Paris
Jag måste nog ha
världen bästa pojkvän. Han är mitt allt, mitt liv. Utan honom vet jag inte vad
jag skulle göra. Andreas heter han. Helt perfekt utseende. Han har mörka fina
ögon som jag drunknar i varje gång jag kollar in i dem. Han är ungefär 1,75
meterlång, så ungefär 10 centimeter längre än mig, han har den perfekta
längden. Hans hår är ganska långt och blont, han klär sig i det senaste, alltså
följer modet ganska bra. Det passar för honom, han ser skitbra ut i nya kläder.
Han är så omtänksam och han tänker på exakt alla. Så han den underbara Andreas
ska jag åka till kärlekens stad med, där inget kan gå fel utan allting kan bara
bli bättre. Vi åker nästa vecka, alltså om en vecka. Då gäller det, då ska jag
till PARIS med Andreas och fira vår ettårsdag i en hel vecka.
Jag kan bara inte
förstå hur Andreas, den fantastiska Andreas har kunnat falla för mig, jag
Sandra, den tysta och försiktiga Sandra. Hon med de fula omoderna kläderna, hon
som är så kort att hon måste ha en stol för att nå någonting högst upp på
hyllan, hon med det fettiga håret och dem sneda tänderna och hon som ingen egentligen
har hört rösten på. Tills Andreas kom in i hennes liv och visade att hon är
värd något, att hon betyder något i folks liv. Jag ska berätta hur vi blev
tillsammans.
Jag var den här mobbade
tjejen som alla kastade konstiga blickar på, tjejen som alla hatade så, med
enklare ord: jag var ensam. Men iallafall stod jag i matkön och väntade på att
få ta den äckliga skolmaten som luktade gammalt och som man fick kräkningseffekter
av så fort man kollade på den. När jag hade tagit maten så letade jag efter en
plats att sitta på tills jag ser en lång finnig kille gå rakt in i mig som om
han inte såg mig, så jag tappar hela brickan med all mat och allting. Alla
andra i matsalen börja skratta, skrika och applådera. Jag känner hur mina tårar
bara tränger fram och jag springer ut ur matsalen till en tom korridor så att
ingen kan se mig gråta. Men då kommer Andreas, ingen blick, ingenting, bara en
förståelig blick. Jag får sådan panik så jag springer ut ur korridoren och ut
ur skolan så långt jag kan tills jag inte orkar mer. Dagen efter så träffar jag
honom igen och då pratade vi så mycket mer, allt flöt liksom på med honom. Vi
bestämmer att träffas efter skolan. Efter vi hade varit med varandra så kunde
vi inte få nog av varandra och vi var alltid med varandra. Så till slut börja
folk säga att vi var tillsammans, så vi sa det vi också.
Den här historien om
hur jag och underbara Andreas blev tillsammans kommer jag aldrig glömma.
Nästa onsdag….
Idag, idag, IDAG drar
vi, jag och Andreas till paris. Det första meddelandet jag fick den här
morgonen var av Andreas där det stod: bonjour darling. Jag blev så glad så jag
flög upp ur sängen och tog på mig mina gråa sköna mjukisbyxor och min slappa
svarta tjocktröja. Jag borstade mina tänder och även mitt hår sedan packade jag
det sista medan jag väntade på Andreas som skulle hämta mig kl 5 på morgonen.
När vi kom fram till flygplatsen så luktade det mest olika mat lukter,
snabbmatskedjor som Max, Burger King och så vidare, också såg man olika banker.
