Döden är min vardag
Tänk
om världen var som ett dataspel. Parallella världar med runt 20 personer i
varje värld, Du skapar allt från grunden med dina färgglada verktyg, utforskar
vetenskpen och magin som finns i just din värld och dör du så får du alltid en
ny chans. Att återuppliva klantar varje dag kan vara stressigt, jag jobbar med
det. Jag är Tanya, ingen vet att jag finns. Normalt jobbar jag vid en dator, drygt
90 mil från dem andra, men för 2 dagar sedan slogs systemet ut och nu sitter
jag i en buske med en pilbåge, rev-sand och rev-vatten medans jag spionerar på
Sam och Chris, som sköter en fabrik som bryter sten till grus. Timma går, till
sist ser jag Tom från Hightech fabriken bredvid komma flygande på sin jetpack
och landar bredvid Chris och Sam.
”Har ni börjat sälja än?” frågar Tom med en
min som sa allt.
”Du kom precis i tid, vi har just börjat.”
svarar Sam entusiastiskt. ”Vårat showroom är här borta.”
Medans
Sam och Tom började gå mot det stora gråa huset gick Chris åt andra hållet och
ropade efter sig:
”jag
har inte nycklarna på mig, kommer snart!”
Sam
och Tom står utanför dörren och väntar på nyckeln. Dom småpratar om filmer,
vänner, fiender, bygget av fabrikerna, det vanliga. Som från ingen stans landar
Zoey och Kevyn ljudlöst och sticker varsin katar genom magen på Sam och Tom,
rakt igenom. Sam föll mot husväggen, dunsen när ryggen slog emot fick honom att
hosta upp blod över hela honom. Han sitter lutad mot byggnaden i en växande pöl
av blod, död. När jag vänder blicken mot Tom låg han med ryggen mot mig. Man
kunde se hur dolken hade gått rakt igenom ryggen. Han hade redan en egen,
större pöl som fläckade hans vita labbrock. Han var också död. Jag var chockad,
det gick inte att föreställa sig känslan av att se dem framför sig, dö bara
några meter från där jag satt. Zoey, som är lite barnslig av sig, gjorde en
seger dans medans Kevyn, den vuxna av dem två, njöt av hämnden för
atombombskriget Sam och tom hade i en tidigare värld. Förutom dem själva så
utplånade dem även Kevyn och juli, inklusive Zoeys undersåtar. Kevyn slutar
plötsligt le samtidigt som jag hör något bakom mig. Jag skulle precis vända mig
om för att se vad det var när en pil flyger fram och borrar sig in i pannan på
Kevyn. Han tittar upp på pilen som om han inte förstod vad som hänt. Han ramlar
bakåt och Zoey märker vad som hänt. Hon faller på knä framför Kevyn och gråter,
ber om att han ska vakna, återupplivas. Jag förstod att det inte skulle sluta
vid Sam, Tom och Kevyn och att jag skulle får en lång dag. När tanken slår mig
var jag nära att skrika på Zoey att springa. En till pil flyger och träffar
Zoeys rygg och hon faller framåt på Kevyn. Jag vänder mig om, ingen där. Jag
väntar 10 minuter innan jag rör mig ifall han skulle vara kvar. På sekunden
rusar jag fram till huset och bestämmer mig för att ta Sam först efter som han
skulle ta det bäst. Jag la han försiktigt på marken, tog fram påsen med sand
och började noggrant hälla lite i såret. En svag glöd kommer från gropen som
förvandlades till ett ärr. Han får en klunk av reviving-vattnet och vaknar.
”Vem är du!?” Skrek han. Om han fick panik,
hur skulle dem andra ta det?
”Svara! Varför är alla döda!?” Han tittar på
pilbågen och mina händer som fick blod på sig när jag lyfte honom från pölen.
Jag svarar så lugnt jag kan.
”Lung. Jag återupplivade nyss dig. Jag ska
förklara allt, men du får inte avbryta, okej?” Han tittar ner på sin ljusgröna,
tunna jacka med ett stort jack i mitten och blod runt kanterna. Sen såg han att
det inte ens var samma sorts pilar som satt i Zoey som jag hade.
”jag lyssnar.” sa han tyst men självsäkert.
”Okej. Jag är Tanya, jag är 14 och er
bevakare. Varje gång ni dör trycker jag på en knapp på datorn och ni
återupplivas. Ni har aldrig sett mig för jag bor ensam drygt 90 mil här ifrån.”
