Sextio

Min relation till livet

Jag går genom den överfyllda korridoren, känns som att de gula tegelväggarna väggarna trycks emot mig. Press från höger, press från vänster, känns som ett pressande tryck i mitt huvud. På väg till ett klassrum, nya prov och läxor. Så mycket information varje dag att det tar död på en. Stressen som nästan gör mig sjuk, men man kan inte missa en enda dag.

Genom den långa korridoren går jag, så många ansikten man möter varje dag, människor som alla har sina egna historier och problem. Här går man, en ensam själ utan någonstans att ta vägen, förutom att gå till lektionen. Så många människor som inte lägger märke till ens existens, en fylld korridor men ändå känns ensamheten som störst just här. Det sägs att skolan är den bästa mötesplatsen för att skaffa nya kontakter, men hur ska man då lyckas med det då ingen ens ser mig eller vet att stressen och alla uppgifter har tagit över mitt liv?

Min personlighet har ändras från en lycklig tonåring till en för stressad ensamvarg med för mycket tankar i hjärnan och för mycket smärta i hjärtat och själen. Visst, man kan välja att sluta lägga ned sitt liv på alla uppgifter och prov och nöja sig med E i alla ämnen. Men sådan är inte jag, det skulle inte få mig att må bättre, tro mig, jag har testat! Det kanske inte är skolans fel ändå, det kanske sitter i ens DNA, i ens personlighet, hur stort ansvar man vill ta och hur man reagerar på stress och många saker på schemat.

Men all den här stressen som gjort mig till den här ensamvargen har fått mig att resonera på ett sätt som jag egentligen inte vill. Den har fått mig att tycka om att inte synas, att inte finnas men att känna med alla sinnen att man ändå är där, mitt i allt. Allt runt omkring en är synligt. Jag tycker om att kunna gå bakom grupper med människor. Att inte synas men ändå vara där. Att alla ser en men ingen säger något. Men att det går så långt att man tappar känslan, känslan för livet. Att det finns så många men ändå inga alls, att ingen märker en och att man skulle kunna gå ut genom en dörr och bara försvinna men allt annat skulle fortsätta som vanligt. Att det finns så många människor runt omkring en, som ser en, men som aldrig vill lyssna. De vet att du är där och de väljer att acceptera din existens men inte ge den någon tid.  Jag skulle kalla det för livet, som pågår omkring mig, fast jag egentligen inte vill. Så är min relation till livet, just nu.

 

Framme i klassrummet, ekonomi tydligen. Läxförhör på torsdag, 43 ord och begrepp. Har redan att börja plugga in dom. Det lyser in ljus från fönstret, den vita snön har precis lagt sig och hela staden är vit. Snön faller ner och det är faktiskt rätt så fint där ute, allt ser så rent, stilla och ljudlöst ut. Här inne är det allt annat än ljudlöst. Salen fylls av högljudda elever, skrap av stolar, skratt som ekar, ja alla ljud ekar i mitt huvud. Det lugnar ner sig lite grann, men jag önskar mest av allt att jag kunde vara där ute i den ljudlösa snön.

När jag sitter där så kommer jag att tänka på att det aldrig är riktigt lugnt i mitt liv just nu. Stressig miljö i skolan, stress över alla prov, läxförhör och nationella prov som ligger framför mig. Hur hårt jag än pluggar och hur jag än lägger upp planeringen för att få uppgifter klara i tid, känner jag ständigt en klump i magen av stress. Stress för att hinna, stress för att lyckas, stress, stress, stress!

Kommer tillbaka till verkligheten och börjar anteckna det läraren går igenom. Ord efter ord fyller mitt anteckningsblock. Bruttoinkomst, nettoinkomst och BNP, rad efter rad med ord som jag måste lära mig.

Många vuxna säger att det är i den här åldern man ska njuta av livet, ha roligt, uppleva saker och lära sig allt som man behöver för framtiden. När ska jag njuta, undrar jag. Den lilla tid man är ledig på kvällar och helger, är det alltid något prov veckan efter som man måste plugga till. Till och med på loven har man något skoljobb med sig hem.