Jag kunde även se glimten av en Victoria secret skylt. Vi hade ganska bråttom
så vi skyndade oss till planet medan vi åt en liten cheeseburgare från Mc Donalds
så vi skulle var lite mätta på planet i alla fall. Resan tog lång tid, nästan
lite för lång tid. Men som tur var hade jag och Andreas en jätte rolig
diskussion om hur vi tror vi kommer leva om 20 år, så tiden gick lite snabbare
i alla fall. Planet hade även jättebra internet som gjorde det enklare att få
tiden att gå. Tillslut efter 6,5 timmar så landar planet med en stor duns. Det
var då jag kände hur fjärilarna i magen bara fick mig att höja alla mina
känslor. När vi hade klivit av planet så stod vi och väntade på våra väskor som
var sist av alla väskor. När vi hade fått våra väskor så letade vi efter en
taxichaufför som skulle stå med en skylt som det stod Andersson på, vi tog mitt
efternamn för att jag beställde resan. Det var den enda chauffören som stod
kvar, han skulle bara skjutsa oss till hotellet som kallades ”parfait”. Parfait
betyder perfekt på franska. När vi hade kommit fram till hotellet så låg det
mörk choklad inlindat i vita små dukar på sängen. Det luktade rosor och jag
kände lyckan bara kom till mig på en och samma gång. Sängarna var ny bäddade
med vita lakan och ett stort vitt överkast med över 6 vita kuddar. Jag och
Andreas var så himla slut så vi kollade på varandra med en glad blick och bara
la oss i sängen. Vi somnade nästan direkt när vi hade lagt oss. När jag vaknade
nästa dag så var inte Andreas där, han hade lämnat en lapp där det stod ”jag är
och handlar frukost, kommer till hotellet snart”. Jag slutade fundera på vart
Andreas var och började klä på mig och borsta tänderna istället. Efter ett tag
hade det tagit väldigt lång tid för Andreas att komma tillbaka så jag tog på
mig mina skor och gick ut ur hotellet. Det var människor överallt och jag hörde
massa olika språk och röster men inte Andreas. Jag gick runt i staden ett tag
med hoppet på att få se Andreas. Men efter ungefär 2 timmars vandring i vackra
Paris så ger jag till slut upp och går tillbaka till hotellet. När jag kommer
till hotellet så ser jag en tjej gå ut ur mitt och älskade Andreas hotellrum
med öppen blus och hennes bh i handen. Jag skyndar mig in i vårt hotellrum och
där står han i bara kalsonger. När han ser mig rycker han åt sig sin tröja och
sina byxor. Jag känner hur alla mina känslor bara sprutar fram, jag börjar
storgråta och skrika på honom. Han försöker lugna ner mig och förklara för mig
men jag vägrar att lyssna, jag skriker bara på honom att han ska dra åt helvete,
ut från mitt jävla hotellrum, ut ur mitt liv och aldrig prata med mig mer. Han
går ut från hotellrummet och han tar inga grejor, ingenting han bara går ut ur hotellrummet
helt tyst medan han hör mig sitta på sängen och gråta. Han säger att han kommer
tillbaka när jag lugnat ner mig, jag svarade inte, jag lät honom bara gå. När
han hade gått så känner jag mig värdelös jag känner mig oälskad som att det
inte finns någon anledning att leva mer. Jag vill bara bort från allting från
hotellet, från Andreas och från livet. Jag har förlorat den personen som fick
mig att må bra, han som alltid fanns där för mig och han som aldrig skulle göra
någonting för att skada mig. Jag hade fel, så fel. Jag
tänkte på ett citat som jag hade läst på internet på planet det stod ”Glöm inte
att den person som gör dig lyckligast är också personen som kan såra dig som
mest”. Jag vet vad dom menar med det nu. Det känns som hela världen har fallit
samman och jag vet ett sätt att få bort alla mina känslor mitt hat allting. Jag
gick ut ur hotellrummet och gick upp till taket av hotellet. Jag stod där långt
ut på kanten redo att hoppa, min enda tanke var ”ett steg och allting är över,
det här helvetet kan försvinna så lätt med bara ett steg, alla mina känslor kan
försvinna om jag bara tar ett steg då är allt över” jag tog steget och ALLT ÄR
ÖVER…..
Moon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar