En själ att stjäla
”Varje kropp vill ha en själ och varje själ
vill ha en kropp.”
Katja tog upp datorn från den ljusgråa väskan
som stod nedanför hennes säng, la upp den på bordet och kopplade in laddaren
direkt eftersom hennes dator tog slut på batteri fort. Länge hade hon haft tanke på att köpa en ny
sedan den andra börjat åldras med skador. Visserligen använde hon den mest för
att chatta, men det var något hon gjorde varje dag och inte skulle vilja behöva
klara sig utan. Hur som helst, den här dagen var speciell, hennes pappa skulle
äntligen komma hem från sitt jobb i Stockholm. Han hade lovat henne att stanna
hemma åtminstone 2 veckor den här gången. Katja älskade sin pappa och ville
inget hellre än att spendera tid med honom och sedan han fick jobbet i
Stockholm så hade det blivit ännu viktigare för henne. Datorn hade startat och
hon loggade in på Sizechat. Sizechat är en sida för unga singlar som letar
efter kärleken, men många använder den för att träffa nya kontakter. Man kan
likna sidan vid FaceBook, en sida där du berättar om dig själv och vad du gör
på dagarna. Bilder på dig, andra som står dig nära och såklart en stor chatt
med allt från grupper till kommentarsfält. Katja hade varit medlem på sajten i
nästan 3 år och hon kände väldigt många av dem som vistades där.
Katjas pappa Borya ropade på henne från hallen.
Han hade kommit hem! Katja satte datorn i viloläge, sprang ner i hallen och
kastade sig i armarna på honom. Hon kramade om honom ordentligt och kände
glädjen av att han äntligen var hemma. Hon hade varit ensam hemma under hela
tiden hennes pappa var i Stockholm. Hon hade dock inte så mycket till val,
eftersom hennes mamma varit död sedan långt tillbaka, och hennes pappa var
tvungen att ta alla jobb som erbjöds för att kunna försörja dem båda. Hon
släppte greppet om honom och frågade honom hur han tyckt resan gått. Han
svarade att den hade gått bra, men med tanke på distansen så var det ganska
utmattande med bara några få korta pauser. Efter en stunds småprat lyfte pappa
in sin packning och ställde in den i vardagsrummet. Han skulle börja med maten,
eftersom ingen av dem hade ätit middag än, och båda var rätt hungriga vid det
här laget. Han erbjöd sig att tillaga den själv, eftersom Katja hade tagit hand
om huset helt själv i 4 månader. Visserligen var hon snart 18, men han tyckte
gott och väl att han kunde göra det. Hon tackade och sedan tassade hon upp igen
på sitt rum, stängde dörren och slängde sig lite försiktigt ner i stolen med
glädjen av att hennes pappa var hemma. Hon startade upp datorn från viloläge.
Hon hade ett oläst meddelande. Meddelandet kom från någon som kallade sig
Kareem, som visades i den lilla rutan till vänster. På profilbilden såg man en
ung man i kanske 20 års åldern med någon som tycks vara hans kompis i samma
ålder. Den här killen hade hon aldrig sett på SC förut och namnet kändes inte
heller bekant. Kanske var det bara ett sådant kedjebrev som dagligen spreds på sajten.
Hon klickade sig tillbaka till inkorgen och läste ämnesrubriken.
”Söker nytt hem”
Den första tanke som snuddade Katja var att det
här måste vara en äldre man som utgav sig för att vara någon annan, eftersom
det inte var ovanligt att det förekom på SC. Sådana hade hon blivit kontaktad
av många gånger och alla hade de kört med liknande raggningsrepliker. Men, som
alla andra gånger så bestämde hon sig för att öppna meddelandet i alla fall.
Hon förde musen upp mot ikonen ”öppna” och hon lade märke till hur kallt och
mörkt rummet helt plötsligt blev. Sist hon kollade var det plusgrader och
sommar men hon tänkte inte vidare på det utan öppnade meddelandet.