Gör det jag ska på lektionen, skriver ner allt jag behöver och läxförhör blir om en vecka. Klar!

-          Skynda! Kön är lång.

-          Ja, jag kommer!

Ropen avbryter mina tankar om livet. Vi går tillsammans mot kön, mot den överfulla matsalen, trångt, stökigt och högljutt. Ingen god mat idag heller så vänder om och går därifrån. Skönt med en liten rast i alla fall. Lite menlöst, skämtsamt surr med några gör mig i alla fall på lite bättre humör. Bara tre lektioner kvar. Snart hemma.

 

 

 

Hemma.

Kastar av mig väskan, jacka och skor och slänger mig ner i den stora, gråa, sköna soffan. Försöker slappna av en stund, men mitt huvud snurrar av tankar på allt jag måste hinna göra i helgen som har med skolan att göra.

 Jag älskar ord, mest i textform. Att skriva är ett sätt för mig att slappna av. Istället för att behöva säga allt inom sig kan man släppa ut det i text. Med ord kan man få människor att relatera, få människor att känna något. Men jag gör det mest för mig själv, för att få ut min ångest på ett sätt. Minns då jag tappade fotfästet och allt runt omkring mig. Mina vänner och mina ambitioner ner i ett svart hål. Försökte följa och leva efter den norm som var uppsatt men jag aldrig kunde passa in. Kände att jag behövde vara som dem för att någon skulle tycka om mig. Jag försökte verkligen men det var aldrig jag. Nu, ett år efteråt, har jag läst igenom mina texter som jag skrev då, när jag var helt ensam. Inte för att det är någon större skillnad nu. Hittade en text om att inte räcka till och om att vara extremt ledsen. Så här skrev jag:

”Tårarna som bara rinner, lite barnsligt egentligen, tycker jag. Här försöker man vara stark och tuff. Men egentligen så är man ju inte det, försöka finns det ju inga gränser för att göra. Men att gråta förr att man är helt förstörd inombords, inte det bästa som finns kanske. Men det måste ju hända det också. Försöker vara så snäll som möjligt, mot allt och alla, för jag tycker alla förtjänar lite hjälp då och då. Glömmer bort att vara snäll med mig själv. Men i alla fall, tillbaka till nuet. Är inte direkt djupt sårad eller vad man ska säga, men är ledsen. Bara ledsen. För jag vill bara vara jag och att någon ska lyssna, men med Håkan Hellström i öronen så går allt bra. Fast å andra sidan, jag vill ju bara bli älskad lite till. Bara så där lite, lite till. Prata med mig och fråga hur jag mår för det är det enda som behövs av dig för att jag ska bli bra igen. Skulle inte säga att jag är hel, men jag känner mig hel då jag är med dig. Skyller alltid på mig själv, att det kanske är mitt fel att alla har blivit så annorlunda. För mig spelar det ingen roll hur många gånger jag säger ett förlåt, hoppas bara att varenda en ska göra situationen lite bättre.”

Vet inte riktigt vad jag har att säga om det här nu, men den texten är både sorglig och fin på ett sätt som inget annat. Det är speciell på ett ovanligt sätt för mig. Men jag vet nu att det faktiskt finns många som känner som jag. Den texten var för mig och dig.

Måndag

För tredje gången stänger jag av larmet på mobilen. Hur trött jag än är så måste jag kliva upp om jag ska hinna. Tänder lampan och går med tunga steg och trötta ögon mot badrummet. Badrumslamporna bländar mig och det tar en stund innan jag vänjer mig vid ljuset. Tvättar ansiktet och granskar mig själv i spegeln. Blek, mörka ringar under ögonen. Påbörjar samma procedur som varje morgon. Olika krämer kletas på och sminket kommer på som vanligt för att jag ska se och må lite bättre. Tar upp mobilen och scrollar igenom alla de vanliga apparna. Hör någon komma uppför trappan.

