Novell
Han visste det direkt. Det var hon. Och han. Det var
dom. Det skulle bara bli så.
*
Hon steg ur bilen och kände det direkt. Någon tittade
på henne. Hon tittade sig runt men såg ingen. Påsarna med varorna var tunga och
kunde inte bära mer än en åt gången och varje gång hon kom ut på trappan fick
hon känslan att hon var iakttagen. Hon stannade bredvid bilen och blickade in
mot skogen. Det varken syntes eller hördes något. Det måste väl ha varit
inbillning.
Det var först när hon kom in i köket som hon stannade
upp mitt i en tanke. Det hade varit alldeles för tyst. Inte en fågel hade
kvittrat. Det brukade det göra. Skatorna brukade skratta och småfåglarna hade
fullt sjå att hitta partners. Men inte idag. Det var alldeles tyst.
*
Han visste inte hur han hade hamnat här. Han måste ha
irrat runt i staden i flera dagar. Och så småningom kommit fram till en
skogsdunge. Där kunde han sätta sig ned bland träden. Långt ifrån folks blickar
och oönskade kommentarer. Jo, han hade minsann inte alltid sett ut så här. Men
hörde man inte längre hemma någonstans och inte hade ett tryggt hem att komma
hem till om kvällarna så blev det ju så här. Hungrig var han också.
Det var då han kände doften. Grillad kyckling. Åh
kyckling, det brukade han äta med god aptit. Förut alltså. Inte nu längre. Men
den där doften. Den förde honom längre in i skogen. Tills han fann huset där
det lagades kyckling. En liten glipa i köksfönstret var allt som behövdes för
att det skulle vattnas i munnen på honom. Men doften var också allt han fick.
Modstulen gick han därifrån. Men han skulle komma
tillbaka. Av nyfikenhet eller av att det egentligen inte spelade någon roll var
han befann sig.
*
Hon hade haft några väninnor hemma på middag och de
hade tillsammans grillat kyckling och serverat med spännande sallader. Det hade
varit en trevlig kväll. Efter att ha diskat och plockat undan la hon sig på
soffan och slog på tv:n. Men somnade som vanligt. Hon drömde en konstig dröm
om. I drömmen var hon fortfarande gift med Sven-Erik och dom bodde i huset vid
havet med utsikt över bukten. Barnlösheten hade varit det värsta. Som hon hade
längtat efter att få hålla ett litet barn i sin famn. Men hon fick nöja sig med
att vara gudmor till sina systrars småttingar.
Hon och Sven-Erik hade bråkat mycket om både det ena
och det andra och tillslut hade det varit självklart att det måste gå varsin
väg. Fast längtan efter barn hade varit ett centralt problem.
Hon hade åtminstone velat ha en hund men Sven-Erik var
allergisk så det gick inte.
Nu bodde hon ensam i ett litet hus utanför stan. Hon
trivdes så bra och närheten till skogen gjorde henne lycklig. Fast det var ju
det där med ensamheten.
*
Det hade gått några dagar nu. Han hade hållit sig i
skogen. Sett henne kliva i sin lilla blå bil. Sett henne åka iväg. Komma
tillbaka. Bära in kassar med mat ibland. Han hade till och med vågat sig fram
till huset och försökt titta in igenom fönstren. Och han hade blivit mer och
mer beslutsam. Det var henne han ville ha. Hennes mjuka händer och lena
ansikte. Den ljusa hårslingan som envist trillade ut ur tofsen som vippade uppe
på huvudet.
Han ville sitta bredvid henne. Äta bredvid henne.
Ligga bredvid henne. Lyssna när hon satte på den gamla skivspelaren och spelade
klassisk musik med det där knastrande ljudet som blir av gamla LP-skivor.
*
Hon vaknade med ett ryck. Det var mörkt i rummet och
hon famlade efter mobilen för att se vad klockan var. Hon svettades och gick ut
i köket för att ta ett glas vatten. Hon gick förbi det stora burspråket när hon
plötsligt fick känslan igen. Hon hade inte tänt lampan. Hjärtat började bulta
hårt och hon smög till diskbänken.
-
”Vad är det med mig,” viskade hon till sig själv. ”Det
känns ju som om någon tittar på mig.”
Hon stirrade med vidöppna ögon mot fönstret men såg
ingenting. Och det hördes ingenting. Det bara kändes en krypande känsla längs
ryggraden. Hon tassade tillbaka till sängen. Skrev ett SMS till sin syster där
hon skrev att hon kände sig obehaglig till mods. Hon tog ändå mod till sig och
gick upp för att kolla att alla dörrar och fönster var riktigt stängda och
låsta. Det tog lång tid innan hon kunde somna om.
Följande morgon vaknade hon med huvudvärk men nattens
känsla var borta och hon förklarade det hela med att det bara måste ha varit
inbillning.
*
Han hade stått vid trädgårdsbordet och stirrat in i
köket. Det hade varit mitt i natten, men för honom betydde tiden ingenting.
Plötsligt hade han sett henne komma genom köket. Hon hade gått fram till
diskbänken och druckit vatten. Sedan hade hon stirrat rakt ut genom fönstret.
Rakt på honom. Han vågade inte röra en fena. Vågade knappt andas. Hon måste ha
sett där han stod. Hon måste ha sett honom. Men han såg hennes ljusa nattlinne
försvinna ut genom en dörr. Han hörde att hon rörde vid handtagen på dörrarna
och att hon drog ned en rullgardin i sovrummet. Sedan blev det tyst och han
återvände in till skogens dunkel innan morgonsolens strålar nådde det lilla
huset.