•
Allt gick så fort, sekunder flög iväg och hon
kände hur hennes hjärta bultade inom henne. De gula gardinerna kunde inte ens
skönjas i ett sådant mörker. Dörren slogs igen. Och öppnades. Slogs igen. Hon
hade velat skylla på vinden i rummet, men den var lika oförklarlig som dörren
som öppnades och stängdes. Hon hann inte spekulera mer i förklaringar. Med darrande
kropp reste hon sig sakta upp. Stolen knarrade ljudligt medan hon försökte
hitta balansen och stå rakt. Dörren fortsatte öppnas och stängas men vinden
hade avtagit, vilket fick hennes hjärta att slå ännu hårdare i bröstet på
henne. Med ryggen mot dörren gick hon fram till fönstret, när plötsligt ett
dånande hördes från dörren. Ett skärande dån, precis som det låter med ett
betonat Å. Den här gången öppnades dörren sakta, nästan orörligt sakta. Den där
känslan hon hade inom sig, en hettande kyla som drogs sig närmare och hade som
i mål att kväva henne, sakta. Hon blundade för en sekund, tog tills sig några
chippande andetag, hörde ett switch och spärrade upp ögonen.
Något stirrade djupt in i hennes mörkblåa ögon
med huggande blick. Eller, kanske var det något och inte någon. Hon tittade ner
mot golvet i ett försök att komma undan blicken, men hon kunde fortfarande
känna den lutandes över henne. Hon stod på en matta, det gjorde detta något
med. En stor skugga låg över mattan.
Hon drog andan. Plötsligt, i andra änden av
rummet, knackade det på dörren. Hennes ögon var så gott som igentäppta av
tårar, men hon kunde kisa och se någon som liknade henne själv gå mot dörren,
öppnade den och prata med någon som hon visste var rösten av hennes pappa.
Några korta svar och ett hejdå var allt hon hann uppfatta.
Hon kände en kall hand på sin arm, eller inte
hand, det var ett något på hennes arm och det kylde henne ända in i själen.
Hjärtat slog snabbare än vad det gjort tidigare, hur mycket mer skulle det
palla? Något ville döda henne. Något skulle döda henne. Utan hopp tog hon kraft
till sig, lyfte huvudet ifrån hennes nedlutade position och greppade det som
höll i henne. Vassa blickar mötte henne igen, men hon kollade inte bort den här
gången. Ett grep med ofattbar kraft hade brutit hennes arm. Hon tog några
chippande andetag till, bet sig i tungan för att motstå smärtan innan hon sa:
”Jag har inte plats för en till här hemma.”
En svart skugga uppenbarade sig, försvann
snabbt försvann genom den öppna dörren utan att lämna något spår efter sig.
Vinden, hettan, kylan och blickarna försvann i samma ögonblick som någon
lämnade hennes rum. Hon andades ut.
Hade hon överlevt? Var allt det som hänt bara
en fantasi eller höll hon på att bli sinnessjuk? Det fanns inga tvivel om att
det hon just upplevt var helt och hållet sant. Det pumpande adrenalinet kroppen
hade tillverkat i stunden hade avtagit och hon slängde ännu en blick på sin arm
som kvarstod bruten. Hon tog sitt första djupa andetag efter händelsen och
ropade det högsta hon kunde på Borya.
•
Ungefär 4 timmar senare vaknade hon av att en
sköterska lindade en linda runt det gips hon nu hade runt sin arm. En doktor
stod bredvid henne och förklarade vilka värktabletter han skulle ordinera till
Katja när han upptäckte att hon hade börjat vakna till.
”Du hade tur ska du veta, du hade brutit armen
på flera ställen men vi lyckades få bitarna på plats igen.”
Doktorn väntade en stund innan han fortsatte:
”Förmodligen kommer du behöva värktabletter för
armen. Men om jag får fråga, hur blev det såhär? Din pappa visste inget.”
Katja som egentligen inte förstod varför han
pratade med henne som precis hade vaknat upp helt omtöcknad efter sövningen
försökte ändå svara så gott hon kunde:
”Någon ville bo hos mig”
Sköterskan tittade på doktorn med frågande
blick.
”Katja, vi ska låta dig vila. Jag kommer
tillbaka senare” sa doktorn vänligt innan dem lämnade rummet.
Men det gjorde han inte. Trodde han att Katja
inte talade sanning? Att hon bara var vimsig efter operationen? För i hennes
huvud lät hennes svar hon gav till doktorn exakt som vad som hade hänt.
•
Timmar senare vaknade hon upp i soffan i
vardagsrummet vimsig och med huvudvärk efter operationen. Det underliga var att
allt kändes som vanligt. Med en normal puls och vindstilla, hade hon kanske
blivit av med något? Katja kände hur hon blev allt tröttare och beslöt sig för
att sova vidare tills hennes pappa kommit hem. Hon slöt ögonen och låg några
minuter tänkte på vad som hade hänt, innan hon till slut somnade.