Jag tar ett djupt andetag.” tills för 2 dagar sedan så systemet kraschade och
jag blev tvungen att köra manuellt.” Sam visar inte mycket intresse, men frågar
tillslut.
”Om inte du, vem dödade dem? Jag menar Zoey
och Kevyn?” Han sa det tyst. Jag svarar lika tyst och en aning tveksamt.
”Jag såg inte vem det var.” Jag ler för att få
upp stämningen ”Nu väcker vi dem andra! Kan du göra mig en tjänst? Förklara vad
som hänt när dem vaknar,” Sam nickar och sätter sig bredvid Tom. Jag tar fram
sakerna från min kamouflerade väska.
”Så
här fungerar det.” Sam lutar sig närmare när jag börjar med sanden. När jag är
klar med allt vaknar Tom och hostar mig i ansiktet. Med en långsam rörelse
torkar jag av ansiktet med min gråa tröja.
”Hej
på dig också, Tom.” Tom blev stel. Hans världs bild förstördes när det
plötsligt fanns en till invånare. Sam skakar liv i honom och förklarar vad som
hänt medans jag går över till Kevyn för att återuppliva honom. Jag drog ut
pilen och var på väg att hälla sanden i det som nu var en 5 centimeter djup
grop men hejdar mig.
”Är ni beredda?” Sam nickar och tar med sig
Tom.
”Hej,
Tanya” Viskar Tom som fortfarande verkar chockad, men medveten om vad som hänt.
”Hej Tom, mår du bättre nu? Förlåt för att jag
skrämde dig.” Sa jag snällt. Tom tog sats för att svara.
”ja.” Sa han tungt. Han tar sats igen. ”Vad
vet du om mig? Om oss?” Jag slutade prepa Kevyn och kollade honom rakt i
ögonen.
”Du är Tomas Mikael Jones, 22 år gammal, född
den 23 mars. Du var tidigare en vetenskapsman men din karriär slutade med ett
atombombskrig mot din kompis Sam David Darwin, 28 år som utplånade den gamla
världen. Just nu jobbar du på Hightech fabriken med Nick Dave Tennyson, 34 och
Simon Paul Firelight, 34. Du har fortfarande ett labb, söder om fabriken…” Tom
avbryter.
”Okej! Det räcker så! Jag tror dig!” Sa han
som om han inte ville att Sam skulle få reda på labbet. Sam fnissar lite. Jag
häller lite av vattnet i Kevyns mun och han kvicknar till medans jag flyttar på
Zoeys livlösa kropp från hans knä. Han blir omhändertagen medans jag jobbar på
Zoey.
”Beredd?” ropar jag tyst och avbryter samtalet
mellan dem och Kevyn. Dem svarar nästan i kör.
”Japp!”
”Vi kommer.” Tillägger Tom. Zoey vaknar,
chockad men lugn jämfört med dem andra. Kevyn förklarar kort innan jag tar
ordet.
”Jag är Tanya, Jag är 14 år…” Jag drog hela
historien om vad som hade hänt och sen vad vi skulle göra, avrätta mördaren.
”Så vi måste skaffa vapen till alla. Sen går
vi till hightech fabriken, han har antagligen gått ditåt.”
”Men Chris då?” frågar Sam. Jag hade glömt
honom. Han kom ut lagom för att se när Tom och Sam dödades, sen sprang han in
igen. Han såg vättskrämd ut. Så jag sa.
”Han gömde sig inomhus, vi tar honom när vi
hämtar vapen.” Jag tittar ner på mitt svarta armbandsur, för syns skull.
”vilket vi gör nu! Let's go!” Jag tar upp min pilbåge och pilarna medans Tom
och Sam rusar mot lagret där dem har svärd, pilbågar, yxor, blåsrör och sånt,
men inga skjutvapen, svårt att få tag på i ett sånt här samhälle. Zoey och
Kevyn ville leta efter Chris men det går ju inte.
”Han blev rädd för er, han såg dig och Zoey
mörda Sam och Tom. Vi får vänta på att dem har beväpnat sig.”
”Vad ska vi göra då?” Muttrade Kevyn uttråkat.
Jag föreslog för det actionladdade paret.
”Ni kan gå i förväg, men mördaren kan vara
efter vägen så va försiktiga.” Kevyn tvekade men Zoey stod bredvid honom och
bad som en 7 åring.
”Kan vi inte gå? Snääälla! Kom igen Kevyn!”
”Okej då, vi går.” Medgav Kevyn tillslut.
