Novell 132

                                               Varför 

-Hej     

-Hej gumman! Hade du det roligt hos Sandra?

-Ja det hade jag väl hurså.

-Jag ringde till Marie och undrade hur det var där och hon sa att du inte var där,var var du då?

-Det är mitt liv och mina beslut du bestämmer varken över mig eller besluten.

Jag gick in till mitt rum och smällde igen dörren. Jag satte på hög musik och började tänka på vad som egentligen hände.

                                              Flashback

-Å du är så jävla ful du, stinker så jävla mycket jag kan inte förstå hur dina föräldrar kan stå ut med din stank!

Det sista jag kände var ett slag mot huvudet och sedan blev det helt svart. Det började  komma upp en massa bilder i mitt huvud. En man en kvinna och ett litet barn. Mannen slog kvinnan och hon skrek hjälp! och barnet skrek av rädsla.

Mannen kom emot bebisen med ihopknytna nävar och slog till så hårt att barnet svimmade av. Jag vaknade med en gång jag var helt blöt jag hde ramlat i en vattenpöl. En smäll avbröt mina tankar. Det var mamma hon ville att jag skulle komma till köket. Jag gick med tunga fotsteg och såg en kvinna som satt vid matbordet.

-Vad och vem är det här?

-Gumman kom och sätt dig här med oss.

Jag gick och satte mig ner och det vart helt tyst alla stirrade på mig med sorgsna ögon. Mamma la handen på min och började säga.

-Vet du vem denna kvinna är?

Jag började kolla på henne och plötsligt så kom det upp en massa bilder på bebisen kvinnan och mannen .

-KVINNAN !!!

-Det är kvinnan i min dröm.

-På tal om kvinnan Em vi har inte hittat något tilfälle att säga det här men vi är inte dina riktiga föräldrar.

-Ja ni är ailiens från Uranus.

De tittade på mig med sorgsna blickar allihopa.

-Ni ser ju seriösa ut,ha hela mitt liv har ni döljt en så jävla viktig sak.hela mitt liv har jag blivit retad och kallad för en massa skit som

-Din jävla idiot du stinker gå och operera dina jävla elefantöron. Hur kan dina föräldrar stå ut med din stank.

-Jag har blivit slagen över 20 gånger med stenar och med glas i huvudet.

-Hhhhh varför har du inte sagt något? Sa Anna med tårar och den svarta maskaran som runnit ner för hennes rosröda kind.

-Jo det har jag men du har inte brytt dig ett dugg och haft en massa möten och så Per som håller på med telefonen och sitter framför datorn. Det är fan inte sant vad mycket skit jag gått igenom med er som ``föräldrar´´.

-Sluta lipa det är jag som ska lipa inte du jag har ett par låtsas föräldrar.

Jag sprang ut till hallen tog på mig skorna och var på väg ut men sen så hörde jag ett skrik jag trodde inte på det först men sen så hörde jag Per som pratade i telefon.

-Hej jag heter Per Andersson och bor på Sturevägen 4 skynda er hit det är en kvinna som svimmat av sa han med en slags rödsla i rösten.

Efter en stund vart det helt tyst. Sedan hörde jag en ambulans och det var då jag insåg att det var på riktigt.

Det kom upp 3 män och och skyndade sig att ta med sig kvinnan.

Vi åkte med vår bil.vi var bredvid sjukhuset när min telefon ringde. Jag stannade ute och svarande telefonen.

-Hallå vem är det

-Hej det är....................

-Men vad i helvete. Sluta ring mig!

Jag gick över gatan och tittade inte runt om kring mig jag hörde en bil och tittade åt höger. Jag såg hur han inte kollade fram och KRACH!!!!!. Det vart helt svart. Jag vaknade med en massa slangar i kroppen. Och anna satt och grät.

-Vad hände?

-Du blev påkörd och han som körde är hos polisen för att inte ha tittat fram när han körde.

-Du Em vet du vem den här kvinnan är?

_Ja eller nej jag vet inte.

-Det är din mamma.

-Det här är inte sant sluta sluta.

-Hon har cancer och håller på att dö.

-Sluta!

-Och det var du som vart slagen i huvudet av din pappa som dog utav att han var en narkoman och en knarkere.

Knack knack

-Det är doktorn.

-Kom in

-Kan jag få be dig att gå ut?

-Ja visst jag går.

-Hej Em jag är dr Frons och vi har forskat lite sen olyckan och vi har sett en tumör i din ena lunga och jag är rädd att det är lungcancer

-Vad menar du?

-Jag vet att du bara är 13 år men jag är rädd att du bara kommer att leva i 1 vecka.

Det var då jag insåg om 1 vecka så finns inte jag längre jag är helt enkelt borta. Doktorn gick ut och skulle berätta för Anna och Per.

-Du är inte min mamma du är bara inte det.

-Em du heter egentligen Emmelie men när familjen tog emot dig så kallade de dig för Em.

-Och? det bevisar ingenting.

-Jag vet att du var liten men kommer du ihåg det här

Sov nu min ängel, sov nu så sött när dagen är kommen så är du ej trött.

-Mamma?

Sa jag med en tyst röst

-Men varför lämnade du mig ?Älskade du inte mig?

-Jo de är väl klart men din pappa slog oss och misshandlade oss han dödade till och med din lillebror som var 3 månader jag försökte att rymma med dig men han skickade en polispatrull efter oss  och sa att vi gått vilse.

-Han slog och misshandlade oss, men tillslut så skickade jag dig till ett barnhem när du bara var 2 år.

-Mamma jag älskar dig så mycket!

-Emmelie. Sa hon med en darrig röst.

-Du kommer alltid vara i mitt hjärta jag kommer alltid vara med dig. Jag såg hur det six-sacka vart helt rakt och hörde hur mama avslutade sin mening med ett svagt slut.

-Mamma? MAMMA VAKNA!

Jag skyndade att trycka på signalknappen och sen så svimmade jag.Jag vaknade utav att Anna grät.

-Anna? Sa jag med en trött röst.

-Var är mamma?

-Å gumman hon gick bort för 6 dagar sedan du låg i koma och var nära på att dö.

Tänk allt jag fått gått igenom allt jag får vara med om. Det är inte sant.

                                              Den sjunde dagen

Idag så holler dem på att städa bort allt hår som ramlat från mig, allt blod jag tappat för jag finns inte mer. Mitt liv som tonnåring är slut alla runt om kring mig har tagit slut för jag är död.

 

                                                                                                                                                AV EMMELIE

TACK FÖR ATT NI LÄST DENNA NOVELL OCH HOPPAS NI FÅR EN BRA FRAMTID.

MVH EMMELIE         

 

Kelly