Hon vaknade upp en timme senare halvgroggy, men
med en något mildare huvudvärk. Månen skymtade utanför fönstret och det hade
redan börjat bli mörkt när hon gick upp för att fixa till något att äta. Det
var nu 9 timmar sedan hon ätit. Hon hade dessutom inte hunnit äta innan händelsen
inträffade. Eller, hade hon? Hon blickade tillbaka på flickan hon såg prata med
sin pappa i dörröppningen. Var det hon? Omöjligt eftersom Katja hela tiden
stått som fastbunden på samma plats under hela händelsen. Men vad gjorde
flickan i hennes hus och varför pratade hon med hennes pappa? Hennes hjärna sa
till henne att det inte fanns någon möjlighet att det var sig själv hon såg
eftersom hon klart och tydligt stod flera meter bort och såg på när flickan
pratade. Men den fanns något annat inom henne som talade för att det var sig
själv som hon hade sett. Hon mikrade upp en portion med köttbullar och
makaroner, satte sig vid bordet och började äta. Gipset gjorde det svårt att
greppa kniv och gaffel, men hon nöjde sig med att bara använda höger hand till gaffeln.
Hon åt upp det i rask fart och med rangliga ben stapplade hon sig upp på sitt
rum.
Det var släckt, så som hon lämnat, helt
kolsvart, men ändå inte lika svart som när händelsen inträffade. Hon sneglade
ner på datorn, som låg hopfälld på hennes skrivbord. Skulle hon våga fälla upp
och starta den? Hon funderade igen och igen, men bestämde sig till slut för att
inte göra det, eftersom hon själv var mycket rädd för vad som skulle kunna
vänta henne om hon gjorde det. Men hon trodde ändå att det var över, med tanke
på att detta något, som hon valde att kalla det, försvann efter händelsen. Så
istället skulle hon vänta tills hennes pappa kom hem, så hon kunde visa honom
meddelandet, eller möjligtvis meddelandena. I samma ögonblick som tanken att
öppna datorn lämnade henne kom en ny tanke att slå henne för ögonen. Var
befanns sig hennes pappa? Hon kom att minnas att de lämnade sjukhuset
tillsammans och sedan stannade på apoteket för att köpa värktabletter, men sen
då? Var hon för virrig för att minnas att hennes pappa gick ut på ännu ett
ärende? Kunde det verkligen vara så att han lämnade henne efter det som just
hänt, ensam utan att ens veta vad som hade hänt hans dotter? Katja kände hur
hennes huvud började värka mer ju mer hon tänkte och spekulerade. Hon gick ut i
hallen för att kolla ut genom fönstret och se om bilen stod på sin plats och
mycket riktigt gjorde den det. Hon förstod inte var han kunde vara, men
bestämde sig bara för att gå upp på sitt rum och vänta vidare, för någon gång
måste han ju komma hem, sa hon skrattandes för sig själv. Men kände direkt hur
skrattat blev stelt och det inte alls var lika kul och självklart som hon
önskade att det var. Ännu en gång stapplade hon sig upp på sitt rum, den här
gången på ännu rangligare ben.
Väl inne på sitt rum satte hon sig i en fåtölj
bredvid sin säng för att vänta. Och inte skulle det bli en kort väntan, eller?
Timmar gick, klockan gick mot 10 och pappa hade fortfarande inte kommit hem.
Huvudvärken hade avtagit och nu kände hon att hon kunde tänka klarare och det
var precis det hon började göra. Nu mindes hon att både pappa och hon kom hem
samtidigt, så det var praktiskt taget omöjligt att han befann sig någon
annanstans än hemma. Men å andra sidan somnade hon några timmar efter dem
kommit hem, men Katjas pappa skulle aldrig bara lämna hennes sådär, så tanken
att han gått medan hon sov var utesluten.
Hon stapplade en tredje gång ner för trappan
till hallen för att kolla om hennes pappas ytterkläder hängde på kroken, och
till hennes förvåning så gjorde de det. Tankarna for med ljusets hastighet fram
och tillbaka. Hon virrade ut i köket, satte sig ner på en stol och skrek:
”Pappa var är du?!” Hon kände hur tårar började
rinna ner för hennes kinder, men försökte hålla tillbaka dem. Helt plötsligt
var det som alla tankar som flugit runt i hennes huvud stannade upp:
”Datorn!”.