-          God morgon gumman, säger mamma med sin vanliga, pigga röst.

Min mamma, hon är den finaste jag vet. I mina ögon en vardagshjälte som precis som jag kämpar varje dag för att få tiden att räcka till, att räcka till för allt och alla. Hon har vackert, blont hår och hennes ljusblå ögon med bruna fläckar i, lyser som kristaller, ja de kan lysa upp hela min dag. När jag står där i badrummet och hör hennes röst, tänker jag att vilken tur jag har som har en sådan fin mamma i mitt liv. Hon gör alla i sin omgivning glad och gör allt för att stötta och hjälpa mig när jag har det jobbigt. Det är inte alla som har det så bra som jag.

Frukost

Innan jag kommer ner har mamma redan åkt iväg till jobbet. Jag hann inte träffa henne, bara höra hennes röst och alla de ljud som hörs från henne innan hon åker. Tänker att om jag hade klivit upp tidigare så hade jag inte missat henne och hon hade kunnat ge mig lite positiv energi som jag verkligen känner att jag hade behövt idag. Fixar i ordning frukost och halvligger i soffan och äter och sätter på tv:n. Tittar på en serie som jag har börjat följa. Tänker att det här egentligen är den skönaste stunden på hela dagen, den stund som jag värderar mest. Här har jag min egen tid. Jag älskar att titta på den här serien, jag hamnar rakt in i en annan värld. Ett sätt att fly verkligheten och leva sig in i en annan verklighet, bara för en stund.

På väg till skolan igen och snön faller vit omkring mig. Kallt om näsan och händerna, fryser lite. En snabb promenad och jag är framme vid dörrarna. In bland korridorerna, fram till mitt skåp. Slänger in väskan och kläderna och går mot soffan. Har hörlurarna på mig med musik som fyller mina öron och min hjärna. Det kommer fler och fler och mer och mer ljud fyller de tråkiga korridorerna.

Lektion

Handledning i vårt hemklassrum. Mina mentorer informerar om viktiga saker men jag har svårt att koncentrera mig och lyssna. Föreställning, val till gymnasiet……bla, bla, bla.

Plötsligt händer det något som fångar min uppmärksamhet. Ny elev i klassen, tycker jag att säger! En kille kommer in i klassrummet, har aldrig sett honom förut och det enda jag kan tänka på är: Vem är han?

Mörkblont hår som är perfekt fixat och blå kristallögon som lyser upp hela klassrummet. En vit lös tröja ligger helt rätt på hans kropp och omfamnar hans svagt bruna hud och han kollar lite blygt ut över klassen.

-          Hej, jag heter Josef. Kommer från Göteborg och ja, jag är väl en helt vanlig kille och hoppas att jag får det riktigt gött här.

En helt vanlig kille? Skulle inte tro det. Jag sitter ensam längst fram, helt som vanligt. Mina mentorer pratar på och ber Josef att sätta sig ned. Han granskar de tomma stolarna och sätter sig bredvid mig. Jag är så blyg och nervös att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

-          Är dom alltid så här dryga? Hör jag viskande i mitt öra.

-          Ja, svarar jag försiktigt.

Josef ber mig att visa honom runt så vi går genom de korridorerna jag hatat i hela tre år nu. Berättar var alla klassrummen ligger och vilka ämnen man har där. Han verkar helt ärligt inte lyssna på den ”viktiga” informationen.

-          Vet du vad, jag vill veta lite om dig nu.

-          Det finns inte så mycket att veta, jag är Lena och hatar den här staden och allt som är i den.

-          Jaha, synd att man flyttade hit då!

Vi skrattar och han stannar upp och granskar mig. Jag blir allt mer nervös när jag känner hur han studerar mig. Till slut klarar jag inte av det mer och måste bara fråga vad han stirrar på.

-          Vad stirrar du på? Hallå? Säger jag och ångrar mig i nästa sekund.

-          Dig så klart, svarar han och lägger handen om min arm.

-          Varför då, frågar jag lite irriterat.

-          För du är så fin, svarar han helt lugnt.

Jag blir helt stum. Ingen har någonsin sagt så till mig förut. Hjärtat slår snabbare än någonsin. Han kollar mig djupt in i ögonen och utan att jag vet ordet av så håller han om mig. Jag känner mig först som en stel pinne men känner hur jag långsamt slappnar av och kramar tillbaka. Tänker på allt jag fått höra om mig själv. Saker jag inte ens visste om. Att den här underbara killen som jag nyss träffat kan få mig att känna så mycket på samma gång. All den ensamhet jag känt och alla de ord jag fått höra.

’’Du är så konstig"

Alltid de orden. Jag vet inte varför det är just de orden, den beskrivningen som människor tycker passar in på mig. Jag alltid känt mig utanför, kanske för jag inte passar in, som jag berättade tidigare. Människor ser mig på ett annorlunda sätt. Vissa kan ha en uppfattning om mig som är en helt annan än hur jag uppfattar mig själv. Människor som egentligen inte känner mig och inte brytt sig om att lära känna mig. Jag kan inte förstå verkligheten, inte leva i den heller.

Lyckan jag känner inom mig då jag blev omfamnad, i en annan persons armar, värmen från en annans kropp mot min, det känns som att mitt liv nyss börjat om på nytt. Jag vet inte varför jag har svårt att bli älskad, förstå att någon annan kan tycka om mig. Kanske för att jag har tappat förtroende för många, har svårt med tillit. Har litat på för många som sedan svikit mig. Ibland vet jag inte vad jag ska tro eller vad jag ska göra.

Varför kan jag inte sluta tänka? Varför ska jag analysera allt, ifrågasätta allt? Jag är rädd att mina tankar kommer döda mig en dag. Men tills dess så skriver jag ner dom bara. Jag vet inte vem jag är. Jag har försökt att förstå mig själv så många gånger. Vem är jag? Det är sant att jag är en glad femtonåring, utan direkta framtidsplaner, men är det verkligen så man beskriver vem man är? Är det så ytligt? Jag vet inte hur Josef kommer uppfatta mig men jag hoppas att han uppfattar mig på ett bra sätt. Att han ser den människa jag verkligen är, här djupt inom mig. En sak är säker och det är att jag aldrig kommer ändra på mig själv igen.

 

 

Lektion

Ett annat klassrum, ljudet av alla människor som strömmar in hörs igenom mina hörlurar där jag lyssnar på Håkans fina stämma. ’’Jag hör fortfarande hur havsvindarna blåser och jag ser fortfarande hur hennes mörka ögon glöder hon var tjugotre när jag lämnade Göteborg’’ sjunger han, medan jag sitter bredvid Josef med min hand i hans. Det kanske är så det är. Josef lämnade ju Göteborg men det kanske inte var för mig, han visste ju inte ens vem jag var då. Det är en månad sen jag fick den där kramen. Jag var så orolig hur det skulle gå. Men jag är lycklig nu, tror jag.

Läraren går igenom provschemat. Prov vecka sju och nio. Ekonomi och etik. Känner redan hur stressen byggs upp inom mig. Jag skriver upp det och börjar anteckna de ord som står på tavlan. Lektionen bara flyger iväg och plötsligt är jag vid mitt skåp. Känner hur någon lägger en hand i min. Jag kollar åt sidan och det är Josef. Vi går hem till mig. Kylan bränner mot ansiktet men värmen jag känner från Josefs hand i min strömmar genom hela min kropp. Genom stormen och blöta skor.

Hemma

Vi slänger av oss ytterkläderna och lägger oss på soffan. Jag kollar rakt ut och tänker på livet, exakt som vanligt. Jag känner mig iakttagen. Kollar åt Josefs håll och hans kristallblåa ögon möter mina. Hans hår är rufsigt.

-          Du är så fin, vad tänker du på? Säger han med världens finaste mjuka röst.