”Yes!” Viskade Zoey medans hon knöt näven av
lycka.
”Men om det skulle hända något,” Började
Kevyn.
”Ja?” Svarade jag otåligt.
”återupplivas vi då?”
”Om jag hittar er” Svarade jag skämtsamt och
dem började gå mot skogen. Fem minuter senare var vi samlade, Sam, Tom, Chris
och mig själv vid skogen som skilde fabrikerna, utrustade med skydd och vapen.
Nu var det bara att ta sig genom skogen. Sam, Tom och Chris turades om att
ställa frågor om mig och om dem under hela vägen. Framme vid nästa skogsbryn
och fabriken hittade vi Zoey och Kevyn i ett litet skydd, livrädda. När vi
tagit oss till deras lilla skydd kan man se hur Simon ligger på marken med ett
jack från sidan, täckt av blod och ett par meter från honom låg Nick med
skallen krossad. Det som var anorlunda mot Sams och Toms ”olycka” är att det
inte bara runnit ut blod, utan stänkt.
Det var uppenbart att Zoey och Kevyn hade sett allt hända.
”Okej! Ni måste berätta hur det gick till!”
Utbrast jag. Zoey svarar tomt.
”Dom byggde på taket, dem var nästan klara.”
Zoey var blek och nästan lika orörlig om Kevyn.
”Vi såg en svartklädd man bakom dem. Kevyn sa
att det var han som dödade oss.” Hon tar satts innan hon fortsätter. ”Sen hörde
vi ett hemskt skrik från Simon som föll från taket och såg att mannen höll i
ett blodigt svärd, på väg att knuffa ner Nick som lutade sig över kanten.” Det
förklarade stänket som tog sig ända till fabrikens vita väggar, byggnaden var
ju ändå 18 våningar hög. Nästa sekund sprang alla fram till Nick och Simon,
beredda på att slåss, men det är ingen som hoppar fram. Chris och Zoey som
aldrig sätt mig återuppliva någon, kollade nyfiket på medans jag väckte Simon
och Nick. Själv tyckte jag att allt det här började bli uttjatat. Så när Nick
och Simon inte ville döda mig längre, förklarade jag allt igen.
”Förstår ni?”
”ja” Sa dem osäkert. Nick rynkar pannan och
vänder sig om till dem andra.
”Men vi kan väll ändå inte tro på ett litet
barn?!”
”Lägg av nu!” sa Sam. ”Hon har skött det här
i 5 år!” Nick skulle just fortsätta men jag avbryter.
”Nu tar vi mördaren okej? Närmast er är
Mirranda och Danne så han borde vara efter vägen.” Jag tog täten in i skogen.
Som förutspått hittade vi honom mitt i skogen i sin svarta kappa och med ett
svärd i handen, och han såg oss, men han gjorde inget, bara stod där med sitt
hånflin.
”Attack!”
skrek Tom och alla började springa mot mannen. Jag stod kvar och väntade på det
han flinade åt. Kort där efter ser jag hur en mindre armé zombie liknande
krigare avslöjas mellan träden. Jag springer ikapp dem andra som också fått syn
på armén medans jag ropar.
”Dom har bara svärd, ni klarar det här! Zoey,
fokusera på mördaren!” Nu var jag också i smeten fast soldaterna var lätta att
ta sig förbi, men jag använde pilbåge, på håll. Jag kunde se i ögonvrån när Sam
hugger huvudet på en av dem och Chris vrider nacken på en annan. Närmare hitåt
står Tom ensam och omringad av 5 stycken soldater. Han tar 4 av dem ganska
snabbt men missar den 5:e. Zombien hugger av Toms arm som faller till backen
och Tom får slita ut svärdet ur sin egna hand. Själv mejade jag ner en efter en
med mina yxor, till skillnad från dem så hade jag tränat i 10 år. Zoey var
framme vid mördaren nu och argare än någonsin. Han skulle dö för det han gjort,
det var hon beslutad om. Jag börjar springa mot dem så jag kunde backa upp
henne men snubblar på en av dem döda kropparna. Medans jag tar mig upp stirrar
jag på striden mellan Zoey och den mörkt klädda mannen. Han slår, missar, Zoey
hugger, missar, missar igen. Hon börjar se utmattad ut. Mannen gör ett sista
slag, fullträff. Svärdet stack ut genom ryggen och Zoey skriker av smärta.
”Döda honom.” halv skrek hon med all ilska som
fanns i henne.