Hon
nästan flög upp ur stolen och sprang så snabbt hennes svaga ben orkade bära
henne. Med andan i halsen nådde hon sitt rum och kastade sig i datastolen och
tryckte på Power knappen. Datorn låg fortfarande bara i viloläge, så det tog
bara några sekunder att få upp startmenyn och öppna Internet. Hon knappade in
www.sizechat.com i det vita fältet. Ett oläst meddelande. Hon hade inte tid att
fundera på om det var en bra idé att öppna meddelandet, för det visste hon
redan att det inte var. Men hon behövde få veta. Med darriga händer klickade
hon på öppna och meddelandet visades. Det lydde:
”Har du plats för en till nu Katja?”
Hon läste meddelandet om och om igen i väntan
på att blåsten och kylan skulle ta fart, men inget hände. Rummet förblev lika
vindstilla och utan temperaturskillnader som innan. Med gips på vänster arm
fick hon lov att skriva med en hand.
”Var är min pappa?”
Hon väntade på svar, minuterna tickade på men
inget nytt meddelande. Hon klickade på det vita fältet för att skriva ett nytt
meddelande, tvekade men beslöt sig för att gör det värsta tänkbara i hopp ett
svar.
”Jag har plats för en till.”
Skrev hon verkligen det? Plötsligt hördes ett
dån från dörren, precis som förra gången, hennes öron blödde inifrån av ljudet.
Hennes blick föll mot mattan som nu var täckt av en stor svart skugga, och
pälsen på mattan strök sig åt höger så som när någon står på den. Det gick
fortfarande inte att tyda vad det var för något, en struktur var allt hon kunde
beskriva det med i ord. Det var samma ”något” som kommit tillbaka. Skuggan
flyttade sig närmare Katja vilket hon kunde tyda på pälsen på mattans rörelse.
Hon la händerna för munnen för att undvika att skrika. Blickarna högg henne,
det var som att någon stod med en kniv och skar ut ögonen på henne. Men hon tittade inte bort. Helt plötsligt
kände hon hur blickarna blev frånvarande och i samma ögonblick hördes en signal
från datorn. Ett nytt meddelande. Hon slet sig från blicken och lutade sig diskret
närmare dator för att läsa:
”Vänta.”
Hon kämpade för att försöka hålla tillbaka
tårarna.
”Jag väntar.”
Någon minut passerade förbi innan nästa
meddelande poppade upp.
”Känn efter”
Hon läste meddelandet igen. Vad menade detta
något med det och vad skulle hon känna?
Hon sänkte ner handen igen för att skriva, men
”något” tog emot i ögonblicket då hon försökte trycka ner tangenterna. Blicken
hade kommit tillbaka och vilade i nacken på henne. Hon ville egentligen inget
annat än att bara skrika och springa därifrån, men hennes kropp var som gjord
av sten. Hon kände hur hon ryckte till. Inte av vilja, utan kraft. Det var
samma kraft som vid första händelsen, vilket fick henne att minnas hur plågsamt
och fyllt med smärta det var. Med lika lite vilja som innan kände hon hur
hennes hand lyftes och trycktes ner mot tangenterna. Hon gjorde allt motstånd
hon kunde, men det var helt omöjligt att röra den, hon var som förlamad. Hennes
hand nådde tangenterna och med stela fingerrörelser framstod bokstäver som
bildade ett meddelande:
”Jag heter Katja Kirejevskij”
Detta något hade tagit sig in i hennes kropp
och hon kände hur hon tappade förmågan att kontrollera sig själv. Hon förstod
nu vad detta något var, det var en själ som ville ta över hennes kropp. Armar
och ben vägrade lyda hennes uppmaningar och hon kände hur denna själ kämpade
inom henne för att ta över hennes kropp. Hon försökte kämpa emot, men kände hur
sin egen själ stöttes ut ur sitt själsrum och allt hon kunde göra var att se
och höra. Själen som en gång tillhört någon som hette Katja, tillhörde nu någon
annan. Hon såg hennes egen kropp gå mot spegeln och den betraktade flickan som
stod mittemot.
”Jag heter Katja Kirejevskij” sa den.
Hon hade ingen kropp. Hon var ett något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar