Etthundratrettiofyra

En förändrad värld

Jag kände att jag var i toppform. Matchen började närma sig sitt slut och jag ville verkligen göra det där sista målet som behövdes för en seger. Det var då det hände…

Förresten, jag heter Linus och är sexton år. Jag går fotbollsgymnasium i Umeå sedan några månader tillbaka. Jag har spelat fotboll sedan jag knappt inte kunde stå på benen och var nästan kortare än en femmas fotboll. För cirka ett år sedan fick jag vara med i länslaget. Min största dröm är att få kontrakt med en stor klubb som Real Madrid eller Barcelona.

”Var är jag?”. Jag ser mig runt i rummet och märker att jag ligger i en säng. Jag tänker efter ett vad som kan ha hänt. Det enda jag minns var att det var mycket folk med vita dräkter som kom in i rummet. Sedan blev allt svart. Plötsligt kommer det in en sköterska in i rummet. Hon kommer fram till min säng där jag ligger.

-          Hur mår du?

-          Jag mår bra.

-          Vad har hänt egentligen?

-          Du spelade fotboll och blev glidtacklad av en motspelare.

I samma ögonblick så försöker jag resa på mig och ställa mig på fötterna men då hindrar sköterskan mig.

-          Stop!!!

-          Varför det?

-          Du måste ligga still tills vi har fått röntgen på din fot.

-          Vad har hänt med den?

-          Det är det vi försöker ta redan på, om du har tur är det bara något som är stukat.

Så jag lutar mig tillbaka på sängen och väntar nervöst på resultatet. Bara några minuter senare kommer min mamma och pappa in i rummet. Mamma rusar fram mot mig och ger mig en stor kram.

-          Mår du bra lilla gubben?

-          Allt är bra förutom att det gör ont foten.

-          Är du hungrig?, vill du ha något att dricka?..

 

-          Allt är bra mamma.

Mamma är lika överbeskyddande som vanlig. Pappa kommer och sätter sig på stolen som står till vänster om sjuksängen.

-          Det kommer att bli bra, det lovar jag dig.

-          Vi får väl hoppas på det.

-          Vad kommer att hända om foten inte blir bra pappa?

-          Det tar vi då.

Pappa har berättat hur allt gick till. Det hela började med att jag fick ett pass från en av mina lagkamrater. Jag började driva uppåt med bollen. Jag passade bollen och i sin tur så väggar min lagkamrat den förbi motståndaren. Jag fortsatt att driva bollen mot deras back. Jag gjorde en överstegsfint och jag kom förbi. Jag var fri. Jag sprang mot målet och märkte att Martin är helt ren på andra sidan. Då målvakten rusade ut och var bara ett par meter ifrån mig så passade jag bollen. Efter att jag hade passat bollen så glidtacklade målvakten mig och jag fick hans dobbar rätt in i min fot. Sedan vaknade jag upp här på sjukhuset.

En sjuksköterska kommer in i rummet och ber mina föräldrar att komma ut. Jag ligger nervöst och väntar. Undra vad de pratar om tänker jag. Jag känner att oron börjar sprida sig i kroppen. ”Tänk om jag inte blir återställd?”. Några minuter senare kommer mamma, pappa och en läkare in i rummet. Mamma och pappa kommer fram och sätter sig på sängkanten.

-          Vi har både bra och dåliga nyheter, säger pappa.

-          Vad?

-          Den bra nyheten är att du kommer kunna gå på din fot. Den dåliga nyheten är att din fot inte kommer att bli helt återställd. Det innebär att du inte kommer att kunna fortsätta spela fotboll.

Jag blir helt paralyserad. Jag får inte fram ett enda ord. Jag känner att tårarna börjar rinna ner för kinderna. Jag känner mig helt tom inombords. ”Vad kommer att hända nu?”…

Evans