”Han är död när du vaknar!” Ropade jag
tillbaks och började jaga mördaren som försökte fly. Jag hinner ifatt honom
ganska snabbt och med ett sving skär jag ytligt hans rygg. Han vänder sig om
och attackerar, rasande svingar han sitt blåa svärd. Men han missar bara. Jag
känner hur det droppar något på min hand och märker att han faktiskt har
träffat min högra axel, knappt. Han blir distraherad av något och jag får
chansen att slå. Jag träffar hans vänstra överarm så han tappar svärdet och sen
hans vad så att han ramlar och ligger på backen, hjälplös.
”Man lever bara en gång, Right?” Sa han
spydigt. Vad menade han? Var han sarkastisk? Förstummad men ursinnig körde jag
mitt svärd med all min kraft genom magen på honom, om och om igen. Täckt av
blod vände jag mig om och såg att alla hade sätt mitt överdrivna sätt att
avliva honom. Alla utom Kevyn som satt på knä bredvid Zoey, hans ”hemliga”
kärlek. Jag var precis på väg att springa över till dem, som alla andra hade
gjort vid det här laget men längre bort kunde jag se hur Tom kämpade för sitt liv
för att ta sig dit, så jag skyndade mig till honom för att hjälpa till. Jag
funderade på hur jag skulle hjälpa Tom. Skulle jag döda honom bara för att
sätta fast armen? Men när vi kommer fram säger han åt mig.
”Ta Zoey först.” Så jag satte ner honom på en
sten. Det var skumt att se Tom sitta så lugnt, hållandes sin egen arm i knät.
”Backa lite” sa jag tyst och satte igång. Zoey
vaknar, fortfarande utmattad efter striden och kollar upp på Kevyn som lyfter
sakta upp henne och kramar henne hårt.
”Ni har inte glömt Tom va?” frågar jag. Alla
reagerar och vänder blicken mot Tom. Han blödde fortfarande och mycket. Han var
blek och det såg inte ut som om han skulle hålla ut mycket längre.
”Jag vet inte ens om det går att göra på en
levande person, det skulle kunna döda dig. Vad som helst skulle kunna hända.”
”Gör det i alla fall.” Viskar han starkt. Jag
tar upp armen från hans knä och håller den mot det öppna såret medans jag
häller sand i mellan och armen byggs ihop med hans kropp. Tom kallsvettas
medans han uthärdar processen. Han var svimfärdig när det var klart men bet
ihop. Jag lät honom lukta på REV-vattnet så att han skulle återhämta sig
snabbare. Tom log brett och kramade om mig, hårt.
”Tack Tanya!” Han backar snabbt och ser
generad ut och nästa ögonblick skrattade alla, inklusive han själv. Zoey
harklar sig.
”Du höll vad hu lovade.” Hon log lätt. Zoey
såg ut som sitt gamla, lite barnsliga, glada jag igen. Jag svarar skämtsamt.
”Tror du att jag skulle våga återuppliva dig
annars?” Hon ger ifrån sig ett lätt skratt och reser sig upp med hjälp av
Kevyn. Chris tar upp sitt svärd och kollar på sin arm som om han hade en klocka
och sa.
”Det börjar bli dags att gå hem va? Jag vet
inte hur det är med er men jag är hungrig.”
”Let's go then!” Ropade Nick. Vi tog vår utrustning och började
gå, Chris först och mig sist. Efter ett tag petar Simon på mig.
”Kommer du alltid göra upplivandet för hand
nu?” Jag hade inte hunnit tänkt på det än, datorn kraschade helt och hållet.
”Jag måste antagligen det. Åtminstonde någon
månad framåt, till det kommer en ny dator.”
”Bra!” Sa han. Jag tittade konstigt på honom.
Vad då bra? Det är långsamt, farligt, det gör att dem känner smärta... Fast
personligen tycker jag bättre om att vara ute på fältet. Simon fortsätter.
”Då kan vi lära känna dig!” Han ler. Sam
vänder sig om och håller med.
”Ja! Du kan sova hos oss om du vill.” Jag
resonerade med mig själv.
”Det
skulle underlätta att sova i närheten...” Resten av vägen pratade alla
konstant, men mest Sam, Tom, Zoey och Simon om att jag skulle sova över. Några
hundra meter från Hightech fabriken känner jag att något stack till i ryggen.
Det slutade inte att göra ont. Något rinner ner för min rygg. Jag kan inte
längre stå upp och faller till marken utan att kunna röra mig.
Allt
svartnar och det är slut.
Abbe
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar