod att det här var slutet. Det var här jag skulle dö. Jag skulle aldrig få se min familj igen. En tår rann ner från min kind. Jag torkade bort den. Jag tog tag i mitt vapen, och sprang ut på den okända stranden. Jag sprang mot en sandkulle och la mig ner. Jag känner skräcken fara genom kroppen. Jag tittade bakåt mot vattnet och fartygen. Jag såg de andra soldaterna stupa en efter en. Kaptenen slängde sig ner bredvid mig. Jag fattade snabbt blicken mot hans ögon. Det var spänning i hans blick. Han såg inte rädd ut. Utan det såg ut som han hade gjort detta många gånger och visste vad han gjorde.

- Vi måste ta oss förbi prickskyttarna, sade Kaptenen.

- Men hur? sade jag.

- Vi springer längs kanten och tar oss in på baksidan, sade Kaptenen som tog snabbt upp på fötterna och började springa. Jag följde efter honom i samma snabba takt.

 

En stunds springande kom vi fram till ett torn. Vi slängde oss ner på marken ett tiotal meter ifrån tornet. Här var vi säkra för tillfället. Jag kände mig tryggare med han vid min sida. Vi började kravla emot en byggnad där en av krypskyttarna höll till. Vi klängde oss upp och ställde oss intill väggen. Jag visste inte vad som väntade där inne, men skulle snart får veta. Kaptenen visade med sina fingrar när vi skulle gå in. Tre, två och ett. Vi slog in dörren och rusade upp för trappen. Kaptenen tog fram kniven och högg utkikaren i halsen. Jag tog sikte mot krypskytten och sköt. Han föll till betonggolvet livlös. Men så hörde vi något börja pipa. Det kom ifrån en tysk soldat vi nyss dödat. Kaptenen slet upp en av soldaternas jacka och där satt en bomb fastkopplad till soldatens kropp. Bomben började ticka ner och vi visste inte vad vi skulle göra. Ingen av oss var bombexperter. Jag kände svetten rinna ifrån min panna och blev nervös. Bomben tickade ner på sista tio sekunderna och jag satte mig ner längs väggen. Jag visste att det var här det skulle ta slut. Det var nu jag skulle dö. Men precis när bomben skulle till att smälla så kom syrran in i rummet och rykte ur strömsladden.

- Det är mat nu, sade hon och sprang ut ur rummet.

 

Spaj