-          Jag tänker på allt, svarar jag lugnt.

-          Och vad är det? frågar han med nyfikenhet i rösten.

-          Ja, allt som har hänt mig och det som händer just nu.

-          Berätta, säger han.

Det är ingen fråga, utan en uppmaning.

Med Gårdakvarnar Och Skit i öronen hör jag Håkan sjunga:

’’ Livet förändras vart jag än går och det kommer kanske inte alltid vara vi två. Bara så länge det finns stjärnor över oss och bara så länge våra hjärtan klarar av att slå.’’

Och ja, så är det.

-          Jag tänker på hur ensam jag känt mig och hur folk har varit mot mig, börjar jag berätta. Är så lycklig att jag har dig just nu. Jag var så långt nere på botten att jag aldrig trodde att jag skulle ta mig upp igen. Men du gör mig till en bättre version av mig själv. Har aldrig trott att det var möjligt att kolla på mig som du gör. Dina ögon ser rakt igenom mig. Rakt in i min själ ser dom, hela mig ser du. Orden bara kommer ur mig utan att jag behöver tänka.

 

Josef avbryter mig med att sätta på en Håkan låt. ”Rockenroll, Blåa Ögon – Igen”.

Det är en av Håkans finaste låtar tycker jag och jag har aldrig nämnt det för Josef, inte ens att jag älskar Håkan. Texterna ekar i mina öron.

’’ När tiden är rätt

 ska jag plocka upp dig

 och ta dig långt härifrån’’

-          Jag förstår dig, mer än någon annan ska du veta, säger Josef tyst. Du behöver inte berätta vad du känner om du inte vill. Men jag älskar dig Lena, mer än något annat. Jag vet att du varit med om mycket, jag förstod det direkt då jag såg dig första gången. Du är den som förtjänar att må bra mest av alla i den här skitstan. Du och jag ska klara det här tillsammans. Om vi gör det här så kanske världen förstår oss. Du är så fin.

Fem månader senare

Sommarsolen lyser in över hans solbruna kropp som jag avgudar. Älskar det här ljuset och jag känner sommarvärmen mot min hud. Jag stiger upp och klär på mig något lättare och går ner till köket. Jag brer mackor och häller upp juice och ställer allt på en bricka. Bär försiktigt upp allt och ställer ner det på sängen. En kyss på Josefs kind och han är vaken direkt. Jag klarade alla nationella prov och Josef med. Stressen var alltid kvar men allt blev så lättare med honom. Jag har alltid undrat över känslor, ledsen, glad, lycklig. Hur beskriver man lycka? Ja det kan vara att man vaknar upp på morgonen och ser den personen man älskar mest av allt. Men det kan även vara då man är så trött på allt och inte vill någonting och sedan kommer vändningen och man gör saker man aldrig trott var möjligt. Att komma ut ur en svår depression, eller att sluta med något som gör att man mår dåligt. Nu har jag förstått att det är faktiskt är farligt. Jag har varit med om alla dom där upp och nergångarna. Men trots det så vet jag fortfarande inte vem jag är eller vad jag vill. Men jag är inte ensam. Jag älskar honom och då livet är jobbigt så finns han här. Jag har någon att dela mina tankar med.

Det finns många där ute som just nu känner precis som jag kände, att livet aldrig kan bli värre än vad det är just nu. Men jag lovar att det kan blir bättre, det kan komma en vändning. Jag spenderade ett helt år i något som nog kan kallas en depression. Jag tvivlade på allt, mest på mig själv och stressen tog över mitt liv. Men nu har min relation till livet tagit en helt annan vändning. Jag lovar er alla att det finns en dag i morgon för dig också, det finns en dag då vändningen kommer. Livet är alltid värd en andra chans, man ska aldrig ge upp. Just nu är min relation till livet positiv, just denna dag känner jag ren och skär lycka och jag har någon att dela den här lyckliga stunden med. Jag är inte ensam längre.

Livia