*
På förmiddagen efter den natt när hon hade varit så
rädd, var hon åter sitt glada jag och bestämde sig för övertyga sig om att det
bara hade varit inbillning. Hon gick runt huset för att se om det kunde tänkas
finnas några fotspår eller någon annat tecken på att någon hade varit där. Men
allt såg ut att vara i sin ordning. Blomman på trädgårdsbordet hade vält,
förmodligen blåst omkull. Men det var också det enda.
*
Han låg på marken och funderade. Tittade upp mot
trädkronorna och försökte tänka ut ett sätt att ta kontakt med henne. Skulle
han stå vid hennes dörr när hon kom hem från sitt jobb? Skulle han helt fräckt
sätta sig ned vid trädgårdsmöblerna? Eller kanske bara kliva på?
Han skvatt till av ett ljud han inte tyckte om.
Hundskall. Det måsta vara en av de där kvinnorna som var där när dom grillade
kyckling. Och nu kom hon dragandes på en hund och skulle väl hälsa på. Han hade
dålig erfarenhet av hundar. Hans ögon smalnade och han tittade irriterat på när
hon, hans kvinna, välkomnade hunden med en stor kram.
Det intressanta hände lite senare samma kväll när
hunden hade åkt därifrån, och det hade blivit läggdags. Han såg på långt håll
att ett fönster var öppet. Han tassade försiktigt fram till huset. ”Tur att man
är så vig”, tänkte han och tog sig lätt in genom fönstret. Nu, nu var han inne
i huset. I hennes hus!
Han tittade sig omkring. Hon hade det mysigt möblerat
och soffan såg skön ut. Mycket blommor och många böcker i bokhyllan. Han gick
genom rummet och kom ut till något son såg ut att vara köket. Något låg framme
på arbetsbänken. Något son doftade alldeles underbart. Nystekta köttbullar! Han
bara måste smaka. Och vilken smak sen! Alldeles lagom med kryddpeppar och
vitpeppar. Han bara måste ta en till och en till och en till…
Ett ljud i huset gjorde att han ryckte till. Tog en
enda köttbulle till, avlägsnade sig snabbt ut ur köket. Mot det öppna fönstret.
Hoppade ut. Sprang ljudlöst mot skogen.
Han kände sig glad. ”Laga mat kan hon”, tänkte han.
*
Hon tänkte inte på det direkt, men när hon skulle ha
fram Frosties från skafferiet såg hon det. Skålen med köttbullar var nästan
tom. Hon som hade stekt så många igår kväll! Åh nej, nu måste hon ju göra
flera!
Men så med ens blev hon iskall! Herregud! Någon hade
ju måstat ätit dom medan hon sov! Någon måste ha kommit in i huset! Någon måste
ha varit här!
Hon darrade när hon ringde sin syster och bad henne
komma över. Nu var hon rädd och ville inte vara ensam. Hon ville i alla fall
inte sova ensam mot natten. Men systern mådde inte bra. Hela familjen hade fått
magsjuka och hon kunde omöjligen komma.
*
Han satt mätt och förnöjd och inväntade mörkret.
Självklart skulle han även denna natt försöka ta sig in i huset. Kanske skulle
han till och med finna något gott att äta. Kanske värma sig lite? Kanske titta
mer hur hon bodde? Kanske titta på när hon sov?
*
Hon satt med pannan i djupa veck. Hur skulle hon våga
gå och lägga sig och sova? Någon hade ju faktiskt varit inne i hennes hus medan
hon sov. Men så föddes en listig tanke. Hon tog fram köttfärs från frysen.
Snabbtinade den i micron och stekte
köttbullar.
*
Huset låg tyst i natten. Inte ett ljus hördes. Åter
tog han sig fram över gräsmattan mot fönstret som även denna natt stod på
glänt. Han svalde. Nu skulle han snart få komma in. Värme. Köttbullar. Hon!
Det var otroligt enkelt att ta sig in och nu visste
han ju direkt åt vilket håll köket låg. Han hade inte behövt vetat. Den
ljuvliga doften av nystekta köttbullar hade lett honom dit ändå. Precis som
natten innan stod en stor skål med perfekt rullade köttbullar på arbetsbänken.
Och precis som natten innan smakade dom fantastiskt. Han högg med god aptit in
på fatet. Svalde köttbulle på köttbulle. Men så ”klick”, på bråkdelen av en
sekund badade köket i ljus och Hon kom in i köket!
*
Hon kunde förstås inte somna. Hon satt påklädd på
sängen med mobilen hårt i handen. För säkerhets skull hade hon tagit
systersonens basebollträ som han hade glömt kvar hos henne. Hon skulle minsann
vara beväpnad. Natten och mörkret kom. Huset var alldeles tyst.
Hon visste inte om hon ändå hade slumrat till eller om
hon hade varit vaken. Ett mjukt ljud fick henne att spetsa öronen. Hon ringde
med mobilen upp sin syster som satt beredd och väntade på hennes signal. Utan
att göra ett enda ljud la hon mobilen i fickan, systern skulle få höra vad som
hände. Hon tog ett hårt tag om basebollträet. Tassade ut i köket. Ljud av någon
som mumsade på köttbullar hördes tydligt.
Hon la handen på strömbrytaren. Knäppte till. ”Klick”
och köket badade i ljus.
Nästa sekund utbrast hon mer än lättad;
-
”Men goe kissen! Vad du skrämde mig! Du var mig en
vacker katt! Vänta så ska jag ta fram lite grädde till köttbullarna!”
Cats
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar